NJA 2009 not 37

Den 11:e. 37.(Ö 933-08) A.E. mot Riksåklagaren angående resning.

I mål om ansvar för smuggling kallades A.E., vid äventyr av vite om 2 000 kr, till huvudförhandling iSvea hovrättden 1 mars 2007. På morgonen den dagen ringde han till hovrätten och meddelade att han var magsjuk och att han skulle inkomma med läkarintyg så snart som möjligt. När målet ropades på ansågs A.E:s frånvaro utgöra hinder mot huvudförhandling. Förhandlingen ställdes in och A.E. bereddes tillfälle att inkomma med utredning om laga förfall.

A.E. gav därefter in ett läkarintyg daterat den 5 mars 2007. Av intyget framgick att det framkommit ”symptom och tecken som tyder på nyligen genomgången infektionssjukdom”. Hovrätten ansåg att läkarintyget inte visade att A.E. på grund av sjukdom varit oförmögen att inställa sig till huvudförhandlingen. Hovrätten dömde därför ut det förelagda vitet.

A.E. överklagade beslutet till HD som den 28 maj 2007 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

A.E. ansökte om resning av beslutet att döma ut vitet.

Riksåklagaren anförde att resningsansökan borde avslås.

Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl.Enligt 58 kap. 10 § RB får resning beviljas inte bara i fråga om domar utan även beträffande beslut. Bestämmelserna i 58 kap. 2 § om resning till förmån för tilltalad har av HD tillämpats vid ansökan om resning avseende beslut att döma ut vite på grund av utevaro från sammanträde (se t.ex. NJA 1961 C 657 och 1973 C 255).

A.E. har till stöd för sin ansökan om resning anfört bl.a. att han med en pågående maginfluensa inte var kapabel att inställa sig till förhandling åtta mil från hemmet och att han blev nekad att inställa sig på läkarstationen samma dag som förhandlingen. Han har åberopat ett skriftligt vittnesmål från en person vid namn M.A. Av detta framgår bl.a. att hon den 1 mars 2007 besökte A.E. i hans lägenhet med anledning av att hon hade blivit ombedd att handla åt honom då han insjuknat i maginfluensa och att han vid besöket var sängliggande.

Enligt 58 kap. 2 § 4 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts.

Det finns inte något hinder mot att det av A.E. åberopade nya skriftliga vittnesmålet i sig läggs till grund för prövningen av om resning bör beviljas (jfr 35 kap. 14 § RB, NJA II 1943 s. 734 och Fitger, a.a. s. 58:46). Frågan är därmed om vittnesmålet, om det hade förebringats redan i hovrätten, sannolikt skulle ha lett till att hovrätten inte hade dömt ut det förelagda vitet.

Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången (se 32 kap. 6 § 1 st. RB).

Sjukdom kan utgöra laga förfall för underlåtenhet att inställa sig till förhandling (se 32 kap. 8 § 1 st. RB). Ett påstående om sjukdom skall normalt stödjas av ett läkarintyg som anger en diagnos, varav framgår att en inställelse inte kan ske eller åtminstone inte skäligen kan begäras (se rättsfallet NJA 1999 s. 715). I rättsfallet NJA 2001 s. 444 åberopades ett brev till en läkare från fadern till den person som kallats till huvudförhandling. I brevet, som innehöll en begäran om läkarintyg avseende hälsotillståndet den aktuella dagen för huvudförhandling, nämndes att den som kallats, dagen före och natten mot dagen för huvudförhandling, varit magsjuk och att han nämnda dag mådde fysiskt och psykiskt dåligt samt att han låg och sov hela dagen. HD fann att brevet inte visade att den kallade personen på grund av sjukdom varit oförmögen att inställa sig till huvudförhandlingen.

Ett skriftligt vittnesmål från en granne eller god vän, som intygar att en till förhandling kallad person legat sjuk hemma i sängen den aktuella dagen, får anses ha ett lågt bevisvärde. Om ett sådant vittnesmål skulle tillåtas ersätta kravet på företeende av läkarintyg, av vilket skall framgå att en inställelse åtminstone inte skäligen kan begäras, skulle bestämmelserna om laga förfall lätt kunna kringgås. Av samma skäl bör det vara en förutsättning att vårdcentralen intygar att man nekats att komma dit, exempelvis på grund av smittorisk, för att ett påstående därom skall kunna läggas till grund för bedömningen av om laga förfall sannolikt förelegat.

