NJA 2012 s. 419

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Hans Cappelen-Smith och Gun-Marie Taabu samt tingsfiskalen Sofie Lundin) anförde i dom den 13 januari 2009 följande.

Bakgrund

Bilgallerian Thomas Jönsson AB bedrev verksamhet med bl.a. återförsäljning av nya och begagnade bilar. Bilgallerian sålde bilar av märkena Citroën, Nissan, Fiat och Alfa. Aktierna i bolaget ägdes av T.J. och dennes båda söner, S.J. och A.W. T.J. var ensam styrelseledamot i bolaget och tillika verkställande direktör för detta. Efter egen ansökan den 16 december 2005 försattes Bilgallerian den 19 december samma år i konkurs. Till konkursförvaltare utsågs advokaten M.N.

Vid tiden för konkursen gällde mellan Bilgallerian och Citroën dels ett avtal betecknat som Återförsäljaravtal, i vilket Citroën utsåg Bilgallerian till återförsäljare till bilar av märket Citroën, dels ett år 2003 upprättat avtal, betecknat Kommissionsavtal. Under tiden som återförsäljare köpte Bilgallerian bilar från Citroën i fast räkning. Vidare levererade Citroën till Bilgallerian vad som i Kommissionsavtalet betecknats som kommissionsbilar, vilka skulle vidareförsäljas till slutkund. Den 16 december 2005 meddelade T.J. per telefon Citroën att Bilgallerian skulle ansöka om konkurs. Samma dag återtog Citroën sammanlagt 36 kommissionsbilar. Efter särskild överenskommelse inför förestående tvist överlämnade konkursboet sedermera ytterligare en kommissionsbil till Citroën för försäljning. Citroën sålde sedan samtliga 37 bilar för ett sammanlagt belopp om 5 409 798 kr. Enligt konkursbouppteckningen för Bilgallerian hade bolaget vid konkursutbrottet tillgångar om 16 377 551 kr och skulder om 51 728 746 kr.

Yrkanden

Efter ansökan om stämning, - - - har konkursboet yrkat att tingsrätten skall förplikta Citroën att till konkursboet betala 5 409 798 kr jämte ränta - - -.

Citroën har bestritt käromålet men vitsordat yrkat kapitalbelopp som i och för sig skäligt. - - -.

Grunder

Konkursboet har som grunder för käromålet åberopat följande. Citroën saknar separationsrätt till de ifrågavarande kommissionsbilarna, vilka skall ingå i konkursboet. Bilarna har kommit i Bilgallerians besittning under sådana omständigheter och på sådana villkor att Citroëns separationsrätt har gått förlorad. Det har inte förelegat något sakrättsligt verksamt kommissions- eller konsignationsförhållande mellan Bilgallerian och Citroën. Även om det skulle anses att det förelegat ett sakrättsligt verksamt kommissions- eller konsignationsförhållande, har Citroën förlorat sin separationsrätt, eftersom Bilgallerian haft rätt att förvärva bilarna på kredit och utan redovisningsskyldighet i takt med att bolaget haft efterfrågan på dessa. Citroën har egenmäktigt återtagit bilarna och är därmed skyldigt att till konkursboet utge ersättning för deras värde med omstämt belopp.

För det fall att tingsrätten skulle finna att Citroën saknat separationsrätt till bilarna men att T.J. eller någon annan företrädare för Bilgallerian uppmanat Citroën att återta bilarna gör konkursboet gällande att återtagandet utgjort en sådan rättshandling som kan återvinnas med stöd av bestämmelser i 4 kap.konkurslagen. Härvid åberopar konkursboet i första hand 4 kap. 5 § konkurslagen och i andra hand 4 kap. 10 § samma lag.

Citroën har som grunder för svaromålet åberopat följande. Bolaget hade rätt att återta bilarna med stöd av kommissionsavtalet. Återtagandet skedde efter uppmaning av någon företrädare för Bilgallerian. Det rörde sig alltså inte om ett egenmäktigt återtagande.

Vad gäller yrkandet om återvinning bestrider Citroën att 4 kap. 10 § konkurslagen är tillämplig. Någon betalning har inte skett, och någon skuld har inte förelegat. Inte heller är 4 kap. 5 § konkurslagen tillämplig. Återtagandet av bilarna har inte inneburit ett otillbörligt gynnande av Citroën, och bolaget har inte varit i ond tro.

