NJA 2011 s. 872
Omvandling av fängelse på livstid i visst fall.
M.F., född 1970, dömdes den 13 februari 1995 av HD för sju mord och tre försök till mord till fängelse på livstid (NJA 1995 s. 48). M.F. hade då varit frihetsberövad sedan den 11 juni 1994.
Örebro tingsrätt avslog genom beslut den 3 september 2008 en av M.F. gjord ansökan om omvandling av livstidsstraffet till fängelse på viss tid. Tingsrättens beslut fastställdes av Göta hovrätt den 27 oktober 2008 och HD meddelade inte prövningstillstånd.
Örebro tingsrätt
M.F. ansökte på nytt hos Örebro tingsrätt om omvandling av livstidsstraffet till ett tidsbestämt straff.
Åklagaren motsatte sig omvandling.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Therese Johansson) anförde i beslut den 7 juli 2010:
Utredningen i ärendet
Kriminalvårdens yttrande
Kriminalvården har i yttrande anfört bland annat följande. Kriminalvården anförde i sitt förra yttrande att M.F. hade uppvisat exemplarisk skötsamhet. Kriminalvården kan nu endast konstatera att förhållandena i denna del inte har förändrats sedan det förra yttrandet. Dessa omständigheter talar fortfarande för att omvandla livstidsstraffet till ett tidsbestämt sådant. Angående risken för återfall i våldsbrottslighet kan kriminalvården för sin del här endast konstatera att M.F. sedan 2007 utan anmärkning och på egen hand har genomfört 30 normalpermissioner med övernattning, att han sedan 2004 är placerad i lägsta säkerhetsklass för sluten anstalt samt att han regelbundet beviljas tillfälliga vistelser i den öppna anstalten Gruvberget.
Rättsmedicinalverkets yttrande
Rättsmedicinalverket har bedömt risken för återfall i brottslighet som låg på en tregradig skala (låg/medelhög/hög). Rättsmedicinalverket har under rubriken ”Sammanvägd bedömning” anfört följande. En lång tid i anstalt har förflutit och de historiska eller mer statiska riskfaktorer som framkommit, t.ex. instabilitet i förhållanden, är fåtaliga och ligger långt tillbaka i tiden. Bland riskfaktorerna tillmäts kliniska sådana, som rör M.F:s aktuella insikt, attityd och psykiska hälsa, stor vikt. Detsamma gäller faktorer som rör M.F:s förmåga till riskhantering, t.ex. realismen i hans framtidsplanering, motivation till att ta stöd och symtom på stress hos M.F. eller i hans omgivning. Jämfört med den tidigare riskbedömningen 2008 har inte framkommit någon större förändring gällande M.F:s psykiska hälsa, inställning till gärningarna, framtidsplanering eller hans livsomständigheter i övrigt. Det föreligger ingen psykopati eller personlighetsstörning. Även om M.F. i denna utredning inte uppfattas som lika normalpsykologisk som vid riskutredningen 2008, utan har en del personlighetsdrag som är potentiellt problematiska, har M.F. visat fortsatt god skötsamhet. En närmare analys av de riskfaktorer som framkommit visar att inte någon av dessa faktorer för närvarande utgör någon belastning för M.F:s fungerande. Det finns flera skyddande faktorer, varibland stabil nykterhet och god psykisk hälsa är betydelsefulla. Den sammanvägda bedömningen är att återfallsrisken för återfall i våldsbrottslighet är låg (på en skala om låg/medelhög/ hög). Någon specifik omständighet som skulle föranleda överväganden om placering i ett annat intervall har inte framkommit. Det kan noteras att M.F. endast haft dygnspermissioner och att detta begränsar underlaget för bedömningen.
