NJA 2012 s. 597

Kontraktstolkning samt konkurrerande skadeorsaker. En entreprenör har ansetts skyldig att utge förseningsvite, som har kopplats till anläggningens idrifttagande, fastän idrifttagandet skulle ha försenats också på grund av en sidoentreprenörs dröjsmål.

Stockholms tingsrätt

Staten genom Vägverket förde talan vid Stockholms tingsrätt mot Fortum Generation Aktiebolag på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Jakob Hedenmo, f.d. rådmannen Hans Cederberg och tingsfiskalen Linda Billung) anförde följande i dom den 19 oktober 2009.

Bakgrund

Fortum Generation Aktiebolag (tidigare Gullspångs Kraftaktiebolag och härefter ”Fortum”) och Staten genom Vägverket (tidigare Vägverket Produktion Mitt och härefter ”Vägverket”) ingick den 8 och den 12 september 1997 ett entreprenadkontrakt avseende nybyggnad av Rottnens kraftverk. Entreprenaden var en utförandeentreprenad, som reglerades av bl.a. AB 92, och den var delad, vilket innebar att vissa arbeten, bl.a. leverans och montage av kraftverkets generator, skulle utföras av sidoentreprenörer för vilka beställaren ansvarade.

Enligt det mellan parterna ingångna entreprenadkontraktet skulle generatorn vara levererad och färdigmonterad av sidoentreprenör i mitten av augusti 1998 och anläggningen skulle vara klar för idrifttagning den 16 november samma år. På grund av strejk i Ryssland kunde generatorn dock levereras först den 9 december 1998 och den var färdigmonterad den 20 januari 1999. Därefter återstod visst gjutningsarbete med färdigställandet av generatorn, som Vägverket svarade för. Förutom att arbetet med generatorn var försenat var även Vägverket försenat med utförandet av vattenvägarna, bl.a. intaget och uttaget.

Kraftverket kunde tas i drift först den 11 februari 1999. Idrifttagningen försenades därmed med 13 påbörjade veckor. I entreprenadavtalet hade intagits en klausul som berättigade beställaren att av entreprenören erhålla vite med ett belopp av 300 000 kr för varje påbörjad vecka varmed idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjt.

Vägverket ansökte om stämning mot Fortum den 2 april 2003 med yrkande om att Fortum skulle förpliktas att till Vägverket utge 14 762 154 kr jämte ränta, under åberopande av dels felaktigt innehållna medel, dels obetalda fordringar för utförda kontraktsarbeten samt ändrings- och tilläggsarbeten. Fortum vitsordade att Vägverket hade en fordran på Fortum med 3 786 929 kr för innehållna medel och utförda arbeten, men bestred yrkandet i den delen under åberopande av kvittningsgilla motfordringar avseende förseningsvite. Yrkandet i övrigt bestreds utan att något belopp vitsordades som skäligt i och för sig.

Vägverket motsatte sig ansvar för dröjsmål under åberopande av bl.a. att förseningen berodde på försening hos sidoentreprenörer som Fortum svarade för, att Fortum givit felaktiga mätuppgifter, att förutsättningarna hade ändrats efter det att kontraktet tecknats, att bergskvalitén var sämre än vad Fortum angett, m.m.

Under den skriftliga förberedelsen av målet, den 12 maj 2009, satte Vägverket ned yrkat belopp till 3 786 929 kr, dvs. till det av Fortum vitsordade beloppet. Målet kom därmed att begränsas till att endast avse frågan om Vägverket var skyldigt att utge förseningsvite till Fortum för att idrifttagningen av kraftverket försenats med 13 veckor.

Vid huvudförhandlingen satte Vägverket ned yrkat belopp med ytterligare 1 125 000 kr till 2 661 929 kr, efter att ha medgett att Vägverket varit i dröjsmål och orsakat försening av idrifttagandet av kraftverket med tre påbörjade veckor (3 veckor x 300 000 kr x 1,25 % för mervärdesskatt = 1 125 000 kr). Dröjsmål medgavs under perioden den 21 januari 1999 till och med den 11 februari samma år.

Tvisten i målet avser således numera frågan om Vägverket är skyldigt att betala vite till Fortum för att idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjt med tio veckor under perioden den 16 november 1998 till och med den 20 januari 1999.

Yrkanden m.m.

Vägverket har, som talan slutligen bestämts, yrkat att Fortum ska förpliktas att till Vägverket utge 2 661 929 kr inklusive mervärdesskatt jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen på beloppen - - -.

Fortum har bestritt käromålet. Kapitalbelopp och ränta har vitsordats som skäligt i och för sig.

- - -.

Grunder

Vägverket

Vägverket har till stöd för käromålet gjort gällande att kravet avser utförda kontraktsarbeten samt ändrings- och tilläggsarbeten som kvarstår obetalda. Alla belopp har angetts inklusive mervärdesskatt.

Fortum

Fortum har till stöd för bestridandet gjort gällande att bolaget har en kvittningsgill motfordran mot Vägverket avseende förseningsvite och att fordran överstiger yrkat belopp.

Genmäle av Vägverket beträffande motfordran

Vägverket har bestritt motkravet och har till stöd härför gjort gällande följande. Idrifttagningen var beroende av leverans och montage av en generator, vilket Fortum genom en sidoentreprenör ansvarade för. Generatorn var försenad och den var färdigmonterad först den 20 januari 1999. Oavsett Vägverkets försening hade idrifttagning således inte kunnat ske före den tidpunkt då generatorn hade levererats. Det saknas därmed orsakssamband mellan Vägverkets försening av byggnadsarbetena och den försenade idrifttagningen av kraftverket. I vart fall har förseningen av leverans och montering av generatorn berättigat Vägverket till en tidsförlängning med tio veckor, eftersom Vägverket Produktion fram till den 20 januari 1999 varit förhindrat av Fortum att slutföra sina arbeten med generatorn. Begäran om tidsförlängning har framställts skriftligt till Fortum i december 1998.

