NJA 2012 not 24

1. A.W. har gjort sig skyldig till narkotikabrott bestående i att han den 1 november 2009 på Sveavägen och i bostaden vid Essinge Brogata 7 i Stockholm olovligen och delvis i överlåtelsesyfte innehaft 23,66 gram mefedron och 6 tabletter MDMA, som är narkotika. Målet i HD gäller hur denna gärning ska bedömas och vilken påföljd som A.W. ska dömas till.

2. Av utredningen framgår följande. När polisen gjorde ett ingripande på en fest i en lokal där A.W. befann sig påträffades en påse med 3,87 gram mefedron som tillhörde honom. Vid husrannsakan i bostaden påträffades övrig narkotika som åtalet avser (19,79 gram mefedron och 6 tabletter MDMA). Mefedronet hade en renhetsgrad om 95 procent. A.W. hade köpt det via internet vid en tidpunkt då substansen inte var narkotikaklassad. Han var medveten om att mefedron därefter narkotikaklassades. Avsikten var att han skulle använda mefedronet vid speciella tillfällen. Han bjöd två personer på drogen på festen innan polisen kom. Tabletterna hade han köpt av en bekant till en person som han kände. Han använde narkotika under den aktuella perioden.

3. Enligt 1 § 1 st. narkotikastrafflagen döms bl.a. den som innehar narkotika, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott. Straffskalan är fängelse högst tre år. Om brottet är att anse som grovt döms enligt 3 § för grovt narkotikabrott. Straffskalan är då fängelse lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.

4. Bedömningen av narkotikabrott, när det gäller både gradindelningen och straffvärdet, ska ske på ett nyanserat sätt med beaktande av samtliga de omständigheter som är av betydelse. Vid en given sort är mängden narkotika endast en faktor bland andra som ska inverka på bedömningen. Mängdfaktorns relativa betydelse kan vara ganska stor vid mindre allvarlig brottslighet (se HD:s dom den 20 juli 2012 i mål B 2100-11 p. 4).

5. Fråga är nu om innehav av knappt 24 gram mefedron och 6 tabletter MDMA. Detta är långt ifrån vad som vid ett rent mängdresonemang kan utgöra grovt brott i fråga om dessa preparat. Innehavet skedde huvudsakligen för eget bruk även om narkotikan delvis innehades i överlåtelsesyfte. Brottet är en följd av A.W:s missbruk. Några omständigheter av betydelse för rubriceringen eller straffvärdet därutöver föreligger inte. Brottet är av normalgraden och straffvärdet motsvarar fängelse i tre månader.

6. A.W., som är född 1982, är inte tidigare straffad. Han begick det aktuella brottet under en period av missbruk. Efter att han suttit anhållen på grund av brottet började han överkonsumera alkohol och påbörjade därför på eget initiativ behandling på Maria Beroendecentrum. Vidare inledde han samtalsbehandling hos en psykoterapeut. Båda dessa behandlingar är avslutade och han har uppgett att han nu mår bra och att hans alkoholkonsumtion är måttlig. Han har vidare uppgett att han slutade med droger när det aktuella brottet uppdagades och att han nu är drogfri. Han har en fast anställning som webbdesigner och arbetar heltid.

7. Kriminalvården har i ett kompletterande yttrande den 14 maj 2012 enligt lagen (1991:2041) om personundersökning i brottmål gjort bedömningen att det inte har framkommit några uppgifter som talar för en förhöjd risk avseende framtida brottslighet och att något oundgängligt övervakarbehov inte föreligger. En samhällstjänstutredning har genomförts och A.W. har bedömts uppfylla kriterierna för samhällstjänst.

8. Straffvärdet för det aktuella brottet talar i sig inte för fängelse. Inte heller finns någon tidigare brottslighet som skulle tala för fängelse. Däremot talar brottets art, i förening med straffvärdet, för fängelse (se bl.a. NJA 2008 s. 653 och NJA 2011 s. 357 p. 40). A.W. har dock genomgått en positiv utveckling efter brottet och det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han är dessutom lämplig för samhällstjänst och har samtyckt till en sådan föreskrift. Påföljden ska därför bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Med hänsyn till straffvärdet bör antalet timmar samhällstjänst bestämmas till 100.