Förhör med M.F. inför tingsrätten
M.F. har berättat bland annat följande. Brotten han har begått är en tragedi för alla inblandade. Han tänker på det varje dag. Han har i terapi bearbetat gärningen. Det är svårt att acceptera vad han gjort, men han tar fullt ansvar. Alkohol är ett avslutat kapitel för honom sedan den dagen han greps. Han har inga alkoholproblem bakom sig dock att han under några dagar eller veckor innan morden hade druckit på ett osunt sätt under tid då han mådde dåligt. Det är möjligt att hans alkoholkonsumtion under perioden kan ses som ett självmedicinerande. Han har inget sug efter att dricka alkohol. Det är hans moraliska ansvar att hålla sig nykter. Sådant psykiskt dåligt mående som han hade vid tiden för brotten har han varken förr eller senare lidit av. Han har dock under verkställigheten varit nedstämd. Detta är en följd av verkställigheten, men kan även vara ett personlighetsdrag hos honom. Miljön i anstalt är mycket stressande på det sättet att det är fullt av kränkningar och provokationer. Detta till trots har han inte under de 16 år som han avtjänat hamnat i bråk. Permissionerna han har är både ett andrum och en belastning. Vid återkomsten till anstalten blir han påmind om vad han går miste om. Det är svårt att detaljplanera framtiden då det är så många faktorer som är osäkra. Han vill ha en lugn tillvaro med en meningsfull sysselsättning och ett enkelt men fungerande boende. Han letar inte aktivt efter en relation, men när allt annat fungerar kommer nog även detta att lösa sig. Det vore inte rätt mot någon att inleda en relation i den nuvarande situationen. En lång utslussningstid är bara till fördel. Det är många saker som ska ordnas. På ett sätt skulle han beskriva sig som ung eftersom han inte fått utvecklas i en normal miljö sedan 24 års ålder med karriär och familj. På ett annat sätt skulle han beskriva sig som gammal då han har tvingats att leva med många tunga saker. Beskrivningen av honom som kontrollerad är nog ganska rättvis. Han har dock ett känsloliv som andra. Han är i många avseenden en annan person idag än när han begick brotten. Han har fått många insikter i sitt känslomässiga fungerande. Om han under ett liv i frihet skulle börja må dåligt skulle han i god tid känna igen signalerna och kunna vidta åtgärder. Därför skulle det som inträffat inte kunna hända igen.
Tingsrättens skäl
Vid prövning av om omvandling ska ske har tingsrätten att särskilt beakta den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen, om det finns risk att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning till samhället.
M.F. har nu avtjänat strax över sexton år av sitt livstidsstraff. Han har skött sin verkställighet exemplariskt. Han har under hela verkställigheten deltagit i samtal med psykolog respektive terapeut. Inget annat kan sägas än att han gjort vad han kunnat för att främja sin anpassning till samhället. Detta är omständigheter som talar för att hans livstidsstraff ska omvandlas till ett tidsbestämt straff.
Rättsmedicinalverket har gjort bedömningen att risken för återfall i våldsbrottslighet är låg. Tingsrätten noterar att Rättsmedicinalverkets riskutlåtande från 2008 hade samma bedömning. Tingsrätten har inte funnit anledning att göra annan bedömning av återfallsrisken än den som Rättsmedicinalverket har gjort. Inte heller denna omständighet är således i nuläget något hinder för en omvandling.
M.F:s brottslighet är synnerligen allvarlig och omfattar sju mord och tre fall av försök till mord. HD har tidigare sagt att straffvärdet för ett mord ska bestämmas inom spannet 18 till 24 års fängelse. Tingsrätten anser dock inte att HD därigenom har uttalat att straffvärdet för flera fall av mord maximalt kan vara 24 år. Att åsätta M.F:s samlade brottslighet ett straffvärde måste istället göras dels utifrån varje gärnings enskilda straffvärde dels utifrån en sammanvägd bedömning. Vidare är det så att HD i sin livstidsdom har uttalat att vid bedömningen av brottslighetens straffvärde ska den förmildrande omständigheten beaktas att M.F. till följd av det psykosartade tillståndet får förutsättas ha haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Tingsrätten menar således - efter beaktande av alla dessa faktorer - att straffvärdet i nu aktuellt fall är fängelse i trettiotvå år.