Utvecklande av talan

Vägverket

Vägverket Produktion Mitt var tidigare en inom den statliga myndigheten Vägverket särskilt bildad enhet med rätt att utföra bl.a. anläggningsentreprenader. Enheten var fullt konkurrensutsatt även vad gällde arbeten inom Vägverket och tilldelades inte arbeten i egen regi annat än undantagsvis. Vägverket Produktion Mitt ägde även rätt att lämna anbud utanför myndigheten. Sedan årsskiftet 2008/2009 är Vägverket Produktion Mitt bolagiserat och ett helstatligt aktiebolag. Bolaget heter numera Svevia AB. Processen i detta mål ligger kvar hos myndigheten Vägverket.

Vägverket lämnade under 1996, i anbudskonkurrens, ett anbud till Fortum för utförande av samtliga byggnadsarbeten för nybyggnad av Rottnens kraftverk. Vägverket vann upphandlingen och ett entreprenadkontrakt tecknades den 8 och den 12 september 1997 mellan parterna. Kontraktssumman var 45 227 180 kr. Entreprenaden var en utförandeentreprenad där beställaren svarade för projekteringen av arbetet och entreprenören för arbetet. För entreprenaden gällde AB 92. Det var också en delad entreprenad med tolv sidoentreprenörer. En av sidoentreprenörerna ansvarade för leverans och montage av kraftverkets generator.

Av entreprenadkontraktet framgår att arbetena fick påbörjas under första halvan av maj 1997 och att kraftverkets vattenvägar skulle vara färdiga och tillgängliga för slutbesiktning den 2 november 1998 samt att kontraktsarbetena i sin helhet skulle vara färdiga och klara för slutbesiktning den 31 januari 1999. I kontraktet redovisas även förutsättningarna för förseningsvite. Enligt bestämmelsen äger beställaren rätt till vite av entreprenören med 300 000 kr för varje påbörjad vecka vari idrifttagandet av kraftverket blivit fördröjt. Inom parentes anges den 16 november 1998, vilket är avtalat datum för idrifttagning. Vitesbestämmelsen avviker från vad som är vanligt i entreprenader. Vanligtvis brukar färdigställandet av hela entreprenaden vara vitessatt.

Vägverket påbörjade utförandet av entreprenaden i maj 1997. Under arbetets gång fick Vägverket problem med arbetena med vattenvägarna vid intag och uttag. Generatorn, som var en förutsättning för idrifttagningen av anläggningen, skulle levereras i mitten av augusti 1998 och därefter monteras av en sidoentreprenör som Fortum svarade för. Vägverket Produktion ansvarade i sin tur för vissa eftergjutningsarbeten som var beroende av att generatorn hade monterats.

Av protokollet från byggmöte nr 13, den 11 augusti 1998, framgår att tidsplanen för generatorn inte var helt fastlagd, men att den skulle levereras färdigprovad senast i mitten av oktober 1998. På ekonomimötet den 8 september 1998 meddelade Vägverket, genom H.A., att man intill den tidpunkten inte hade orsakats några olägenheter eller förseningar på grund av sidoentreprenörernas arbeten. Det har dock antecknats att Vägverket noterade att generatorn var sen med anmälan om att detta kunde medföra förseningar av byggnadsarbetena. Vid påföljande byggmöte nr 14 framgår att generatorn skulle komma i månadsskiftet oktober/november 1998. Vid nästa byggmöte nr 15, den 16 oktober 1998, har antecknats att Fortum uppgav att generatorn skulle komma i mitten av november, men att det var oklart hur lång tid montaget av den skulle ta. Det finns vidare antecknat att Fortum, genom G.O., framhöll att montaget inte skulle påverka byggnadsarbetenas tidigare tidsplan. Vägverket, genom H.A., erinrade vid påföljande byggmöte nr 17, den 12 november 1998, mot att det försenade montaget av generatorn inte skulle påverka byggnadsarbetena. I protokollet från samma möte har vidare antecknats att generatorn var på väg och att den skulle anlända vecka 49. I brev till Fortum den 1 december 1998 påtalade Vägverket behovet av tidsförlängning på grund av den försenade leveransen av generatorn.

Generatorns första leverans kom den 4 december 1998, dvs. vecka 48. Övriga delar till generatorn kom veckan därpå. Leveransen av generatorn var ca 15 veckor sen i förhållande till den tidpunkt som hade avtalats om. Av ett protokoll från ett samordningsmöte den 14 januari 1999 framgår att generatorn var klar att ställas in efter montering av durkplåt över generatorgropen, den 20 januari samma år.

Efter den 20 januari 1999 kunde Vägverket slutföra sina arbeten, vilka bl.a. bestod av borttagning av spånt, bergsschakt i spåntens läge samt eftergjutning av durkplåtslagen. Det var bara eftergjutningsarbetet som var beroende av att generatorn var monterad. Det arbetet var i sin tur nödvändigt för idrifttagningen av kraftverket.

Sammanfattningsvis gör Vägverket gällande att det inte är Vägverket som har försenat idrifttagningen av kraftverket. Det kunde inte tas i drift innan generatorn hade levererats och monterats samt Vägverket hade utfört det kvarstående arbete som var beroende av leveransen av generatorn. Huruvida Vägverket i sin tur var försenat med annat arbete som också var nödvändigt för idrifttagningen saknar därvid betydelse.

