NJA 2011 not 12
I.C. mot Riksåklagaren angående brott mot djurskyddslagen.
Den 10:e. 12. (B 1715-09) I.C. mot Riksåklagaren angående brott mot djurskyddslagen.
Åklagaren yrkade vid Ystads tingsrätt ansvar å I.C. för brott mot djurskyddslagen med följande gärningsbeskrivning. I.C. har på sin fastighet Skräddaröd 8:1 i Gärsnäs, från okänd tidpunkt fram till och med den 20 juli 2006, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i större omfattning hållit egna hästar och vidare tagit emot hästar för förvaring och utfodring utan att ha i lag föreskrivet tillstånd.
I dom den 21 januari 2008 anförde tingsrätten bl.a. Det är i målet visat att det den 20 juli 2006 fanns fler än tio hästar på fastigheten. Det är däremot inte visat att I.C. i större omfattning skulle ha hållit egna hästar eller mer än högst tillfälligt skulle ha tagit emot hästar för förvaring och utfodring. Med större omfattning måste även avses att det föreligger en viss varaktighet och regelmässighet i hållandet av hästar, vilket i målet inte kan anses visat. I domslutet ogillade tingsrätten åtalet.
Åklagaren överklagade domen i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma I.C. för brott mot djurskyddslagen i enlighet med åtalet. I.C. bestred ändring.
Hovrätten anförde i dom den 10 mars 2009 bl.a. Genom vittnenas berättelser står det klart att det under inspektionerna inte utretts med vilken varaktighet de olika hästarna förvarats på gården eller hästarnas ålder. Mot I.C:s bestridande kan det inte anses styrkt att I.C. hållit tio eller fler hästar äldre än 24 månader. I.C. har emellertid själv berättat att hon regelmässigt tog emot andras unghästar, upp till åtta stycken åt gången, för förvaring och utfodring. Denna uppgift vinner stöd av vittnenas berättelser. Det är uppenbart att hon måste ha erhållit ersättning för att ta emot dessa hästar. Hovrätten finner därför utrett att hon i vart fall under tiden oktober 2005 till den 20 juli 2006 har tagit emot hästar för förvaring och utfodring i sådan omfattning att tillstånd krävts för verksamheten. Även om I.C., som hon själv påstått, inte kände till att tillstånd krävdes för hennes verksamhet har hon därigenom i vart fall av oaktsamhet brutit mot den föreskrivna tillståndsplikten. Åtalet ska därför bifallas.
Med ändring av tingsrättens domslut dömde hovrätten I.C. för brott mot djurskyddslagen till dagsböter.
I.C. yrkade i HD att åtalet skulle ogillas. Riksåklagaren bestred ändring.
Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl. I.C. dömdes av hovrätten till 40 dagsböter å 30 kr för brott mot djurskyddslagen. Hovrätten fann utrett att I.C. mot ersättning regelmässigt tog emot andras hästar för förvaring och utfodring. I.C. borde därför ha haft tillstånd för sin verksamhet.
Av den i målet åberopade gärningen framgår att det görs gällande att I.C. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i större omfattning hållit egna hästar och vidare tagit emot hästar för förvaring och utfodring utan föreskrivet tillstånd. Varken med ledning av rubriken för åtalet eller åberopade lagrum kan slutsatsen dras att det påståtts i målet att ersättning utgått. Av rättssäkerhetsskäl måste legaldefinitionen i 2 § Djurskyddsmyndighetens föreskrifter på området (DFS 2004:5) ges avgörande betydelse, varav framgår ett krav på ersättning. Inte heller synes hovrätten ha prövat huruvida hästar som funnits hos I.C. mottagits i syfte att överlåta dem, som f.ö. inte synes förutsätta att ersättning utgått innan ansvar kan inträda.
I HD har I.C. åberopat ny bevisning till styrkande av att betalning inte mottagits för förvaring och utfodring av hästar. Den utredningen har således inte prövats tidigare av hovrätten.
Mot denna bakgrund bör hovrättens dom undanröjas och målet återgå till hovrätten för förnyad handläggning.
