S.K., född 1970, dömdes den 14 november 1996 av Norrtälje tingsrätt för mord till fängelse på livstid. Hon överklagade till Svea hovrätt, som i dom den 24 april 1997 fastställde tingsrättens domslut. S.K. var i målet berövad friheten som anhållen och häktad från den 29 maj 1996.

S.K. ansökte i Örebro tingsrätt om omvandling av straffet till ett tidsbestämt straff om fängelse 18 år eller, i andra hand, det antal år som tingsrätten fann rimligt.

Åklagaren bestred yrkandena.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Per Grevesmühl) anförde i slutligt beslut den 7 mars 2007:

Utredningen i ärendet

Livstidsdomarna

Vid Norrtälje tingsrätt väcktes åtal mot S.K. och tre andra personer för mord enligt följande gärningsbeskrivning.

S.L., L.S., S.K. och R.W. har tillsammans och i samförstånd under natten mot den 27 mars 1996 i ett hus i Gryta i Norrtälje kommun, vilket hus då beboddes av S.K. och M.P. samt deras barn, berövat M.P. livet.

S.K. har under flera år fram till den 26 mars 1996 misshandlats och behandlats illa av M.P. Det har dessutom varit oklart vem av de två som skulle få del av en försäkringssumma om 175 000 kr, som skulle utbetalas i slutet på mars 1996. Dessa två förhållanden har utgjort de huvudsakliga motiven för S.K:s gärning.

S.K. har från sommaren 1995 och fram till tiden för mordet i Norrtälje kommun till flera personer framfört att hon önskade livet ur M.P.

Under augusti och september 1995 har S.K. i Norrtälje kommun försökt förmå M.W. och G.C. - … - att förmå annan att döda M.P.

S.K. har vidare från september och under hösten 1995 i Norrtälje kommun dels vid ett flertal tillfällen försökt förmå S.L. att döda M.P., och dels vid ett tillfälle under samma tid i Norrtälje kommun försökt förmå L.S. att själv eller genom annan döda M.P.

S.K. har under hösten 1995 och fram till den 26 mars 1996 i Norrtälje sökt förmå R.W. att mot betalning i form av kontanter, mobiltelefon och/ eller en lägenhet åtaga sig att döda M.P.

R.W. har under senhösten 1995 och fram till den 26 mars 1996 åtagit sig att döda M.P. mot betalning i form av kontanter, M.P:s mobiltelefon och/ eller en lägenhet till honom och S.L.

S.K. har i februari/mars 1996 som betalning/delbetalning åt R.W. försökt köpa en lägenhet åt denne och S.L. Hon har därvid besett en lägenhet på Albyvägen i Botkyrka kommun men den aktuella bostadsrättsföreningen har senare avslagit hennes begäran om att få köpa lägenheten.

S.K. har till S.L. några dagar före den 26 mars 1996 i Norrtälje kommun överlämnat 11 500 kr, vilka S.L. skulle vidarebefordra till R.W., som skulle inköpa en pistol att användas vid dödandet av M.P.

Den 26 och 27 mars 1996, då mordet kommit att utföras, har S.L., L.S., S.K. och R.W. varit inställda på att M.P. skulle mördas och att de alla skulle medverka. Var och en har genom sin närvaro stött de andra i det som skett enligt följande.

På förmiddagen den 26 mars 1996 har S.K. kontaktat L.S. och bett denne att åka från Gryta till Utveda på Vätö för att där inhämta vidare instruktioner av R.W. om hur mordet skulle ske. L.S. har åkt dit och där av R.W. blivit ombedd att återkomma senare under kvällen, vilket L.S. också gjort. L.S. har då av S.L. och R.W. erhållit ett antal tabletter Iktorivil jämte instruktioner från R.W. hur tabletterna skulle användas i samband med dödandet av M.P. L.S. har sedan åkt med tabletterna till Gryta och lämnat dem jämte instruktioner till S.K., varefter L.S. åkt hem till sig i Gryta.

S.K. har härefter sett till att M.P. ovetande i mat och dryck intagit ett antal tabletter Iktorivil, varefter M.P. somnat i sin säng i deras gemensamma sovrum. Härefter har S.K. ringt till L.S. och bett honom hämta S.L. och R.W. i Utveda, vilket också skett. S.L. och R.W. har vid detta tillfälle från Utveda tagit med sig ett antal plasthandskar. S.L., L.S. och R.W. har så gått upp till den djupt sovande M.P. och alla utom S.L. har försäkrat sig om att han sovit mycket djupt genom att de skakat på honom ordentligt. L.S. har härefter tillfälligt gått hem till sig. S.K. har tagit fram ett tilltänkt mordvapen, ett metallstycke, men R.W. har ej velat använda detta. S.K. har då ringt till L.S. och bett denne att komma och ta med sig en yxa, vilket också skett. Härefter har R.W. slagit ihjäl M.P. med yxan. Han har tilldelat M.P. minst fyra slag med yxan i bakhuvudet och M.P. har avlidit av de omfattande skallskadorna. R.W. har även tilldelat M.P. - i anslutning till att denne dött - sex hugg med yxan i ryggen. S.K. och L.S. har varit närvarande i sovrummet vid mordet. S.L. har då uppehållit sig i eller vid huset men varit närvarande i huset i samband med att R.W. utdelat något slag med yxan på M.P:s rygg.

Sedan M.P. dött har han av L.S. och R.W. placerats i plastsäckar med snöre/rep om. S.K. och S.L. har varit närvarande då inpackningen av M.P. skett och båda har tvättat bort blod på väggar, golv och i en trappa. Alla fyra har hjälpts åt att bära ut två sängbottnar, diverse sängkläder m.m. till en eldningsplats i närheten av bostaden. L.S. har sköljt av blodet från yxan.

R.W. har vid tillfället tillägnat sig M.P:s mobiltelefon som delersättning för sin gärning.

Liket av M.P. har burits ut av L.S. och R.W. och placerats i L.S:s bil, varefter de två jämte S.L. med L.S. vid ratten åkt till Angskär på Rådmansö i Norrtälje kommun, där liket lastats ur bilen och placerats under en gran. L.S. har så skjutsat hem S.L. och R.W. till Utveda och åkt tillbaka till Gryta. S.K. har då med hjälp av diesel börjat elda upp sängbottnarna m.m. och hon har nu fått hjälp i detta av L.S.

På förmiddagen den 27 mars 1996 har L.S. och S.K. åkt till Norrtälje och på Edsbergs Möbler köpt två sångbottnar och diverse sängkläder. De har sedan åkt till Norrtälje busstation där de sammanträffat med S.L. och R.W. Vid detta sammanträffande har S.K. till R.W. överlämnat ett Minutenkort jämte kod till ett konto tillhörigt M.P. L.S. och S.K. har härefter åkt tillbaka till Gryta och tillsammans burit upp sängbottnarna m.m. till sovrummet i S.K:s bostad och bäddat med de nyinköpta sakerna.

På M.P:s konto enligt ovan har cirka 40 000 kr varit innestående, vilket utgjort S.K:s betalning/delbetalning till R.W. för hans del i gärningen. R.W. har sedan själv eller genom annan tillgodogjort sig pengarna.

I målet mot S.K. och de övriga tilltalade hördes rättsläkaren Kari Ormstad. Enligt livstidsdomen uppgav hon bland annat följande:

Hon är rättsläkare och har skrivit utlåtandet från obduktionen av M.P. Skadorna i bakhuvudet … 46 i utlåtandet. Det rör sig om söndertrasning av mjukdelar och skallben (huvudsvålen, skallen och hjärndelar). Det finns tecken på krossning, dvs. skada som orsakats av ett hårt, trubbigt föremål. Det finns ingen … bedömas med säkerhet. Omfattningen och graden av ödeläggelse talar för att ett hårt och kantigt föremål har använts med stor kraft. Skadan har orsakats av åtminstone fyra skilda träffar, slag eller stötar (se punkt … fastställa av skadorna. Av det faktum att blödning skett kan man dra slutsatsen att skadorna inträffat före döden, eftersom man inte blöder efter döden. Det finns inte heller några tecken på begynnande läkning, vilket visar att döden inträffat inom några minuter eller timmar efter skadornas uppkomst. Huvudskadorna har inte varit omedelbart dödande men har lett till en omedelbar medvetandeförlust. Ingen kan överleva skadorna oavsett behandling och oavsett hur snabbt behandling sätts in. Man kan tänka … ljud ifrån sig. - Beträffande skadorna på ryggen talar den totala frånvaron av blödningar, såväl inre som yttre, mycket starkt för att inget blodtryck funnits när dessa skador tillfogades. Då dessa skador tillfogades M.P. var han död eller skulle livet fly inom ett fåtal sekunder. Blodtrycket måste i … eller vänstra sida. Den största av skadorna på ryggen är potentiellt dödande.

Av Norrtälje tingsrätts dom framgår att tingsrätten fann styrkt att mordet avseende M.P. genomförts på sätt och med den rollfördelning som åklagaren påstått. Beträffande S.K:s medverkan anförde tingsrätten följande.

För S.K:s del är det alltså utrett att hon vidtalat L.S. att åka till Utveda och där få instruktioner och att hon senare genom dennes försorg fick tabletter med instruktioner om hur de skulle användas för att söva M.P. Sedan hon fått M.P. att inta tabletterna har hon bett L.S. att hämta R.W. och S.L. i Utveda, och när de kommit dit har de gått upp i sovrummet och kontrollerat att M.P. var försänkt i djup sömn. Hon är den som ytterst bestämt att mordet skulle genomföras, och enligt S.L:s beskrivning av händelseförloppet har hon varit pådrivande när andra tvekat. Hon har tagit fram ett tilltänkt mordvapen och sedan detta förkastats tillkallat L.S. och bett denne att ta med ett lämpligt redskap. Det kan hållas för visst att hon under telefonsamtalet med denne klargjort att man behövde en yxa. När M.P. dödades med klyvyxan - av bl.a. Kari Ormstads och S.L:s redogörelser kan slutas att detta är mordvapnet - har S.K. befunnit sig i sovrummet eller i vart fall i dess omedelbara närhet. Efter mordet har hon genom att tvätta bort blod sökt dölja spåren av vad som skett. Av samma skäl har hon hjälpt till med att bära ut sängbottnar och sängkläder till eldningsplatsen och där eldat upp dem. Påföljande dag har hon med L.S. åkt till Norrtälje och köpt sängutrustning och sammanträffat med R.W. och S.L., varvid hon som betalning till R.W. överlämnat ett Minutenkort med kod och med cirka 40 000 kr innestående på kontot. S.K. har anstiftat brottet. Hon har tagit aktiv del i avgörande led i planen för brottets genomförande och de åtgärder som efteråt behövdes för att undanröja bevis om brottet. Hon har visserligen inte utövat det dödande våldet, men hennes bestämmande och pådrivande roll och det förhållandet att det var i hennes intresse och för hennes räkning som brottet utförts medför att hon skall bedömas som gärningsman och dömas för mord.

I påföljdsdelen innehåller tingsrättsdomen beträffande S.K. följande.

S.K. har varit med om att bringa sin sambo om livet i familjens eget hem och för detta mot vederlag engagerat flera utomstående personer. Hon har själv deltagit på ett ingripande och pådrivande sätt. Brottet har begåtts efter en längre tids planering och har, genom att det innefattat ett moment av att söva offret med ett preparat, präglats av en viss förslagenhet. Brottet har ett sådant straffvärde att hon bör ådömas fängelse på livstid.

Som redovisats ovan överklagade S.K. den fällande domen till Svea hovrätt, varvid hon yrkade att bli frikänd. Även hovrätten fann dock att åklagaren styrkt åtalet mot henne. Ur hovrättsdomen hämtas beträffande skuldfrågan följande.

Hovrätten finner att det genom vad som framkommit i målet är utrett att förhållandet mellan S.K. och M.P. var präglat av motsättningar, både på det personliga och ekonomiska planet, att S.K. blev illa behandlad av M.P. och att det också förekom att han misshandlade henne. - Det är mot den bakgrunden som påståendena om att S.K. uttalat att hon ville få M.P. undanröjd måste bedömas. Enligt S.L. kom detta på tal i stort sett varje gång hon och S.K. pratade med varandra. I hovrätten har R.W. velat göra gällande att det var tal endast om att lemlästa M.P. Detta är emellertid en helt ny uppgift som inte vinner något stöd av utredningen i övrigt och den förtjänar enligt hovrättens bedömning inte tilltro. Av såväl M.W:s som G.C:s vittnesmål framgår dessutom, att S.K. vänt sig även till andra personer än de i målet medtilltalade med sin förfrågan och att det då helt klart varit fråga om att M.P. skulle mördas. Genom dessa nu angivna uppgifter finner hovrätten på ett övertygande sätt styrkt att S.K. varit synnerligen angelägen och aktiv för att komma i kontakt med någon som kunde vara henne behjälplig med att taga M.P. av daga. - Genom bl.a. … anskaffa denna. - Enligt hovrätten visar det anförda att S.K. inte bara haft motiv att döda M.P. utan att hon också aktivt verkat för att så skulle ske. - Redan mot … följande bedömning. - S.K. har varit initiativtagare till mordet och den som haft intresse av att få M.P. röjd ur vägen. Hon har som tingsrätten anfört tagit aktiv del i genomförandet av brottet och hon har efteråt vidtagit åtgärder för att undanröja bevis om brottet. Även om hon inte utövat det dödande våldet, har hennes roll varit sådan att hon, som tingsrätten funnit, skall bedömas som gärningsman och dömas för mord.