Utifrån att M.F. nu har avtjänat drygt sexton år är det en bit över fem år kvar till tänkt tid för villkorlig frigivning. Detta är en lång tid i förhållande till vad M.F. egentligen behöver för utslussning, vilket är omkring två år. Det är så lång tid att det måste övervägas om frågan om omvandling i nuläget är för tidigt väckt. HD har gällande denna fråga uttalat följande. ”Om det står klart att återfallsrisken är låg och några särskilda omständigheter inte föreligger som gör att den kan antas förändras, kan intresset av en förnyad riskbedömning inte anses utgöra något hinder mot att fatta ett beslut om omvandling, även om tiden till en möjlig villkorlig frigivning enligt beslutet skulle vara förhållandevis lång.” I M.F:s fall så har bedömningen att risken är låg kvarstått vid den nu inhämtade förnyade riskbedömningen. M.F. har även sedan maj 2007 beviljats över trettio normalpermissioner med övernattning. Dessa har i alla fall skett på egen hand och utan anmärkning. Det är heller inte troligt att M.F. som skött hela sin verkställighet exemplariskt plösligt skulle börja missköta sig. Tingsrätten menar således att även om tiden fram till möjlig villkorlig frigivning är lång så är det inget hinder att redan nu omvandla det M.F. ådömda livstidsstraffet till fängelse på bestämd tid. Tingsrätten gör så och omvandlar till fängelse 32 år.
Tingsrättens beslut
Tingsrätten omvandlar det M.F. genom HD:s dom av den 13 februari 1995 utdömda straffet om fängelse på livstid till fängelse i 32 år.
Göta hovrätt
Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle avslå M.F:s begäran om omvandling av det utdömda fängelsestraffet på livstid.
M.F. bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Tomas Stahre samt hovrättsråden Lena Bång, referent, och Martin Andersson) anförde i beslut den 21 december 2010:
Hovrättens skäl
Hovrätten har hållit muntlig förhandling, där tingsrättens ljud- och bildupptagning av förhöret med M.F. har spelats upp.
Som ny bevisning i hovrätten har på M.F:s begäran hållits vittnesförhör med A.W.
Åklagaren har till stöd för sitt yrkande anfört i huvudsak följande. Visserligen bedöms risken för att M.F. ska återfalla i allvarlig brottslighet idag vara låg. En sådan risk är emellertid föränderlig över tiden. Även om hovrätten skulle dela tingsrättens uppfattning att det sammanlagda straffvärdet motsvarar 32 år är det därför alltför tidigt att redan nu, då i så fall fem år återstår till tidpunkten för villkorlig frigivning, besluta om omvandling av livstidsstraffet. - De gärningar som livstidsstraffet avser, sju mord och försök till mord i tre fall, har emellertid ett exceptionellt högt straffvärde. HD har i rättsfallen NJA 2008 s. 579 I-III anvisat möjligheten att omvandla ett livstidsstraff till 24 års fängelse då livstidsstraffet avsåg ett mord under särskilt försvårande omständigheter. Oavsett vilka beräkningsgrunder som kan vara möjliga, måste utgångspunkten när det gäller M.F. vara att det tillägg till ett tidsbestämt straff om 24 år som ytterligare sex mord i förening med den övriga brottslighet som livstidsdomen omfattar måste överstiga (32-24=) åtta år. Det omvandlingsstraff på 32 års fängelse, som tingsrätten kommit fram till, är därför under alla förhållanden inte tillräckligt långt med hänsyn till den samlade brottslighetens straffvärde.
M.F. har anfört att det saknas anledning att ändra tingsrättens beslut.
Hovrätten gör följande bedömning.
M.F. är 40 år och har nu avtjänat drygt 16 år av sitt livstidsstraff, utan att åsidosätta vad som gäller för straffverkställigheten. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att den verkställda tiden i sig inte utgör hinder för omvandling. Som tingsrätten konstaterat har Rättsmedicinalverket på nytt gjort bedömningen att risken för att M.F. återfaller i våldsbrottslighet är låg. M.F. har också medverkat till att främja sin anpassning i samhället. Sistnämnda omständigheter, liksom frånvaron av misskötsamhet, talar för omvandling. Mot denna bakgrund har hovrätten främst att bedöma om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen kan utgöra hinder för omvandling.
Vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen ska således beaktas särskilt vid omvandlingsprövningen. Som huvudregel ska svårare brott leda till att längre tid avtjänas. Enligt HD (se NJA 2008 s. 579 I-III) ska 18, 21 respektive 24 år utgöra en grov kategorisering vid tidsbestämningen. Liksom tingsrätten finner hovrätten att HD:s uttalande inte innebär att omvandling av fängelse på livstid som straff vid flera fall av mord kan ske till maximalt 24 års fängelse.
Det livstidsstraff som M.F. ådömts genom HD:s dom den 13 februari 1995 avser sju mord och tre försök till mord. Brottsligheten har ett mycket högt samlat straffvärde, även med beaktande av att M.F. - som HD konstaterat i sin dom - vid gärningstillfället haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande till följd av det psykosartade tillstånd han då befann sig i. Enligt hovrättens bedömning ger de omständigheter som enligt domen legat till grund för straffmätningen sammantagna vid handen att ett tidsbestämt straff för M.F. vid en eventuell omvandling av livstidsstraffet bör sättas högre än vad tingsrätten bestämt.
Hovrätten har mot denna bakgrund att bedöma om fråga om omvandling av livstidsstraffet är för tidigt väckt. På grund av hovrättens ställningstagande i fråga om längden på ett tidsbestämt fängelsestraff skulle ett bifall till M.F:s ansökan om omvandling innebära att den tid som återstår till en möjlig villkorlig frigivning blir ovanligt lång. Det som under sådana förhållanden kan utgöra skäl mot en tidsbestämning av straffet är främst intresset av att i ett skede närmare tidpunkten för den tänkta villkorliga frigivningen göra en ny bedömning av risken för återfall i allvarlig brottslighet. I de nämnda rättsfallen har HD emellertid uttalat att intresset av en förnyad riskbedömning inte kan anses utgöra något hinder mot omvandling, om det står klart att återfallsrisken är låg och det inte föreligger några särskilda omständigheter som gör att den kan antas komma att förändras. När det gäller M.F. finner hovrätten att det inte finns några sådana särskilda omständigheter. På grund av det anförda gör hovrätten bedömningen att den förhållandevis långa tid som återstår till en tänkt villkorlig frigivning inte bör föranleda ett avslag på M.F:s ansökan om omvandling.
Sammanfattningsvis finner hovrätten att det inte föreligger något hinder mot att redan nu omvandla livstidsstraffet till ett tidsbestämt straff. Som tidigare redovisats bör detta dock sättas högre än vad tingsrätten bestämt.
Domslut
Hovrättens avgörande
Hovrätten ändrar tingsrättens beslut på så sätt att det utdömda straffet om fängelse på livstid omvandlas till fängelse 36 år.
Högsta domstolen
Både riksåklagaren och M.F. överklagade hovrättens beslut.
Riksåklagaren yrkade att HD skulle avslå M.F:s ansökan om omvandling av livstidsstraffet.
M.F. yrkade att HD skulle sätta ned tiden för det tidsbestämda straffet.
Målet avgjordes efter förhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Leif Thorsson, Gudmund Toijer, Göran Lambertz, Ingemar Persson, referent, och Martin Borgeke) meddelade den 20 december 2011 följande slutliga beslut:
Skäl
Bakgrund
M.F. dömdes den 13 februari 1995 av HD för sju mord och tre försök till mord till fängelse på livstid. Han har varit berövad friheten sedan den 11 juni 1994.
Frågan i ärendet är om det finns förutsättningar för att omvandla M.F:s livstidsstraff till fängelse på viss tid med stöd av bestämmelserna i lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlingslagen). Tingsrätten bedömde att förutsättningarna för omvandling av livstidsstraffet var uppfyllda och bestämde fängelsestraffets längd till 32 år. Även hovrätten fann att förutsättningarna för omvandling var uppfyllda, men bestämde fängelsestraffets längd till 36 år.
Den rättsliga regleringen
Vid prövning av omvandling av ett livstidsstraff ska enligt 4 § första stycket omvandlingslagen särskilt beaktas den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.
I 4 § tredje stycket omvandlingslagen föreskrivs att fängelsestraffets längd efter en omvandling ska bestämmas med utgångspunkt från den tid som den dömde har avtjänat och med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning samt den dömdes behov av åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet. Fängelsestraffets längd får inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, dvs. 18 år.
