NJA 2012 not 14

Den 11:e. 14. (Ö 1162-11) Riksåklagaren mot M.Q. angående resning.

Svea hovrätt dömde den 5 maj 2003 M.Q. för grovt vapenbrott och brott mot knivlagen. En M.Q. tidigare ådömd skyddstillsyn (Uppsala tingsrätts dom den 18 januari 2001 i mål B 3883-00) undanröjdes med stöd av 34 kap. 1 § 1 st. 3 BrB och påföljden bestämdes till fängelse ett år tre månader.

Riksåklagaren ansökte om resning till M.Q:s förmån såvitt avsåg dels frågan om M.Q. hade gjort sig skyldig till grovt vapenbrott, dels frågan om påföljd. Riksåklagaren yrkade att HD omedelbart skulle ändra hovrättens dom och med ogillande av åtalet för grovt vapenbrott meddela påföljdseftergift för brottet mot knivlagen.

M.Q. förklarade att resning borde beviljas och domen omedelbart ändras.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande dom. Skäl.

Bakgrund

M.Q. dömdes i hovrätten – – – se HD – – – första ledet RB.

Vidare finns förutsättningar för HD att med stöd av 58 kap. 7 § 1 st. RB omedelbart meddela dom i målet. Mot bakgrund av det som framkommit ska åtalet mot M.Q. för grovt vapenbrott ogillas. Med hänsyn till att M.Q. redan avtjänat det straff som hovrätten dömt ut finns anledning att meddela påföljdseftergift avseende brott mot knivlagen, för vilket brott resning inte har beviljats. Förordnandet angående den tidigare utdömda skyddstillsynen bör, med hänsyn till utgången i målet i HD undanröjas. Skyldigheten för M.Q. att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond ska undanröjas.

Avgörande. HD beviljar enligt 58 kap. 2 § 4 RB resning av Svea hovrätts dom den 5 maj 2003 i mål B 1697-03 såvitt gäller åtalet för grovt vapenbrott och påföljd. Hovrättens dom såvitt gäller bifall till åtalet för brott mot knivlagen och ogillande av åtalet för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse samt ersättning till den offentlige försvararen ska således stå fast.

I de delar resning har beviljats upptas målet enligt 58 kap. 7 § 1 st. RB till omedelbar prövning. HD upphäver hovrättens dom såvitt gäller åtalet för grovt vapenbrott och ogillar åtalet i denna del. HD upphäver hovrättens förordnande i fråga om M.Q. tidigare ådömd skyddstillsyn och meddelar med stöd av 29 kap. 6 § BrB påföljdseftergift avseende brott mot knivlagen, varvid HD åberopar 34 kap. 1 § 1 st. 2 BrB, samt undanröjer skyldigheten för M.Q. att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

HD:s beslut. Skäl.

Bakgrund

M.Q. dömdes i hovrätten för grovt vapenbrott och för brott mot knivlagen. Ett åtal för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse ogillades.

Det grova vapenbrottet bestod enligt åtalet i att M.Q. och den medtilltalade D.D. den 16 januari 2003 på Vanadisvägen i Stockholm uppsåtligen innehaft en kulsprutepistol med magasin och pipförlängare/ljuddämpare utan att ha haft tillstånd till det samt att M.Q. vid samma tillfälle uppsåtligen innehaft nio hagelpatroner, också det utan tillstånd.

Brottet mot knivlagen bestod i att M.Q. samma dag på Vanadisvägen i Stockholm, som är allmän plats, uppsåtligen innehaft en kniv utan att innehavet varit befogat.

Av utredningen i målet framgick följande. I slutet av år 2002 och början av år 2003 hade det kommit in tips till polisen om att D.D. och M.Q. på krogar skrutit om att de innehade samt kunde anskaffa vapen. Polisen hade därför bedrivit spaning mot D.D. Den 16 januari 2003 observerade polisen D.D. tillsammans med en annan man, som visade sig vara M.Q. D.D. och M.Q. gick in i fastigheten på Vanadisvägen 19 i Stockholm. När de kom ut bar M.Q. på två mörka attachéväskor. D.D. hämtade en bil och hjälpte därefter M.Q. att lasta in väskorna i bilens lastutrymme. I detta skede ingrep polisen. I vardera av de två attachéväskorna anträffades fyra handgranater och i en svart axelremsväska, som också hade burits ut från fastigheten, anträffades en kulsprutepistol, en ljuddämpare/pipförlängare och två magasin passande till kulsprutepistolen. I en M.Q. tillhörig träningsväska återfanns nio hagelpatroner. M.Q. bar en kniv på sig.