I påföljdsdelen gjorde Svea hovrätt inte någon annan bedömning än den som Norrtälje tingsrätt gjort.

Kriminalvårdens yttrande enligt 9 § lagen (2006:45) om omvandling av ängelse på livstid

Kriminalvården har i yttrande den 6 december 2006 anfört bland annat följande.

Aktuell dom och tidigare brottslighet. S.K. … pådrivande sätt. Hon förekommer inte tidigare i belastningsregistret och har inga missbruksproblem.

Omständigheterna vid tidpunkten för brottet. S.K. är född och uppvuxen under i alla avseenden goda förhållanden tillsammans med en bror. Hon har genomgått grundskolan och tänkte därefter fortsätta på lantbruksskola men antogs inte. Våren 1988 tog hon i stället över föräldrarnas jordbruk. Vid tiden för brottet var hon sammanboende med brottsoffret på en gård i närheten av föräldrarna. Tillsammans med brottsoffret har hon två barn födda 1989 och 1992.

Utfallet av verkställigheten. S.K. placerades initialt i anstalten Hinseberg. Hon kvarstannade i anstalten Hinseberg till mars 2003 då hon förflyttades till anstalten Ystad. Sedan december 2005 är hon placerad i anstalten Sagsjön, öppen avdelning.

S.K. påbörjade sin normalpermissionsgång i december 1999 vilket innebar att hon beviljades normalpermission på s.k. minimitid. Permissionsgången inleddes med bevakade permissioner. Permissionsgången har därefter successivt utökats och i september 2000 beviljades hon normalpermission på egen hand i form av dagpermissioner. I december 2001 beviljades hon normalpermissioner omfattande högst 24 timmar. Sedan februari 2004 är S.K. beviljad normalpermissioner omfattande högst 48 timmar vardera. Hon har därutöver vid flera tillfällen medgivits tillfälliga vistelser i anstalten Gruvberget. S.K. har också beviljats ett stort antal särskilda permissioner. Hon har sammanlagt beviljats 143 utevistelser. Såväl permissionerna som vistelserna i anstalten Gruvberget har skötts utan anmärkning. Sina permissioner har hon ägnat åt att träffa sina barn och sin make.

Brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet. S.K. har under verkställigheten deltagit i olika program. I anstalten Ystad deltog hon i programmet Enhanced Thinking Skills (ETS) och påbörjade också ett motivationsprogram till tolvstegsprogrammet. Hon genomgick fem steg varefter programmet lades ned och ett nytt påbörjades med andra deltagare. I nuläget genomgår hon programmen Våga Välja och BSF (brottsförebyggande samtal).

Annan programverksamhet. Utöver deltagande i ovanstående program har S.K. i anstalten Hinseberg följt en föräldrautbildning. Hon har också deltagit i skrivarkurser och Qvinnor i förändring (ett program som stärker kvinnornas självbild). S.K. har under verkställigheten även tillgodogjort sig olika arbetsmarknadsutbildningar. Hon har bl.a. tagit truckkort, genomgått aerobicutbildning och förberedande kockutbildning. Utöver detta har hon läst Grund-Vux och grundläggande gymnasiekurser samt kurser hon varit intresserad av. Studietakten har varit anpassad till hennes inlärningssvårigheter (dyslexi).

Säkerhetsbedömning. S.K. tillhör inte något kriminellt nätverk och har såvitt känt inga kopplingar till liknande organisationer utanför anstalten.

Familjeförhållanden, socialt nätverk och frigivningsplanering. S.K. har under verkställigheten ingått äktenskap med en man som även han är dömd till fängelse på livstid. Tillsammans har makarna ett barn fött 2002 och S.K. har som tidigare nämnts ytterligare två barn. Barnen är placerade i fosterhem. S.K. träffar barnen under sina permissioner och de har även varit tillsammans med henne i anstalten Gruvberget. Kvinnan i det hem där äldsta dottern är fosterhemsplacerad har varit en viktig stödperson för S.K. under verkställigheten.

Ett led i S.K:s framtida verkställighet är fortsatt deltagande i programverksamhet för att stärka och förbättra hennes självinsikt och självkänsla som ger henne verktyg till att kunna hantera ett liv i frihet. De slutliga stegen är placering i familjehem och fortsatt utbildning till kock samt arbetsträning. Målet är en etablering på arbetsmarknaden och egen bostad så att hon kan bli ett stöd för sina barn.

Risken för återfall i brott. S.K. har genomgående skött verkställigheten utan anmärkningar. Under den period hon var intagen i anstalten Ystad hade hon kontinuerliga psykologsamtal vilket inte kunnat tillgodoses i anstalten Sagsjön. Det föreligger inte någon tidigare kriminalitet eller missbruksproblematik. Mot bakgrund av att det inte föreligger någon missbruksproblematik eller tidigare kriminalitet har huvudkontoret gjort bedömningen att några riskbedömningar utförda av psykiatrisk expertis under verkställigheten inte varit erforderliga. I samband med brottet genomgick dock S.K. undersökning enligt 7 § personutredningslagen.

Till sitt eget yttrande har Kriminalvården bilagt två yttranden av den 7 november 2006 och den 22 november 2006 från anstalten Sagsjön. I det sistnämnda av dessa lämnas bland annat en redogörelse för viss frigivningsplanering avseende S.K.

Rättsmedicinalverkets yttrande med utlåtande enligt 10 § lagen om omvandling av fängelse på livstid

Rättsmedicinalverket genom fil. dr, tillika legitimerade psykologen Thomas Nilsson, överläkaren, tillika specialisten i psykiatri och rättspsykiatri Harald Nilsson, forensiska socialutredaren Git Larsson och överskötaren Fredrik Danielsson har i yttrande med utlåtande redovisat verkets bedömning att det beträffande S.K. finns en låg risk för återfall i brottslighet samt anfört bland annat följande.

Bakgrund. S.K. är en 36-årig kvinna som avtjänat drygt tio år av det livstidsstraff hon erhöll efter att ha fällts för mord på sin sambo. Enligt hennes beskrivning växte hon upp under delvis ogynnsamma förhållanden. Fadern som var mycket dominant och styrande överkonsumerade periodvis alkohol. Detta ledde under hennes uppväxtår bland annat till begränsning av hennes kamratrelationer, då hon inte vågade låta någon kamrat komma hem till henne. Hon beskriver också att hennes livsutrymme var beskuret och att det var fadern som bestämde över henne, till exempel att hon efter avslutad grundskola inte skulle studera vidare. Hennes uppgift var i stället att hjälpa till med driften av familjens lantgård, vilket innefattade den dagliga skötseln av ett trettiotal mjölkkor. Det år hon fyllde 17 träffade hon den man som sedermera mördades. De flyttade samman först i ett mindre hus i anslutning till lantgården, men efter en kortare period övertog de ansvaret för gården varvid föräldrarna bosatte sig i närheten. Det första barnet fick paret då S.K. var i 19-årsåldern och några år senare kom barn två. S.K. säger att hon i efterhand upptäckte att hennes sambo hade missbruksproblem, han skall förutom en betydande alkoholkonsumtion även ha missbrukat narkotika. Sambon deltog till följd av detta i liten utsträckning i den dagliga skötseln av lantgården och hemmet. Ansvaret för familjen och gården tycks således ha legat på S.K., som av allt att döma måste ha befunnit sig i en mycket stressande situation mer eller mindre ensam med allt arbete liksom allt ansvar för att tillvaron skulle fungera. Hon har svårt att så här i efterhand förstå hur hon orkade med allt, men säger också att det periodvis var bra och att relationen mellan henne och sambon trots hans missbruk hade sina goda sidor. Under verkställigheten har hon träffat en ny man, också han livstidsdömd, som hon ingick äktenskap med 1998. Paret har en son som föddes 2002, men han placerades bara några dagar gammal i ett familjehem. S.K. säger att om hon bara upptäckt i tid att hon var gravid så skulle hon aldrig ha fött barnet, då hon menat att den situation hon befinner sig i inte är förenlig med att ta emot ett barn. Upplevelsen av att så tidigt efter förlossningen få sitt barn familjehemsplacerat var dock smärtsam och svår att hantera, men hon har gjort sitt bästa för att kontakten med såväl barnet som familjehemmet skall fungera så väl som möjligt. Hennes önskan är att hon på sikt skall kunna ta hand om barnet, samtidigt som hon säger att barnets intressen/behov kommer i första hand varför hon är öppen för olika lösningar.

Riskfaktorer för återfall i brottslighet. Utifrån såväl det kliniska samtalet som vedertagna checklistor för riskbedömning, kan man konstatera att det i S.K:s fall inte förelåg några distinkta riskfaktorer av det slag som vetenskapligt identifierats. Hon framstod såväl psykiatriskt som psykologiskt som normalfungerande, varför man även kan konstatera att det inte framkom någonting som talade för något avvikande fungerande, missbruk eller några allvarligare beteendeproblem. Den psykosociala anpassningen framstod också den som god och hon hade skött verkställigheten och de permissioner hon haft klanderfritt. Bortsett från det brott hon dömts för kan man alltså slå fast att förekomsten av kända riskfaktorer är obefintlig.

Skyddsfaktorer mot återfall i brottslighet. Skyddsfaktorer är inte på samma sätt som riskfaktorer vetenskapligt identifierade och utredda, varför bedömningen av detta blir något tentativ och baserad på klinisk erfarenhet. I S.K:s fall slås man av att hon fungerar mycket bra under verkställigheten och att hon skött permissionsgången liksom kontakten med sina barn klanderfritt. Hon uppger att hon efter att ha tagit in och förstått innebörden av livstidsdomen har försökt lägga det ”gamla” bakom sig för att i stället blicka framåt. Denna strategi har av allt att döma varit ändamålsenlig och framgångsrik, även om den i en del betydelsefulla avseenden inneburit att hon snarare försökt ”glömma” det förflutna än aktivt bearbeta och integrera det. Denna strategi har hjälpt henne att hålla fokus på framtiden och det som verkligen är betydelsefullt för henne såsom kontakten med barnen. Hennes engagemang i barnen har varit mycket starkt och hon har aktivt strävat efter att barnen skall ha det bra och att deras kontakt skall vara stabil. Hon har också till följd av denna strategi varit inriktad på att rusta sig för ett kommande liv i frihet, genom att delta såväl i den programverksamhet som funnits tillgänglig som genom att läsa in gymnasiekompetensen och yrkesutbilda sig. En för henne viktig insikt är att hon under verkställigheten upptäckt hur styrd och dominerad hon var av framförallt fadern. Hon har genom deltagande i kriminalvårdens programverksamhet fått möjlighet att bearbeta delar av sin bakgrund och framförallt sitt medberoende, såsom barn till en far med periodiskt alkoholmissbruk och därefter som sammanboende med en man med missbruksproblem. Den nya förståelsen för dessa erfarenheter har lett till att hon, enligt vad hon berättat, aldrig mer kommer att försätta sig i den form av beroende och undergivenhet som kännetecknade hennes barndom och tidigare vuxenliv. Det verkar således som att S.K. under fängelseåren har utvecklats i positiv riktning, vilket lett till en stabilare självkänsla och en större grad av självständighet. Slutligen kan man också notera att såväl S.K:s egna ambitioner som kriminalvårdens planering överensstämmer väl och de framstår som realistiska och väl genomtänkta med goda förutsättningar att kunna infrias.

Förslag till åtgärder för att minska risken för återfall i brottslighet. Det framstår inte som särskilt påkallat att presentera några särskilda åtgärder utöver dem som innefattas i den av kriminalvården beskrivna långtidsplaneringen, då den förefaller vara väl genomtänkt, realistisk och i överensstämmelse med S.K:s egna ambitioner. Då den finns beskriven i utlåtanden som kriminalvården avgett behöver den inte upprepas här.

Förhör inför tingsrätten

S.K. har berättat bland annat följande: I hennes framtidsplaner ingår att hon skall bli placerad i ett familjehem och att hon skall fortsätta sina studier. Dessutom vill hon arbeta för en återanpassning till sina barn på deras villkor och efter deras önskemål. När hon blivit familjehemsplacerad vill hon arbeta med barn, som har sina föräldrar i fängelse. Hon har stor kunskap och erfarenhet när det gäller den biten. - Under de första sex åren av verkställigheten av livstidsdomen hade hon inte någon psykologkontakt men därefter har hon sammanträffat med psykologer. I och med att hon nu bytt anstalt har hon en ny psykolog, som hon träffade första gången i förra veckan. Den kontakten skall fortsätta så länge som det finns behov av det. - Under anstaltstiden har hon haft kontinuerlig kontakt med barnen genom telefonsamtal, besök och umgänge vid hennes permissioner. Barnen vågar inte hoppas på någonting när det gäller hennes frigivning. - Hennes dotter C. är familjehemsplacerad. Mamman i den familjen heter A.H. och hon har varit och är ett väldigt stort stöd åt S.K. och hennes barn. Det är S.K:s önskan att få bli familjehemsplacerad hos just A.H. - S.K. har under anstaltstiden accepterat livstidsdomen men nu har hon ”börjat titta framåt”. Domstolarna har funnit henne skyldig till mord och hon har som sagt godtagit det. Emellertid har hon inga minnesbilder av att det gått till så som domstolarna funnit klarlagt. Psykologen har sagt till henne att hon har vissa minnesluckor. Vidare har psykologen bett henne att ”gå tillbaka i tiden” och att då använda fotografier som hjälpmedel. I diskussionen med psykologen har hon inte kommit så långt om hur hon skall kunna bearbeta gärningen. Enligt psykologen går det ibland inte att ”få fram vissa saker”. - Sedan nio år är S.K. gift med en man, som också är livstidsdömd. Som svar på rättens fråga om hon kan se några risker med det kan hon bara uttala att vill inte han ”följa ett bra liv tar hon sin egen väg”.