Enligt 3 § omvandlingslagen får en ansökan om omvandling av ett livstidsstraff göras när den dömde har avtjänat minst tio år av straffet. Att en ansökan inte får göras tidigare har att göra med att villkorlig frigivning efter ett tidsbestämt fängelsestraff om 18 år får ske tidigast efter tolv år (två tredjedelar) och att det har bedömts att det krävs viss tid för utslussning från anstaltsvistelsen. Om en ansökan om omvandling avslås, får en ny ansökan göras tidigast ett år efter det att beslutet vann laga kraft. (Se prop. 2005/06:35 s. 35 och 41 f.)
I motiven till omvandlingslagen anges att syftet inte var att åstadkomma någon ändring av tidigare gällande ordning, enligt vilken livstidsstraff genom nåd regelmässigt tidsbestämdes till 18-25 års fängelse (se a. prop. s. 42).
Vid bestämmandet av tidsbestämt fängelsestraff vid omvandling har, som framgår av punkten 3, vad som av domen framgår om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen betydelse. I motiven till lagen framhålls att omvandlingsprövningen inte är avsedd att innefatta en omprövning av livstidsdomen (se a. prop. s. 38). Någon ytterligare utredning och bevisning angående själva gärningen och omständigheterna kring denna ska alltså inte förekomma vid prövningen och någon förnyad straffmätning ska inte ske.
Även faktorer som har anknytning till den dömdes person har stor betydelse, särskilt risken för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Det ska också beaktas om den dömde har sidosatt vad som gäller för verkställigheten och om han eller hon har medverkat till att främja sin anpassning i samhället. Faktorer av nu nämnt slag kan leda till att det i det enskilda fallet inte finns förutsättningar för att ett livstidsstraff ska kunna omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff trots att den dömde har avtjänat mycket lång tid i fängelse.
Från det tidsbestämda fängelsestraff som ett livstidsstraff omvandlas till ska villkorlig frigivning ske enligt bestämmelserna i 26 kap. 6- 8 §§ BrB. Dessa innebär att villkorlig frigivning normalt sker när två tredjedelar av strafftiden har verkställts. Efter frigivningen gäller enligt 26 kap. 10 § en prövotid som är lika lång som den återstående strafftiden, dock minst ett år. I allmänhet ställs den frigivne under övervakning. Detta gäller i synnerhet om det rör sig om frigivning från längre fängelsestraff. Den villkorligt medgivna friheten kan under vissa omständigheter förklaras förverkad helt eller delvis (se 26 kap. 19 § och 34 kap. 4 § BrB).
Lagändringar efter införandet av omvandlingslagen
Vid tillkomsten av omvandlingslagen år 2006 var det längsta tidsbestämda fängelsestraff som kunde dömas ut vid ett brott normalt fängelse i tio år. Vid flerfaldig brottslighet kunde, enligt 26 kap. 2 § BrB, fängelse bestämmas på längre tid, dock maximalt 14 år. I vissa allvarliga återfallssituationer kunde straffet med stöd av 26 kap. 3 § BrB ökas med ytterligare fyra år. Maximum för tidsbestämt fängelse var alltså 18 år. Bestämmelserna i 26 kap. 2 och 3 §§ BrB är i dessa hänseenden oförändrade.
Efter omvandlingslagens tillkomst har ändringar genomförts när det gäller straffskalorna för brott på vilka livstids fängelse kan följa. Den 1 juli 2009 blev straffmaximum för tidsbestämt fängelsestraff för exempelvis mord, människorov och grov mordbrand 18 år i stället för som tidigare tio år (se prop. 2008/09:118). Det innebär att det numera kan göras en mer differentierad straffmätning även vid de allvarligaste brotten. Om det rör sig om ett fall av mord (och återfallsskärpningsregeln i 26 kap. 3 § BrB inte är tillämplig), behöver domstolen inte välja mellan endast alternativen fängelse i tio år eller på livstid, utan har tillgång till en straffskala avseende tidsbestämt fängelse på från tio till 18 år. När ett längre straff är motiverat, t.ex. på grund av att den tilltalade ska dömas för mer än ett brott eller att det rör sig om en allvarlig återfallssituation, står emellertid endast livstidsstraffet till buds. En effekt av lagändringen är att behovet av att kunna döma till livstids fängelse är mindre nu än tidigare.
