NJA 2010 not 36

Begäran om yttrande enligt 34 och 34 b §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) avseende medgivande att i Polen för brott lagföra J.B., medborgare i Polen.

Den 30:e. 36. (Ö 450-10) Begäran om yttrande enligt 34 och 34 b §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) avseende medgivande att i Polen för brott lagföra J.B., medborgare i Polen.

J.B. dömdes den 14 december 2005 av Malmö tingsrätt för grov narkotikasmuggling till tio års fängelse. I domen förordnades att han skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit.

Sedan J.B. påbörjat verkställigheten av det utdömda straffet gjorde Kriminalvården en framställning till Polen, enligt Europarådets konvention av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) och tilläggsprotokollet till konventionen av den 18 december 1997, om att J.B. skulle överföras till Polen för fortsatt verkställighet av straffet där. Polen förklarade sig samtycka till att verkställigheten fördes över medan J.B. motsatte sig ett överförande. Den 25 januari 2007 beslöt Kriminalvården att verkställigheten skulle överföras. Sedan regeringen den 15 mars 2007 avslagit J.B:s överklagande av Kriminalvårdens beslut överfördes han till Polen den 14 maj 2007.

Polen begärde därefter i en den 4 december 2009 dagtecknad skrivelse genom det polska justitieministeriet, med hänvisning till artikel 3.4(a) i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen, hos Justitiedepartementet tillstånd att i Polen få lagföra J.B. för gärningar som han påstås ha förövat innan han överfördes från Sverige. De gärningar som framställningen avser framgår av en framställning från Regionrätten i Gorzów av den 7 oktober 2009 till vilken det fogats en stämningsansökan av den 15 oktober 2008 från den regionala åklagarmyndigheten. J.B. anklagas där för deltagande i en kriminell organisation under tiden från år 2002 till april 2005 samt för att under samma tid ha förövat flera narkotikabrott.

Justitiedepartementet överlämnade enligt 34 och 34 b §§ IVL ärendet till HD för prövning.

J.B. motsatte sig att medgivande lämnas till lagföring av brott.

Föredraganden föreslog att HD skulle besluta följande yttrande .

1. Av 34 b § IVL följer att 34 § samma lag ska tillämpas i de fall då den som blivit utvisad har överförts från Sverige till en annan stat med tillämpning av överförandekonventionen och dess tilläggsprotokoll. Av 34 § framgår att den svenska regeringen på begäran av den stat till vilken verkställigheten har överförts kan lämna tillstånd att lagföra den som överförts för brott som har begåtts före överförandet till den främmande staten. Ett sådant tillstånd får lämnas endast om överlämnande eller utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om hinder mot överlämnandet eller utlämningen förelegat endast på grund av straffets längd. Innan regeringen fattar beslut ska HD, om det inte framgår av handlingarna att ett tillstånd inte lagligen kan lämnas eller om den som avses med framställningen inte samtyckt till denna, pröva om det föreligger lagliga hinder mot att ett tillstånd lämnas. Finner HD att hinder möter får regeringen inte lämna något tillstånd.

2. I förhållande till Polen gäller lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen). Det innebär att frågan om det föreligger hinder mot ett tillstånd att lagföra ska prövas med utgångspunkt i bestämmelserna om överlämnande i den lagen.

3. J.B. har anfört att Polen har brutit mot bestämmelserna i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen. Sedan han överförts till Polen från Sverige har nya anklagelser riktats mot honom och han har också häktats. Åtgärderna har vidtagits utan att Sverige har lämnat sitt samtycke. J.B. har även gjort gällande att han genom Malmö tingsrätts dom redan har lagförts för en eller flera av de narkotikatransporter som omfattas av Polens framställning. J.B. har förnekat att transporterna innebar narkotikabrott.