Utvecklande av talan

Konkursboet har till utvecklande av sin talan anfört följande. Av kommissionsavtalet framgår att Bilgallerian kunde sälja bilar antingen i kommission eller efter självinträde. Bilgallerian sålde aldrig någon bil i egentlig kommission utan endast efter självinträde. Återförsäljaravtalet tillämpades aldrig mellan Bilgallerian och Citroën. Bilgallerian utnyttjade aldrig sin returrätt; ingen kommissionsbil har returnerats eller omdirigerats på begäran av Bilgallerian. Bilgallerian angav aldrig enligt vilket avtal en beställning gjordes, eftersom detta var ekonomiskt utan betydelse för bolaget. Citroën betraktade varje beställning av en bil som beställning av en kommissionsbil utan att detta hade angivits av Bilgallerian. De levererade bilarna kunde vara visnings- eller demonstrationsbilar eller s.k. kundsålda bilar. I målet rör det sig för det första om 17 visningsbilar. Sådana bilar stod i Bilgallerians utställningshall och var inte avsedda för någon särskild kund. I fråga om dessa bilar har Bilgallerian aldrig begärt självinträde. Vidare rör det sig om 20 s.k. kundsålda bilar, dvs. bilar till vilka Bilgallerian hade en slutlig kund, och för vilka bolaget begärt självinträde. Sådana bilar har inte kunnat returneras eller omdirigeras. När Bilgallerian meddelade att bolaget hade en kund till en bil, betraktade Citroën detta som en begäran om självinträde. Sedan en sådan begäran framställts, prövade Citroën om självinträde skulle medges eller ej. Denna prövning gjordes utifrån om beställningen låg inom den kreditram som Citroën hade beviljat Bilgallerian. Självinträde nekades endast om Bilgallerian överskred kreditramen. Även i sådana fall där självinträde nekades, levererade dock Citroën bilen. Vid självinträde erlade Bilgallerian ett fast pris för bilen enligt en av Citroën upprättad prislista. Betalning skulle erläggas inom 20 till 30 dagar efter leverans. I de fall självinträde nekades fick Bilgallerian avropa bilen, varefter Citroën fakturerade Bilgallerian för denna. Bilgallerian har i ett flertal fall monterat extra utrustning på levererade bilar. Sådan utrustning kom inte från Citroën och monterades även i sådana fall, där självinträde nekades. Efter självinträde sålde Bilgallerian bilen i eget namn och bestämde själv priset i förhållande till kunden. Bilgallerian hade ingen redovisningsskyldighet för vad bolaget erhöll vid sådana försäljningar. När en bil levererades till Bilgallerian skickades en faktura automatiskt från Citroën. Det genererades då en s.k. automatisk faktureringsfil. Om självinträde nekades, strök Citroën bilen från den automatiska faktureringsfilen. Av en genomgång av e-postmeddelanden från Citroën till Bilgallerian framgår att i vart fall 13 av de i målet aktuella bilar som upptagits i de automatiska faktureringsfilerna för november och december månader 2005 strukits från dessa. I fråga om övriga med käromålet avsedda bilar har konkursboet inte kunnat återfinna vare sig faktureringsfiler eller e-postmeddelanden. Det finns emellertid ett genomgående mönster som visar att även övriga bilar strukits. För tre av bilarna har konkursboet återfunnit beställningssedlar från Bilgallerian till Citroën. Av dessa framgår att om avrop inte skett inom 30 dagar från leverans till Bilgallerian skulle Citroën komma att fakturera bilen automatiskt, dvs. även om självinträde inte skedde. Det kan ha funnits ytterligare sådana beställningssedlar, men