Trots den nyss nämnda lagändringen är det längsta tidsbestämda fängelsestraff som kan dömas ut fortfarande 18 år. Det kunde diskuteras om straffskaleändringen i exempelvis bestämmelsen om mord borde föranleda en annorlunda praxis när det gäller omvandlingen av livstids fängelse. I det lagstiftningsärende som ledde till straffskaleändringen uttalades dock att syftet inte var att kriterierna för omvandling av livstidsstraff skulle ändras (se prop. 2008/09:118 s. 27 f.). Fortfarande gäller alltså att den kortaste tid till vilken ett livstidsstraff kan omvandlas är 18 år.
Det bör även uppmärksammas att det efter omvandlingslagens tillkomst har gjorts en ändring i 29 kap. 1 § andra stycket BrB. Ändringen, som trädde i kraft den 1 juli 2010, innebär att det vid bedömning av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (se prop. 2009/10:147). Syftet med den nya lagstiftningen är, enligt uttalanden i förarbetena, att åstadkomma en höjning av straffnivåerna vid allvarliga våldsbrott (jfr NJA 2011 s. 89 p. 8). Någon allmän höjning av maximistraffen för allvarliga våldsbrott gjordes dock inte. Så är t.ex. det högsta straffet för misshandelsbrott fortfarande fängelse i tio år.
Rättspraxis
HD har i tre omvandlingsfall, som bedömdes i NJA 2008 s. 579 I-III, uttalat att hänsynen till de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen inte ger underlag för mer än en mycket grov kategorisering inom det spann som en omvandling enligt förarbetena normalt ska ske till. Om en omvandling till 18 års fängelse inte kan anses möjlig på grund av brottets karaktär och svårhetsgrad torde, uttalade HD, i allmänhet en strafftid om 21 års fängelse få anses vara tillräcklig med möjlighet att under särskilt försvårande omständigheter bestämma påföljden till 24 års fängelse. HD pekade även på att viss vägledning rörande fängelsestraffets längd vid omvandling kan sökas i bestämmelserna i 26 kap. 2 och 3 §§ BrB om förhöjt straffmaximum vid flerfaldig brottslighet och vid vissa allvarliga återfallssituationer.
Bedömningen i detta fall
M.F. har avtjänat 17 år och 6 månader av livstidsstraffet. Bestämmelserna i 3 § omvandlingslagen hindrar inte att omvandling nu sker till fängelse på viss tid.
Vid prövningen ska, som tidigare har sagts, enligt 4 § första stycket omvandlingslagen särskilt beaktas den tid som har avtjänats, vad som av domen framgår om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om han har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.
Enligt ett yttrande från Rättsmedicinalverket är risken låg för att M.F. ska återfalla i brottslighet av allvarligt slag. Samma bedömning gjordes år 2008 i samband med en tidigare ansökan av M.F. om omvandling. I det nu aktuella yttrandet uttalar verket angående skyddsfaktorer mot återfall att stigande ålder är en sådan faktor i sig och att M.F. närmar sig den ålder när man i vanliga fall ser en statistiskt tydlig minskning av benägenheten att återfalla i brott. Vidare uttalas i yttrandet att M.F. har en god intellektuell förmåga, god självkännedom och god anpassning till sina omständigheter med fungerande relationer till närstående. Han har inga symtom på psykologisk instabilitet eller djupare nedstämdhet. Han tar avstånd från droger m.m. och har ett stödjande socialt nätverk. Hans förmåga och uthållighet att klara ett långt fängelsestraff utan komplikationer samt insikt i och realistiska syn på en framtida frigivning är enligt Rättsmedicinalverket ytterligare skyddsfaktorer.
