NJA 2012 not 41

1. I maj 1990 förrättades bodelning mellan D.B. och hans före detta maka genom beslut av en bodelningsförrättare. D.B. klandrade beslutet till Södra Roslags tingsrätt (mål T 837-90). Tingsrätten meddelade dom i målet i oktober 1999. I målet kom D.B. in med flera yrkanden om kvarstad på så mycket av den före detta makans egendom att hans yrkande i målet jämte ränta kunde antas bli täckt vid en utmätning. Tingsrätten lämnade kvarstadsyrkandena utan bifall.

2. I juli 1992 överlämnades ett ärende om betalningsföreläggande mellan D.B. och den före detta makan från Kronofogdemyndigheten till Södra Roslags tingsrätt (mål T 1410-92). D.B. yrkade att tingsrätten skulle förplikta den före detta makan att betala den bodelningslikvid som bodelningsförrättaren bestämt. Denna talan ogillades av tingsrätten i september 1998.

3. I beslut den 20 mars 2009 tillerkände Justitiekanslern D.B. 50 000 kr i ideell ersättning då hans rätt till rättegång inom skälig tid i ovanstående tvistemål kränkts enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

4. Staten har vitsordat att det förekommit fel och försummelse vid Södra Roslags tingsrätts handläggning av målen T 837-90 och T 1410-92 på grund av den oskäligt långa handläggningstiden. Staten har gjort gällande att tingsrättens handläggning blev oskäligt långsam, i den mening den kan grunda skadestånd, vid halvårsskiftet 1993. D.B. har gjort gällande att den tiden uppkom vid halvårsskiftet 1992.

5. Till stöd för yrkandet om huvudförhandling i HD har D.B. anfört att det i allmänhet är av värde för en domstols allsidiga bedömning att få tillfälle att se och höra parterna. Han har förutom uppspelning av förhöret med sig själv i hovrätten åberopat tilläggsförhör med sig själv för att närmare utveckla de ekonomiska konsekvenserna av att han inte fick bo kvar på sin fastighet, att tingsrättens beslut i kvarboendefrågan påverkades av felaktiga uppgifter lämnade av den före detta makan om hennes inkomst- och bidragsförhållanden samt för att utveckla varför hans sjukdomstillstånd bestod efter det att tingsrätten meddelade sin dom 1999. Staten har anfört att det mot bakgrund av att D.B. hörts vid huvudförhandlingen i hovrätten samt med hänsyn till bevisningen och rättsfrågorna i målet inte finns behov av förhandling i HD.

6. Av 55 kap. 11 § 1 st. 3 RB framgår att HD får avgöra ett mål som tagits upp omedelbart av hovrätten utan huvudförhandling. Regeln är fakultativ och innebär att HD ändå kan hålla huvudförhandling. I målet framkommer inte omständigheter som medför att det utöver uppspelning av förhöret med D.B. i hovrätten behöver ställas tilläggsfrågor till honom. Något behov av huvudförhandling i HD finns därför inte.

7. Till stöd för yrkandet om ersättning för inkomst- och pensionsförlust har D.B. gjort gällande att tingsrättens långsamma handläggning i tvistemålen T 837-90 och T 1410-92 inneburit fel och försummelse vid myndighetsutövning samt orsakat att hans psykiska ohälsa permanentats och att han därmed orsakats en personskada. D.B. har anfört att han borde tillskrivas bevislättnad eftersom det var ett viktigt samhällsorgan som inte levde upp till sina åligganden. Staten har bestridit att personskadan till någon del har orsakats av tingsrättens långsamma handläggning samt invänt att det som D.B. anfört inte utgör skäl för bevislättnad.

8. Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bland annat personskada och ren förmögenhetsskada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Klart är att inkomstförlust och ren förmögenhetsskada som orsakats av oacceptabla dröjsmål vid myndighetsutövning kan vara ersättningsgilla enligt nämnda lagrum. Dröjsmål som innefattar en kränkning av Europakonventionens krav på prövning inom skälig tid, anses vara ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan vara ersättningsgrundande (jfr rättsfallen NJA 2005 s. 462 och NJA 2005 s. 726).

9. En allmän skadeståndsrättslig förutsättning för ersättning är att det föreligger adekvat orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och den påstådda skadan. Det är den skadelidande som ska bevisa orsakssambandet. Beviskravet har lindrats i vissa situationer där det allmänt sett ansetts särskilt svårt att bevisa orsakssambandet. Beviskravet har då formulerats så att det mot bakgrund av samtliga omständigheter ska framstå som klart mer sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått, än att något av de sakförhållanden som motparten åberopat utgjort skadeorsaken (se t.ex. rättsfallet NJA 1991 s. 481).

10. I rättsfallet NJA 2005 s. 462 prövade HD frågan om skadestånd för inkomstförlust på grund av långsam handläggning inom Åklagarmyndigheten av en brottsmisstanke. Av rättsfallet kan inte någon lindring av beviskravet utläsas. Att aktuellt mål gäller skadestånd för inkomstförlust på grund av långsam handläggning av tingsrätt i tvistemål föranleder inte en annan bedömning avseende beviskravet. D.B. har således att styrka att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan den långsamma handläggningen och den av honom påstådda ekonomiska skadan.