konkursboet har i så fall inte kunnat återfinna dem. Bilgallerians vinst vid försäljning av bilar har utgjorts av priset till kunden med avdrag för Citroëns listpris, för egna omkostnader samt för marginal för lokalt monterad extra utrustning till bilarna. Det har inte förekommit någon provision eller kommission. Citroëns intäkt vid en bilförsäljning har utgjorts av det i förväg bestämda listpriset, oavsett vilket pris Bilgallerian erhållit vid försäljning till slutkund. Tvisten i målet är sakrättslig. Citroën intar inte samma rättsställning i förhållande till konkursboet som bolaget gjorde i förhållande till Bilgallerian. För att det skall anses ha förelegat ett sakrättsligt verksamt kommissionsförhållande är särskilt tre förhållanden av betydelse. Ett sådant är kommittentens intresse av de försäljningsvillkor kommissionären lyckas uppnå, det s.k. resultatintresset. Vidare är av betydelse om kommissionären har rätt att returnera de i kommission mottagna varorna, den s.k. returrätten, och slutligen vilken risk kommittenten står för att kommissionären verkligen returnerar godset, den s.k. returrisken. Vid konsignation bortfaller kravet på resultatintresse. Artikel III punkten 1 i Kommissionsavtalet föreskriver att Bilgallerian på egen bekostnad skall motta, lagra och väl vårda kommissionsbil och ansvarar för varje skada kommissionsbil åsamkas. Detta ansvar är strikt. Vidare är Bilgallerian enligt artikel IV skyldig att på egen bekostnad hålla kommissionsbilarna försäkrade. Av artikel VII framgår att för i kommission utlämnad bil debiteras av Citroën vid varje tidpunkt tillämpad kommissionsavgift. Enligt artikel VIII punkten 1 äger Bilgallerian, efter meddelande till Citroën i varje enskilt fall, själv inträda som köpare till kommissionsbil (självinträde). Enligt artikel IX äger Bilgallerian som ersättning för sitt arbete och samtliga sina kostnader ta ut mellanskillnaden mellan det pris som tas ut av köpare och det pris som skall redovisas till Citroën. Bilgallerian är enligt samma artikel inte berättigad till annan provision eller annan ersättning av något slag från Citroën. Dessa bestämmelser ger vid handen att Citroën inte burit någon resultatrisk. Av artikel XI punkten 3 framgår att Bilgallerian äger rätt att när som helst till Citroën returnera kommissionsbil men skall då bekosta frakt och försäkring plus hanteringskostnad enligt Citroëns vid var tid gällande villkor. Vidare gäller enligt artikelns punkt 4 att kommissionsbil skall återställas i oskadat skick och utrustad enligt kommissionsnotan samt att eventuella skador och brister skall ersättas av Bilgallerian. Innebörden av dessa bestämmelser - och särskilt det förhållande att Citroën ensidigt kunnat bestämma hanteringskostnaden - visar att Citroën inte heller haft någon egentlig returrisk. Härför talar också att Bilgallerian aldrig utnyttjat sin returrätt. - Den 15 eller 16 december 2005 insåg T.J. att han måste ansöka om att försätta Bilgallerian i konkurs. Han ringde till Citroën och till Nissan och upplyste bolagen om detta. Han uppmanade inte bolagen att återta några bilar. Såväl Citroën som Nissan skickade biltransportörer som hämtade bilar som de båda bolagen betraktade som sina. Återtaget av bilar skedde utan att ledningen för Bilgallerian var införstådd med detta. Efter kontakt med advokaten H.R. anmälde A.W. återtagen till polisen. Nissan återlämnade sedermera de bilar bolaget hämtat till konkursboet.