M.Q. medgav ansvar för innehav av nio hagelpatroner och erkände brottet mot knivlagen, men bestred i övrigt ansvar för brott. Han gjorde gällande att han inte känt till innehållet i attachéväskorna och axelremsväskan.

Bevisningen i målet såvitt gällde det grova vapenbrottet utgjordes i huvudsak av de tilltalades egna uppgifter, vittnesförhör med polismannen P.W. och spårundersökningsprotokoll.

Beträffande åtalet för grovt vapenbrott fann domstolarna att de tilltalade hade lämnat berättelser som var sinsemellan motstridiga och att de uppenbarligen velat lägga skulden för det inträffade på varandra. D.D. hade lämnat uppgifter som från tid till annan hade varierat och som innehöll många motsägelser, medan M.Q. hade lämnat en redogörelse där han medvetet utelämnat vissa delar. De tilltalades uppgifter framstod som efterhandskonstruktioner och lämnades till övervägande del utan avseende. Domstolarna grundade i stället sina bedömningar på de faktiska omständigheter som framkommit i målet.

Domstolarna konstaterade, såvitt nu är aktuellt, att det kunde hållas för visst att M.Q. känt till innehållet i den svarta axelremsväskan.

HD beviljade den 8 juli 2009, med stöd av den s.k. tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB, D:D. resning av hovrättens dom i fråga om det grova vapenbrottet. Skälet för detta var att det fanns utredning som talade för att D.D. hade utsatts för en polisprovokation av betydelse för bedömningen av hans straffbarhet. Med hänsyn till detta och eftersom D.D. dömts för ett allvarligt brott förelåg det synnerliga skäl för att på nytt pröva om D.D. gjort sig skyldig till grovt vapenbrott och, i sådant fall, om det fanns skäl att beakta polisprovokationen inom ramen för påföljdsbestämningen.

Sedan målet återupptagits i Svea hovrätt medgav åklagaren D.D:s ändringsyrkanden. Den 21 juni 2010 upphävde Svea hovrätt domen såvitt avsåg åtalet för grovt vapenbrott. Hovrätten meddelade påföljdseftergift för viss annan brottslighet som D.D. dömts för genom den tidigare domen.

Riksåklagarens talan

Riksåklagaren har till stöd för sin ansökan om resning hänfört sig huvudsakligen till det som framkommit i D.D:s resningsärende och i hovrättens därpå följande behandling av målet. Av handlingarna som riksåklagaren hänvisat till framgår följande.

Efter hovrättens dom har det framkommit att en kriminalkommissarie vid Stockholmspolisen innehaft den aktuella kulsprutepistolen i samband med en provskjutning några månader före ingripandet mot M.Q. och D.D. Kriminalkommissarien hade tillgång till lägenheter i fastigheten på Vanadisvägen 13–21 där den väska som innehöll vapnet hämtades. Personen som lämnade kulsprutepistolen och dess tillbehör till M.Q. var en infiltratör som handlade på uppdrag av kriminalkommissarien. Infiltratören hade fått i uppdrag att införskaffa utförlig information om den påstådda vapenhanteringen genom att bygga upp ett förtroende hos M.Q. och dennes umgängeskrets och sedan utnyttja detta.

Med anledning av dessa nya uppgifter har vid Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål förundersökningar verkställts om bl.a. olagliga arbetsmetoder vid polisen. Vid dessa har förhör hållits med infiltratören och kriminalkommissarien. Den förre har vidgått att han vid tillfället verkade som infiltratör på uppdrag av kriminalkommissarien, men har inte velat närmare redovisa hur eller varför provokationen genomfördes. Kriminalkommissarien har vägrat att lämna några upplysningar angående operationen.

Under utredningen har en kriminalinspektör vid Länskriminalen i Stockholm hörts. Kriminalinspektören deltog i utredningen efter ingripandet mot de tilltalade på Vanadisvägen och var, med anledning av vapenbeslaget, intresserad av att genomföra husrannsakan på adressen. Enligt kriminalinspektören avrådde kriminalkommissarien från husrannsakan, eftersom hans uppgiftslämnare riskerade ”att brännas”.

M.Q:s och D.D:s innehav av kulsprutepistolen var en direkt följd av en provokativ åtgärd från polisens sida. Det finns ingen utredning som ger stöd för antagandet att de skulle ha begått brottet om provokationen inte hade ägt rum. Ytterligare utredningsåtgärder torde inte tillföra något av värde för en annan bedömning.

Brottsprovokationen som M.Q. och D.D. utsattes för genomfördes på ett sådant sätt att ingen av dem, och inte heller åklagaren, domstolen eller flertalet av de inblandade poliserna, fick kännedom om provokationen. Ett skäl för detta torde ha varit att polisen velat hemlighålla infiltratörens person för att denne skulle kunna fortsätta sitt uppdrag som infiltratör och för att han inte skulle utsättas för hämndaktioner. Ytterligare ett skäl kan ha varit att det har rört sig om ett brott som aldrig skulle ha blivit begånget om inte polisen provocerat fram det.