4. Till stöd för sin framställning har Polen åberopat bl.a. en stämningsansökan genom vilken åklagaren väckt åtal mot J.B. vid Regionrätten Gorzów i Polen, en begäran från den domstolen om att få lagföra J.B. för ytterligare brott samt förhörsprotokoll och andra handlingar från brottsutredningen.

5. Vad en framställning om medgivande till lagföring ska innehålla har inte närmare angetts på annat sätt än att framställningen, enligt artikel 3.4(a) i tillläggsprotokollet till överförandekonventionen, ska åtföljas av alla erforderliga handlingar samt protokoll över berättelser som den dömde har lämnat. Enligt 1 kap. 4 § arresteringsorderlagen ska, såvitt avser lagföring, bl.a. uppgift finnas om ett häktningsbeslut eller motsvarande verkställbart beslut.

6. Inom utlämningsrätten tillämpas den s.k. specialitetsprincipen enligt vilken lagföring inte får ske för någon annan gärning än den som utlämning har beviljats för. Principen kommer till uttryck i den ovan anförda bestämmelsen i tilläggsprotokollet och i 12 § utlämningslagen (1957:668) men också i 6 kap. 8 § arresteringsorderlagen. Den bestämmelsen är avsedd att införliva artikel 27 i Europarådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Artikeln föreskriver att en överlämnad person inte får utan medgivande åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

7. Specialitetsprincipen kan således innebära att det kan föreligga hinder för en stat att för en framställning om medgivande till åtal för andra gärningar än dem för vilka utlämning eller överlämnande skett förebringa ett sådant underlag som normalt krävs för att medgivande till åtgärden ska kunna beviljas. En prövning måste i sådana fall kunna grundas på annan utredning än en dom eller ett häktningsbeslut. Har häktning beslutats innan den utlämnade har överlämnats kan dock detta häktningsbeslut läggas till grund för ett medgivande trots att det innan medgivande har lämnats saknas förutsättningar för att verkställa beslutet (Jfr NJA 2007 N 15 och NJA 2000 s. 363).

8. Den stämningsansökan som har bifogats den polska framställningen är, till följd av att det inte föreligger något tillstånd att lagföra från svensk sida, inte verkställbar. J.B. har också varit häktad för misstanke om brott, men häktningsbeslutet upphävdes i samband med att åtal väcktes. Straffprocessen mot J.B. har nu avbrutits och Polen har begärt att få Sveriges tillstånd att lagföra honom. Av vad som framkommit av utredningen i övrigt förefaller det inte finnas något annat hinder mot lagföring enligt polsk rätt beträffande de brott som omfattas av framställningen. Att det inte finns något verkställbart beslut eller att J.B. varit föremål för åtal och frihetsberövande kan under sådana förhållanden inte anses utgöra något hinder mot att pröva huruvida tillstånd till lagföring ska lämnas. Då även övriga delar av framställningen uppfyller de krav som ställs i fråga om form och innehåll finns inte något hinder mot att låta framställningen ligga till grund för prövningen.

9. Enligt 2 kap. 2 § arresteringsorderlagen får som huvudregel överlämnande för lagföring beviljas endast för gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. Vidare ska det enligt den utfärdande statens lagstiftning vara föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer för brottet. För vissa brott som anges i en bilaga till lagen och för vilka en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer är föreskrivet enligt den utfärdande statens lagstiftning gäller inte kravet på dubbel straffbarhet.

10. Den nu aktuella framställningen omfattar deltagande i en kriminell organisation. En sådan gärning motsvarar inte brott enligt svensk lag (jfr NJA 2007 N 15). Däremot är deltagande i en kriminell organisation en av de gärningar som anges i bilagan till arresteringsorderlagen. Att delta i en kriminell organisation utgör enligt artikel 258 § 1 i den polska strafflagen ett brott för vilket kan följa fängelse i lägst tre månader och högst fem år. Något krav på dubbel straffbarhet föreligger därmed inte. De övriga gärningar som framställningen omfattar motsvarar enligt svensk rätt grovt narkotikabrott. Något hinder enligt 2 kap. 2 § arresteringsorderlagen mot att tillåta lagföring föreligger därför inte.