Vad gäller återvinning gör konkursboet i första hand gällande att Citroën kände till att Bilgallerian var insolvent vid tiden för återtagandet av bilarna. Genom återtagandet gynnades Citroën otillbörligt; i vart fall undandrogs bilarna Bilgallerians borgenärer på ett otillbörligt sätt. Återvinning kan alltså ske med stöd av 4 kap. 5 § konkurslagen. Under alla förhållanden är återtagandet att jämställa med en betalning av en skuld med annat än sedvanliga betalningsmedel eller med belopp som avsevärt försämrat Bilgallerians ekonomiska ställning. Betalningen kan inte anses ordinär. Återvinning kan alltså ske med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen.

Citroën har till utvecklande av svaromålet anfört följande. Citroën var ägare till bilarna, när dessa återtogs, och också registrerat som ägare till bilarna i bilregistret. Bilgallerian saknade möjlighet att registrera sig som ägare till bilarna utan Citroëns medverkan. Citroën har inte fakturerat Bilgallerian för någon av de 37 bilarna. Bilarna har aldrig bokförts som tillgångar i Bilgallerian. Äganderätten till bilarna har aldrig övergått till Bilgallerian. Att bilarna befunnit sig i Bilgallerians besittning innebär inte att äganderätten övergått till bolaget. Av artikel I punkten 1 i Kommissionsavtalet framgår att Bilgallerian erhåller bilar i kommission av Citroën i den utsträckning Citroën avgör. Av artikel II framgår att kommissionsbil förblir Citroëns egendom till dess att redovisning skett enligt avtalet. Även vad som träder i stället för kommissionsbil, t.ex. inbytesbil, utgör, enligt samma artikel, Citroëns egendom till dess Bilgallerian redovisat de belopp som kommissionsbilen betingar enligt Citroëns kommissionsnota eller gällande prislista eller avtalsenlig prishöjning. I artikel III punkten 3 föreskrivs att, sedan transport av kommissionsbil skett till Bilgallerian, får i kommission levererad bil ej under några omständigheter köras vare sig för demonstrationsändamål eller eljest, med undantag av körning till verkstad eller besiktning. När det gäller självinträde föreskrivs i artikel VII punkten 1 att Bilgallerian äger efter meddelande till Citroën i varje enskilt fall själv inträda som köpare till kommissionsbil. Om Bilgallerian inträder som köpare skall, enligt samma artikel punkt 2, det belopp som skall redovisas till Citroën erläggas kontant vid avrop om självinträde på sätt anges i avtalet. Om Bilgallerian beviljas kredit skall fullgod säkerhet omgående tillställas Citroën. Vidare föreskrivs i punkten 5 i samma artikel att Citroën, om bolaget finner att självinträde inte är förenligt med bolagets intresse, äger rätt att avvisa inträdet inom skälig tid efter det att tillkännagivandet kom Citroën tillhanda. Artikel X i avtalet innehåller bestämmelser om inventering. Av artikelns punkt 1 framgår att Citroën är berättigat att, närhelst Citroën så önskar, självt eller genom ombud inventera Bilgallerians lager av kommissionsbilar och äger granska dess bokföring m.m. till konstaterande att lagret överensstämmer med Citroëns noteringar och att detta avtals bestämmelser om redovisning m.m. efterföljs. I artikelns punkt 2 anges att Bilgallerian skall följa av Citroën utfärdade anvisningar för bokföring av kommissionsbil. Om inte annat anges skall Bilgallerian föra särskild förteckning över kommissionsbilar, i vilken dag för dag skall antecknas alla uppgifter av betydelse för kommissionsförhållandet. I förteckningen skall bl.a. tydligt anges att kommissionsbil innehas i kommission för Citroën. Av särskild betydelse är avtalets artikel XI. Av punkten 1 i denna framgår att Citroën har rätt att när som helst utan angivande av orsak kräva retur av kommissionsbil. I punkten 2 anges att om Citroën senare än tre månader efter den tid som anges i skriftligt meddelande efter kommissionsnotans datum återfordrar kommissionsbil, skall Bilgallerian bekosta frakt, försäkring och Citroëns särskilda hanteringskostnad. Om Citroën återfordrar bil vid tidigare tidpunkt, svarar Citroën för angivna kostnader, såvida inte återfordrandet beror på avtalsbrott från Bilgallerians sida då Bilgallerian ansvarar. Vidare föreskrivs i punkten 3 att Bilgallerian äger rätt att när som helst till Citroën returnera kommissionsbil. Citroën har aldrig tagit ut några sådana hanteringskostnader som bolaget har rätt till enligt dessa bestämmelser. I artikel XII punkten 1 föreskrivs att Bilgallerian är skyldig att hålla kommissionsbil avskild från övriga varor och märkt på så sätt att möjlighet till förväxling mellan kommissionsbil och andra varor ej föreligger. I punkt 2 i artikeln anges att Bilgallerian icke äger förfoga över kommissionsbil på annat sätt än genom försäljning till kund med redovisningsskyldighet eller genom att själv inträda som köpare. Slutligen skall framhållas artikel XIV punkten 5, enligt vilken Bilgallerian är skyldig att i händelse av utmätning eller konkurs eller eljest, då Citroëns äganderätt till kommissionsbil eller vad som trätt i stället för sådan kan äventyras, genom företeende av kommissionsnota, avskiljande av gods från Bilgallerians eget lager, underrättelse till Citroën eller på andra lämpliga sätt skydda Citroëns äganderätt. De nu angivna bestämmelserna visar att det förelegat ett kommissionsförhållande och att Citroën haft rätt att återta bilarna.