Avgörande. HD undanröjer hovrättens dom i fråga om ansvar för I.C. och om skyldighet att utge en avgift enligt lagen (1949:419) om brottsofferfond samt återförvisar målet i dessa delar till hovrätten för fortsatt behandling.
HD (justitieråden Dag Victor, Göran Lambertz och Ingemar Persson ): beslut. Skäl.
1. I.C. är i målet åtalad för brott mot djurskyddslagen (1988:534) med påståendet att hon från okänd tidpunkt till och med den 20 juli 2006, uppsåtligen eller av oaktsamhet, i större omfattning hållit egna hästar och tagit emot hästar för förvaring och utfodring utan att ha i lag föreskrivet tillstånd.
2. Tingsrätten ogillade åtalet. Sedan åklagaren överklagat har hovrätten dömt I.C. för att i vart fall av oaktsamhet ha brutit mot den i djurskyddslagen föreskrivna tillståndsplikten genom att i större omfattning ha tagit emot hästar för förvaring och utfodring. I domskälen har hovrätten uttalat att det är uppenbart att I.C. måste ha erhållit ersättning för att ta emot hästarna. Uttalandet får ses mot bakgrund av den redovisning som hovrätten tidigare lämnat angående det i lagen intagna bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet ska anses vara av större omfattning och vad som i de gällande föreskrifterna på området sägs angående att verksamheten skett mot ersättning.
3. I överklagandet till HD har I.C. uppgett att hon med bestörtning reagerat mot hovrättens bedömning att hon erhållit ersättning för att ta emot hästar och att hon vid huvudförhandlingen i hovrätten inte ens fick frågan vare sig av åklagaren eller av hovrätten.
4. Riksåklagaren förelades att inkomma med svarsskrivelse. I denna bestreds, på närmare angivna grunder, ändring av hovrättens dom. Riksåklagaren ansåg att det inte fanns skäl för prövningstillstånd i målet. I skrivelsen anförde emellertid riksåklagaren att ett påstående om att verksamheten skett mot ersättning inte finns i gärningsbeskrivningen eller på annat sätt lagts fram eller åberopats av åklagaren under huvudförhandlingen. För det fall att den omständigheten varit avgörande för frågan om ansvar och lagts till grund för hovrättens fällande dom kunde I.C. enligt riksåklagaren inte anses ha beretts fullgoda möjligheter att försvara sig, vilket fick anses utgöra ett sådant rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB.
5. Sedan prövningstillstånd meddelats i målet har riksåklagaren i en kompletterande svarsskrivelse i första hand vidhållit sitt bestridande av ändring av hovrättens dom. Riksåklagaren har härvid utgått från att det inte föreligger något krav på ersättning för ansvar enligt de i målet åberopade bestämmelserna. I andra hand har riksåklagaren yrkat att hovrättens dom ska undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny handläggning.
6. Av hovrättens dom får anses framgå att frågan om ersättning utgått varit av avgörande betydelse för hovrättens bedömning av ansvarsfrågan. Något påstående om ersättning finns emellertid inte i gärningsbeskrivningen och har inte heller på annat sätt förts in i målet. I.C. har härigenom i ett för frågan om ansvar avgörande hänseende varit berövad möjligheten att försvara sig. Oavsett i vad mån ersättning är en förutsättning för ansvar enligt de åberopade straffbestämmelserna och i vilken form ett påstående om ersättning kunnat föras in i målet, är det rättegångsfel som härigenom förevarit av den arten att hovrättens dom bör undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling. (Se 55 kap. 15 § 2 st. jämfört med 51 kap. 28–29 §§ RB. Jfr även NJA 2003 s. 486.)
Avgörande. HD undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för fortsatt handläggning.
Skiljaktig
Justitieråden Stefan Lindskog, referent, och Johnny Herre var skiljaktiga på det sätt som framgår av följande yttrande: Vi är ense med majoriteten om att ett rät-tegångsfel föreligger men anser att målet ska avgöras i sak sådant det nu föreligger och hänför oss till följande skäl.
1. I.C. är åtalad för brott mot 16 och 36 §§djurskyddslagen (1988:534) med påståendet att hon från okänd tidpunkt till och med den 20 juli 2006, uppsåtligen eller av oaktsamhet, i större omfattning hållit egna hästar och tagit emot hästar för förvaring och utfodring utan att ha i lag föreskrivet tillstånd.