När det gäller riskfaktorer diskuterar Rättsmedicinalverket särskilt M.F:s personlighetsmässiga egenskaper. En personlighetsbedömning har gjorts i den aktuella riskutredningen, varvid en del personlighetsmässiga avvikelser har kommit fram. Rättsmedicinalverket uttalar följande angående dessa avvikelser.
Personlighetstypen innebär relationssvårigheter, återkommande dysfori, misstänksamhet och viss naivitet kombinerat med en tendens att vara självcentrerad. M.F. har en hög kontroll över sina känslor och svårt att uttrycka affekter mer spontant, både en styrka och en belastning beroende på situation. Överlag är han kontrollerad och tillbakahållen, särskilt gällande ilska. Rubbas kontrollen och förmågan att hålla tillbaka känslor finns viss risk för mer okontrollerade känslouttryck och sviktande självkontroll. Några tecken på sviktande verklighetsprövning framkommer ej. Detta kan beskrivas som personlighetsmässiga drag som kan innebära ökad risk för relationsstörningar och i förlängningen våldsbrottslighet, dock har M.F. inte visat några tecken på något mönster av problem under lång tid i anstalt. Dysforin har framträtt, liksom hans höga kontroll. Fängelsemiljön är på ett sätt strukturerad och skyddande, men också en många gånger komplicerad miljö ur social och psykologisk synvinkel. Det finns också en mediabevakning och uppmärksamhet mot M.F. från olika parter som sannolikt kan vara stressande. M.F. har visat en förmåga att förhålla sig till dessa omständigheter med bibehållen självkontroll och god stresstålighet. Han visar också en god medvetenhet om sig själv och förmåga till självreflektion.
I sin sammanfattande bedömning uttalar Rättsmedicinalverket följande.
En lång tid i anstalt har förflutit och de historiska eller mer statiska riskfaktorer som framkommit, t.ex. instabilitet i förhållanden, är fåtaliga och ligger långt tillbaka i tiden. Bland riskfaktorerna tillmäts kliniska sådana, som rör M.F:s aktuella insikt, attityd och psykiska hälsa, stor vikt. Detsamma gäller faktorer som rör M.F:s förmåga till riskhantering, t.ex. realismen i hans framtidsplanering, motivation till att ta stöd och symtom på stress hos M.F. eller i hans omgivning.
Jämfört med den tidigare riskbedömningen 2008 har inte framkommit någon större förändring gällande M.F:s psykiska hälsa, inställning till gärningarna, framtidsplanering eller hans livsomständigheter i övrigt. Det föreligger ingen psykopati eller personlighetsstörning. Även om M.F. i denna utredning inte uppfattas som lika normalpsykologisk som vid riskutredningen 2008, utan har en del personlighetsdrag som är potentiellt problematiska, har M.F. visat fortsatt god skötsamhet. En närmare analys av de riskfaktorer som framkommit visar att inte någon av dessa faktorer för närvarande utgör någon belastning för M.F:s fungerande. Det finns flera skyddande faktorer, varibland stabil nykterhet och god psykisk hälsa är betydelsefulla. Den sammanvägda bedömningen är att risken för återfall i våldsbrottslighet är låg (i en skala om låg, medelhög, hög). Någon specifik omständighet som skulle föranleda överväganden om placering i ett annat intervall har inte framkommit. Det kan noteras att M.F. endast haft dygnspermissioner och att detta begränsar underlaget för bedömningen.
Rättsmedicinalverket har avslutningsvis uttalat att det i dagsläget inte framkommer något som skulle föranleda ett behov av någon ytterligare särskild insats för att reducera återfallsrisken.
HD konstaterar att det inte går att bortse helt från risken för att M.F. återfaller i allvarlig våldsbrottslighet och att det alltid finns ett moment av osäkerhet i bedömningar av detta slag. En faktor som måste tillmätas särskild betydelse är, trots vad som har kommit fram om detta i bl.a. Rättsmedicinalverkets yttrande, risken för återupptagen alkoholkonsumtion. Härtill kommer de bedömningar avseende M.F:s personlighetsmässiga avvikelser som Rättsmedicinalverket har redovisat och som kan inge viss oro. Verkets samlade bedömning är ändå att återfallsrisken är låg. Det får förutsättas att M.F. vid en frigivning kommer att vara föremål för omsorgsfulla utslussningsåtgärder. Dessutom kan man utgå från att han under viss tid efter villkorlig frigivning kommer att stå under Kriminalvårdens uppsikt. Sammantaget måste därför risken för återfall i allvarlig våldsbrottslighet bedömas vara så begränsad att den inte bör hindra att en omvandling av livstidsstraffet nu sker.