Citroën är generalagent för den franska bilkoncernen Peugeot-Citroën. Under år 2007 sålde Citroën omkring 14 000 bilar i Sverige. Försäljningen sker huvudsakligen genom fristående återförsäljare, av vilka Citroën har omkring 70 i Sverige. Under den tid som är aktuell i målet gick försäljning av bilar till så att återförsäljarna gick in i databasen Citroën online och beställde en kommissionsbil. Det fanns två ordertyper, nämligen demonstrations- eller lagerbil och kundbil. Även Citroën kunde gå in och beställa bilar för en återförsäljares räkning; så skedde med nya bilmodeller. Beställningarna gick till Citroëns lager i Södertälje. Då upprättades en s.k. automatisk faktureringsfil som angav vilket slag av order det rörde sig om. Prövningen av beställningen berodde på vilken ordertyp som denna avsåg. Var det fråga om en lagerbil, transporterades denna direkt till återförsäljaren utan att någon fakturering ägde rum. Om det rörde sig om en bil, till vilken återförsäljaren hade en slutkund, en s.k. kundbil, prövade Citroën om självinträde skulle beviljas. Avgörande för om så skulle ske var om återförsäljaren hade något kreditutrymme hos Citroën. Om detta var fullt utnyttjat, underrättades återförsäljaren om detta med förfrågan om denne önskade göra ett manuellt avrop på bilen. Om det däremot fanns kreditutrymme, fakturerade Citroën återförsäljaren och omregistrerade bilen på denne. De beställningssedlar, som konkursboet åberopat är av äldre datum, och villkoren i dessa har inte tillämpats. Citroën har inte återtagit några bilar, för vilka självinträde beviljats. Samtliga bilar som avses med tvisten i målet är sådana beträffande vilka självinträde inte beviljats och fakturering inte skett. Citroën har lager av bilar hos samtliga återförsäljare. Dessa bilar är också tillgängliga för alla återförsäljare via Citroën online. En återförsäljare som letade efter en viss bil och fann en sådan hos en annan återförsäljare kunde själv ropa av bilen eller begära självinträde beträffande denna. Om Citroën medgav detta, omdirigerades bilen till den återförsäljare som önskade förvärva den. Det var Citroën som ombesörjde transporten av bilen. I nu beskrivna fall skedde kontakterna endast mellan den återförsäljare som önskade förvärva bilen och Citroën. Det fanns inget avtalsförhållande mellan de båda berörda återförsäljarna. Det var vanligt med omdirigering. Omkring 20 procent av sålda bilar omdirigerades. Citroën var ägare till kommissionsbilar till dess att självinträde beviljades. Fram till nämnda tidpunkt stod Citroën den ekonomiska risken för bilarna. Citroën har vidare svarat för marknadsföring och andra säljfrämjande åtgärder beträffande bilarna. Bilgallerian har aldrig begärt att bilar skall returneras till Citroën. Citroën har aldrig tagit ut några kostnader för returnering eller för omdirigering. Vad gäller Bilgallerians montering av extrautrustning har denna skett utan Citroëns tillstånd. Bilgallerian hade inte rätt att montera extra utrustning på bilarna innan självinträde skett. Den 16 december 2005 fanns det 37 bilar hos Bilgallerian som antingen var lagerbilar eller bilar, för vilka självinträde inte hade beviljats. Samma dag ringde T.J. till Citroëns försäljningschef, M.L., och meddelade att Bilgallerian skulle försättas i konkurs. M.L. underrättade i sin tur Citroëns kreditchef, U.W., som ringde till T.J. och fick beskedet att Citroën kunde hämta sina bilar. Citroën ordnade därefter med transport av de ifrågavarande bilarna. Ingen anställd vid Citroën har delgivits misstanke om brott med anledning av återtagandet av bilarna.

Domskäl

Konkursboet har som skriftlig bevisning åberopat Kommissionsavtalet, bouppteckningen i Bilgallerians konkurs, utskrifter av automatiska faktureringsfiler, bilbeställningsblanketter, telefax, s.k. skärmdumpar, internfakturor och polisanmälan. Konkursboet har vidare åberopat rättsutlåtanden av professor Mikael Möller och docenten Göran Millqvist.

Citroën har som skriftlig bevisning åberopat utdrag av bilregistret, inventeringsförteckning, förteckning över omdirigerade bilar samt e-postkorrespondens. Vidare har Citroën åberopat rättsutlåtande av numera justitierådet Stefan Lindskog.

På konkursboets begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med M.N. och vittnesförhör med T.J.