Fortum

Vägverket har haft i uppdrag att bygga hela kraftverket Rottnen. Några delar av entreprenaden skulle levereras av sidoentreprenörer, men det var Vägverket som var huvudentreprenör.

Arbetet med entreprenaden startade sommaren 1997 och enligt entreprenadavtalet skulle idrifttagning av kraftverket ske den 16 november 1998. Idrifttagningen skedde dock först den 11 februari 1999 och var således 13 veckor försenad. Den försenade idrifttagningen av kraftverket berodde av omständigheter som Vägverket svarade för. Vägverket var bland annat försenat med arbetet avseende fångdammarna, som hade betydelse för färdigställandet av vattenvägarna, bl.a. intag och uttag, vilka i sin tur var nödvändiga för idrifttagandet av anläggningen.

En fångdamm byggs av en entreprenör för att säkerställa att en arbetsplats som kommer att ligga under vattennivån är torr. De kan byggas på olika sätt, antingen som en vall eller med spånt, allt beroende av utrymme, tid och kostnad. Vägverket skulle bygga fångdammar både vid intaget och uttaget. Fångdammen vid uttaget var nödvändig för att tunneln inte skulle vattenfyllas.

Vägverket har haft fullt ansvar för samtliga fångdammar och deras konstruktion, vilket framgår av den tekniska beskrivningen. Fortum har, genom G.O. på ett byggmöte den 20 oktober 1997, erinrat om att Vägverket enligt förfrågningsunderlaget hade ansvaret för fångdammarna och i samband med detta även ställt frågan vilken kontroll och övervakning av fångdammarnas funktion som var planerad med hänsyn till de konsekvenser som ett haveri skulle innebära. Av protokollet framgår att Vägverket har svarat att det fanns ett kontrollprogram för detta.

Vägverket inledde arbetet med fångdammarna vid intaget den 10 juni 1997. Den konstruktion som valdes var dock inte tillräcklig. Redan efter tre dagar, dvs. den 13 juni, hade det inträffat ett läckage. Detta fortsatte och först den 6 november 1997 hade Vägverket lyckats åstadkomma en torrlagd arbetsplats. Först då kunde det inledande arbetet med sprängning för intaget påbörjas. Det tog således mer än fem månader för Vägverket att konstruera en fackmannamässig fångdamm. Enligt tidplanen skulle det ha tagit ca två månader. I november 1997 var således entreprenaden försenad med två månader. Även efter detta fick arbetet avbrytas för läckage hänförliga till fångdammarna.

Enligt entreprenadavtalet skulle vattenvägarna, däribland intag och uttag, vara färdigställda den 2 november 1998, vilket var 14 dagar innan kraftverket skulle idrifttas. Innan färdigställandetidpunkten översvämmades hela utloppet på grund av att en fångdamm gav vika efter ett sidosläpp. Översvämningen omöjliggjorde färdigställandet av intaget och innebar att anläggningen inte kunde idrifttas den 16 november 1998. Intaget blev helt vattenfritt först efter årsskiftet 1998/1999.

Det framgår av flera byggmötesprotokoll att arbetet med intaget låg efter tidsplanen. Vid byggmöte nr 3, den 7 augusti 1997, uppgav P.S. för Vägverket att arbetet med intaget låg lite efter. Av protokoll från byggmöte nr 4, den 16 september 1997, framgår vidare att arbetet med intaget låg efter till följd av läckage i fångdammen. Vidare framgår av protokoll från byggmöte nr 8, i februari 1998, att väggarna till schaktet i intaget låg tre veckor efter tidsplan. Vid byggmöte nr 13, den 11 augusti 1998, framhöll G.O. för Fortum att arbetena med intaget och stationen blivit försenade och att det i sin tur påverkat monteringen av sugluckan. På byggmöte nr 17, den 9 december 1998, dvs. en månad efter att idrifttagning enligt avtalet skulle ha skett, diskuterades att det återstod arbeten med både intaget och uttaget och att dessa arbeten beräknades pågå fram till vecka 901 respektive 902. Av samma protokoll framgår vidare att Vägverket begärde tidsförlängning för arbetet med intaget med 35 dagar och för utloppet med 78 dagar, vilket Fortum genom G.O. protesterade mot. Dessutom framgår att generatorns första del levererades den 4 december och de återstående delarna den 9 december 1998, vilket G.O. uttryckte tacksamhet över med hänsyn till Vägverkets försening. Av Vägverket byggdagboksanteckningar framgår dessutom att färdigställandet av intaget var beroende av att Vägverket använde dykare samt att färdigställandet av arbetet pågick under hela januari och även del av februari, dvs. efter att generatorn var monterad och klar.

Även fångdammen vid utloppet var bristfällig. Den hade inte utförts i enlighet med vad som hade avtalats och detta ledde till att vatten trängde in i vattenvägen under en sidotappning som Fortum utförde. Det har ålegat Vägverket att anpassa fångdammen för en sidotappning med en viss vattenmängd och så hade inte skett. Sidotappningen genomfördes den 28 oktober 1998, efter meddelande om detta från Fortum. När vattnet som skulle sidotappas släpptes på vattenfylldes hela utloppstunneln, som var 900 meter, med vatten. Det var fem dagar innan vattenvägarna skulle vara färdigställda enligt avtalet och ca tre veckor innan avtalad idrifttagning. Vägverket fick tömma och rensa hela tunneln, vilket också medförde dröjsmål med idrifttagningen av kraftverket.

