NJA 2012 not 5

M.E. och D.Ö. mot Riksåklagaren angående grovt skattebrott m.m.

Den 12:e. 5. (B 3800-11) M.E. och D.Ö. mot Riksåklagaren angående grovt skattebrott m.m.

M.E. och D.Ö. dömdes den 15 juli 2010 av Stockholms tingsrätt för bokföringsbrott.

Domarna överklagades till Svea hovrätt, som den 1 juli 2011 dömde M.E. även för grovt skattebrott och D.Ö. även för skattebrott och medhjälp till grovt skattebrott.

M.E. yrkade att HD skulle återförvisa målet till hovrätten. I andra hand yrkade han att åtalet skulle ogillas och att straffet i vart fall skulle sättas ned.

D.Ö. yrkade att åtalet mot honom skulle ogillas eller i andra hand att straffet skulle sättas ned. Han hade ingen invändning mot att målet visades åter till hovrätten.

Enligt riksåklagaren borde hovrättens dom i de delar den avsåg M.E. och D.Ö. undanröjas och målet visas åter till hovrätten för fortsatt prövning.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl.

1. Hovrätten har dömt M.E. för grovt skattebrott i bolagen Gyllene koppen Fastighets AB och Tibastio KB och D.Ö. för skattebrott i bolaget Postor fva & bygg AB. Hovrätten har i domskälen angett att de tilltalade genom sitt agerande förfarit grovt oaktsamt och att de därför ska dömas för brott.

2. Den som på annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till myndighet eller underlåter att till myndighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift och därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan döms enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) för skattebrott. Av 4 § skattebrottslagen följer att om brott som avses i 2 § är att anse som grovt döms för grovt skattebrott.

3. Straffansvar för skattebrott respektive grovt skattebrott enligt 2 och 4 §§skattebrottslagen förutsätter att den tilltalade begått gärningen uppsåtligen (jfr NJA 2010 s. 203). Hovrätten har ansett att M.E. och D.Ö. förfarit grovt oaktsamt. Den rättstillämpning som ligger till grund för domen i nu aktuella delar är uppenbart oriktig.

4. Felet i hovrätten har inverkat på utgången i målet. Målet, såvitt avser M.E. och D.Ö., återförvisas därför till hovrätten för fortsatt behandling.

Avgörande. Se HD.

HD (justitieråden Ella Nyström , Lena Moore och Göran Lambertz ): Beslut . Skäl .

Bakgrund

1. M.E. åtalades för att som legal företrädare för Gyllene Koppen AB och Tibastio KB ha begått bl.a. grova skattebrott. D.Ö. åtalades för att som legal företrädare för Postor fva & bygg AB ha begått bl.a. grovt skattebrott. De båda skulle enligt åtalet uppsåtligen ha låtit bolagen avge skattedeklarationer med oriktiga uppgifter genom att underlåta att i deklarationerna lämna uppgift om utgående mervärdesskatt och löneutbetalningar och därpå belöpande arbetsgivaravgifter. Underlåtenheten har enligt åtalet gett upphov till fara för att skatt och avgifter skulle ha undandragits det allmänna.

2. Hovrätten har dömt M.E. för bl.a. grova skattebrott i bolagen Gyllene Koppen och Tibastio samt D.Ö. för bl.a. skattebrott i Postor. Hovrätten har i domskälen i denna del – efter att först ha redovisat under vilka förutsättningar legala och faktiska företrädare för en näringsverksamhet har ett företagaransvar – anfört att de tilltalade varit legala företrädare för bolagen, att de förfarit grovt oaktsamt genom att underlåta att kontrollera förhållandena i bolagen och att de därför ska dömas i enlighet med åklagarens yrkande.

3. Till grund för överklagandena har anförts att hovrätten har fällt M.E. och D.Ö. till ansvar enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) för skattebrott begångna av grov oaktsamhet. I bestämmelsen uppställs ett krav på uppsåt som förutsättning för ansvar.

4. Riksåklagaren har i sin svarsskrivelse anfört följande. Straffansvar för skattebrott enligt 2 § skattebrottslagen förutsätter att den tilltalade har begått gärningen uppsåtligen. En tillämpning av reglerna om företagaransvar innebär inte att kravet på uppsåt kan efterges när det gäller ett aktivt skattebrott. Hovrättens dom innefattar inte någon prövning av om M.E. och D.Ö. har begått gärningarna uppsåtligen.

HD:s bedömning

5. En tillämpning av principerna om s.k. företagaransvar innebär inte att kravet på uppsåt kan efterges när det gäller brott som förutsätter uppsåt hos gärningsmannen.

6. Åklagaren har, såvitt avser skattebrotten, inte lagt vare sig M.E. eller D.Ö. något annat till last än uppsåtlig gärning.