På S.K:s begäran har vittnesförhör hållits med ovannämnda A.H., som berättat bland annat följande: Hon har haft kännedom om S.K. sedan maj 2003 då S.K:s dotter C. familjehemsplacerades hos henne. Redan från början fick hon bra kontakt med S.K. Det var så att S.K. direkt berättade vad hon var dömd för. Under hela deras bekantskap har S.K. varit delaktig i dotterns uppfostran och skolgång parallellt med familjehemmet. Enligt A.H:s uppfattning är S.K. väldigt mån om sina barn. Hon och S.K. har pratat om ”mammasaker” och diskuterat mycket om barnens problem och glädjeämnen. A.H. har svarat ja på frågan om S.K. kan familjehemsplaceras hos henne. Hon har inte sett någon sida hos S.K. som utgör risk för återfall i brottslighet. Det är så att hon gladeligen lämnar över ansvaret åt S.K. att ta hand om tonåringar när S.K. är på besök hos henne. S.K. är intresserad av ungdomar och vill arbeta för att bistå dem. - Inför A.H. har S.K. berättat om sitt äktenskap med M.P. och om hur hon hade det då. När S.K. berättade om vad hon dömts för var hon ”klar och tydlig”. A.H. uppfattade att S.K. då redogjorde för sina egna minnesbilder. Enligt S.K. vill hon fortsätta med behandling för att bearbeta det inträffade. - S.K. ser att hennes nya man ”ligger längre fram i tiden”. - A.H. har inte upplevt att S.K. har minnesluckor. Snarare är det tvärtom så att S.K. kommer ihåg saker ”ganska bra”; hon ”håller reda på saker och händelseförlopp”.

Något om den rättsliga regleringen

I 4 § lagen om omvandling av fängelse på livstid stadgas följande.

Vid prövning av omvandling skall särskilt beaktas den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.

Om ansökan bifalls skall det utdömda livstidsstraffet omvandlas till fängelse på viss tid.

Fängelsestraffets längd skall bestämmas med utgångspunkt från den tid som den dömde har avtjänat och med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning samt den dömdes behov av åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet. Fängelsestraffets längd får inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut.

De kriterier som anges i lagrummets första stycke är alltså sådana som tingsrätten skall särskilt beakta vid omvandlingsprövningen. Utöver de sålunda uttryckligen angivna kriterierna kan tingsrätten emellertid ta hänsyn även till andra omständigheter. Vilka dessa omständigheter kan vara får bedömas i varje enskilt fall som är föremål för prövning av domstolen. Det är möjligt att sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB och då särskilt ett utvisningsförordnande kan komma att vägas in vid en omvandlingsprövning. Det har till och med framförts att så kallade nådeskäl också bör kunna beaktas i sammanhanget (se SOU 2002:26 s. 140 och 177).

I det nu föreliggande fallet finns det anledning att lämna följande relativt kortfattade och översiktliga redogörelse för vad som beträffande 4 § 1 st. uttalas i den bakomliggande propositionen (se prop. 2005/ 06:35 främst s. 38-40 och 60).

Utöver den tid som den dömde har avtjänat skall tingsrätten alltså särskilt beakta de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen enligt den ursprungliga domen på livstids fängelse. Även senare domar avseende brottslighet, som livstidsstraffet kommit att omfatta skall beaktas i sammanhanget. Emellertid skall det inte göras någon omprövning av de tidigare klarlagda omständigheterna utan de skall utgöra utgångspunkt för tingsrätten vid omvandlingsprövningen. Det är dock så att ett utdömt livstidsstraff kan avse brott av olika karaktär och svårhetsgrad. Vid en jämförelse mellan olika brott som föranlett fängelse på livstid skall därför som huvudregel svårare brott leda till att längre tid avtjänas innan en ansökan om omvandling bifalls.

Att det vid en omvandlingsprövning skall särskilt beaktas om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag beror på att det är av stor vikt att frigivningen kan ske utan att behovet av samhällsskydd eftersätts. Frågan om betydelsen av återfallsrisken får givetvis bedömas från fall till fall och är mycket beroende av hur säkra bedömningar som kan göras. Enligt lagstiftaren bör en ansökan om omvandling avslås om det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet.

Skötsamheten i sig under verkställigheten av livstidsstraffet utgör inte ett kriterium som skall särskilt beaktas vid omvandlingsprövningen. Däremot skall hänsyn tas till om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten. Exempel på sådan misskötsamhet är rymningar, rymningsförsök och drogmissbruk men även misskötta permissioner avses. Eftersom den dömde fram till tidpunkten för omvandlingsprövningen varit intagen under lång tid bör som regel enstaka regelöverträdelser av mindre allvarligt slag inte påverka bedömningen. Inte heller torde ett regelbrott som skett tidigt under verkställigheten tillmätas betydelse. Allvarlig misskötsamhet skall kunna leda till att en ansökan om omvandling inte bifalls.

För en livstidsdömd är det väsentligt med en långsiktig planering av hans frigivning. Den omständigheten att han själv medverkat till att främja sin anpassning i samhället bör ges särskild betydelse vid prövningen av omvandlingsfrågan. Dock bör den dömdes insatser bedömas utifrån hans personliga förutsättningar. Kriteriet bör ges en vid tillämpning. Det är inte endast den dömdes egna initiativ som skall bedömas utan även hur han exempelvis medverkat i kriminalvårdens utslussningsarbete.

Det måste avgöras från fall till fall hur de olika kriterierna enligt lagtexten förhåller sig till varandra och vilken tyngd de skall ges sinsemellan. Domstolen skall göra en helhetsbedömning och därvid ta ställning till om det finns förutsättningar för att frångå det utdömda livstidsstraffet genom att omvandla det till ett tidsbestämt fängelsestraff. I sammanhanget kan tingsrätten dock erinra att det i samband med lagstiftningsarbetet framhållits att de kriterier som bör ges störst tyngd är det begångna brottet och omständigheterna kring detta samt den tid som den dömde har avtjänat (se SOU 2002:26 s. 140 f.).

Utöver det ovan anförda vill tingsrätten framhålla följande. Under arbetet med framtagandet av lagen om omvandling av fängelse på livstid var en utgångspunkt att det nya systemet inte generellt sett borde innebära förändrade verkställighetstider för livstidsdömda jämfört med vad som följer av ordningen med tidsbestämning genom nåd. Härvid har regeringen under senare tid brukat hålla sig inom intervallet 18-25 år. Det finns dock flera livstidsdömda som för närvarande har verkställighetstider som överstiger 25 år. I sammanhanget skall också nämnas att regeringen i ett fall under 2006 genom nåd tidsbestämt ett livstidsstraff till 28 år och 6 månader. För tingsrätten är det emellertid av flera mycket bärande anledningar självklart att det i enskilda fall, som handläggs enligt omvandlingslagen, inte skall hämtas och inte heller går att hämta någon vägledning från regeringens nådeavgöranden i enskilda fall. En orsak härtill är att det i ett nådebeslut inte framgår vilka skäl som har legat till grund för avgörandet. Detta gör att det saknas möjlighet att utröna om ställningstagandet i nådeärendet grundats på sådana omständigheter, som skall vägas in vid en prövning enligt omvandlingslagen eller på andra omständigheter, som inte har bärighet vid omvandlingsprövningen eller på en kombination av dessa typer av omständigheter.

Tingsrättens skäl

Som redovisats ovan innehåller 4 § 1 st. lagen om omvandling av fängelse på livstid fem kriterier, som skall särskilt beaktas vid den prövning som tingsrätten har att göra i ett omvandlingsärende. I allt väsentligt har parterna i ärendet också begränsat sig till att beröra och argumentera utifrån endast de sålunda uttryckligen angivna kriterierna. Trots det ankommer det på tingsrätten att skärskåda huruvida det finns andra omständigheter än dem som lagen innehåller som kan vägas in vid bedömningen av S.K:s fall. Det framstår som lämpligt att redan inledningsvis behandla den frågan.

I 29 kap. 5 § BrB återfinns en uppräkning av omständigheter, som skall beaktas i skälig omfattning i samband med straffmätning. En av dessa är att det finns ett beslut om utvisning. Det är tingsrättens uppfattning att det kan finnas fall, som rör omvandling av fängelse på livstid, där i vart fall någon eller några av de i lagrummet angivna omständigheterna bör vara möjliga att beakta åtminstone i viss utsträckning. Det kan också finnas andra omständigheter än de nyssnämnda som skulle kunna tillmätas viss betydelse vid en omvandlingsprövning. Vad angår S.K. finner tingsrätten dock att prövningen av om det finns förutsättningar för att omvandla hennes livstidsstraff till ett tidsbestämt straff skall göras endast med beaktande av de i 4 § 1 st. angivna kriterierna.

Det ovan anförda leder till att S.K:s ansökan alltså skall bedömas med utgångspunkt från, utöver själva utredningen, de i lagen uttryckligen angivna fem kriterierna. Dessa bör först bedömas var för sig eller i något fall tillsammans med en annan av dem och i den turordning som framgår av det nedanstående. Därefter kommer tingsrätten att vid en helhetsbedömning ta ställning till om det finns förutsättningar för att frångå det livstidsstraff, som S.K. ådömts. Innan tingsrätten övergår till att pröva S.K:s ansökan i enlighet med det nu sagda finns det dock skäl att tillägga följande. Som redovisats ovan anförs det i den aktuella propositionen att det måste avgöras från fall till fall hur de olika kriterierna enligt lagtexten förhåller sig till varandra och vilken tyngd de skall ges sinsemellan. Det poängteras också att domstolen har att göra en helhetsbedömning i ärendet. Enligt tingsrättens mening är det som sålunda framhållits välgrundat. I förarbetena ges det dock exempel på där utgången i ett omvandlingsärende bör bli avslag i händelse av att det brister i uppfyllelse av endast ett kriterium. Härvid åsyftar tingsrätten att det framhållits att en ansökan bör avslås om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Detsamma sägs gälla om den dömde har visat allvarlig misskötsamhet. Som tingsrätten ser det kan i ett enskilt fall även vart och ett av de övriga kriterierna eller några av dem tillsammans vid en helhetsbedömning ges sådan tyngd att det ensamt styr utfallet till att bli avslag på en omvandlingsansökan.

Tingsrätten har att ta ställning till om det finns risk för att S.K. återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Det som ligger bakom att det skall göras en riskbedömning i omvandlingsärendena är att behovet av samhällsskydd inte får eftersättas. S.K. är inte dömd för något annat brott än det mord som föranlett hennes livstidsstraff. Med hänsyn härtill anser tingsrätten sig kunna begränsa sig till att bedöma om det finns risk för att hon återfaller i brott, som riktar sig mot eller medför fara för annans liv eller hälsa, det vill säga det som brukar ges den samlade beteckningen ”våldsbrott”.

Av Kriminalvårdens yttrande framgår att det inte befunnits nödvändigt att låta expertis göra någon riskbedömning avseende S.K. under hennes verkställighet. Enligt tingsrättens mening är Kriminalvårdens ställningstagande därvidlag inte helt invändningsfritt men det kan ändock vinna viss förståelse. Rättsmedicinalverket, som yttrat sig på begäran av tingsrätten, har bedömt att det föreligger låg risk för att S.K. återfaller i brottslighet. Verket har anfört att, bortsett från det brott som hon dömts för, det går att slå fast beträffande henne att förekomsten av kända riskfaktorer för återfall i brottslighet är obefintlig. Som tingsrätten ser det finns det skäl att vid riskbedömningen även väga in att S.K. relativt kort tid efter verkställighetens början har ingått äktenskap med en livstidsdömd och därmed också en tungt kriminellt belastad man, som verkställer sitt straff i nuläget. Frågan om gemenskapen med den mannen kommer att försvåra för S.K. att bemästra ett icke kriminellt leverne och tänkande i framtiden kan nu inte besvaras med någon större grad av säkerhet. Åtminstone för närvarande går det dock inte att utesluta den angivna omständigheten vid bedömningen av risken för att S.K. återfaller i våldsbrottslighet. Såvitt S.K. uppgett inför tingsrätten har hon inga minnesbilder avseende omständigheterna kring mordet på M.P. Av utredningen, däribland S.K:s egna inför tingsrätten lämnade uppgifter, får anses framgå att hon därför nästan inte alls kunnat bearbeta och integrera sitt till mordet knutna förflutna. Med hänsyn härtill finns det visst fog för att anta att hon i dagsläget inte har tillräcklig mental förmåga att dra nödvändig och av samhället önskvärd lärdom av sitt kriminella handlande i samband med mordet. Detta förhållande bör också tillmätas betydelse vid riskbedömningen, även om det kanske inte skall överdrivas. Trots de tveksamheter som tingsrätten anser föreligga enligt det ovan anförda finner tingsrätten vid en samlad bedömning av vad sålunda och i övrigt förevarit att den risk som föreligger för att S.K. fortsätter att begå våldsbrott inte är sådan att den utgör hinder mot omvandling av hennes livstidsstraff till ett tidsbestämt straff.