Av protokollet från byggmöte nr 16, den 12 november 1998, framgår att arbetet med utloppet var försenat med tre veckor jämfört med den ursprungliga tidsplanen. Vid byggmöte nr 17, den 9 december 1998, begärde Vägverket tidsförlängning med 78 dagar avseende arbetet med utloppstunneln, vilket G.O. protesterade mot vid byggmöte nr 18 den 19 januari 1999. Av protokollet från samordningsmötet den 14 januari 1999 framgår att utloppet inte var färdigt vid tidpunkten för det mötet samt att idrifttagningen på grund av Vägverkets försening flyttades fram från den 18 januari till den 25 januari.

Det är i och för sig ostridigt att generatorn var försenad och färdigmonterad först den 20 januari 1999 och att Vägverket inte är ansvariga för det dröjsmålet. När generatorn skulle ha levererats i mitten av augusti 1998 var dock inte anläggningen i sådant skick att generatorn hade kunnat monteras. Allt arbete som Vägverket svarade för, förutom eftergjutningsarbetet vid durkplåtslaget, hade kunnat utföras enligt tidsplan oberoende av leverans och montage av generatorn. Fortum hade dessutom erbjudit Vägverket att låta eftergjutningsarbetet utgå, ett erbjudande som inte antogs av Vägverket. Det arbete som Vägverket var försenat med, dvs. färdigställandet av vattenvägarna, var i sig en nödvändig och tillräcklig förutsättning för idrifttagningen av anläggningen. För dröjsmålet av idrifttagningen har Vägverket således att betala avtalat vite.

Genmäle Vägverket

Det är riktigt att Vägverkets arbeten inte var färdigställda innan den 11 februari 1999. Vitesklausulen gäller dock bara ett försenat idrifttagande av kraftverket och är inte kopplat till byggnadsarbetenas färdigställande. När generatorn kom den 4 december 1998 var maskinhallen i ett sådant skick att generatorn kunde monteras. När generatorn var färdigmonterad av sidoentreprenören den 20 januari 1999 återstod det arbete med eftergjutning av durkplåtslaget för Vägverket, vilket arbete inte hade kunnat utföras innan generatorn var monterad. Vägverket var inte skyldigt att låta arbetet med eftergjutningen utgå och arbetet har inte avbeställts. Kvarstående arbete har därför berättigat Vägverket till en tidsförlängning med tio veckor.

Domskäl

Bevisning

På Vägverkets begäran har vittnesförhör hållits med H.A. På Fortums begäran har vittnesförhör hållits med G.O. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning. Fortum har även åberopat syn av fotografier.

- - -.

Tingsrättens bedömning

Fortum har vitsordat det av Vägverket yrkade beloppet som skäligt i och för sig, men bestritt käromålet under åberopande av att bolaget har kvittningsgilla motfordringar avseende förseningsvite överstigande yrkat belopp. Vägverket har motsatt sig betalningsskyldighet för förseningsvite.

Av § 5 i det mellan parterna träffade entreprenadkontraktet framgår att Fortum vid försening är berättigad att av Vägverket erhålla vite med ett belopp av 300 000 kr för varje påbörjad vecka varmed idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjt.

Parterna är överens om att idrifttagning av kraftverket skulle ske den 16 november 1998. De är vidare överens om att kraftverket kunde tas i drift först den 11 februari 1999. I målet är således utrett att idrifttagningen av anläggningen blev försenad med 13 påbörjade veckor.

Av entreprenadkontraktet har framgått att kraftverkets vattenvägar, däribland intag och uttag, skulle vara färdigställda och tillgängliga för slutbesiktning den 2 november 1998. Det är ostridigt att arbetena med intag och uttag inte har varit klara vid den tidpunkten och att de var klara först i mitten av februari 1999. Genom både H.A:s och G.O:s uppgifter har framgått att iordningställandet av arbetena med vattenvägarna har varit av betydelse för idrifttagningen av kraftverket. Deras uppgifter vinner även stöd av vad som har antecknats i byggmötesprotokollen. Härigenom är således klarlagt att Vägverket har, under hela den period som Fortum har gjort gällande att vite ska utgå, dvs. från den 16 november 1998 till den 11 februari 1999, varit försenat med arbete som har påverkat idrifttagningen av kraftverket.

Vägverket har härvid - såsom det slutligen har bestämt sin talan - medgett att det är skyldigt att betala förseningsvite för de tre sista veckorna, dvs. för perioden den 21 januari till den 11 februari 1999, varmed idrifttagningen av kraftverket har försenats och har med hänsyn till detta satt ned yrkat belopp motsvarande det vite som ska utgå för denna period. Resterande förseningsvite, dvs. för perioden den 16 november 1998 till den 20 januari 1999, har Vägverket bestritt, under åberopande av att förseningen av idrifttagningen under denna period, förutom Vägverkets försenade arbete med vattenvägarna, även har berott på försenad leverans och montering av generatorn, för vilket åtagande Fortum har svarat.

Av entreprenadkontraktet och de Administrativa Föreskrifterna har framgått att entreprenaden var delad och att bl.a. leverans och montering av generatorn skulle utföras av en sidoentreprenör. Det är ostridigt att Fortum har varit ansvarigt för åtaganden som har utförts av sidoentreprenörer. Det är vidare ostridigt att färdigställandet av generatorn var en förutsättning för idrifttagningen av kraftverket och att generatorn var färdigmonterad först den 20 januari 1999. Under den period som Fortum har gjort gällande att förseningsvite ska utgå har således även Fortum, genom sidoentreprenörs försening, varit i dröjsmål med arbete, vars färdigställande har varit av betydelse för idrifttagningen av kraftverket.

