NJA 2012 not 21
Framställning om utlämning till Ryska Federationen av R.V.
Den 19:e. 21. (Ö 2718-12) Framställning om utlämning till Ryska Federationen av R.V.
Riksåklagarämbetet i Ryska Federationen begärde i en framställning den 13 december 2011 att R.V. skulle utlämnas till Ryska Federationen för lagföring. Enligt framställningen är han misstänkt för bedrägeribrott den 1 januari–31 mars 2007 i Krasnojarsk, Ryssland (vilseledande av företrädare för Krasnojarsks stad med hjälp av falsk handling, utfört tillsammans och i samförstånd med andra). Till stöd för framställningen åberopades ett häktningsbeslut meddelat den 3 oktober 2011 av Domstolen för centrumdistriktet i Krasnojarsks stad.
Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet tillsammans med eget yttrande till HD.
R.V. motsatte sig utlämning.
HD:s yttrande.
1. R.V. har erkänt den påstådda gärningen men har framhållit att den inte ska bedömas som grovt brott. Han har vidare gjort gällande att han på grund av oönskad politisk verksamhet kommer att utsättas för förföljelse, misshandel och tortyr, om han utlämnas till Ryssland. Han har slutligen anfört att det föreligger hinder mot utlämning på grund av hans medicinska och psykiska tillstånd samt med hänsyn till hans familj.
2. Riksåklagaren har ansett att det inte föreligger hinder mot utlämning, vare sig enligt bestämmelserna i utlämningslagen eller enligt Europakonventionen. Enligt riksåklagarens uppfattning är den påstådda gärningen att bedöma som grovt bedrägeri.
3. Den gärning som avses med häktningsbeslutet motsvarar ett bedrägeribrott i svensk rätt. Det finns inget hinder mot utlämning på grund av vad som enligt 4 § utlämningslagen krävs i fråga om brottets svårhetsgrad.
4. Ryssland har tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Häktningsbeslutet, som har meddelats av domstol, ska därför enligt 9 § 3 st. utlämningslagen godtas, om det inte i det enskilda fallet framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. R.V. har erkänt viss delaktighet i den påstådda brottsligheten. Med hänsyn till detta och mot bakgrund av den utredning som har lagts fram i ärendet framgår inte att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Det föreligger därför inte hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. utlämningslagen.
5. Enligt 7 § utlämningslagen föreligger hinder mot utlämning om den som ska utlämnas löper risk att, på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden, i den främmande staten utsättas för förföljelse, som riktas mot hans liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet.
6. R.V. har gjort gällande att han riskerar förföljelse om han utlämnas och därvid anfört i huvudsak följande. Han och hans hustru var aktiva i ”Det enade partiet av Dagestan”, ett litet parti som inte tilläts registreras. Han samlade folk till möten samt spred flygblad och annan information. Han har på grund härav utsatts för förföljelse i form av misshandel. Vid ett tillfälle skedde det i samband med att han ville anmäla övergrepp mot familjen. Han och hustrun har förhörts av polisen om sin politiska verksamhet. Hans hustru har gripits flera gånger samt hotats och misshandlats. Även en av hans söner har gripits och misshandlats vid ett tillfälle.
7. Till att börja med kan konstateras att det påstådda brottet är ett förmögenhetsbrott begånget i Krasnojarsk. Den politiska verksamhet som R.V. har anfört som skäl för att han riskerar politisk förföljelse har bedrivits i Dagestan. Förvaltningsrätten i Stockholm, Migrationsdomstolen, har i ett mål om uppehållstillstånd (UM 19201-10; Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen, meddelade inte prövningstillstånd) prövat de omständigheter som R.V. nu har anfört i utlämningsärendet och har funnit att det inte finns tillräckligt stöd för att slå fast att R.V. riskerar förföljelse i Ryssland på grund av sin politiska verksamhet. HD konstaterar att uppgifterna avseende politisk förföljelse är ganska allmänt hållna. De saknar dessutom stöd av annan utredning. HD finner inte att vad R.V. har anfört i denna del utgör något hinder mot utlämning vare sig enligt utlämningslagen eller enligt artikel 3 i Europakonventionen.
8. Enligt 8 § får utlämning inte beviljas, om den i särskilt fall på grund av bl.a. den avsedda personens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, är uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Av ordalydelsen och av praxis framgår att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt (se t.ex. NJA 1991 s. 572, NJA 1993 s. 760 och NJA 2004 s. 264).
9. R.V. har uppgett att han lider av posttraumatisk stress och att han har självmordstankar. Han har även anfört att han har njursvikt och att han har fått kateter på grund av besvär med sin ena urinledare. Han har vid förhandlingen upplyst att han ska genomgå ett ytterligare ingrepp med anledning av sina problem med urinledaren.
10. Vad som har framkommit i utredningen ger anledning till viss oro beträffande R.V:s fysiska hälsa. Det är emellertid inte visat att R.V:s hälsotillstånd är sådant att det – mot bakgrund av hur bestämmelsen ska tillämpas – föreligger hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen. Denna bedömning förutsätter att R.V:s hälsotillstånd inte blir påtagligt försämrat. Bedömningen förutsätter också att R.V. kan erbjudas adekvat vård efter en utlämning.
11. Den gärning för vilken R.V. häktats bör, som också riksåklagaren har framhållit, mot bakgrund av utredningen bedömas motsvara grovt bedrägeri. Något hinder mot utlämning på grund av preskription finns därför inte.
12. Inte heller i övrigt leder den prövning som HD ska göra till att det finns hinder mot utlämning.