I ärendet är klarlagt att S.K. under verkställigheten fortlöpande har skött sin permissionsgång utan anmärkning; enligt processmaterialet har hon beviljats drygt 140 utevistelser. Det har inte framkommit att hon i andra avseenden gjort sig skyldig till allvarlig misskötsamhet eller till regelöverträdelser överhuvudtaget. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses att hon har åsidosatt vad som gällt och gäller för hennes verkställighet. Inte heller beträffande det nu behandlade kriteriet har det således klarlagts omständigheter, som talar mot att ändra hennes livstidsstraff till ett tidsbestämt fängelsestraff.

Av utredningen framgår att S.K. utifrån sina personliga förutsättningar under verkställigheten har aktivt deltagit i av Kriminalvården anordnade programverksamheter och att hon i samband härmed också bedrivit studier, som gett vissa goda resultat. Vidare ger utredningen vid handen att det finns viss realistisk planering avseende hennes fortsatta yrkesutbildning och att den stämmer väl överens med hennes egna önskemål och personliga förutsättningar för att klara av sådana studier. Härtill skall läggas att det framkommit genom bland annat A.H:s uppgifter att S.K. genom olika under anstaltstiden vidtagna åtgärder verkat för att upprätthålla goda och nära kontakter med sina barn. Främst på grund av det anförda finner tingsrätten att S.K. har medverkat och alltjämt medverkar till att främja sin anpassning i samhället. Detta utgör ytterligare en omständighet som kan tas till intäkt för bifall till hennes ansökan.

Tingsrätten övergår härefter till att behandla kriterierna ”den tid som den dömde har avtjänat” och ”vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen” i ett sammanhang. Innan tingsrätten går in på att bedöma dessa kriterier i S.K:s fall finns det anledning att framhålla det som anförs i nästa stycke.

Vid prövningen av en omvandlingsansökan måste det göras en straffvärdebedömning. Då skall tingsrätten utgå från vad som av livstidsdomen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen. Att det är nödvändigt att göra en bedömning av straffvärdet beror på att ett livstidsstraff kan avse brott av olika karaktär och svårhetsgrad och att det vid omvandlingsprövningen är nödvändigt att likvärdiga fall bedöms lika. Härav följer att vid en jämförelse mellan olika brott som föranlett fängelse på livstid skall som huvudregel ett svårare brott leda till att längre tid måste avtjänas innan en omvandlingsansökan kan bifallas. Att systemet med omvandlingsprövning innebär att det blir olika långa strafftider för olika svåra brott måste betecknas som rättvist. Vid prövning av en ansökan om omvandling råder det således ett nära samband mellan de nyssnämnda kriterierna. När tingsrätten anser att en strafftid som svarar mot det utdömda brottets svårhetsgrad nästan har avtjänats kan tingsrätten med tillämpning av de tidsbestämningsregler som finns i 4 § 3 st. bifalla en omvandlingsansökan om inte något eller några av de andra kriterierna enligt 4 § 1 st. föranleder ett annat ställningstagande.

Av S.K:s livstidsdom framgår att hon var initiativtagare till mordet och den som hade intresse av att få M.P., som var hennes sambo och fader till två av hennes barn, röjd ur vägen, att hon, bland annat genom att söva M.P. och att förse den som utövade det dödande våldet med den yxa som användes som tillhygge vid mordet, tog aktiv del i genomförandet av mordet, som skedde i familjens hem, att hon mot vederlag hade engagerat flera utomstående personer att medverka vid brottet och att hon efteråt vidtog åtgärder för att undanröja bevis om brottet. Mot bakgrund av vad som framgår av livstidsdomen om hur själva dödandet av M.P., som ju genom nedsövningen blev försvars- och skyddslös, gick till måste mordet betecknas som mycket grymt och i det närmaste bestialiskt. S.K., som ju alltså försåg våldsverkaren med yxan, måste givetvis ha förstått att nyttjandet av yxan skulle leda till att den nedsövde M.P. skulle komma att tillfogas extrema skador av dödlig art. Det anförda leder tingsrätten till ställningstagandet att S.K:s brott är av synnerligen allvarlig karaktär och har en synnerligen hög svårhetsgrad. Med andra ord är straffvärdet mycket betydande; denna bedömning gäller även med beaktande av vad som enligt livstidsdomen framkommit om M.P:s agerande gentemot S.K. under deras gemenskap. Tingsrättens nu redovisade bedömning skall ställas i förhållande till den tid som S.K. nu har avtjänat, nämligen cirka tio år och nio månader. Vid denna jämförelse kommer tingsrätten fram till att S.K. med hänsyn till brottets svårhetsgrad enligt ovan för närvarande inte kan anses ha avtjänat tillräckligt lång tid. Detta talar mot att låta henne komma i åtnjutande av tidsbestämning av sitt livstidsstraff.

Vid en helhetsbedömning av allt det ovan anförda finner tingsrätten att det som sägs i det närmast föregående stycket i detta fall har sådan tyngd i förhållande till vad som framkommit beträffande de övriga kriterierna enligt 4 § 1 st. lagen om omvandling av fängelse på livstid att det i nuläget saknas förutsättningar för att frångå det utdömda livstidsstraffet. Följaktligen skall S.K:s omvandlingsansökan lämnas utan bifall.

Tingsrättens beslut

Tingsrätten lämnar S.K:s ansökan om omvandling av fängelse på livstid till fängelse på viss tid utan bifall.

S.K. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle omvandla det utdömda fängelsestraffet på livstid till ett tidsbestämt fängelsestraff, i första hand fängelse 18 år.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten avslog en begäran av S.K. att hovrätten skulle hålla förhandling i målet.

Både riksåklagaren och S.K. överklagade hovrättens beslut.

Riksåklagaren yrkade att HD skulle, med ändring av hovrättens beslut, avslå S.K:s yrkande om omvandling av livstidsstraffet. I andra hand yrkade riksåklagaren att HD skulle bestämma ett längre fängelsestraff än 21 år.

S.K. yrkade att HD skulle omvandla det utdömda livstidsstraffet till 18 års fängelse eller i vart fall till ett kortare fängelsestraff än 21 år.

Parterna bestred varandras yrkanden.

HD avgjorde målet efter förhandling.

A.M., född 1956, dömdes den 16 september 1996 av Växjö tingsrätt för mord till fängelse på livstid. Verkställighet av domen påbörjades den 23 september 1996. A.M. var frihetsberövad i målet som anhållen och häktad sedan den 16 juli 1996.

A.M. ansökte i Örebro tingsrätt om omvandling av straffet till ett tidsbestämt straff om fängelse 18 år eller, i andra hand, det antal år som tingsrätten fann rimligt.

Åklagaren bestred yrkandena.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Gunnar Larsson) anförde i slutligt beslut den 22 mars 2007:

Utredningen i ärendet

Livstidsdomen

Åklagaren väckte åtal mot A.M. vid Växjö tingsrätt för mord enligt följande gärningsbeskrivning: På kvällen den 16 juli 1996 har A.M. uppsåtligen berövat B.M. livet i hennes bostad på Vingavägen 31 i Växjö genom att tilldela henne ett flertal knivstick på överkroppen, företrädesvis i bröstet och i ryggen.

Genom dom den 16 september 1996 dömde Växjö tingsrätt A.M. för mord på hans f.d. hustru B.M. till livstids fängelse. Domen vann laga kraft. Av domen framgår följande under rubriken Tingsrättens bedömning:

Tingsrätten anser det inte kunna råda något som helst tvivel om att A. - vilket han själv heller inte synes ifrågasätta - tilldelat B. samtliga de i obduktionsutlåtandet angivna stick- och skärskadorna.

A. har på vissa punkter lämnat uppgifter som tingsrätten bedömer som klart osanna. Främst mot bakgrund av vad I.J. (stödperson för barnen) och M.K. (granne och väninna till B.) berättat gäller detta bl.a. hans påstående om B:s motiv för hennes ansökan om skilsmässa. Vidare anser tingsrätten att M.K:s vittnesmål visar att inte heller hans uppgift om att han tidigare aldrig hotat eller misshandlat B. är sann. Visserligen har B. inför I.J. inte berättat om några hotelser eller om någon allvarligare misshandel men å andra sidan har hon haft en mycket tätare och närmare och därmed också förtroligare kontakt med M.K. Så som hon återgivit B:s uttalanden om t.ex. A:s hotelser att han skulle skära halsen av B. och hugga henne så att barnen inte kände igen henne, och på det sätt hon beskrivit B:s reaktion i sammanhanget, kan det enligt tingsrättens mening hållas för visst att det som B. inför M.K. då sagt att hon blivit utsatt för från A., också förekommit. De nu nämnda exemplen på sanningslösa uppgifter från A:s sida påverkar naturligtvis också bedömningen av hans trovärdighet när det gäller hans förklaring till varför han med kniven begav sig till B. Hans påstående att han tog med sig kniven för att med den som hot understryka sina krav på att B. skulle sköta barnen bättre, framstår redan i sig själv som högst osannolikt. Därtill kommer också vissa omständigheter som förringar tilltron till uppgiften. Vad tingsrätten då beaktar är för det första vad I.J. berättat om att B. vid hans besök hos henne den 16 juli sagt att hon nyligen på telefon talat med A. om barnen, som skulle vara hos honom påföljande vecka, och att det samtalet ”gått bra”. Dessutom har det av I.J:s berättelse framgått att A. vid besöket hos honom samma dag inte uttalat eller ens antytt något missnöje med B:s sätt att sköta barnen. Detta hade - om det förhållit sig som A. påstått - varit naturligt med hänsyn till I.J:s funktion, liksom det hade varit naturligt att A., när han träffade I.J. på parkeringsplatsen, tagit tillfället i akt att besöka B. för att tillsammans med I.J. tala med henne om saken. Tingsrätten anser därför att A:s förklaring till att han tog kniven med sig till B. är så verklighetsfrämmande, att den kan lämnas utan avseende. Med hänsyn till vad som bl.a. genom I.J:s berättelse framkommit om hur A. såg på skilsmässan och på sin situation jämfört med B:s samt mot bakgrund av A:s tidigare agerande mot B. med bl.a. hotelser till livet, finner tingsrätten inte utrymme för annan slutsats än att A:s avsikt när han begav sig till B. var att, såsom skedde, döda henne med kniven. Tingsrätten finner således styrkt att A. uppsåtligen berövat B. livet.

A. skall dömas för mord eftersom det inte finns några förmildrande omständigheter som kan medföra att brottet är att anse som mindre grovt. Omständigheterna är i stället försvårande. Detta av följande skäl. Brottet kan inte ha varit helt oöverlagt. Även om det inte varit förrän just innan A. begav sig hemifrån som han bestämt sig för att utföra det, har han dock under cykelfärden till B. haft tid och möjlighet att besinna sig. Han har tillfogat B. närmare 30 stick- och skärskador och obduktionsutlåtandet talar starkt för att hon fått ta emot hugg i såväl liggande som upprätt ställning. Av platsundersökningen framgår att huggen inte kan ha utdelats på ett och samma ställe i köket utan att det måste antas ha skett under det att A. och B., under försvarskamp från hennes sida, rört sig omkring i köket. Händelseförloppet kan därför inte ha varit helt kortvarigt. B. har därunder tveklöst på ett mycket hänsynslöst sätt utsatts för dödsångest och andra svåra lidanden i sina fruktlösa försök att värja sig mot och undkomma A. Brottet har han begått mot sin tidigare hustru, som hade vårdnaden om deras fem minderåriga barn. A. visste att den yngste sonen befann sig hos B. när mordet begicks, låt vara att det är oklart om sonen såg något av händelseförloppet. Mot bakgrund av dessa omständigheter kring brottet och den grymhet som A. därigenom visat anser tingsrätten att A. - som enligt läkarutlåtande i ett s.k. §7-intyg inte har psykiska särdrag av sådan valör att det finns skäl för rättslig särbehandling - skall dömas till fängelse på livstid.

Kriminalvårdens yttrande enligt 9 § lagen (2006:45) om omvandling av

fängelse på livstid

Kriminalvården har i yttrande den 2 januari 2007 anfört bland annat följande.

Omständigheterna vid tidpunkten för brottet: A.M. gifte sig år 1981, ett äktenskap som var arrangerat av bådas familjer. Tillsammans med familjen, hustru och fyra barn, lämnade han Iran illegalt och kom till Sverige i december 1989. Året därpå utökades familjen med ytterligare ett barn. En anmälan till Socialförvaltningen år 1993 tydde på att A.M. misshandlade hustrun och barnen. I augusti 1995 anmälde hustrun honom för misshandel till såväl polis som socialförvaltning. Makarna separerade och A.M. meddelades besöksförbud. En särskild kontaktperson förordnades som skulle närvara vid hans kontakt med barnen. Besöksförbudet hävdes i juni 1996 och från den sociala myndigheten utökades stödpersonens tid för att ge möjlighet att arbeta med hela familjen. Skilsmässan blev klar den 4 juli 1996. A.M. tog kontakt med f.d. hustrun per telefon några få dagar innan brottet. Första gången han uppsöker henne i hennes hem är vid gärningstillfället.