Fortum har härvid gjort gällande att dröjsmålet med generatorn inte ska påverka bedömningen av Vägverkets skyldighet att utge förseningsvite, eftersom Vägverkets dröjsmål har varit en nödvändig och i vart fall en tillräcklig betingelse för förseningen av idrifttagningen av kraftverket.

Vad Fortum har hänvisat till i denna del utgör principer som har utvecklats inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten vid konkurrerande skadeorsaker. I förevarande fall är emellertid frågan om ett mellan två parter avtalat vite vid dröjsmål, dvs. en i förväg avtalad skyldighet för den ena parten att utge ersättning vid ett visst förhållande som båda parter har ansett ska utgöra avtalsbrott. Det är inte frågan om skadestånd med anledning av kontraktsbrott, än mindre något utomkontraktuellt sådant. Det saknas därför, enligt tingsrättens bedömning, skäl att tillämpa de av Fortum åberopade skadeståndsrättsliga principerna analogt på förhållandena i förevarande fall.

Frågan är i stället om Fortums dröjsmål i förhållande till Vägverkets kontraktsbrott kan verka befriande för Vägverkets ansvar att betala förseningsvite, i enlighet med vad Vägverket har gjort gällande.

Både i doktrin och praxis finns ett klart stöd för att en leverantörs betalningsskyldighet enligt ersättningsklausuler kan bortfalla helt eller delvis i fall där dröjsmålet berott av omständigheter för vilka beställaren bär ansvaret (se bl.a. Lena Olsen, Ersättningsklausuler - Vite och andra avtalade ersättningar vid kontraktsbrott, 1993, s. 160 ff. och NJA 1918 A 670, 1914 A 190, 1935 A 103 och 1945 A 78). Då Vägverket numera har medgett att visst vite ska utgå saknas skäl att nu pröva frågan om vitesklausulen ska bortfalla helt.

I förevarande fall utgör Fortums dröjsmål avseende generatorn ett kontraktsbrott i förhållande till vad som har avtalats mellan parterna beträffande leverans och montage av densamma. Dröjsmålet med idrifttagningen har således även berott på omständighet för vilken Fortum har svarat. Vägverket har inte kunnat påverka Fortums dröjsmål. Det föreligger därmed skäl att befria Vägverket från betalningsskyldighet enligt avtalad vitesklausul under den tid som Fortums kontraktsbrott har bestått, dvs. för perioden den 16 november 1998 till den 20 januari 1999. Av det anförda följer att det inte föreligger någon kvittningsgill motfordran. Käromålet ska därmed bifallas. Om beloppets storlek och yrkad ränta råder inte tvist.

- - -.

Domslut

Fortum Generation Aktiebolag ska till Staten genom Vägverket betala 2 661 929 kr inklusive mervärdesskatt, jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:653) på beloppen - - -.

Svea hovrätt

Fortum Generation Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, skulle ogilla Statens genom Trafikverket (tidigare Vägverket) talan.

Trafikverket bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Ewerlöf samt hovrättsråden Bertil Ahnborg, referent, Hans Nyman och Magnus Ulriksson) anförde följande i dom den 9 november 2010.

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten och utvecklat sin talan på i allt väsentligt det sätt som återges i tingsrättens dom. Trafikverket har åberopat samma skriftliga bevisning som åberopades vid tingsrätten.

Hovrätten instämmer till alla delar i den bedömning som tingsrätten har gjort i huvudsaken och anmärker särskilt att fråga är om ett mellan parterna avtalat vite och inte en fråga om skadestånd på grund av avtalsbrott eller något utomobligatoriskt förhållande. - - -. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

- - -.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Fortum Generation Aktiebolag överklagade och yrkade att HD skulle ogilla trafikverkets talan.

Trafikverket motsatte sig ändring av hovrättens dom.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Fortum och Staten genom dåvarande Vägverket, numera Trafikverket, ingick 1997 ett entreprenadkontrakt avseende nybyggnad av ett kraftverk. Entreprenaden var en utförandeentreprenad som reglerades av bl.a. AB 92. Vissa arbeten, bl.a. leverans och montage av kraftverkets generator, skulle emellertid utföras av sidoentreprenörer för vilka beställaren (Fortum) ansvarade. Enligt kontraktet skulle anläggningen vara klar för idrifttagning den 16 november 1998. Generatorn levererades dock först den 9 december 1998 och var färdigmonterad den 20 januari 1999. Kraftverket kunde tas i drift den 11 februari 1999. Även Trafikverkets arbeten med vattenvägarna försenades, vilket, oavsett om generatorn levererats i tid, skulle ha inneburit att kraftverket inte kunde tas i drift förrän den 11 februari 1999. Enligt en klausul (§ 5) i entreprenadavtalet hade beställaren rätt till vite av entreprenören med 300 000 kr för varje påbörjad vecka varmed idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjd. Trafikverket ansökte 2003 om stämning mot Fortum och yrkade, som talan slutligen kom att bestämmas, att Fortum skulle förpliktas att till Trafikverket utge 2 661 929 kr jämte ränta avseende felaktigt innehållna medel och fordringar för utfört arbete. Fortum vitsordade att Trafikverket hade en fordran med detta belopp på Fortum men bestred yrkandet under åberopande av kvittningsgilla motfordringar avseende dröjsmålsvite.

HD:s bedömning

Parterna är överens om att generatorns leverans och montage var en förutsättning för att Trafikverkets arbeten med eftergjutning skulle kunna slutföras och att arbetet med eftergjutningen på grund av förseningen av generatorn inte kunde färdigställas förrän den 20 januari 1999.

I målet är även ostridigt att Trafikverket under tiden den 16 november 1998 till och med den 20 januari 1999 var försenat med sina arbeten med vattenvägarna samt att dessa arbeten i och för sig inte var beroende av leveransen av generatorn.