På begäran av Citroën har förhör under sanningsförsäkran hållits med U.W. Vittnesförhör har på Citroëns begäran hållits med M.L. samt med bolagets dåvarande logistikchef, M.H., och dess dåvarande regionchef i Linköping, K.Ö.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Av utredningen i målet framgår att av de 37 bilar som återtagits av Citroën utgörs 17 av s.k. demonstrations- eller lagerbilar och 20 av bilar, för vilka Bilgallerian begärt självinträde. Frågan i målet rör om Citroën haft rätt att återta dessa bilar eller med andra ord om Citroën haft separationsrätt till dem i Bilgallerians konkurs. Avgörande för denna bedömning är vad som varit överenskommet mellan Citroën och Bilgallerian och vad denna överenskommelse har för sakrättslig verkan.

Enligt 4 § första stycket kommissionslagen förstås med kommissionär den som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning inköp eller försäljning sker, kallas kommittent. Enligt 53 § första stycket kommissionslagen förblir gods, som lämnats en kommissionär till försäljning, i kommittentens ägo intill dess äganderätten övergår till tredje man genom försäljning eller till kommissionären, där denne själv inträder som köpare (s.k. självinträde). Innebörden av denna bestämmelse är att kommittenten är skyddad mot kommissionärens borgenärer; kommissionsgodset får inte utmätas för kommissionärens gäld och kommittenten har separationsrätt till godset i kommissionärens konkurs. Som framhölls under förarbetena till kommissionslagen förutsatte detta sakrättsliga skydd att ett kommissionsförhållande verkligen förelåg. Sålunda underströks att den som i själva verket avsåg att sälja varor i fast räkning inte kunde bereda sig företräde framför köparens övriga borgenärer genom att beteckna sitt mellanhavande med denne som kommission (NJA II 1914 s. 272 f.).

Av intresse i förevarande mål är vidare att vidareförsäljning kan ske genom s.k. konsignation. Härmed förstås att en leverantör (konsignant) deponerar gods hos en återförsäljare (konsignatarie) med rätt för denne att förvärva godset i anslutning till att han säljer det vidare till tredje man för egen räkning. Vid konsignation kan konsignanten i vissa fall åtnjuta skydd mot konsignatariens borgenärer.

Kommissionslagskommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1988:63) redogjort för vilka krav som enligt kommitténs mening uppställs i gällande rätt för att ett sakrättsligt verksamt kommissions- eller konsignationsförhållande skall föreligga. Kommitténs bedömning torde kunna sammanfattas enligt det följande. Avgörande är i båda fallen vad parternas avtal innebär. När det gäller kommission skall alltså frågan om försäljning skett för annans räkning bedömas med ledning av hur parternas rättigheter och skyldigheter i väsentliga hänseenden reglerats enligt avtalet. En väsentlig omständighet är härvid om kommissionären har rätt att returnera godset till kommittenten, dvs. om kommissionären har returrätt och kommittenten alltså står en returrisk. Vidare är det av betydelse hur det belopp som kommissionären har att erlägga till kommittenten bestäms. Skall kommissionären betala ett i förväg bestämt belopp, saknar kommittenten resultatintresse, dvs. intresse av de villkor, främst avseende försäljningspriset, som kommissionären lyckas uppnå. Mycket talar då för att det rör sig om vanlig försäljning och inte om kommission. För frågan om kommission eller överlåtelse är för handen kan det också vara av betydelse om kommittenten har rätt att när som helst kräva godset i retur. Om kommissionären har en sådan returplikt, tyder det på att han besitter godset för huvudmannens räkning, vilket har betydelse för frågan om kommission föreligger. Även andra faktorer kan ha viss betydelse för bedömningen. Hit hör frågor om vilken av parterna som svarar för finansieringskostnader och lagerkostnader samt vem som står faran för och skall försäkra godset. Frågan om försäljning skall anses ha skett för annans räkning eller inte får, framhåller kommittén, avgöras efter en sammanvägning av alla relevanta omständigheter. Härvid gäller att avgöra huruvida huvudmannen har ett verkligt intresse av försäljningen till tredje man eller inte. De väsentligaste faktorerna man har att ta hänsyn till vid sammanvägningen är returrätten/returrisken och resultatintresset. Däremot har det inte med huvudmannens intresse av försäljningen att göra huruvida kommissionären håller godset avskilt och för särskilda kommissionsräkenskaper samt huruvida huvudmannen utövar kontroll. Dessa omständigheter kan dock någon gång ha betydelse som bevis för hur parterna själva uppfattat avtalet. För att kommission skall föreligga torde alltid krävas antingen en returrätt kombinerad med en beaktansvärd returrisk eller ett kvalificerat intresse av vilket försäljningspris som uppnås. Om såväl returrätt/returrisk som resultatintresse föreligger kan, eftersom det rör sig om en sammanvägning, kraven på returrisken och resultatintresset mildras (a. bet. s. 50-57).