2. Enligt 16 § första stycket 2 djurskyddslagen ska den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet ha tillstånd till verksamheten. Enligt fjärde stycket 1 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet ska anses vara av större omfattning. I 36 § första stycket 1 straffbeläggs såväl uppsåtligt som oaktsamt brott mot 16 §.
3. Djurskyddsmyndigheten (som numera har upphört) får enligt 32 § 1 djurskyddsförordningen (1988:539), i här tillämplig lydelse, meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet enligt 16 § första stycket djurskyddslagen ska vara av större omfattning. Enligt sådana föreskrifter (DFS 2004:5) gäller, såvitt är av intresse i målet, att en hästverksamhet ska anses vara av större omfattning när a) tio eller fler hästar äldre än 24 månader hålls (3 § 1), respektive när b) fyra eller fler hästar samtidigt och regelbundet tas emot mot ersättning (3 § 6 jämförd med 2 §; se vidare p. 12 nedan). Föreskrifterna i DFS 2004:5 får anses innebära en uttömmande precisering men ingen utvidgning av rekvisitet ”i större omfattning”.
4. Hovrätten har beträffande fall a) inte ansett det visat att I.C:s hästverksamhet omfattade tio eller fler hästar äldre än 24 månader. Det har i den delen inte framkommit något i HD som föranleder till annat bedömande.
5. När det gäller fall b) har hovrätten funnit att I.C. mot ersättning för andra hållit så många hästar att verksamheten ska anses ha varit av större omfattning. Som I.C. har påpekat i HD och riksåklagaren också bekräftat innehåller gärningsbeskrivningen inte något påstående om att hon mottagit ersättning.
6. Riksåklagaren har intagit ståndpunkten att det inte föreligger något krav på ersättning för det ansvar som hovrätten funnit föreligga och på den grunden dels gjort gällande att något sådant rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB inte föreligger, dels bestritt I.C:s yrkande att åtalet ska ogillas. Om det skulle föreligga ett krav på ersättning har riksåklagaren i andra hand intagit ståndpunkten att det förhållandet att hovrätten till grund för sin fällande dom lagt att I.C. mottagit ersättning utgör ett rättegångsfel och att hovrättens dom därför ska undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny handläggning.
7. Enligt 30 kap. 3 § RB får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning har förts. Bestämmelsen innehåller regler om gränserna för domstolsprövningen i brottmål. När det i bestämmelsen talas om gärning för vilken talan i behörig ordning förts syftar det på den av åklagaren lämnade gärningsbeskrivningen. Gärningsbeskrivningen ska framgå av stämningsansökan.
8. I stämningsansökan ska åklagaren enligt 45 kap. 4 § 1 st. 3 RB ange bl.a. ”den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande”. Det innebär att gärningsbeskrivningen ska täcka de rekvisit som karaktäriserar gärningen som brottslig (NJA 2003 s. 486).
9. Det förhållandet att hovrätten utgått från att I.C. måste ha erhållit ersättning för att ta emot hästarna utgör ett rättegångsfel enligt 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB. Felet har inverkat på målets utgång. Det gäller oavsett om riksåklagarens inställning i frågan om ersättningskrav skulle vara riktig eller inte.
10. Att rättegångsfelet inverkat på målets utgång betyder emellertid inte att det är av den arten att hovrättens dom utan vidare bör undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling. En sådan återförvisning bör inte ske om felet utan olägenhet kan avhjälpas här. (Se 55 kap. 15 § 2 st. jämfört med 51 kap. 28 § RB.) Beträffande den frågan kan noteras följande.
11. Riksåklagaren har inte justerat gärningsbeskrivningen så att den inrymmer ett påstående om att I.C. har tagit emot ersättning. I stället har riksåklagaren intagit ståndpunkten att något krav på ersättning inte gäller för att fråga ska vara om en verksamhet av större omfattning enligt 3 § 6 i DFS 2004:5 (se p. 6 ovan). En sådan tolkningsfråga som det påståendet aktualiserar kan i regel utan olägenhet prövas av HD. Det gäller så mycket mer i detta fall, eftersom det står helt klart att riksåklagarens tolkning inte är hållbar.