Av yttranden från Kriminalvården den 20 februari 2008, den 26 januari 2010 och den 24 oktober 2011 framgår att M.F. har skött verkställigheten exemplariskt. Han har utan anmärkningar genomfört ett stort antal obevakade permissioner med övernattning. M.F. har således inte åsidosatt vad som gäller för verkställigheten. Av yttrandena framgår även att han på olika sätt genom deltagande i studier, anstaltsarbete och aktivt deltagande i terapiarbete har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.
Frågan är därefter om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen leder till bedömningen att det, som riksåklagaren har gjort gällande, är för tidigt att nu besluta om omvandling med hänsyn till att den tid som kommer att återstå till en villkorlig frigivning är alltför lång.
Av betydelse i detta sammanhang är att det i förarbetena till omvandlingslagen uttalades, att det normalt krävs en förhållandevis lång tid för utslussning - något eller ett par år. Det hänvisades i denna del till den praxis som tillämpades i nådeärenden (se prop. 2005/06:35 s. 41 f.). Samtidigt bör inte ett beslut om omvandling fattas i så god tid att de bedömningar av främst återfallsrisken som ska göras i samband med beslutet riskerar att vara inaktuella när frigivning sker. Att omvandling beslutas så lång tid före villkorlig frigivning som har skett i det överklagade beslutet (sex och ett halvt år) torde i allmänhet inte vara erforderligt med hänsyn till den dömdes behov av åtgärder för utslussning och knappast heller lämpligt. (Se även NJA 2008 s. 579 I-III på s. 598.)
De omständigheter som HD i livstidsdomen år 1995 lade till grund för straffmätningen kan, med beaktande av den långa tid under vilken M.F. har undergått straff, inte i och för sig anses utgöra något hinder mot att livstidsstraffet nu omvandlas till tidsbestämt fängelse. Att det tidsbestämda straffet inte kan bestämmas inom det intervall - 18, 21 och 24 års fängelse - som HD utifrån en mycket grov kategorisering gjorde i 2008 års fall står dock klart. Till skillnad från de fall som då prövades rör det sig nämligen i M.F:s fall om ett flertal mord och mordförsök, dvs. om flerfaldig brottslighet av synnerligen allvarligt slag. Omständigheterna får alltså, med beaktande av det som HD lade till grund för livstidsdomen, anses vara så synnerligen försvårande att inte ens en omvandling till fängelse i 24 år är möjlig. För detta talar för övrigt även de lagändringar som har berörts i punkterna 10-13. Detta innebär att fängelsestraffet bör bestämmas till en längre tid än 24 år.
Vid omvandlingen ska, som har framgått av det föregående, beaktas att det ska finnas tillräcklig tid för utslussning. En omvandling av straffet till fängelse i 30 år innebär att det skulle återstå ungefär två och ett halvt år till villkorlig frigivning. Utredningen i ärendet rörande M.F:s förhållanden ger vid handen att en sådan omvandling ligger väl i linje med föreskriften i 4 § tredje stycket omvandlingslagen om beaktande av den dömdes behov av åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet. HD bedömer alltså, särskilt med hänsyn till hur verkställigheten av M.F:s fängelsestraff har gestaltat sig de senaste åren, att en utslussningstid om två år och sex månader kommer att vara tillräcklig.
Det sagda innebär att det livstidsstraff som M.F. har dömts till bör omvandlas till fängelse i 30 år.
Domslut
HD:s avgörande
HD ändrar hovrättens beslut endast på så sätt att fängelsestraffet tidsbestäms till 30 år.
HD:s beslut meddelat: den 20 december 2011.
Mål nr: Ö 318-11.
Lagrum: 3 och 4 §§ lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.
Rättsfall: NJA 2008 s. 579 I-III.