Utfallet av verkställigheten: A.M. har under sin verkställighet varit placerad i sluten anstalt/anstaltsavdelning med högre säkerhet och kontroll och i någon av anstalterna Kalmar, Hällby och Norrtälje. Sedan verkställighetens början har han rapporterats vid åtta tillfällen. Vid två tillfällen, den 14 december 2000 och den 17 november 2005 har han deltagit i kollektiv arbetsnedläggelse. Vid två tillfällen, den 1 december 2001 och den 20 september 2002, har han rapporterats för brott mot föreskrifter då han vid visitation innehaft kontanter utöver tillåtet belopp. Två rapporter, den 1 december 2001 och den 20 september 2002, avser våld eller hot mot medintagen. A.M. har vid ett tillfälle försökt påverka andra att delta i aktion gentemot medintagen och vid ett annat i samband med meningsskiljaktighet intagna emellan rörande ljudvolymen på en avdelning riktat en spark mot medintagen. Rapport från den 31 januari 2003 avser för sen ankomst, tio minuter, till sysselsättningen. Den 7 september 2002 rapporterades A.M. för urinprovsvägran. Han ville inte lämna urinprov inför kvinnlig personal. Då manlig personal tillkallats lämnade A.M. urinprov men följde inte de anvisningar som krävdes för att provet skulle kunna godkännas.

Inför fråga om normalpermissionsgång inhämtades i augusti 2001 underlag för riskbedömning från överläkare Göran Fransson och professor Henrik Belfrage. I beslut från den 23 oktober 2001 beviljades A.M. permissionsgång på så sätt att han fick beviljas normalpermissioner under bevakning. Sedan oktober 2005 har han beviljats normalpermissioner förenade med villkor om åtföljande av kriminalvårdstjänsteman. Därutöver har A.M. haft kortare särskilda permissioner under bevakning i syfte att minska skadeverkningar av ett långt frihetsberövande samt särskilda permissioner under bevakning för flertalet tandläkarebesök. Samtliga utevistelser har skötts utan anmärkning.

Programverksamhet, behandlingskontakter: A.M. har ingen missbruksproblematik och ingen kriminell identifiering. Han har inte deltagit i någon relationsinriktad programverksamhet eller varit föremål för andra behandlingskontakter.

Säkerhetsbedömning: A.M. tillhör inte något kriminellt nätverk och har inte några kopplingar till liknande organisationer utanför anstalten.

Familjeförhållanden, socialt nätverk och frigivningsplanering: A.M. har under verkställigheten genom bl.a. besök haft kontakt med sina bröder och kusiner. Vid två tillfällen har han haft besök av en av sina fyra söner. Någon mer konkret planering inför en eventuell frigivning föreligger inte.

Risken för återfall i brott: Inför fråga om förutsättningarna för permissionsgång inhämtades i augusti 2001 underlag för riskbedömning. Av detta framgår att A.M. uppvisar mycket få riskfaktorer för att göra sig skyldig till våld eller kriminalitet i största allmänhet. Han bedömdes som fixerad vid barnen och har till flera personer uttalat att han aldrig kommer att ge upp sina barn. Teoretiskt sett skulle dottern kunna utgöra den person som är utsatt för störst risk för våld. Framtida permissioner bör planeras och utvärderas noga och åtminstone initialt ske under hög grad av övervakning och kontroll.

Inför planering av den framtida verkställigheten har ytterligare underlag för riskbedömning inhämtats under april 2005. Av detta framgår att bedömningen görs att risken för avvikande och risken för våld eller hot mot barnen ytterligare minskat. Det scenario man tidigare oroat sig för, det att A.M. skulle försöka föra ut barnen ur landet, måste ses som mindre troligt och det närmaste osannolikt.

Av anstaltens yttrande framgår att endast ett av barnen har tagit kontakt med fadern och att denna kontakt är begränsad. A.M. är muslim och mycket engagerad i sin religion och har på ett informellt sätt påtagit sig rollen att företräda medintagna med samma trosuppfattning. Han har lätt att brusa upp i diskussioner om hans religion eller hans brott och kan inte relatera till att han är dömd för allvarlig brottslighet.

Kriminalvården gör följande bedömning: A.M. har nu verkställt drygt tio år av sitt livstidsstraff. Han har, frånsett de rapporter som tidigare redovisats, i stort uppvisat god skötsamhet under verkställigheten. A.M. har gjort sig skyldig till mycket allvarlig våldsbrottslighet som han har svårt att relatera till och som synes ha sin grund i hans kulturella och religiösa värderingar. Några riskbedömningsinstrument för denna typ av våldsproblematik finns inte. Utifrån vad som framkommit i underlag för riskbedömning och vid en sammantagen bedömning utifrån de omständigheter som föreligger har Kriminalvården ännu inte varit beredd att medge A.M. permission på egen hand eller placering i öppen anstalt.

Rättsmedicinalverkets yttrande med utlåtande enligt 10 § lagen om omvandling av fängelse på livstid

Rättsmedicinalverket genom överläkaren, tillika specialisten i psykiatri och rättspsykiatri Harald Nilsson, filosofie doktor, tillika legitimerade psykologen Thomas Nilsson, forensiske socialutredaren Anna- Kari Sjödin och specialistsjuksköterskan i psykiatri och rättspsykiatri Maria Sörman har i yttrande med utlåtande redovisat verkets bedömning att det beträffande A.M. finns en låg risk för återfall i brottslighet samt under rubriken Sammanfattning anfört följande.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det eniga utredningslagets bedömning är att A.M. uppvisar mycket få, om ens några, riskfaktorer för återfall i våldsbrottslighet eller annan kriminalitet. Han har ingen kriminell identifikation och har aldrig haft något missbruk. Det framstår som att han före gripandet varit på god väg att etablera sig i det svenska samhället, där han hade erhållit en fast anställning. Det finns inga hållpunkter för förekomst av personlighetsstörning eller psykisk sjukdom. A.M. framstår i stället som personlighetsmässigt och känslomässigt mogen och välintegrerad. Det framstår också som att A.M. mestadels fungerat väl under verkställigheten i såväl arbete som umgänge med personal och medintagna. Gärningen framstår som en isolerad händelse i A.M:s liv och den framstår mer som ett uttryck för hans psykiska tillstånd vid tiden för gärningen än för hans kulturella och religiösa värderingar. A.M:s berättelse talar starkt för att han i samband med separationen från hustrun och familjen samt det ålagda besöksförbudet utvecklat ett reaktivt depressivt tillstånd med närmast dissociativa inslag där han förlorat självkontrollen driven av en okontrollerad desperation och våldsam vrede. I sammanhanget synes också finnas en äktenskaplig konflikt sedan tiden i Iran. A.M. framstår vid samtalen med honom som skuldtyngd och plågad av att han dödat den kvinna som han älskade och vilka konsekvenser detta fått för hans barn samt hans egna och hustruns släktingar. A.M. menar idag att han ensam bär ansvaret för gärningen och han menar att det finns inga omständigheter som på något sätt rättfärdigar den. A.M. berättar också att han är mycket nöjd över det sätt som det svenska samhället tagit hand om hans barn och att han aldrig har haft några planer eller tankar på att ta med sig barnen till hemlandet. Risken att så skulle ske framstår närmast som obefintlig. Man kan också konstatera att A.M:s framtidsplaner för egen del och hans eventuella kontakter med barnen framstår som realistiska. Mot denna bakgrund måste risken för återfall i brottslighet bedömas som låg.

Förhör inför tingsrätten

A.M. har uppgivit bland annat följande: Omedelbart efter domen nöjdförklarade han sig för han ville ta sitt straff så fort som möjligt. Han trodde att Sverige hade dödsstraff och förutsatte att han skulle avrättas. Det var först när han frågade vilken dag detta skulle ske som han fick klart för sig att han i stället dömts till fängelse på livstid. Under de första åren på anstalten mådde han mycket dåligt. Han minskade i vikt från 75 kg till 49 kg och han vågade inte ha ljuset släckt i cellen de första fyra åren. Barnen är nu 17-22 år och de är svenska medborgare. Han har aldrig någonsin haft en tanke att ta med barnen eller något av dem och lämna Sverige. I dag har han ingen kontakt med barnen och han tänker inte heller ta initiativ att kontakta dem nu eller efter frigivningen. Däremot har han inget emot om de vill ta kontakt med honom. Det är helt upp till dem. Han är muslim men han är ingen ledare för andra muslimer på anstalten och han underkastar sig alla regler på anstalten även om de inkräktar på hans religion. Fängelsetiden har gjort honom bättre och bättre. Han har haft bevakade permissioner men hans ansökningar om obevakade har avslagits liksom hans begäran om att bli placerad på en anstalt med lägre säkerhetsklass. Kriminalvården och han har ännu inte börjat planera för hans frigivning.

Något om den rättsliga regleringen

I 4 § lagen - - - (bortsett från några detaljer likalydande med beslutet under I) - - - typer av omständigheter.

Tingsrättens skäl

Som redovisats ovan - - - (i sak överensstämmande med beslutet under I) - - - beteckningen ”våldsbrott”.

Rättsmedicinalverket har i utlåtande med riskbedömning bedömt att risken för att A.M. återfaller i brott är låg och att han uppvisar mycket få, om ens några, riskfaktorer för återfall i våldsbrott eller annan kriminalitet. Samtidigt kan konstateras att Kriminalvårdsmyndigheten ännu inte varit beredd att medge A.M. permission på egen hand eller placering på öppen anstalt. Detta ställningstagande har Kriminalvården gjort efter sedvanliga riskbedömningar år 2001 och år 2005.

A.M. har visserligen skött permissionerna utan anmärkning men samtliga har varit bevakade och Kriminalvården har inte beviljat hans ansökningar om överflyttning till öppen anstalt. Även om han inte åsidosatt vad som gäller för verkställigheten har han inte deltagit i någon relationsinriktad programverksamhet och han synes inte ha tagit några egna initiativ till att främja sin återanpassning i samhället. Vidare har han inte varit föremål för andra behandlingskontakter och det föreligger inte heller någon mer konkret planering inför hans frigivning. Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter finner tingsrätten, trots att Rättsmedicinalverket bedömt återfallsrisken som låg, att det ovan nämnda talar mot att redan nu omvandla livstidsstraffet till ett tidsbestämt fängelsestraff.

Tingsrätten övergår - - - (i sak överensstämmande med beslutet under I) - - - ett annat ställningstagande.

Av A.M:s livstidsdom framgår att han berövat sin tidigare hustru livet och att hon hade vårdnaden om deras fem minderåriga barn. Han har tillfogat henne närmare 30 stick- och skärskador och det har varit ett inte helt kortvarigt händelseförlopp. Han har på ett mycket hänsynslöst sätt utsatt kvinnan för dödsångest och andra svåra lidanden i hennes fruktlösa försök att värja sig och undkomma honom. Därför har A.M:s brott ett mycket högt straffvärde. Denna bedömning skall ställas i förhållande till den tid som A.M. avtjänat, nämligen ca 10 år och åtta månader. Vid denna jämförelse är det tingsrättens uppfattning att A.M. med hänsyn till brottets svårhetsgrad för närvarande inte kan anses ha avtjänat tillräckligt lång tid. Detta talar mot att låta honom komma i åtnjutande av tidsbestämning av livstidsstraffet.

Vid en helhetsbedömning av allt det som anförts ovan finner tingsrätten att det som sagts, främst i det närmast föregående stycket, har sådan tyngd att det i nuläget saknas förutsättningar att frångå det utdömda livstidsstraffet. A.M:s omvandlingsansökan skall därför lämnas utan bifall.

Tingsrättens beslut

Tingsrätten lämnar A.M:s ansökan om omvandling av fängelse på livstid till fängelse på viss tid utan bifall.

A.M. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans ansökan om omvandling av fängelse på livstid till fängelse på viss tid.

Åklagaren bestred ändring.

A.M. yrkade att hovrätten skulle hålla förhandling i målet.

A.M. överklagade och yrkade att HD skulle omvandla det utdömda livstidsstraffet till fängelse på viss tid. Han överlämnade till domstolen att bestämma fängelsepåföljdens längd.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter förhandling.

H.F., född 1951, dömdes den 23 december 1994 av Svea hovrätt för mord, grovt bedrägeri, häleri och brott mot vapenlagen till fängelse på livstid. HD fann genom beslut den 17 februari 1995 inte skäl att bevilja prövningstillstånd. Genom dom den 22 juli 1997 dömde hovrätten H.F. för medhjälp till bokföringsbrott, grovt brott, och medhjälp till grovt skattebedrägeri, varvid det förordnades att det tidigare ådömda livstidsstraffet skulle avse även de nya brotten.