Vad gäller konsignation står det, anför kommittén, i vissa fall klart att konsignanten är skyddad mot konsignatariens borgenärer. Så är det om konsignatarien är skyldig att erlägga betalning innan han förfogar över godset eller om han i varje särskilt fall måste begära tillåtelse att förfoga över gods trots att det inte är betalt. Om konsignanten lämnat konsignatarien generellt tillstånd att göra uttag ur lagret på kredit är rättsläget mera svårbedömt. I sådant fall kan omständigheterna i det enskilda fallet vara avgörande. Slutligen framhåller kommittén att sådana kommissionsavtal som innebär att kommissionären regelmässigt skall göra självinträde i samband med försäljningen till tredje man bör likställas med avtal om konsignation, i vart fall när det gäller reglerna om separationsrätt (a. bet. s. 95-96).

I betänkandet SOU 1965:14 har likaledes framhållits att den väsentligaste skillnaden mellan försäljningskommission och försäljning i fast räkning torde ligga i de båda transaktionernas realekonomiska innebörd: i det förra fallet bär kommittenten den affärsmässiga risken och kommissionären kan återsända osålda varor, vid avtal av den senare typen föreligger inte någon returrätt (a. bet. s. 34). I äldre rättspraxis har också, vid bedömningen av om kommission förelegat, lagts avgörande vikt vid om kommissionären haft returrätt eller ej (NJA 1940 s. 164 och 312, NJA 1945 s. 312).

Som grund för sitt påstående att Citroën inte haft separationsrätt till bilarna har konkursboet i första hand gjort gällande att det inte förelegat något sakrättsligt verksamt kommissions- eller konsignationsförhållande mellan Citroën och Bilgallerian. När det gäller kommissionsavtalets konstruktion innebär i och för sig redan avtalets beteckning som kommissionsavtal och den av parterna använda terminologin ett tolkningsdatum av betydelse för att fastställa avtalets innebörd. Att parterna uppfattat sitt mellanhavande som ett kommissionsavtal vinner också stöd av avtalets bestämmelser om äganderätten till bilarna, om Bilgallerians möjlighet att förfoga över bilarna, om skyldighet för Bilgallerian att föra särskild förteckning över kommissionsbilar, om rätt för Citroën att när som helst inventera Bilgallerians lager och granska dess bokföring, om Bilgallerians skyldighet att hålla kommissionsbilar avskilda från övriga varor, samt om skyldighet för Bilgallerian att i händelse av utmätning eller konkurs vidta åtgärder för att skydda Citroëns äganderätt till kommissionsbilar. Vad som i avtalstexten kan sägas tala emot att parterna uppfattat sitt mellanhavande på detta sätt är å andra sidan skyldigheten för Bilgallerian att svara för kostnader för lagerhållning, för skador på bilar samt för försäkring av dessa. Avgörande för bedömningen måste emellertid bli om Citroën enligt avtalet stått en beaktansvärd ekonomisk risk för försäljningen av kommissionsbilarna.

När det gäller resultatintresset, innebär bestämmelsen i artikel IX att Bilgallerian haft rätt att som ersättning för sitt arbete och samtliga kostnader behålla skillnaden mellan det pris som tas ut av köpare och det pris som skall redovisas till Citroën. Av denna bestämmelse måste anses framgå att Citroën inte haft något omedelbart intresse i försäljningsvillkoren vid Bilgallerians försäljning av bilar till slutlig kund - ersättningen till Citroën blir ju oberoende av vad den slutlige kunden betalar Bilgallerian. I den mån Citroën haft ett resultatintresse, har detta snarast avsett det antal Citroënbilar Bilgallerian kunnat avyttra.

