NJA 2011 not 25

1. Enligt framställningen om utlämning är E.M.A. misstänkt för att genom bedrägligt förfarande och trolöshet under tiden den 13 till den 28 oktober 2008 ha kommit i besittning av 17 000 USD. Det påstådda brottet ska ha bestått i att han lovat att sälja en honom tillhörig fastighet i Bisjkek till en viss person och därför tagit emot penningsumman av henne, men sedan sålt huset till annan och försvunnit till okänd ort. Den person som har betalat pengarna till honom utan att få förvärva fastigheten och utan att få tillbaka pengarna ska därigenom ha orsakats ekonomisk skada.

2. Gärningen får i svensk rätt närmast anses svara mot bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB. Straffet för bedrägeri är fängelse i högst två år. Det föreligger därmed inte något hinder enligt 4 § utlämningslagen.

3. Vad gäller utredningen har riksåklagaren emellertid anfört att det underlag som bifogats framställningen om utlämning är bristfälligt i en del avseenden, att det inte finns sannolika skäl för att E.M.A. har begått gärningen och att det därmed föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § 2 st. utlämningslagen. E.M.A. har åberopat både den bestämmelsen och 7 § i lagen. I sistnämnda hänseende har E.M.A. gjort gällande att han i Kirgizistan riskerar förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet eller som eljest är av svår beskaffenhet och att förföljelsen grundas på hans härstamning och tillhörighet till viss samhällsgrupp samt på politiska förhållanden. Han har framhållit bl.a. att det finns motsättningar mellan olika klaner i Kirgizistan.

4. Kirgizistan har inte tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Någon sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen har inte träffats mellan Sverige och Kirgizistan. En förutsättning för att utlämning ska kunna ske är därmed att det finns sannolika skäl för att E.M.A. har begått den gärning för vilken han begärs utlämnad (9 § 2 st.).

5. Vid bedömningen om det föreligger sannolika skäl ska det göras en värdering av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopas som grund för framställningen. Vad som är känt om rättsväsendet i det land som begärt utlämning är av betydelse för hur en sådan värdering utfaller. Ett häktningsbeslut utgör inte i sig tillräcklig bevisning, om den som begärs utlämnad bestrider att han har gjort sig skyldig till det uppgivna brottet och anför trovärdiga grunder för sitt bestridande.

6. Framställningen mot E.M.A. grundas bl.a. på uppgifter som ska ha lämnats av tre personer, nämligen målsäganden, en person som slutligt förvärvat fastigheten och ytterligare en förhörsperson samt på häktningen och ett antal myndighetsbeslut med uppgifter om brottet. Redovisningen av förhören är mycket kortfattad och lämnar inte något egentligt utrymme för bedömning av uppgifternas riktighet. Materialet i övrigt är, som riksåklagaren har anfört, i viss mån bristfälligt och motsägelsefullt. Bland annat påstås det att E.M.A. har överlämnat ett kvitto till målsäganden utan att någon utredning om kvittot ingår i materialet, och som slutlig köpare av den aktuella fastigheten namnges två olika personer i underlaget.

7. E.M.A. har förnekat gärningen och uppgett att rent personliga motsättningar och andra ovidkommande skäl ligger bakom beskyllningen, vilken enligt hans uppfattning utgör ett av flera allvarliga angrepp riktade mot honom och hans familj; han ska således ha råkat i konflikt med personer som har en framskjuten position i Kirgizistan. Han har bekräftat att han ägt fastigheter i Kirgizistan och överlåtit en av dem, till synes på den aktuella adressen. Däremot har han förnekat att överlåtelsen skulle ha skett på något sådant sätt som anges i utlämningsframställningen, och han har sagt sig inte ens känna igen namnet på den som uppges vara målsägande.

8. Av tillgänglig utredning om situationen i Kirgizistan – däribland en rapport från Utrikesdepartementet om läget för de mänskliga rättigheterna och uppgifter från Sveriges ambassad i landet – framgår att korruptionen inom rättsväsendet enligt flera samstämmiga källor är utbredd, att det förekommer godtyckliga frihetsberövanden, att rättsstatliga principer inte alltid respekteras i praktiken och att det finns möjlighet att otillbörligt påverka beslutsfattare inom rättsväsendet.

9. Vid en samlad bedömning av det anförda kan det inte anses föreligga sannolika skäl för att E.M.A. har begått den gärning som lagts till grund för framställningen om utlämning. Därmed finns det hinder mot utlämning enligt 9 § 2 st. utlämningslagen.

10. Vid denna bedömning saknas det anledning för HD att uttala sig i frågan om det finns andra hinder mot utlämning av E.M.A.