11. J.B. har framfört kritik mot den straffprocess som inletts mot honom i Polen. Av 2 kap. 4 § arresteringsorderlagen följer att hinder föreligger mot att tilllåta lagföring bl.a. i det fall att ett medgivande skulle stå i strid med Europakonventionen. För att denna avslagsgrund ska bli tillämplig torde krävas påtagliga omständigheter som gör att det i det aktuella fallet finns skäl att tro att ett överlämnande skulle strida mot bestämmelserna i Europakonventionen. Inget i utredningen ger dock anledning till ett sådant antagande.

12. Beträffande de anklagelser som riktas mot J.B. i de delar de motsvarar grovt narkotikabrott görs gällande ansvar enligt en under år 2005 utfärdad lag. Vid tidpunkten för de påstådda gärningarna var en lag utfärdad år 1997 i kraft. Vid en jämförelse av de båda lagarna framgår att den påstådda gärningen utgjorde brott enligt polsk lag vid den tidpunkten då den påstås ha begåtts. Även strafflatituden, minst tre års fängelse, är densamma i 1997 och 2005 års lagar. Varken på denna grund eller i övrigt föreligger det därför något hinder enligt 2 kap. 4 § mot att tillåta lagföring.

13. I 2 kap. 5 § anges ett antal i huvudsak processuella hinder mot överlämnande. Ett sådant är, med visst undantag, att gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i Sverige eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen. Genom tingsrättens dom dömdes J.B. för att han i Malmö kommun den 15 juni 2005 till Sverige fört in 21,9 kg amfetamin. Av utredningen i ärendet framgår att den gärning som framställningen avser inte innefattar hantering av samma parti narkotika som J.B. blivit dömd för av tingsrätten. Något hinder mot att tillåta lagföring föreligger därmed inte på grund av domen i Malmö tingsrätt (jfr EG-domstolens dom den 9 mars 2006 i mål C-436/04, Van Esbroeck, REG 2006 s. I-02333 samt NJA 2003 s. 435).

14. Ett ytterligare processuellt hinder mot överlämnande enligt 2 kap. 5 § är att det krävs dubbel straffbarhet om gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige. Som ovan anförts motsvarar deltagande i en kriminell organisation inte brott enligt svensk lag. Av den polska framställningen framgår att gärningen påstås ha begåtts i bl.a. Warszawa och en rad andra polska orter. Det saknas således anledning att anta att gärningen till någon del har ägt rum här i riket. Något hinder mot att tillåta lagföring för deltagande i en kriminell organisation kan därmed inte anses föreligga enligt denna bestämmelse.

15. Inte heller i övrigt föreligger något hinder enligt bestämmelserna i andra kapitlet arresteringsorderlagen mot att tillåta lagföring. Sammanfattningsvis innebär det som anförts ovan att det inte föreligger något lagligt hinder mot att bifalla den polska framställningen.

HD:s yttrande.

1. Vid överföring till en annan stat för verkställighet av straff tillämpas den s.k. specialitetsprincipen enligt vilken lagföring eller verkställighet inte får ske för någon annan gärning som förövats före överföringen än den för vilken överföring har skett. Emellertid får den som har blivit utvisad från Sverige på grund av brott och har överförts med tillämpning av överförandekonventionen och dess tilläggsprotokoll under vissa förutsättningar lagföras i den andra staten för brott som han har begått innan överföringen skedde. Det förutsätter att regeringen medger sådan lagföring, vilket får ske bl.a. om personen hade kunnat lagligen utlämnas för brottet till den ifrågavarande staten (34 och 34 b §§ IVL).

2. Utom i vissa fall som inte nu är aktuella ska HD pröva om det finns hinder mot att medge lagföring. Om HD finner att det föreligger hinder får regeringen inte lämna något medgivande.