11. En förutsättning för skadestånd är att D.B:s personskada varit en nödvändig följd av den långsamma handläggningen. Detta innebär att personskadan inte skulle ha inträffat om handläggstiden av tvistemålet varit skälig. Avgörande blir därför om personskadan inträtt redan före det att handläggningen blev att betrakta som oskäligt långsam. Av D.B:s egna uppgifter framgår att hans sjukdomsproblematik uppstod 1989, redan före det att tvistemålen inleddes i tingsrätten och lång tid innan handläggningen i målet blev oskäligt långsam (oavsett om den tidpunkten anses ha inträtt vid halvårsskiftet 1992 eller 1993). Problematiken har således funnits oberoende av tingsrättens långsamma handläggning. D.B. har inte styrkt att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan den långsamma handläggningen och hans förlust av inkomst och pension. Han har inte heller visat att den långsamma handläggningen orsakat att hans sjukdomsproblematik permanentats. Hovrättens domslut ska därför fastställas i denna del.

12. D.B. har godtagit hovrättens bedömning beträffande bristande orsakssamband mellan den rena förmögenhetsskadan och den långsamma handläggningen men vidhållit det han vid huvudförhandlingen i hovrätten gjorde gällande att tingsrättens beslut att avslå hans kvarstadsyrkanden är felaktiga och därmed ersättningsberättigande enligt skadeståndslagen.

13. Staten har vidhållit uppfattningen att den av D.B. avseende förmögenhetsskadan först vid huvudförhandlingen i hovrätten framställda alternativa grunden för talan utgör en otillåten taleändring.

14. Eftersom staten vann målet i hovrätten fanns ingen anledning för staten att överklaga hovrättens beslut att avslå statens yrkande om avvisning av D.B:s talan om ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av att tingsrätten felaktigt avslagit hans kvarstadsyrkanden. Staten måste ändå ha rätt att få invändningen prövad i HD (jfr HD:s beslut den 9 juli 2012 i mål Ö 5193-10).

15. Enligt 13 kap. 3 § 1 st. RB får väckt talan inte ändras. Av sista stycket framgår att som ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. Nämnda lagrum har samband med 17 kap. 11 § på så sätt att samtliga de omständigheter som käranden enligt 13 kap. 3 § 3 st. kunnat åberopa under processen inte får tas upp till prövning i en ny process. Till stöd för talan avseende förmögenhetsskadan anförde D.B. i första hand, vilket han numer frånfallit, tingsrättens långsamma handläggning. Vid förhandlingen i hovrätten lade han till att tingsrättens beslut av kvarstadsyrkandena är felaktiga. D.B. gjorde i hovrätten således gällande två alternativa skadegörande handlingar av samma typ, nämligen felaktig handläggning i tingsrätten som är att betrakta som fel eller försummelse vid myndighetsutövning. De alternativa skadegörande handlingarna åberopades till stöd för ersättning för samma förmögenhetsskada. Den av D.B. vid huvudförhandlingen i hovrätten åberopade nya omständigheten skulle inte kunna anföras till stöd för talan i en ny process avseende ersättning för samma förmögenhetsskada och utgör därför inte en otillåten taleändring. Hovrättens domslut i denna del är riktigt.

16. Staten har mot bakgrund av invändningen om otillåten taleändring vidhållit att D.B:s skadeståndsfordran till den del den grundar sig på tingsrättens beslut i kvarstadsfrågan är preskriberad.

17. Den av D.B. vid huvudförhandlingen i hovrätten åberopade nya omständigheten rör samma skadeståndsfordran som den första anförda omständigheten. Det är fråga om samma sak. Fordran omfattas av den allmänna fordringspreskriptionstiden enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130), som är 10 år efter fordrans tillkomst (se prop. 1979/80:119 s. 39 ff.). D.B. väckte talan i hovrätten den 18 augusti 2010. Tingsrättens beslut att avslå hans kvarstadsyrkanden fattades den 6 september 1991, den 7 maj 1992 och den 15 maj 1992. Preskription föreligger inte.

18. Staten har vidhållit att tingsrättens beslut att inte meddela kvarstad inte innefattar fel eller försummelse i skadeståndslagens mening, att det inte föreligger ett adekvat orsakssamband mellan de av D.B. påstådda felen och förmögenhetsskadan samt att ett eventuellt skadestånd ska jämkas till noll då D.B. varit medvållande eller inte försökt begränsa sin skada genom att överklaga besluten.

19. Bedömningen av om ett kvarstadsyrkande ska bifallas sker utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. När det gäller skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen av rätts- och bevisfrågor, räcker det inte att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan bedömas som oaktsamma (se rättsfallet NJA 1994 s. 654). D.B. har inte visat att någon av tingsrättens bedömningar av hans kvarstadsyrkanden är uppenbart oriktiga. Hans talan kan därför inte bifallas. Hovrättens domslut ska därför fastställas även i denna del.

20. Sammanfattningsvis kan inte D.B:s talan i HD vinna bifall i någon del. Vid denna utgång ska han ersätta staten dess rättegångskostnad i HD. Om beloppet råder inte tvist.