Verkställigheten av domen på livstids fängelse påbörjades den 17 februari 1995. I det målet var H.F. frihetsberövad som anhållen och häktad sedan den 20 januari 1994. Det frihetsberövandet avräknades emellertid för perioden den 23 januari 1994-den 16 februari 1995 på ett honom redan den 25 november 1992 för grovt bedrägeri, medhjälp till grov förskingring och hastighetsöverträdelse ådömt fängelsestraff om tre år. Enligt ett strafftidsbeslut den 8 mars 1995 trädde jämlikt 34 kap. 11 § 1 st. BrB livstidsstraffet i stället för det nyssnämnda tidsbestämda straffet, som för övrigt omfattade även ett grovt rattfylleri enligt en dom den 23 november 1993.

H.F. ansökte i Örebro tingsrätt om omvandling av livstidsstraffet till ett tidsbestämt straff om 21 år eller, i andra hand, det antal år som tingsrätten fann rimligt.

Åklagaren bestred yrkandena.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Per Grevesmühl) anförde i slutligt beslut den 6 februari 2007:

Utredningen i ärendet

Livstidsdomen m.m.

I maj 1994 väcktes vid Huddinge tingsrätt åtal mot H.F. och två andra personer för mord enligt följande gärningsbeskrivning.

H.F., NN och XX har den 9 november 1993 i en sommarstuga vid Hagebyvägen 5 i Huddinge, gemensamt och i samförstånd berövat W.B. livet genom att tre gånger skjuta denne i huvudet med pistol. W.B. har avlidit av skadorna.

Sålunda har NN vilselett W.B. om sin avsikt i det att han den 8 november 1993 förmått denne att komma till ett möte med honom på restaurang Svea vid Sveavägen i Stockholm dit H.F. och XX, enligt överenskommelse med NN, senare anlände. W.B. har härefter den 9 november 1993 omkring kl. 01.30 av H.F., XX och NN i bil förts till Hagebyvägen i Huddinge där W.B. med våld och hot om våld kvarhållits och uppmanats att reglera en skuld, vilken påståtts uppkommen i samtligas affärsverksamhet i Märsta. Hotet har bestått i att någon vid flera tillfällen sagt sig skola skjuta W.B. och visat en pistol. Våldet har bestått i att H.F. vid flera tillfällen tilldelat W.B. kraftiga slag mot huvudet och han har även skurit honom med kniv i ansiktet. Sedan det beslutats att W.B. skulle dödas har H.F., XX och NN tillsammans hållit en hand på vapnet och i vart fall två skott avlossats mot W.B. efter att denne tryckts ner i en soffa och en större kudde lagts över hans huvud. Något senare har ytterligare ett skott skjutits mot W.B:s huvud.

Sedan W.B. avlidit har H.F., XX och NN tillsammans rullat in kroppen i en matta och släpat ut den på husets altan, där den lämnats övertäckt. Härefter har H.F. den 11 november 1993 hyrt en motorsåg och med denna delat kroppen i tre delar och tillsammans med XX placerat delarna i tre tunnor, vilka härefter fyllts med cement. Slutligen har XX något senare tillsammans med en annan person grävt ner de tre tunnorna utanför huset där W.B. dödats.

Genom dom den 20 juli 1994 dömde Huddinge tingsrätt H.F. för dråp. Dessutom lagfördes han för grovt bedrägeri i fjorton fall, häleri i två fall och för brott mot vapenlagen (1973:1176) till fängelse nio år. Bedrägeribrotten avsåg att H.F., emellanåt gemensamt och i samråd med annan, genom vilseledande orättmätigt tillskansat sig varor och tjänster till ett sammanlagt värde om cirka 814 500 kr. Häleribrotten gällde att H.F. tagit befattning med mobiltelefoner och en hjullastare, vilken egendom frånhänts annan genom brott. Brottet mot vapenlagen innefattade att H.F. olovligen innehaft 37 revolverpatroner och en tårgaspatron.

Åklagaren överklagade domen till Svea hovrätt med yrkande att hovrätten skulle döma H.F. för mord enligt den ovan redovisade gärningsbeskrivningen till livstids fängelse eller i vart fall till ett längre fängelsestraff än nio år.

Även H.F. fullföljde talan mot tingsrättens dom, varvid han yrkade att bli befriad från ansvar för dråp.

Genom dom den 23 december 1994 ändrade, såvitt är av intresse, hovrätten tingsrättens dom på så sätt att häleribrottet avseende hjullastaren bedömdes som grovt, att gärningen enligt den tidigare återgivna gärningsbeskrivningen rubricerades som mord och att påföljden bestämdes till fängelse på livstid.

Av hovrättens dom framgår att hovrätten fann att åklagaren styrkt att händelseförloppet i samband med dödandet av W.B. utspelade sig i allt väsentligt i enlighet med påståendet därom i gärningsbeskrivningen. Ur hovrättsdomen hämtas bland annat följande.

När det gäller rubriceringen av gärningen beaktar hovrätten vad som föregick dödandet av W.B. W.B. tvingades till Hagebyvägen, hölls kvar där mot sin vilja, utsattes för hot, våld och utpressning. Av vittnesförhör framgår vidare att W.B. hotades med att bli ”borttagen”, vilket enligt de inblandades språkbruk inte betydde annat än dödas. Till detta kommer att de tilltalade under en inte obetydlig tid, kanske omkring 20-30 minuter, diskuterade, röstade om, vad man skulle göra med W.B., om denne skulle få leva eller inte; en diskussion som ledde till ett beslut av innebörd att W.B. skulle dö.

Den beskrivning som NN och XX trovärdigt gett av W.B:s sista stund i livet visar entydigt att denne - skyddslös och helt utlämnad - måste ha känt svår dödsångest. Till bilden hör också att de tilltalade, då de efter det första skottet befarar att W.B. är vid liv, på nytt och med samma procedur beslutar att skjuta W.B. i huvudet. Detta visar enligt hovrätten att dödandet av W.B. var önskat och överlagt. Det tredje skottet talar, alldeles oavsett vem som höll fingret på avtryckaren, viljemässigt i samma riktning. Det sätt på vilket W.B:s döda kropp tas om hand förmedlar bilden av en uppenbar hänsynslöshet och brist på känsla.

Mot denna bakgrund skall gärningen, som åklagaren gjort gällande, rubriceras som mord. Tingsrättens dom skall ändras i enlighet härmed.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten beträffande H.F. att annan påföljd än fängelse inte kunde komma i fråga, varjämte hovrätten tillade följande.

Mordet på W.B. har präglats av en uttalad grymhet. Det finns inte några förmildrande omständigheter när det gäller själva gärningen. Av utredningen framgår att H.F. varit pådrivande och att han själv utövat våld mot W.B., bl.a. är han övertygad om den råa misshandel som KO (=rättsläkare; tingsrättens anm.) beskriver som märkning. Härtill kommer att han varit delaktig i styckningen av W.B. Denna handling, som visar på en total brist på respekt för den döde och avsaknad av ånger, förstärker intrycket av råhet och hänsynslöshet. Dessa omständigheter sammantagna är så försvårande att annan påföljd än fängelse på livstid inte kan komma i fråga.

Som angetts ovan lagfördes H.F. också den 22 juli 1997. Då dömde Svea hovrätt honom för medhjälp till bokföringsbrott, som var grovt, vid minst tio tillfällen och medhjälp till grovt skattebedrägeri vid minst tio tillfällen, varvid det tidigare ådömda livstidsstraffet förordnades avse även de nya brotten. Brottsligheten avsåg att H.F. främjat annans brottslighet i form av bokföringsbrott och skattebedrägeri genom att förmedla arbetskraft till ett bolag samt att upprätta och tillhandahålla det bolagets företrädare osanna fakturor på totalt cirka 1 400 000 kr; brottsligheten begicks under perioden den 2 januari-den 24 november 1989.

Av den inledningsvis redovisade bakgrunden framgår att H.F. dömdes också den 25 november 1992 för grovt bedrägeri i minst tio fall, medhjälp till grov förskingring och hastighetsöverträdelse till fängelse tre år och att han dömdes den 23 november 1993 för grovt rattfylleri, varvid det förordnades att det nyssnämnda tidsbestämda straffet skulle avse även trafiknykterhetsbrottet. Bedrägeribrotten enligt domen i november 1992 avsåg att H.F. gemensamt och i samråd med annan person genom vilseledande under perioden den 1 juni 1989-den 29 mars 1990 förmått näringsidkare att utge varor och tjänster till ett totalt värde av drygt 500 000 kr. Brottet medhjälp till grov förskingring innefattade att H.F. genom vissa förfaranden medverkat till att redovisningsskyldighet för leasingbilar till ett sammanlagt värde av 1 120 000 kr åsidosatts genom överlåtelser av fordonen, varigenom ägarna frånhänts och berövats sin rätt till bilarna; brottsligheten förövades under tiden mars-april 1990. Det saknas skäl att redogöra närmare för brotten hastighetsöverträdelse och grovt rattfylleri. Jämlikt 34 kap. 11 § 1 st. BrB har alltså livstidsstraffet trätt i stället för fängelsestraffet på tre år.

Kriminalvårdens yttrande enligt 9 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid samt vissa andra yttranden

Kriminalvården har i yttrande den 30 november 2006 anfört bland annat följande.

Omständigheter vid tidpunkten för brottet. H.F. kom till Sverige från Finland 1976. Han har en mångårig alkoholproblematik av den omfattningen att han vid flera tillfällen låtit operera in antabuskapslar. Livssituationen vid aktuellt brott präglades, utöver missbruket, av högt tempo, trassliga affärsuppgörelser och växande paranoida föreställningar.

Utfallet av verkställigheten. H.F. placerades initialt i sluten anstalt med högre säkerhet och kontroll. Under första året av verkställigheten gjorde han sig skyldig till misskötsamhet relaterad till hans missbruksproblematik såsom urinprovsvägran och befattning med dopningsmedel. Utöver behovet av drogrelaterad programverksamhet finns också ett behov av att bearbeta det manipulativa och bedrägliga beteende som styrt H.F:s liv och brottslighet och som också gör det svårt för personal att begränsa hans inflytande på en avdelning. Han har också rapporterats för diverse mindre allvarliga förseelser som mer kan ses som relaterade till hans personliga egenskaper.

H.F. påbörjade sin permissionsgång under år 1999. Efter ett flertal normalpermissioner förenade med villkor om åtföljande av kriminalvårdstjänsteman beviljades dagpermissioner på egen hand vilka under år 2002 utökades till att omfatta normalpermissioner med övernattning. Permissionstiden har därefter utökats successivt och sedan oktober 2004 har normalpermissioner omfattande högst 48 timmar beviljats. Permissionsgången har förenats med villkor om antialkoholbehandling, förbud att inta annan receptbelagd medicin än sådan som förskrivits honom av läkare under verkställighetstiden, villkor om att följa uppgjord permissionsplanering och ha dygnsvila på angiven permissionsadress och anmälningsplikt till anstalten genom telefonkontakt och motringning från anstalten. I anslutning till återkomst till anstalten har H.F. fått lämna utandningsprov, som inte vid något tillfälle indikerat någon förekomst av alkohol i utandningsluften. Han har därutöver vid ett flertal tillfällen beviljats tillfälliga vistelser om ca fjorton dagar per gång i den öppna anstalten Gruvberget. Samtliga utevistelser har skötts utan anmärkning.

H.F. är vid flera tillfällen rapporterad för att ha lämnat urinprov med positivt utfall avseende anabola steroider. Det positiva utfallet beror på ett preparat som ordinerats honom genom sjukvården i anstalten.

Brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet. H.F. har deltagit i och slutfört programverksamhet såsom ”Hot och våld”, Cognitive Skills och Brottsbytet. Under vistelse i anstalten Roxtuna har han genomgått anstaltens tolvstegsprogram enligt Minnesotamodellen, deltagit i AA- verksamhet inom anstalter samt har också kontinuerligt haft en mångfald särskilda permissioner för att delta i AA-möten förlagda utanför anstalterna. H.F. har aldrig avböjt att delta i den programverksamhet som befunnits lämplig för hans problematik och det har inte framkommit annat än att H.F. deltagit i programverksamheten på ett aktivt och seriöst sätt.

Annan programverksamhet. H.F. har under huvuddelen av verkställigheten deltagit i studieverksamhet. Han har visat målmedvetenhet, god koncentrationsförmåga och uthållighet vilket givit ett sjuttiotal betyg från kommunal vuxenutbildning med goda resultat.

Säkerhetsbedömning. H.F. tillhör inte något kriminellt nätverk och har såvitt känt inga kopplingar till liknande organisationer utanför anstalten.

Familjeförhållanden, socialt nätverk och frigivningsplanering. H.F. träffade sin hustru redan år 1977 och tillsammans har de tre döttrar, födda 1979, 1981 och 1987. Familjen är bosatt i Skärholmen och samtliga permissioner har varit förlagda till familjen. Han har vid flera tillfällen vistats i öppna anstalten Gruvberget tillsammans med hustrun. H.F. har också en mångårig kontakt med fängelseprästen och förtroendemannen D.L., som också har verkat som stöd för H.F:s familj. Familjen har också ett stöd i Föreningen Livskraft, Stockholm/Mälardalen, en ideell förening på kristen grund som hjälper och stödjer intagna och deras familjer. Vidare finns en etablerad kontakt med Hela Människan-IBUS, individuellt behovsstyrt uthålligt stöd, ett nätverk som samverkar med kriminalvården genom bl.a. NAV, nämnden för andlig vård, och verkar som stöd under såväl anstaltstiden som efter frigivning.