Tvisten mellan parterna avser om Trafikverket är skyldigt att betala vite till Fortum för att idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjd med tio veckor under perioden den 16 november 1998 till och med den 20 januari 1999, trots att inte endast de försenade arbetena med vattenvägarna var orsak till fördröjningen, utan även förseningen av generatorn, för vilken Fortum ansvarar.

Ordalydelsen av vitesklausulen i § 5 i det mellan parterna träffade avtalet kan inte sägas i större utsträckning tala för vare sig den ena eller andra av parternas tolkning. Det har i målet heller inte gjorts gällande att avtalsparterna i samband med tillkomsten av avtalet diskuterat den närmare innebörden av vitesklausulen. Inte heller föreligger några andra omständigheter vid sidan av själva avtalstexten som kan bidra till att klargöra hur avtalsparterna vid denna tidpunkt tolkade klausulen. Frågan blir alltså vad som ska gälla som dispositiv utgångspunkt i fall då parterna i ett avtal vare sig uttryckligen eller underförstått i en ersättningsklausul tagit ställning till en situation då det finns två konkurrerande skadeorsaker med olika skadevållare men med samma skadeföljd.

Enligt 22 § köplagen gäller att en köpare vid dröjsmål endast kan göra påföljder gällande mot säljaren under förutsättning att dröjsmålet inte beror på köparen eller något förhållande på dennes sida. I praxis har HD även då avtal innehållit ersättningsklausuler funnit att i den del en försening beror på beställaren äger denne inte rätt till något förseningsvite (se NJA 1914 A 190, 1917 A 668, 1918 A 670, 1935 A 103 och 1945 A 78). I linje med detta ansvarar Fortum enligt AB 92 uttryckligen för av Fortum anlitad sidoentreprenör i förhållande till övriga av Fortum anlitade sidoentreprenörer. Vare sig köplagen eller HD:s tidigare praxis tar emellertid sikte på den situation som nu är aktuell, eftersom den försenade leveransen av generatorn i och för sig hade betydelse för arbetet med eftergjutningen, men inte för arbetet med vattenvägarna. Båda dessa förseningar innebar i sin tur var för sig att kraftverket inte kunde tas i drift i tid.

Inom den utomobligatoriska rätten råder i svensk och internationell doktrin i det närmaste enighet om att då det förelegat två (eller flera) orsaksfaktorer båda orsaksfaktorerna föranleder skadeståndsansvar om de verkat samtidigt (jfr Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., 2010, s. 214 ff., Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2 uppl., 2012, s. 148 ff., Ulf Persson, Skada och värde, 1953, s. 95 ff. och s. 234 f., Peter Andrén, Konkurrerande skadeorsaker, Skada och ersättning, Nr 4, 1995, s. 237 f. samt Johs. Andenæs, Konkurrerende skadeårsaker, TfR 1941, s. 252 f.).

I detta fall är emellertid inte fråga om något utomobligatoriskt skadestånd utan om vite. Inom doktrinen finns dock exempel på att man menar att samma principer som man valt inom den utomobligatoriska rätten vid konkurrerande orsaker även bör tillämpas i kontraktsrättsliga förhållanden om något annat inte avtalats (jfr Bill W. Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, Kap. 5-12, 1993, s. 1065 f och Knut Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl., 1986, s. 142). Ett skäl som talar för denna lösning är att den drabbade parten annars förtas möjligheten att erhålla kompensation för t.ex. en fördröjning för det fall det finns två eller fler parter som orsakat samma förhållande. Sidoparter ges även en möjlighet att samverka i syfte att oskadliggöra en beställares skadestånds- eller vitessanktionerade förseningsreglering. Å andra sidan skiljer sig den nu aktuella situationen från en utomobligatorisk på så sätt att man inom den utomobligatoriska rätten ålagt skadevållarna ett solidariskt ansvar, vilket innebär att den skadelidande aldrig kan få större ersättning totalt än vad som svarar mot skadan. Inom kontraktsrätten skulle en tillämpning av de utomobligatoriska principerna kunna innebära att den skadelidande blir dubbelt ersatt för sin skada. Ett av syftena med ett avtalsvite är emellertid att förenkla förfarandet mellan parterna jämfört med ett oreglerat skadeståndsansvar. Genom vitet slipper man försöka fastställa vilket ekonomiskt läge som den skadelidande skulle haft om skadefallet inte hade inträffat. Istället har parterna valt att i förväg komma överens om ett ersättningsbelopp. Frågan om dubbel ersättning får därmed inte samma betydelse som vid utomobligatoriska skadestånd. Vanligen svarar även parterna i ett avtal för sin egen del. Det bör då inte vara möjligt att slippa undan ansvar för en avtalsstridig prestation genom att hänvisa till att en annan part också presterat i strid med sitt avtal - trots att detta inte haft någon effekt på den egna prestationen. Härtill kommer att strukturen i dröjsmålsvitesbestämmelsen i parternas avtal i detta fall är för entreprenören mer gynnsam än den i AB 92, eftersom det i det normala standardavtalet inte krävs att förseningen orsakat fördröjning av idrifttagandet. Dessa omständigheter talar sammantaget för att vitesbestämmelsen inte bör tolkas på ett sätt som ytterligare inskränker dess tillämpningsområde.

Det anförda leder till slutsatsen att även om dröjsmålet av idrifttagningen inte endast orsakades av de försenade arbetena med vattenvägarna, utan också av den försenade leveransen och montaget av generatorn, utesluter inte detta en skyldighet för Trafikverket att utge vite för dröjsmålet pga. förseningen med nämnda arbeten.