Vad härefter gäller frågan om returrätt och returrisk framgår av artikel XI punkten 3 att Bilgallerian ägt rätt att när som helst till Citroën returnera kommissionsbilar, under förutsättning att bolaget bekostat frakt och försäkring samt Citroëns hanteringskostnad. Konkursboet har hävdat att Bilgallerians kostnadsansvar vid returnering av bilar, i förening med den omständigheten att Citroën vid retur kunnat behålla den i artikel VII föreskrivna kommissionsavgiften, gjort returrätten så ekonomiskt oförmånlig att den blivit illusorisk. Konkursboet har vidare framhållit att Bilgallerian heller aldrig utnyttjat sin returrätt. Citroën har å sin sida invänt att bolaget aldrig tagit ut vare sig kommissionsavgifter eller hanteringskostnader. U.W. och M.H. har uppgivit att om självinträde hade beviljats och den tillämnade kunden sedan avstod från att fullfölja köpet, hade Bilgallerian möjlighet att låta den ifrågavarande bilen på nytt bli en kommissionsbil, vilket fungerade som en returrätt. Av M.L:s vittnesmål framgår vidare att mellan 15 och 20 procent av sådana lagerbilar som stod uppställda hos Citroëns återförsäljare, bl.a. Bilgallerian, har omdirigerats till andra återförsäljare. Enligt hans vittnesmål var det normala att returrätten utövades genom att lagerbilar omdirigerades till andra återförsäljare. Utformningen av den nu ifrågavarande bestämmelsen måste anses innebära inte bara att Bilgallerian haft formell returrätt utan även att Citroën löpt en reell returrisk. Att - som konkursboet hävdat - Citroën skulle kunna bestämma hanteringskostnaden så att returrätten blev illusorisk, är inte en rimlig tolkning av bestämmelsen. Konkursboet har inte heller visat att bestämmelsen tillämpats på ett sådant sätt att någon reell returrätt eller returrisk inte förelegat. Av betydelse är slutligen att Citroën enligt artikel XI punkten 1 haft en ovillkorlig rätt att kräva retur av kommissionsbilar.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att Citroën - oaktat bolagets uttunnade resultatintresse - burit en sådan affärsmässig risk för försäljningen av kommissionsbilar att det förelegat ett sakrättsligt verksamt kommissionsförhållande mellan Bilgallerian och Citroën.

Tingsrätten övergår härefter till att pröva konkursboets påstående att Citroën förlorat sin separationsrätt därför att Bilgallerian ägt rätt att förvärva bilarna på kredit och utan redovisningsskyldighet i takt med att bolaget haft efterfrågan på dessa. Konkursboet har härvidlag gjort gällande att alla kommissionsbilar som levererats till Bilgallerian sålts av detta bolag efter självinträde. När det gäller de i målet aktuella bilarna har konkursboet särskilt framhållit att det med ledning av beställningssedlar kan antas att bilarna skulle komma att faktureras av Citroën, även om självinträde inte beviljades. Citroën har å sin sida invänt att det rört sig om bilar, för vilka självinträde inte beviljats, och att fakturering beträffande dessa inte skulle komma att ske. Annat är inte visat i denna del än vad Citroën påstått. Av artikel VIII punkten 5 i avtalet framgår att Citroën ägt en generell rätt att avvisa en begäran om självinträde. Även om utredningen talar för att Bilgallerian regelmässigt gjort självinträde i samband med försäljningen till tredje man, innebär detta inte att bolaget erhållit ett sådant generellt tillstånd att göra uttag ur lagret på kredit att Citroën gått förlustigt sin separationsrätt till de i målet aktuella bilarna (jfr SOU 1988:63 s. 95-96).

På grund av det anförda skall käromålet ogillas.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsråden Bo Blomquist och Erica Hemtke, referent, samt tf. hovrättsassessorn Ida Kärnström) anförde i dom den 29 april 2010 följande.

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder som vid tingsrätten. I allt väsentligt har de också utvecklat sin talan på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Utredningen här är densamma som vid tingsrätten. Den ger inte hovrätten anledning att frångå tingsrättens bedömning att Citroën, med stöd av det mellan parterna träffade kommissionsavtalet, hade rätt att återta bilarna och att det inte är visat annat än att denna rätt alltjämt bestod när så skedde. Det saknas härvid anledning till ändring av tingsrättens dom som alltså ska stå fast.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Ella Nyström, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson, referent) meddelade den 18 juni 2012 följande dom.

Skäl

Bakgrund

Utgångspunkter för bedömningen

Bedömningen av detta fall

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.