HD:s bedömning

Som utgångspunkt gäller att, sedan brottmålsdom vunnit laga kraft, frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning. Resning till förmån för den tilltalade får dock enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB beviljas, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Det förhållandet att det förekommit brottsprovokation från polisens sida kan innebära en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen (se bl.a. fallen Teixeira de Castro v. Portugal [judgment of 9 June 1998, Reports of judgments and decisions 1998-IV], Vanyan v. Russia, no. 53203/99, 15 December 2005, och Khudobin v. Russia, no. 59696/00, 26 October 2006; jfr NJA 2011 s. 638).

Av rättsfallet NJA 2007 s. 1037 följer att det saknas förutsättningar för att fälla någon till ansvar för ett brott som provocerats fram från polisens sida och som gärningsmannen annars inte skulle ha begått. Med utgångspunkt i Europadomstolens praxis har HD i sin dom i det nämnda rättsfallet slagit fast att rätten till en rättvis rättegång i ett sådant fall ska anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd.

Bedömningen av om någon som föranletts att begå ett brott genom provokation skulle ha begått ett likartat brott för det fall provokationen inte hade ägt rum kan förutsättas ofta vara vansklig. Det måste med hänsyn härtill vara ett oeftergivligt krav att den tilltalade och hans försvarare får kännedom om att provokativa åtgärder har företagits, så att argumentation och bevisning i den frågan kan föras fram. Detta krav tillgodoses i de riktlinjer som numera gäller i fråga om provokativa åtgärder (se Riksåklagarens riktlinjer RåR 2007:1; se även Åklagarmyndighetens RättsPM 2007:4). Skulle det berörda kravet ha åsidosatts finns starka skäl för att resning ska kunna beviljas, om den tilltalade har fällts till ansvar i ett mål som behandlats sedan nuvarande rättsläge – som före 2007 års rättsfall får anses ha varit något oklart för svensk del – blivit fast etablerat.

När det gäller mål som behandlats före 2007 års rättsfall innebär det anförda inte utan vidare att den omständigheten att provokativa åtgärder företagits utan att den tilltalade och hans försvarare haft kännedom om detta under rättegången ska anses utgöra tillräckligt skäl för resning. Även i sådana fall måste dock normalt förutsättningarna för resning vara uppfyllda, om det görs sannolikt att det framprovocerade brottet inte skulle ha begåtts om provokation inte hade ägt rum (se NJA 2009 s. 475).

Efter hovrättens dom har framkommit att M.Q. utsatts för en provokativ åtgärd från polisen på det sättet att en infiltratör på polisens uppdrag överlämnat vapnet och dess tillbehör till honom. Att detta inte kommit till vare sig M.Q:s, hans försvarares, åklagarens eller domstolarnas kännedom är anmärkningsvärt. Det finns ingen utredning som ger stöd för antagande att M.Q. skulle ha begått brottet om provokationen inte hade ägt rum. Ytterligare utredningsåtgärder i frågan har av riksåklagaren bedömts som utsiktslösa.

Sammanfattningsvis måste M.Q. anses ha blivit utsatt för en sådan brottsprovokation av polisen som i enlighet med ovan redovisad praxis innebär att hans rätt till en rättvis rättegång har blivit oåterkalleligen undergrävd. Det föreligger således skäl för resning enligt 58 kap. 2 § 4 första ledet RB.

M.Q. dömdes för grovt vapenbrott, innefattande två delar. Det rörde sig dels om det handlande som framkallades genom den otillåtliga provokationen, dels om innehav av nio hagelpatroner. Den sist nämnda delen hade inget samband med provokationen och M.Q. medgav ansvar i den delen. Efter resning måste det prövas i domstol hur gärningen i den delen ska bedömas (jfr 20 kap. 9 § 1 st. RB). Vidare undanröjdes en tidigare ådömd skyddstillsyn. Det är inte givet hur det förordnandet ska behandlas efter resning.

Saken är således inte uppenbar och det finns därmed inte förutsättningar för att HD ska ändra domen omedelbart. I stället bör målet åter tas upp i hovrätten. (Se 58 kap. 7 § 1 st. RB.)

Avgörande. HD beviljar den sökta resningen och förordnar att målet ska tas upp till ny behandling i hovrätten såvitt gäller åtalet för grovt vapenbrott och beträffande påföljd. Hovrättens dom såvitt gäller bifall till åtalet för brott mot knivlagen och ogillande av åtalet för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse samt ersättning till den offentlige försvararen ska således stå fast.