7. Hovrätten har ansett att M.E. och D.Ö. har ådragit sig ansvar för de åtalade gärningarna genom att ha handlat grovt oaktsamt. Det innebär att hovrätten har gått utanför den ram som åklagaren har dragit upp genom gärningsbeskrivningarna. Hovrätten har därmed dömt M.E. och D.Ö. i strid med 30 kap. 3 § RB, enligt vilken en dom inte får avse någon annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning har förts.

8. Det rättegångsfel som har förekommit i hovrätten har inverkat på utgången av målet och kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD. Domen i de delar som den gäller M.E. och D.Ö. ska därför undanröjas och målet visas åter till hovrätten för fortsatt behandling.

Avgörande. HD undanröjer hovrättens dom i de delar den avser M.E. och D.Ö., utom såvitt avser besluten om ersättning till offentlig försvarare, och visar målet i dessa delar åter till hovrätten för fortsatt behandling.

Referenten, justitierådet Svante O. Johansson, med vilken justitierådet Stefan Lindskog instämde, var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Jag anser att beslutet ska ha följande utformning från punkten 5.

Företagaransvar

5. Med företagaransvar avses i allmänhet det straffrättsliga ansvar en företrädare för ett företag kan drabbas av till följd av underlåtenhet att utöva tillsyn eller kontroll över den verksamhet som företaget bedriver. Ett framträdande drag hos företagaransvaret är dess funktion att peka ut vem som i gärningsmannaskap är ansvarig vid s.k. äkta underlåtenhetsbrott som har begåtts inom ramen för ett företags verksamhet.

6. Företagaransvaret är inte lagreglerat utan har utvecklats genom rättspraxis och den juridiska litteraturen (se bl.a. Ragnar Bergendal i SvJT 1928 s. 425–459, Hans Thornstedt, Om företagaransvar, 1948, Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad gäller brotten, 1976, s. 354–363, Anna-Lena Dahlqvist och Rolf Holmquist, Brotten i näringsverksamhet, 2 uppl., 2010, s. 68–95, Anna-Lena Dahlqvist, Skattebrott och skattelagarna, 2003, s. 81–88, Rolf Holmquist och Johan Lindmark, Skatt och skattebrott, 2012, s. 74–76, Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2011, s. 210–219, Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg, Straffansvar, 8 uppl., 2009, s. 77–82, samt Suzanne Wennberg i Festskrift till Nils Jareborg, 2002, s. 645–658, och i Festskrift till Lars Heuman, 2008, s. 563–573; se även SOU 1997:127, Del A, s. 105 ff. och prop. 2005/06:59, s. 56).

7. Den juridiska litteraturen ger ingen enhetlig bild av vad som ligger i principerna om företagaransvar. Det har hävdats att straffansvar skulle kunna utkrävas med hjälp av en analogi även om inte brottsbeskrivningen passar in på vad företagaren har gjort (Thornstedt, a.a., s. 96 ff.). Vidare har den åsikten förts fram att företagaransvaret skulle vara något skilt från straffbudet, närmast i form av en härledd kontroll- eller tillsynsskyldighet. Därför skulle det för ansvar vara tillräckligt att företagsledaren har åsidosatt sin skyldighet culpöst oavsett vad straffbudet ställer upp för subjektivt rekvisit (Strahl, a.a., s. 356 f.). När det gäller skattebrott har på den andra sidan redovisats ett mer återhållsamt synsätt (Wennberg i ovan angivna festskriftsartiklar).

8. Vissa av de redovisade åsikterna angående företagaransvaret måste i viss mån sättas i fråga, bl.a. mot bakgrund av de grundläggande rättssäkerhetsprinciper som numera har kommit till tydligt uttryck på olika sätt. Således har legalitetsprincipen slagits fast i 2 kap. 10 § RF, artikel 7 Europakonventionen och 1 kap. 1 § BrB. Av principen följer att ingen får dömas för en gärning såvida det inte vid tidpunkten för handlingen i lag eller annan författning finns stöd för att den ska kunna utgöra brott och leda till en straffrättslig påföljd. Principen innefattar både ett krav på en viss precision hos straffbudet och ett förbud mot analogisk rättstillämpning. Dessa krav omfattar såväl objektiva som subjektiva rekvisit (jfr 1 kap. 2 § BrB). I samband med att legalitetsprincipen lagfästes i 1 kap. 1 § BrB år 1994 uppmärksammade Lagrådet de ”onöjaktiga och svåröverblickbara konsekvenser” som införandet av en sådan bestämmelse kunde föranleda beträffande företagaransvaret (se prop. 1993/94:130 s. 18 f.). Det är dock uppenbart att legalitetsprincipen måste gälla också beträffande sådant ansvar.