3. Angående utlämning m.m. för brott till Polen gäller lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen). Om överlämnande för lagföring hade fått ske till Polen enligt den lagen, finns inget hinder mot att nu medge lagföring (jfr 6 kap. 8 § arresteringsorderlagen).

4. Enligt 2 kap. 2 § arresteringsorderlagen får som huvudregel överlämnande för lagföring beviljas endast för en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag och för vilken den andra statens lag föreskriver en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer. För brott som anges i en bilaga till lagen, och för vilka det föreskrivs en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, gäller inte kravet att gärningen ska motsvara brott enligt svensk lag.

5. Den aktuella framställningen omfattar bl.a. deltagande i en kriminell organisation. En sådan gärning motsvarar inte brott enligt svensk lag (jfr t.ex. NJA 2007 N 15). Däremot är deltagande i en kriminell organisation en av de gärningar som anges i bilagan till arresteringsorderlagen. Att delta i en kriminell organisation utgör enligt artikel 258 § 1 i den polska strafflagen ett brott på vilket kan följa fängelse i lägst tre månader och högst fem år. Det betyder att brottet är sådant att överlämnande för lagföring får ske.

6. De övriga gärningar som framställningen omfattar motsvarar enligt svensk rätt grovt narkotikabrott. Något hinder enligt 2 kap. 2 § arresteringsorderlagen mot att medge överlämnande för lagföring på grund av dessa gärningar finns inte. J.B. har förnekat att de transporter som anges i framställningen innebar narkotikabrott. Den frågan ska dock, i enlighet med den princip om ömsesidigt erkännande som arresteringsorderlagen bygger på, inte prövas nu utan av polsk domstol.

7. Enligt 2 kap. 4 § arresteringsorderlagen får överlämnande inte beviljas om det skulle strida mot Europakonventionen. Det finns inte något i utredningen som ger anledning till ett antagande att så skulle vara fallet.

8. I 2 kap. 5 § 3 arresteringsorderlagen sägs att överlämnande för en viss gärning inte får beviljas om gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i någon medlemsstat i Europeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet. J.B. har gjort gällande att han genom Malmö tingsrätts dom redan har lagförts för en eller flera av de narkotikatransporter som omfattas av den polska framställningen. Genom tingsrättens dom dömdes han för att i Malmö kommun den 15 juni 2005 till Sverige ha fört in 21,9 kilo amfetamin. De gärningar som framställningen gäller påstås ha begåtts under tiden 2002 till april 2005. Det får sålunda anses stå klart att det rör sig om andra gärningar.

9. Enligt 2 kap. 5 § 7 får överlämnande inte ske för en gärning som helt eller delvis har ägt rum i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag. Det aktualiserar frågan om den gärning som omfattas av brottet deltagande i en kriminell organisation har helt eller delvis förövats här i landet. Enligt den polska framställningen har gärningen förövats i Warszawa och på andra håll i Polen och således inte till någon del i Sverige. Det finns därför inte något hinder mot överlämnande för lagföring på grund av denna gärning.

10. Inte heller i övrigt finns det något hinder mot överlämnande för lagföring för de aktuella brotten enligt bestämmelserna i arresteringsorderlagen.

11. J.B. har anfört att Polen har brutit mot bestämmelserna i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen genom att anklagelser riktats mot honom och tvångsåtgärder vidtagits efter att han överfördes till Polen för verkställighet, åtgärder som vidtogs utan att Sverige hade lämnat sitt samtycke. Som har sagts tidigare (p. 3) finns dock inget hinder mot att medge lagföring enligt den polska framställningen om förutsättningarna enligt arresteringsorderlagen är uppfyllda. Det innebär att sådana åtgärder som enligt J.B. har vidtagits inte hindrar det medgivande som polska myndigheter har begärt.

12. Slutsatsen är att det inte finns något hinder mot att medge att de ifrågavarande gärningarna lagförs i Polen.