Vid en sådan bedömning har Trafikverket gjort gällande att det i vart fall förelåg en rätt till tidsförlängning för Trafikverket pga. den försenade generatorn. Enligt AB 92 kap. 4 § 3 p. 2 äger entreprenören rätt till erforderlig förlängning av kontraktstiden, om han hindras att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av vårdslöshet eller försummelse av sidoentreprenör eller annan av beställaren för entreprenaden anlitad person. Bestämmelsen gäller såväl i fråga om kontraktsarbetena i deras helhet som för huvuddelar, om kontraktsarbetena är uppdelade i sådana. Detta följer av den under Begreppsbestämningar gjorda definitionen av Kontraktstid. Av § 4 i parternas entreprenadkontrakt framgår att parterna avtalat om en tidpunkt då vattenvägarna skulle vara färdigställda och en senare tidpunkt när hela kontraktsarbetena skulle vara färdigställda. En rätt till tidsförlängning kan alltså i och för sig ha förelegat såvitt avser arbetet med eftergjutning, eftersom detta påverkades av förseningen av generatorn. Mot bakgrund av att arbetena med vattenvägarna var en särskild del i entreprenaden och inte påverkades av generatorns försening kan däremot någon rätt till förlängning inte anses ha förelegat såvitt avser dessa arbeten.

Fortum får därmed anses ha en kvittningsgill motfordran på Trafikverket avseende dröjsmålsvite som överstiger det av Trafikverket yrkade beloppet. Fortums överklagande ska därför bifallas.

- - -.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken ogillar HD Staten genom Trafikverkets talan.

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Johnny Herre, referent, och Martin Borgeke) meddelade den 11 oktober 2012 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Fortum ingick år 1997 som beställare ett avtal med (numera) Trafikverket som entreprenör avseende nybyggnad av ett kraftverk. Entreprenaden, som var delad med tolv sidoentreprenörer utöver Trafikverket och som reglerades av bl.a. AB 92 (Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader), var en utförandeentreprenad. En sådan entreprenad innebär att beställaren svarar för projekteringen och entreprenören eller entreprenörerna för utförandet.

Trafikverkets åtaganden omfattade bl.a. arbeten med vattenvägar till kraftverket. Dessa arbeten försenades 13 veckor. Förseningen hindrade att kraftverket kunde tas i drift vid den avtalade tidpunkten. Emellertid hindrades idrifttagandet även av en annan sidoentreprenörs försening (leverans av en generator). Den förseningen medförde också att Trafikverket inte i tid kunde utföra vissa eftergjutningsarbeten som ingick i verkets åtagande. Trafikverkets arbeten med vattenvägarna var dock inte beroende av den försenade generatorleveransen.

Enligt § 5 i det entreprenadkontrakt som reglerar avtalsförhållandet föranleder en försening skyldighet för Trafikverket att utge förseningsvite i den mån idrifttagningen av kraftverket blir fördröjd (se vidare p. 12). Trafikverket har kvittningsvis erlagt vite avseende tre veckors försening. Mot verkets betalningsyrkande i målet gör Fortum gällande rätt till kvittning med vite avseende de återstående tio veckorna.

Trafikverket har mot Fortums kvittningsvis resta anspråk på vite invänt att den försenade generatorleveransen har gett verket en rätt till tidsförlängning enligt AB 92. Trafikverket har också gjort gällande att om någon rätt till tidsförlängning inte föreligger, och alltså en försening av verkets kontraktsarbeten rörande vattenvägarna ska anses föreligga, så har likväl den förseningen inte medfört att idrifttagningen av kraftverket har fördröjts, eftersom en idrifttagning under alla förhållanden hade hindrats av den försenade generatorleveransen. Trafikverket har i den delen hänfört sig till § 5 i entreprenadkontraktet.

Allmänt om vite vid entreprenader reglerade av AB 92

Enligt 5 kap. 1 § AB 92 (numera 5 kap. 3 § AB 04) har en beställare rätt till vite om entreprenören överskrider den kontraktstid som gäller för entreprenörens arbeten. Ett undantag från den regeln är att entreprenören har en rätt till förlängning av kontraktstiden till följd av avtalade ändringar eller tilläggsarbeten (4 kap. 2 § AB 92). Ett annat undantag är att entreprenören har hindrats att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av vissa i 4 kap. 3 § närmare angivna omständigheter. Några ytterligare undantag föreskrivs inte.

Ett exempel på en omständighet som kan ge rätt till tidsförlängning enligt 4 kap. 3 § AB 92 är att entreprenören hindras att färdigställa kontraktsarbetena på grund av vårdslöshet eller försummelse av beställaren (1 p.). Ett annat exempel är att hindret beror på vårdslöshet eller försummelse av en sidoentreprenör eller någon annan av beställaren för entreprenaden anlitad person (2 p.). Dessa regler har modifierats något i 4 kap. 3 § AB 04, där entreprenören i stället ges en rätt till förlängning om hindret har orsakats av en omständighet som ”beror på beställaren eller något förhållande på hans sida”.

De aktuella bestämmelserna i AB 92 och AB 04 har sin motsvarighet i 22 § köplagen. Där stadgas det att köparen får göra gällande dröjsmålspåföljder om varan avlämnas för sent och det inte beror på köparen eller något förhållande på hans sida (jfr art. 80 CISG, jfr även art. III.-3:101 Draft Common Frame of Reference, DCFR). HD har i ett antal avgöranden funnit att en köpare inte har rätt till förseningsvite i den utsträckning eller till den del som förseningen beror på köparen (se t.ex. NJA 1914 A 190, 1917 A 668, 1918 A 670, 1935 A 103 och 1945 A 78; jfr Lena Olsen, Ersättningsklausuler, 2 uppl. 1993, s. 168 ff. och Lars Erik Taxell, Avtal och rättsskydd, 1972, s. 444 med hänvisning till finländsk rättspraxis).