9. Det finns anledning att framhålla att det av legalitetsprincipen måste anses följa att ett företagaransvar i mening av ansvar för underlåten kontroll kan komma i fråga endast om underlåtenheten är subjektivt täckt på det sätt som gäller enligt det aktuella straffbudet. Det kan i detta sammanhang även framhållas att företagaransvaret i HD:s praxis inte synes ha tillämpats så att ett mindre långtgående subjektivt rekvisit har krävts med avseende på den underlåtna kontrollen eller tillsynen än det som gäller enligt straffbudet (se rättsfallsgenomgången i a. SOU s. 106 ff.).

Företagaransvar i samband med skattebrott

10. I skattebrottslagen (1971:69) finns det upptaget olika former av skattebrott. I 2 § föreskrivs det att den som på annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till myndighet eller underlåter att till myndighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift och därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom eller henne själv eller annan döms för skattebrott. Av 4 § skattebrottslagen följer att om ett brott enligt 2 § är att anse som grovt ska dömas för grovt skattebrott. Aktivt skattebrott är straffbelagt även vid oaktsam handling som vårdslös skatteuppgift enligt 5 § skattebrottslagen. Däremot finns passivt skattebrott endast som uppsåtligt brott. I det här fallet är det fråga om ett aktivt skattebrott och åtalet omfattar inte något påstående om ansvar för vårdslös skatteuppgift.

11. I fråga om passivt skattebrott hänförligt till ett skattesubjekt som är en juridisk person är utgångspunkten att den som intar ställning av ett verkställande beslutsorgan (typiskt sett den som ensam utgör styrelse eller är verkställande direktör) eller av ledamot i ett sådant organ (typiskt sett en styrelseledamot) är ansvarssubjekt. Vidare kan den som utan att formellt inta ställning av ett verkställande beslutsorgan eller av ledamot i ett sådant organ på grund av sin faktiska maktställning vara ansvarig som sådan. En förflyttning av ansvarsplaceringen kan ske genom en straffrättsligt godtagbar delegering. Därutöver förefaller det inte föreligga något egentligt behov av principer för den straffrättsliga ansvarsplaceringen.

12. Vid aktivt skattebrott, som det alltså här är fråga om, behövs det över huvud taget ingen metod för ansvarsplaceringen av gärningsmannaskapet (jfr Wennberg i Festskrift till Jareborg, s. 648 och 653). Den är gärningsman som har lämnat den oriktiga uppgiften. Det utesluter inte att den som har tillsyn över verksamheten kan ha ett ansvar för uppgiftens riktighet. Emellertid handlar det då inte om ett företagaransvar utan om gärningsmannaskap eller ett främjande. Det i 2 § skattebrottslagen föreskrivna kravet på uppsåt gäller som vanligt.

Bedömningen av det aktuella fallet

13. Hovrätten har som redogjorts för i det föregående hänfört sig till principerna om företagaransvar. Hovrätten har emellertid inte tillämpat dessa principer för att fastställa vem som är ansvarssubjekt. De tilltalade har enligt gärningsbeskrivningen lämnat de oriktiga uppgifterna, och de ansvarar således såsom gärningsmän om brottsrekvisiten är uppfyllda. Principerna om företagaransvar har av hovrätten i stället tillämpats för att sänka det krav som i subjektivt hänseende gäller för ansvar enligt 2 § skattebrottslagen, nämligen att den oriktiga uppgiften ska vara täckt av uppsåt. Hovrätten har således ansett att det för straffansvar är tillräckligt med att en underlåten kontroll av underlaget för uppgiftslämnandet är att anse som grovt oaktsam. Emellertid kan, som har framhållits i det föregående (se p. 9 ovan), lagbudets krav i subjektivt hänseende inte frångås ens om principerna om företagaransvar skulle vara tillämpliga.

14. Att såsom hovrätten har gjort döma för grovt oaktsamt handlande med avseende på de oriktiga skatteuppgifterna innebär att hovrätten inte har tagit ställning till det subjektiva rekvisitet på uppsåt i 2 § skattebrottslagen. Genom sin felaktiga tillämpning av principerna för företagaransvar har hovrätten i de aktuella delarna också kommit att gå utanför den ram som åklagaren dragit upp genom gärningsbeskrivningarna i åtalet, eftersom åklagaren inte har gjort gällande något annat än uppsåtligt handlande.

15. En prövning av uppsåtsfrågan bör med hänsyn till instansordningens princip först göras av hovrätten. Domen i de delar den avser M.E. och D.Ö. ska därför undanröjas och målet i dessa delar visas åter till hovrätten för fortsatt behandling.