Som ett led i frigivningsplaneringen har H.F. under i stort sett hela verkställighetstiden arbetat med sin alkoholproblematik. Han avser att även fortsättningsvis leva tillsammans med sin familj. H.F. har genom studier breddat sin kompetens inför ett framtida arbetsliv. Han har under hösten sökt och antagits till en förberedande kurs i datavetenskap vid universitetet i Sundsvall. På grund av nuvarande placering i anstalten Norrtälje har det inte varit möjligt att realisera hans högskolestudier mot bakgrund av den datasäkerhet som krävs i anstalt med högre säkerhet och kontroll.

I yttrandet från Kriminalvården anförs också att H.F. varit föremål för flera riskutredningar under straffverkställigheten och att det i den senaste av dessa från 2005 bedömts att risken för återfall i våldsbrott från H.F:s sida är mycket låg, betydligt lägre än hos de flesta andra intagna våldsbrottslingar inom kriminalvården.

Till sitt eget yttrande enligt ovan har Kriminalvården bilagt bland annat yttranden från kriminalvårdsanstalten Norrtälje och riskbedömningar, som gjorts beträffande H.F. under hans straffverkställighet. Dessutom har det till tingsrätten ingetts dåvarande kriminalvårdsstyrelsens yttrande den 12 april 2005, som är ställt till Justitiedepartementet med anledning av att H.F. ansökt om nåd. Enligt handlingen fann styrelsen att det inte förelåg några hinder mot att H.F:s livstidsstraff skulle tidsbestämmas ”under förutsättning att straffvärdet av ifrågavarande brottslighet kan anses konsumerat”.

J.E., som är H.F:s kontaktman på kriminalvårdsanstalten Norrtälje, har i yttrande den 12 januari 2007 anfört bland annat att H.F. har vistats på anstalten sedan augusti 2006, att han har haft ett gott uppförande under tiden på anstalten, att han är trevlig att ha att göra med, att han sköter sig perfekt på paviljongen, att han sköter sina sysslor som städare, att han har haft 322 permissioner och varit på öppna anstalten Gruvberget vid 15 tillfällen, att han skött permissionerna utan anmärkning, att han inte har någon rapporterad misskötsamhet avseende vistelsen på anstalten, att han har lämnat 27 negativa urinprov, att, om han får tidsbestämt straff, planeringen är den att han kommer att söka sig till ett familjehem under tiden mars-augusti/september 2007, att han under den perioden tänker fullfölja sina distansstudier och praktisera på ett sjukhus samt att han skulle kunna få frigång eller ”fotboja” i september 2007.

Kriminalvårdspastorn D.L., som omnämns i Kriminalvårdens yttrande enligt ovan, har i yttrande den 18 januari 2007 anfört bland annat att han har haft regelbunden kontakt med H.F. i drygt tio år, att H.F. långsiktigt och målmedvetet förberett sig för att skaffa sig bästa möjliga frigivningssituation, att han gjort det genom att aktivt delta i kriminalvårdens behandlingsprogram, att han har en viktig roll när det gäller familjens sammanhållning, som är ovanligt stark, att han har en väl etablerad kontakt med den organisation som D.L. initierat och byggt upp under de senaste fyra till fem åren, att den organisationen framförallt arbetar med att i samverkan med kriminalvården, frivården och socialtjänsten stödja långtidsdömda med tyngdpunkt på utslussning och frigivning och att organisationen är beredd att omgående gå vidare med en till H.F:s behov och förutsättningar anpassad planering för en bättre frigivning, som ger honom möjlighet att fullfölja de studier och den praktik som ännu återstår.

Rättsmedicinalverkets yttrande med utlåtande enligt 10 § lagen om omvandling av fängelse på livstid

Rättsmedicinalverket genom forensiske socialutredaren, tillika socionomen Björn Fredriksson, legitimerade psykologen, tillika medicine licentiaten Åsa Eriksson och överläkaren, tillika specialisten i psykiatri och rättspsykiatri Hanna-Liisa Karlsson har i yttrande med utlåtande redovisat verkets bedömning att det beträffande H.F. finns en låg risk för återfall i brottslighet samt anfört bland annat följande.

Bakgrund. H.F. är född i Finland och uppvuxen som äldst av fyra syskon. Han är av zigensk härkomst men tog tidigt avstånd från sitt ursprung och lämnade föräldrahemmet i 15-årsåldern. Det framgår av handlingar att H.F. började dricka alkohol i tidiga tonåren. Han avbröt skolgången i förtid.

År 1976 utvandrade H.F. till Sverige och träffade sin hustru i Eskilstuna året därpå. Paret fick tre gemensamma döttrar, födda 1979, 1981 samt 1987. Under 1980-talet förde han en hektisk tillvaro; han drev flera olika företag, ibland jämsides med egen anställning, samtidigt som han eskalerade i alltmer omfattande perioder av alkoholmissbruk. Vid tre tillfällen lät han inoperera antabuskapslar i syfte att stävja sitt drickande. H.F. kom att leva i två världar, å ena sidan i ett socialt respektabelt sammanhang med familj och barn, å andra sidan i en kriminell subkultur. Det ådömda brottet, mord, inträffade 1993. I den rättspsykiatriska undersökningen, utförd 1994, åsattes han diagnoserna antisocial personlighetsstörning med psykopatiska drag samt alkoholmissbruk.

H.F. har visat en viss misskötsamhet under den aktuella verkställigheten. De allvarligaste incidenterna rapporterades som hot om våld mot medintagna vid två tillfällen, 2001 respektive 2002. Överlag har han dock dokumenterat god skötsamhet. Han har skött samtliga sina permissioner oklanderligt. Sedan 1995 har han varit engagerad i AA (Anonyma alkoholister) samt på eget initiativ genomgått tolvstegsbehandling enligt den s.k. Minnesota-modellen. Under en följd av år har han haft psykologkontakt. Han har även genomfört auktoriserade program inom kriminalvården. Vidare har han bedrivit studier i ett flertal ämnen och på distans slutfört en gymnasial omvårdnadsutbildning.

I medicinskt-psykiatriskt hänseende noteras, förutom det tidigare alkoholmissbruket, att H.F. under verkställighetstiden påbörjat och alltjämt genomgår injektionsbehandling med testosteron på grund av att hans egen testosteronproduktion är för låg. Utöver detta har han förskrivits potenshöjande medel i form av lokalt verkande injektioner och tabletter.

Riskfaktorer för återfall i brottslighet. Vid denna riskbedömning framträder få riskfaktorer för återfall i våldsbrottslighet. Lejonparten av riskfaktorerna återfinns i H.F:s bakgrund och dessa är av historisk, statisk, karaktär. Han har till exempel en kriminell belastning, huvudsakligen av ekonomisk vinningskaraktär, före den aktuella gärningen. De historiska riskfaktorerna bedöms emellertid inte längre ha samma inflytande på den aktuella återfallsrisken. Den mest framträdande riskfaktorn i H.F:s fall torde vara hans tidigare alkoholmissbruk. Under verkställigheten synes han emellertid ha varit helt nykter och uppvisat en god utveckling beträffande insikten i sin alkoholproblematik.

Ur psykologisk synvinkel framstår H.F:s förmåga att charmera och dupera sin omgivning som en riskfaktor för ekonomisk brottslighet. Han besitter också de färdigheter och erfarenheter som krävs. Risk för återfall i ekonomisk brottslighet kan alltså inte uteslutas. Detta gäller särskilt om den ekonomiska situationen efter frigivningen skulle utgöra en stressande belastning.

Vid den rättspsykiatriska undersökningen 1994 tilldelades H.F. diagnosen antisocial personlighetsstörning, men det kan konstateras att han vid dagens bedömning inte längre uppfyller kriterierna för denna personlighetsstörning.

Skyddsfaktorer mot återfall i brottslighet. H.F. har en tät och god kontakt med sin familj. Det finns inga rapporter om öppet våld under hans anstaltsvistelser vilket tyder på att han har en god förmåga att kontrollera sina impulser. Han har genomfört distansstudier och hans goda studieresultat är ett tecken på begåvning samt förmåga att påbörja och avsluta tidskrävande och tålamodsprövande uppgifter. Han uppger att han har icke-kriminella vänner utanför murarna och han säger sig ha reella möjligheter till arbete via dessa, till exempel i en städfirma. Han har realistiska planer på att slutföra sin omvårdnadsutbildning vilket skulle öppna flera möjligheter till anställning. Han uttrycker att han insett riskerna med att bedriva verksamhet inom egen firma.

Sammanvägd bedömning. Sammantaget bedöms att det föreligger en låg risk (i graderingen låg, medelhög, hög) för återfall i våldsbrott. Den risk som kan finnas är framförallt kopplad till H.F:s alkoholmissbruk.

Förslag till åtgärder för att minska risken för återfall i brottslighet. Det bedöms vara viktigt för H.F:s del att han fortsätter med aktivt deltagande i AA-möten. Det är också av vikt att hans testosteronbehandling följs upp och kontrolleras på ett adekvat sätt. Ett slutförande av omvårdnadsutbildningen borde vara honom till gagn liksom hjälp till skuldsanering eller skuldrådgivning.

Förhör med H.F. inför tingsrätten

H.F. har berättat bland annat följande: I slutet av 1993 och i början av 1994 mådde han inte bra. Han missbrukade alkohol och besvärades av dåligt psykiskt mående. Efter det att han häktats i januari 1994 fortsatte han att må dåligt. Tiden i häktet var ”jobbig” för honom. Under handläggningen av målet i vilket han misstänktes för mord begärde han att få genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Det utfördes också en sådan undersökning. Vid utförandet av den bedömdes det att han hade en antisocial personlighetsstörning med psykotiska drag. Dessutom konstaterades det att han var alkoholmissbrukare. När han i december 1994 dömdes till livstids fängelse tyckte han att ”livet stannade” för honom. Det tog lång tid för honom att förstå vad domen betydde. Han fann att det tidsobestämda straffet gjorde att det inte gick att planera något angående hans framtid och detta var mycket psykiskt påfrestande. I samband med att han placerades i anstalt inledde han en kontakt med psykolog. Den kontakten förekom sedan varje vecka. Eftersom det bedömdes att han inte längre hade behov av psykologbehandling avbröts den någon gång under 2005. Genast efter ankomsten till anstalt började han delta i AA-möten och det gör han fortfarande. Under 2004 genomgick han ett behandlingsprogram enligt den så kallade Minnesotamodellen. Då medverkade han i terapi fyra gånger i veckan, varjämte han två gånger varje dag var med på AA-möten. Det tog ungefär ett år för honom att inse att han verkligen hade alkoholproblem. Enligt hans egen uppfattning är han alkoholist och detta gör att han bland annat kommer att fortsätta med att gå på AA-möten under resten av livet. Under verkställigheten har han, utöver det nyssnämnda programmet, genomgått sex olika behandlingsprogram. Detta innebär att han deltagit i alla program som kriminalvården kunnat erbjuda honom. Genom dessa program har han kommit till verklig insikt om sina problem. Han har lärt sig stresshantering och hur han skall bete sig i olika situationer. Dessutom har han tagit till sig att det alltid finns flera alternativa handlingssätt och att det är nödvändigt att ta hänsyn till andra personer. Vidare är det så att han lärt sig att säga vad han tycker och tänker. - Under anstaltstiden har han genomgått gymnasieutbildning i olika språk, matematik och samhällskunskap. Studierna har omfattat något mer än 4 000 poäng. Han har också utbildat sig till mentalskötare; det som återstår på den utbildningen är endast praktik i tre månader. Det är så att han vill vidareutbilda sig till alkoholterapeut eftersom hans önskan är att få arbeta med vård av alkoholmissbrukare. Studierna har varit hans sätt att fylla dagarna under verkställigheten. - Den första ”normalpermissionen” hade han 1999. Dessförinnan hade han haft ”lufthålspermissioner”. Sammanlagt har han haft 322 permissioner. Dessutom har han vistats på öppna anstalten Gruvberget vid femton tillfällen tillsammans med hela eller delar av hans familj. Varje besök där har omfattat två veckor och han skall dit igen inom kort. - Sedan trettio år tillbaka är han gift. Tillsammans med hustrun har han tre barn, varav ett fortfarande bor i föräldrahemmet. Han har mycket bra kontakt med familjen, som varit ett stöd för honom under hela verkställigheten. - Det finns redan en utslussningsplanering uppgjord för hans del. Enligt den skall han placeras i familjehem i mars 2007 och någon gång i den månaden skall han börja praktisera. Nästa led i planeringen innebär att han skall få ”fotboja” i augusti eller september 2007. Slutligen är det tänkt att han skall bli villkorligt frigiven i januari 2008. Efter frigivningen skall han bo tillsammans med hustrun och det hemmavarande barnet, varjämte han vill börja ”jobba och leva ett vanligt Svensson-liv”. - Han har under anstaltstiden inte haft någon kontakt med de två andra personer som också dömdes för mordet. Hur deras situation är idag vet han inte. Det är så att han inte har kontakt med någon annan än sina familjemedlemmar. Eftersom han saknar pengar kommer han att ansöka om skuldsanering. De skulder som han ådragit sig genom förmögenhetsbrotten är ”historia” för honom. - Han har accepterat morddomen och det är riktigt att han var aktiv när brottet begicks. Att han handlade på det aktuella sättet ångrar han ”kraftigt”. Vidare känner han ”stor sorg” över effekten av agerandet. Inför offrets familj eller sin egen familj kommer han aldrig att rättfärdiga brottet.