Mot bakgrund av det anförda är det inte sannolikt att hovrätten skulle ha avstått från att döma ut vitet om A.E. redan i hovrätten till stöd för att han haft laga förfall, tillsammans med det företedda läkarintyget, hade anfört att han nekats att komma till läkarstationen och gett in det skriftliga vittnesmålet från M.A.

Det finns inte med hänsyn till vad som åberopats och i övrigt förekommit synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om utdömande av det aktuella vitet (jfr rättsfallet NJA 1992 s. 625 med hänvisningar till de där nämnda motiven).

På grund av det anförda skall A.E:s ansökan om resning avslås.

Avgörande.HD avslår resningsansökningen.

HD:s beslut. Skäl.A.E. har till stöd för sin ansökan om resning i huvudsak anfört att han på grund av maginfluensa – s.k. kräksjuka – inte var kapabel att inställa sig till förhandlingen och att han på grund av smittorisken blev nekad att inställa sig på läkarstationen samma dag som förhandlingen. Han har även åberopat ett skriftligt intyg från en person vid namn M.A. Av detta framgår bl.a. att M.A. på dagen för huvudförhandlingen besökte A.E. i hans lägenhet med anledning av att hon hade blivit ombedd att handla åt honom då han insjuknat i maginfluensa och att han vid besöket var sängliggande.

Enligt 58 kap. 2 § 4 RB får resning beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl.

Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången (se 32 kap. 6 § 1 st. RB).

Sjukdom kan utgöra laga förfall för underlåtenhet att inställa sig till förhandling (32 kap. 8 § 1 st. RB). Ett påstående om sjukdom skall normalt stödjas av ett läkarintyg som anger en diagnos, varav framgår att en inställelse inte kan ske eller åtminstone inte skäligen kan begäras (se NJA 1999 s. 715). En uppgift om att man har nekats att besöka vårdcentralen på grund av smittorisk och därför inte kan förete ett läkarintyg kan emellertid inte utan vidare avfärdas även om den är obestyrkt. Rätten får om sådan uppgift lämnats göra en sammantagen bedömning av omständigheterna kring utevaron och av uppgiftslämnarens trovärdighet varvid rätten, trots avsaknaden av läkarintyg som stödjer att laga förfall förelegat, har att bedöma om det är sannolikt att sjukdom har utgjort hinder för närvaro vid förhandlingen. Därvid får beaktas att de praktiska möjligheterna för den kallade att belägga sjukdomen i denna situation kan vara begränsade.

I hovrätten företeddes emellertid endast läkarintyget. I intyget anges att det framkommit ”symptom och tecken som tyder på nyligen genomgången infektionssjukdom”. Härutöver hade hovrätten vetskapen att A.E. på morgonen på dagen för förhandlingen kontaktat såväl hovrätten som den offentlige försvararen och att han då meddelat att han insjuknat i magsjuka.

Uppgiften att A.E. nekats komma till vårdcentralen på grund av smittorisken fanns inte i hovrätten. I resningsärendet har härtill tillkommit ett vittnesintyg från en god vän till sökanden. Ett sådant intyg får i sig anses ha ett relativt lågt bevisvärde. Emellertid får det anses sannolikt att intyget tillsammans med den nya uppgiften, som det saknas anledning att inte godta, vid en sammantagen bedömning skulle ha lett till att hovrätten avstått från att döma ut vitet om A.E. redan i hovrätten hade gett in intyget och lämnat den nämnda upplysningen. På grund av det anförda skall A.E:s ansökan om resning beviljas. Med stöd av 58 kap. 7 § 1 st. RB skall hovrättens beslut om utdömande av vitet undanröjas.

Avgörande.HD beviljar den sökta resningen och undanröjer hovrättens beslut.