NJA 2012 s. 164

J.F. åtalades den 14 oktober 2003 för grovt skattebrott och försvårande av skattekontroll. Åtalet avseende försvårande av skattekontroll lades ned den 16 januari 2009 medan åtalet för grovt skattebrott lades ned den 25 maj 2010. Som skäl för beslutet att lägga ned åtalet angav åklagaren vid båda tillfällena att det inte längre förelåg tillräckliga skäl för åtalet mot den misstänkte eftersom brottet var preskriberat.

J.F. begärde att tingsrätten, enligt grunderna för 20 kap. 9 § andra stycket RB, i första hand skulle meddela frikännande dom och i andra hand skriva av målet.

Varken tingsrätten eller hovrätten fann att förutsättningar för att meddela frikännande dom förelåg.

I 20 kap. 9 § andra stycket RB anges att om åklagaren lägger ned ett åtal på den grunden att tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet inte föreligger, och målsäganden inte övertar åtalet, ska rätten meddela frikännande dom om den tilltalade yrkar det.

Bestämmelsen har samband med bestämmelsen om åklagarens åtalsplikt i 20 kap. 6 § RB på så sätt att åklagarens befogenhet att lägga ned ett åtal är begränsat till fall där det under målets handläggning har kommit fram nya omständigheter eller bevis som, om de varit kända från början, skulle ha lett till att åklagaren hade avstått från att åtala (se NJA II 1943 s. 267).

Enligt 20 kap. 6 § RB ska åklagaren, om inte annat är stadgat, väcka talan för brott som hör under allmänt åtal. I Processlagberedningens förslag föreskrevs att åtal skulle väckas, då tillräckliga skäl förelåg att den misstänkte var skyldig till brottet. Enligt beredningen innebar detta att skyldigheten att åtala inträdde först då åklagaren på objektiva grunder kunde motse den misstänktes sakfällande. Vidare förutsattes att tillräckliga skäl skulle föreligga att den misstänkte var straffskyldig till gärningen. Om gärningen hade förövats av en minderårig eller om brottet var preskriberat skulle åtal alltså inte väckas och inte heller om det var uppenbart att den misstänkte på grund av sinnessjukdom var otillräknelig. (Se NJA II 1943 s. 258 f.)

Beträffande den tilltalades rätt till en frikännande dom angavs i motiven att då ett åtal läggs ned har den tilltalade ett berättigat intresse av att åtalet inte utan vidare kan återupptas. En regel om att den tilltalade i sådant fall skulle frikännas stod därför i god överensstämmelse med den ackusatoriska grundsatsen och borde införas. Processlagberedningen anförde vidare att det inte vore lämpligt att införa en sådan regel för alla fall då åklagaren lade ned åtalet. Om exempelvis nedläggningsbeslutet föranleddes av att åklagaren inte hade rätt att väcka talan för brottet eller av att domstolen var obehörig vore det enligt beredningen uppenbarligen oegentligt att den tilltalade frikändes. (Se NJA II 1943 s. 268.)

Frågan om den tilltalade har rätt till frikännande dom när åklagaren lagt ned åtalet på grund av preskription är sparsamt behandlad i den juridiska litteraturen. Ekelöf har dock uttalat att bestämmelsen i 20 kap. 9 § andra stycket RB tydligen har formulerats med tanke på det fallet att bevisningen framstår som otillräcklig, men uppenbarligen äger tillämpning även om anledningen till nedläggandet är att gärningen inte är brottslig och att stadgandet väl måste anses vara analogt tillämpligt t.ex. när åtalspreskription befunnits föreligga. Den tilltalade är då, enligt Ekelöf, visserligen i de flesta fall skyldig till brottet, men preskriptionsinstitutet har ju just till uppgift att skydda den skyldige mot att bli åtalad för gärningen i fråga. (Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 8 uppl. 1996, s. 151. Se även Carl M. Elwing, Tillräckliga skäl, 1960, s. 156.)

Att åtal väcks för ett preskriberat brott utgör - till skillnad från den situationen att åklagaren väcker åtal vid fel tingsrätt eller trots att han eller hon inte har rätt att föra talan i målet - inte ett rättegångshinder. Att ett brott är preskriberat innebär således att åtalet ska ogillas och inte avvisas.

Om ett åtal läggs ned på grund av preskription har den tilltalade dock normalt sett inte någon anledning att befara att han eller hon på nytt ska åtalas för samma gärning. Om emellertid en åklagare vid en förnyad bedömning finner att brottet inte är preskriberat (exempelvis kan samma gärning på grund av att nya omständigheter tillkommit bedömas utgöra ett annat brott med längre preskriptionstid), finns det inget som hindrar att förundersökningen återupptas och åtal väcks på nytt. Den tilltalade kan således, på samma sätt som när ett åtal läggs ned på grund av att bevisningen bedömts vara otillräcklig, ha ett berättigat intresse av att åtalet inte utan vidare kan återupptas även när ett åtal läggs ned på grund av preskription.

Bestämmelsen i 20 kap. 9 § andra stycket RB om den tilltalades rätt till frikännande dom bör därför tillämpas på så sätt att denna rätt föreligger även när åklagaren lagt ned åtalet på grund av att brottet är preskriberat.

J.F. har därmed rätt till frikännande dom. Hovrättens beslut ska ändras i enlighet med detta.