Något om den rättsliga regleringen

I 4 § lagen - - - (bortsett från några detaljer likalydande med beslutet under I) - - - (se SOU 2002:26 s. 140 f.).

Tingsrättens skäl

Som redovisats ovan innehåller 4 § 1 st. lagen om omvandling av fängelse på livstid fem kriterier, som skall särskilt beaktas vid den prövning som tingsrätten har att göra i ett omvandlingsärende. Parterna i ärendet har också begränsat sig till att beröra och argumentera utifrån endast de sålunda uttryckligen angivna kriterierna. Trots det ankommer det på tingsrätten att skärskåda huruvida det finns andra omständigheter än dem som lagen innehåller som kan vägas in vid bedömningen av H.F:s fall. Det framstår som lämpligt att redan inledningsvis övergå till att behandla den frågan.

I 29 kap. 5 § BrB återfinns en uppräkning av omständigheter, som skall beaktas i skälig omfattning i samband med straffmätning. En av dessa är att det finns ett beslut om utvisning. Det är tingsrättens uppfattning att det kan finnas fall som rör omvandling av fängelse på livstid där i vart fall någon eller några av de i lagrummet angivna omständigheterna bör vara möjliga att beakta åtminstone i viss utsträckning. Beträffande H.F. föreligger dock inte någon sådan omständighet. På förekommen anledning skall dock tilläggas följande. Enligt hans egna uppgifter och hans kontaktmans yttrande synes det redan ha gjorts viss planering avseende bland annat utslussningsplacering och tidpunkten för villkorlig frigivning i händelse av bifall till hans talan. Att så har skett kan givetvis inte tillmätas någon som helst betydelse vid prövningen av hans omvandlingsansökan (jfr 29 kap. 5 § 1 st. 8 p. BrB och NJA 2000 s. 421).

Det ovan anförda leder till att H.F:s ansökan alltså skall bedömas med utgångspunkt från, utöver själva utredningen, de i lagen uttryckligen angivna fem kriterierna. Dessa bör först bedömas var för sig eller tillsammans med en annan av dem och i den turordning som framgår av det nedanstående. Därefter kommer tingsrätten att vid en helhetsbedömning ta ställning till om det finns förutsättningar för att frångå det livstidsstraff, som H.F. har ådömts.

Utredningen om det finns risk för att H.F. återfaller i brottslighet av allvarligt slag är förhållandevis omfattande. Innan tingsrätten drar några slutsatser i riskfrågan med ledning av utredningen finns det skäl att något uppehålla sig vid vad som i detta fall bör förstås med lokutionen ”brottslighet av allvarligt slag”. Anledningen härtill är att livstidsstraffet avseende H.F. ju avser flera olika brottstyper. De som träder i förgrunden och som det därför finns anledning att fästa särskilt avseende vid är mordbrottet, förmögenhetsbrottsligheten och brotten enligt 11 kap. BrB och skattebrottslagen (1971:69). Som tingsrätten ser det omfattas samtliga de nämnda brottstyperna av den angivna lokutionen, även om det behov av samhällsskydd som ligger bakom att det skall göras en riskbedömning i ärendena om omvandling av fängelse på livstid kan antas i första hand ta sikte på brott, som riktar sig mot eller medför fara för annans liv eller hälsa, det vill säga det som brukar ges den samlade beteckningen ”våldsbrott”.

Under verkställigheten av livstidsstraffet har det inom Kriminalvården gjorts flera expertbedömningar angående risken för att H.F. skall återfalla i våldsbrottslighet, varvid den sagts vara låg eller till och med mycket låg. Rättsmedicinalverket, som yttrat sig på begäran av tingsrätten, har bedömt att det föreligger en låg risk för att H.F. återfaller i våldsbrott, varjämte verket anfört att den risk som kan finnas framförallt är kopplad till H.F:s alkoholmissbruk. Vad angår den sistnämnda omständigheten ger utredningen i ärendet vid handen att H.F. redan i anslutning till straffverkställighetens början inledde behandling mot sin alkoholism och att han alltjämt aktivt deltar i sådan behandling. Annat har inte framkommit än att de insatta åtgärderna hittills varit framgångsrika och att H.F. är väl medveten om sin alkoholism och vad som fortsättningsvis krävs av honom för att undvika att återfalla i missbruk. Mot bakgrund av det anförda och omständigheterna i övrigt gör tingsrätten den bedömningen att den risk som må föreligga för att H.F. fortsätter att begå våldsbrott inte är sådan att den utgör hinder mot omvandling av hans livstidsstraff till ett tidsbestämt fängelsestraff. Vad härefter angår frågan om risken för återfall i förmögenhetsbrottslighet och brottslighet enligt 11 kap. BrB och skattebrottslagen får den anses vara något mer svårbedömd än det redan behandlade riskspörsmålet. Detta har sin grund i att H.F. enligt egna uppgifter har en ansträngd ekonomisk situation, vartill kommer att han bedömts ha ett manipulativt beteende. Emellertid har han oemotsagt uppgett att han brutit med personer, som han tidigare haft kontakt med när han begått framförallt förmögenhetsbrott. Med hänsyn härtill samt till vad som framkommit om den programverksamhet som H.F. genomgått under verkställigheten och till den långa tid som han varit borta från ett liv ute i samhället finner tingsrätten att inte heller risken för återfall i förmögenhetsbrottslighet och brottslighet enligt 11 kap. BrB och skattebrottslagen är sådan att den talar mot bifall till hans ansökan. Inte heller har det framkommit att det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i annan brottslighet av allvarligt slag.

Väl har det framkommit att H.F. vägrat att lämna urinprov vid något tillfälle, som inträffat i början av verkställigheten av livstidsstraffet. Med hänsyn till att fråga varit om en enstaka regelöverträdelse, som ägt rum tidigt under verkställigheten kan emellertid denna händelse inte alls påverka prövningen av hans omvandlingsansökan. I övrigt får utredningen anses ge vid handen att H.F. inte har åsidosatt vad som gällt och gäller för hans verkställighet. Inte heller beträffande det nu behandlade kriteriet har det således klarlagts omständigheter som talar mot att ändra livstidsstraffet till ett tidsbestämt fängelsestraff.

Av processmaterialet i ärendet framgår att H.F. aktivt deltagit i de brotts- och missbruksrelaterade programverksamheter, som erbjudits honom under tiden i anstalt. Dessutom är det klarlagt att han ägnat sig åt omfattande studier under verkställigheten och att dessa bland annat varit yrkesinriktade. Såvitt han själv uppgett har han en planering för ett framtida yrkesliv. Som tingsrätten ser det ger utredningen klart vid handen att H.F. genom egna initiativ och deltagande i förekommande programverksamheter och på andra sätt såsom genom kontakt med utomstående personer och frivilligorganisationer har medverkat och alltjämt medverkar till att främja sin anpassning i samhället. Detta utgör ytterligare en omständighet som kan tas till intäkt för bifall till hans ansökan.

Tingsrätten övergår härefter till att behandla kriterierna ”den tid som den dömde har avtjänat” och ”vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen” i ett sammanhang. Skälen för detta kommer att framgå i det nedanstående. Innan tingsrätten går in på att bedöma de nämnda kriterierna i H.F:s fall finns det anledning att framhålla det som anförs i nästa stycke.

Vid prövningen av en omvandlingsansökan måste det göras en straffvärdebedömning. Då skall tingsrätten utgå från vad som av livstidsdomen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen. Att det är nödvändigt att göra en bedömning av straffvärdet beror på att ett livstidsstraff kan avse brott av olika karaktär och svårhetsgrad och att det vid omvandlingsprövningen är nödvändigt att likvärdiga fall bedöms lika. Härav följer att vid en jämförelse mellan olika brott som föranlett fängelse på livstid, skall som huvudregel ett svårare brott leda till att längre tid måste avtjänas innan en omvandlingsansökan kan bifallas. Att systemet med omvandlingsprövning innebär att det blir olika långa strafftider för olika svåra brott måste betecknas som rättvist. Vid prövning av en ansökan om omvandling råder det således ett nära samband mellan de nyssnämnda kriterierna. När tingsrätten anser att en strafftid, som svarar mot det förövade brottets svårhetsgrad har avtjänats kan en omvandlingsansökan bifallas om inte något av de andra kriterierna i 4 § 1 st. föranleder ett annat ställningstagande. Av redogörelsen för den rättsliga regleringen framgår att det uttalats att även ”senare” domar avseende brottslighet som livstidsstraffet kommit att omfatta skall beaktas vid straffvärdebedömningen.

Förutom ett mord omfattar livstidsdomen den 23 december 1994 mot H.F. grovt bedrägeri i fjorton fall, häleri i två fall, varav ett avsåg grovt brott, och brott mot vapenlagen. Härtill kommer att han dömdes den 22 juli 1997 för medhjälp till bokföringsbrott, grovt brott, vid minst tio tillfällen och medhjälp till grovt skattebedrägeri vid minst tio tillfällen, varvid det förordnades att det tidigare ådömda livstidsstraffet skulle avse även de nya brotten. Det står helt klart för tingsrätten att omständigheterna vid samtliga brott enligt de nu nämnda domarna skall beaktas vid prövningen av H.F:s omvandlingsansökan; att brotten enligt den sistnämnda domen ligger i tiden före domen i december 1994 föranleder inte annat ställningstagande. H.F. dömdes också den 25 november 1992 för grovt bedrägeri i minst tio fall, medhjälp till grov förskingring och hastighetsöverträdelse till fängelse tre år. Dessutom lagfördes han den 23 november 1993 för grovt rattfylleri, varvid det förordnades att det nyssnämnda tidsbestämda straffet skulle avse även trafiknykterhetsbrottet. Jämlikt 34 kap. 11 § 1 st. BrB har emellertid livstidsstraffet trätt i stället för fängelsestraffet på tre år. Trots att domarna i november 1992 och november 1993 ligger i tiden före själva livstidsdomen bör även omständigheterna vid brotten enligt de domarna beaktas vid omvandlingsprövningen. Ett annat synsätt skulle rimma illa med vad som anförts ovan om principen att likvärdiga fall skall bedömas lika. Vid jämförelse med ett annat i övrigt likvärdigt fall skulle alltså H.F. annars ”tjäna” en inte obetydlig tid vid straffvärdebedömningen om hänsyn inte skulle tas till omständigheterna vid brotten enligt novemberdomarna. Detta kan rimligen inte ha varit lagstiftarens mening. På goda grunder bör det således bortses från uttalandet att det skall vara fråga om ”senare” domar för att brottsligheten enligt andra domar som ingår i livstidsstraffet skall kunna beaktas vid prövningen av en omvandlingsansökan.

Av den lagakraftvunna livstidsdomen framgår bland annat att mordet på W.B. präglats av en uttalad grymhet, att H.F. varit pådrivande, att han själv utövat våld mot W.B., bland annat i form av den råa misshandel som beskrivits som märkning, att han varit delaktig i styckningen av W.B. och att den handlingen, som visar på en total brist på respekt för den döde och avsaknad av ånger, förstärker intrycket av råhet och hänsynslöshet. Av domen och de andra domar som är aktuella i ärendet framgår också att H.F. genom åtskilliga systematiska och kvalificerade förmögenhetsbrott och brott enligt 11 kap. BrB och skattebrottslagen tillskansat sig själv och varit andra behjälplig med att göra mycket betydande ekonomiska vinningar. Övriga brott enligt domarna har ringa betydelse i sammanhanget. Det anförda leder tingsrätten till ställningstagandet att det samlade straffvärdet avseende de aktuella brotten är synnerligen högt. Denna bedömning skall ställas i förhållande till den tid som H.F. nu har avtjänat, nämligen något över tretton år. Då kommer tingsrätten fram till att H.F. med hänsyn till brottslighetens mycket höga svårhetsgrad och därmed synnerligen höga straffvärde för närvarande inte kan anses ha avtjänat tillräckligt lång tid. Detta talar mot att låta honom komma i åtnjutande av tidsbestämning av sitt livstidsstraff.

Vid en helhetsbedömning av allt det ovan anförda finner tingsrätten att det som sägs i det närmast föregående stycket i detta fall har sådan tyngd i förhållande till vad som framkommit beträffande de övriga kriterierna enligt 4 § 1 st. lagen om omvandling av fängelse på livstid att det saknas förutsättningar för att frångå det utdömda livstidsstraffet. Följaktligen skall H.F:s omvandlingsansökan lämnas utan bifall.

Tingsrättens beslut

Tingsrätten lämnar H.F:s ansökan om omvandling av fängelse på livstid till fängelse på viss tid utan bifall.

H.F. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans begäran om omvandling av livstidsstraffet till ett tidsbestämt fängelsestraff. Han yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till i första hand fängelse 21 år, i andra hand det längre straff som hovrätten fann rimligt.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten avslog en begäran av H.F. om muntlig förhandling.

H.F. överklagade och yrkade att HD skulle omvandla det utdömda livstidsstraffet i första hand till fängelse 21 år och i andra hand till det längre straff som HD fann rimligt.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter förhandling.