12. Enligt 3 § 6 i DFS 2004:5 ska en hästverksamhet anses vara av större omfattning när den innebär förvaring eller utfodring av fyra eller fler hästar. Vidare föreskrivs i 2 § att med förvaring eller utfodring menas att andras djur samtidigt och regelbundet tas emot mot ersättning. Av föreskrifterna följer sammantaget alldeles klart att hållande för andra av fler än fyra hästar är att anse som en verksamhet av större omfattning endast om ersättning utgått.
13. Som redan framhållits kan I.C:s hästverksamhet inte anses ha varit av större omfattning i den mening som avses i 3 § 1 i de aktuella föreskrifterna (se p. 4). På grund av det och eftersom det i gärningsbeskrivningen saknas ett påstående om ett erforderligt gärningsmoment för att I.C:s hästverksamhet ska kunna anses ha varit av större omfattning enligt 3 § 6 saknas det förutsättningar för bifall av åtalet. I det läget kan målet avgöras utan huvudförhandling (se 55 kap. 11 § 2 st. jämfört med 51 kap. 13 § 2 st. 3 RB).
14. Med hänsyn till riksåklagarens ovan redovisade inställning (se p. 6) skulle det emellertid mot en prövning av åtalet i HD, sådant målet nu föreligger, kunna invändas att ett ogillande av åtalet i HD kunde komma överraskande för riksåklagaren, som därför genom materiell processledning borde beredas möjlighet att justera gärningsbeskrivningen. En sådan skyldighet skulle då följa av att när en gärningsbeskrivning inte uppfyller de krav på klarhet som kan ställas på den, domstolen har både rätt och skyldighet att genom frågor försöka reda ut oklarheterna (prop. 1986/87:89 s. 109). Därvid märks att ett påstående av riksåklagaren om att I.C. tagit emot ersättning skulle – om det kan anses tillåtet – föranleda en prövning av den bevisning som I.C. i HD åberopat till stöd för att hon inte tagit emot ersättning och att en sådan bevisprövning inte lämpligen bör ske i HD.
15. Sådant målet nu föreligger kan det således utan olägenhet avgöras i HD. Om emellertid riksåklagaren justerar sin gärningsbeskrivning så att det påstås att I.C. tagit emot ersättning, och den justeringen också tillåts, aktualiseras en bevisupptagning som inte bör ske i HD. Om en sådan justering görs och tillåts – men bara då – finns det alltså skäl för en återförvisning till hovrätten.
16. När det, såsom i förevarande fall, i gärningsbeskrivningen saknas ett påstående om ett visst förhållande som måste finnas för att ett brott ska föreligga och det inte heller i övrigt finns något stöd för att åklagaren avsett att åberopa förhållandet, kan den materiella processledning som enligt vad som nämnts i punkt 14 ovan ankommer på domstolen inte anses gå så långt att domstolen har en skyldighet att genom påpekanden eller processledning på annat sätt klargöra behovet av en komplettering. Det kan rent av sättas i fråga i vilken utsträckning domstolen i det läget har en rätt att processleda åklagaren till en regelrätt komplettering.
17. Det kan också sättas i fråga om det utan vidare kan anses tillåtet att på det sena stadium som målet nu befinner sig åberopa en ny rekvisitomständighet till stöd för åtalet. Bestämmelsen i 45 kap. 5 § 3 st. RB hindrar visserligen inte ett sådant åberopande, men i sammanhanget är att beakta också artikel 6.3 (a) i Europakonventionen. Där föreskrivs att den anklagade ska utan dröjsmål och i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Även om artikeln inte skulle medföra några preklusionsverkningar bör domstolen inte genom processledning verka för en justering som framstår som mindre förenlig med dess syfte.
18. Mot bakgrund av det anförda bör riksåklagaren inte nu beredas tillfälle att justera gärningsbeskrivningen så att den omfattar de gärningsmoment som är nödvändiga för att I.C:s hästverksamhet ska kunna anses ha varit av större omfattning enligt 3 § 6 i de aktuella föreskrifterna. Målet bör alltså avgöras sådant det nu föreligger. I det läget saknas skäl för återförvisning.