Regleringarna i AB 92 och AB 04 innebär alltså att entreprenören befrias från skyldigheten att utge vite i princip bara om beställarens eller en sidoentreprenörs agerande, t.ex. en försening, medför ett hinder för entreprenören att i tid färdigställa de kontraktsarbeten som denne har åtagit sig. En entreprenör som är försenad med sina kontraktsarbeten ska således utge vite alldeles oavsett hur entreprenaden utvecklas i sådana delar som entreprenören inte ansvarar för, förutsatt att de övriga arbetena inte medför ett relevant hinder eller ger rätt till tidsförlängning av något annat skäl. Det gäller inte bara när den byggnad, anläggning eller installation som entreprenaden avser av någon annan orsak än entreprenörens försening inte kan tas i bruk vid den tidpunkt som följer av tidplanen, utan också om entreprenaden inte alls fördröjs.

Om flera entreprenörer har att utge vite på grund av försening med egna arbeten, uppkommer frågan huruvida den skadelidande kan bli överkompenserad och om i så fall hänsyn ska tas till det. Det kan visserligen inträffa att beställaren då får en betydligt större sammanlagd ersättning än som motsvarar den skada som han kan ha lidit. En entreprenör som har åtagit sig att utge ett förseningsvite har emellertid typiskt sett tagit på sig en till beloppet bestämd risk om parten inte fullgör sin prestation enligt avtalet, och detta oberoende av förseningens följdverkningar. Skyldigheten att betala vite påverkas därför inte av om också andra entreprenörer ska utge förseningsvite. Det hindrar inte att den sammanlagda ersättningen skulle kunna bli så stor att det i undantagsfall kan utgöra ett skäl för att med stöd av 36 § avtalslagen jämka vitesvillkoret i ett eller flera av entreprenadkontrakten.

Rätt till tidsförlängning

10.

En första fråga i målet är om Trafikverket har rätt till tidsförlängning på grund av den försenade leveransen av generatorn. En rätt till tidsförlängning enligt 4 kap. 3 § p. 2 i AB 92, som gäller såväl i fråga om kontraktsarbetena i deras helhet som för huvuddelar om kontraktsarbetena är uppdelade i sådana, kan i och för sig ha förelegat för Trafikverket såvitt avser arbetet med eftergjutning, eftersom det arbetet påverkades av förseningen avseende generatorn. Arbetena med vattenvägarna var emellertid en särskild del i entreprenaden, som enligt kontraktet skulle vara färdigställda och tillgängliga för besiktning en viss avtalad dag och som inte påverkades av generatorförseningen. Någon rätt till tidsförlängning avseende arbetena med vattenvägarna föreligger därför inte.

Tolkningsförutsättningar avseende parternas avtal om förseningsvite

11.

Eftersom någon rätt till tidsförlängning avseende arbetena med vattenvägarna inte föreligger, blir nästa fråga om Trafikverket enligt § 5 i kontraktet är skyldigt att betala vite till Fortum för att verket blev försenat med sina arbeten. Mot en sådan skyldighet har Trafikverket invänt att, till följd av förseningen med generatorleveransen, fördröjningen av idrifttagningen av kraftverket skulle ha inträffat även om verket hade utfört sina arbeten med vattenvägarna på avtalad tid.

12.

Av vad som har anförts i det föregående följer att om vitesbestämmelsen i 5 kap. 1 § AB 92 hade reglerat Trafikverkets ansvar, så skulle verket ha haft en skyldighet att utge vite för den tid med vilken Trafikverkets kontraktstid överskreds, trots att den förseningen inte var den enda orsaken till den fördröjda idrifttagningen av kraftverket (se p. 8). Den bestämmelsen fanns också i § 5 i det förtryckta på AB 92 baserade kontraktsformulär som parterna använde sig av. Parterna valde emellertid att ändra bestämmelsen genom vissa strykningar och ett tillägg. Efter ändringarna i den förtryckta texten anger bestämmelsen att ”vid försening är beställaren berättigad att av entreprenören erhålla vite med ett belopp av 300 000 kronor för varje påbörjad vecka … varmed idrifttagningen av kraftverket … blivit fördröjd”.

13.

Det har i målet inte gjorts gällande att parterna i samband med tillkomsten av avtalet diskuterade den närmare innebörden av vitesklausulen eller att de hade en gemensam partsavsikt rörande betydelsen av denna för ett fall där flera händelser samtidigt har orsakat en försening av kraftverkets idrifttagning. Inte heller föreligger det några andra omständigheter vid sidan av själva kontraktstexten som kan bidra till att klargöra hur parterna vid avtalstidpunkten uppfattade klausulen i det hänseendet. Ordalydelsen ger utrymme för såväl uppfattningen att när Trafikverkets försening ensam förklarar en fördröjning av idrifttagningen ska vite utgå oberoende av om fördröjningen ändå hade inträffat på grund av en sidoentreprenörs försening, som uppfattningen att vite förutsätter att fördröjningen av idrifttagningen inte hade skett Trafikverkets försening förutan. Inte heller avtalets systematik ger någon egentlig ledning för den aktuella frågan. Det är i ett sådant fall naturligt att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt.

Rätt till skadestånd vid konkurrerande skadeorsaker

14.

Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan (jfr om det Mårten Schultz, Kausalitet, Studier i skadeståndsrättslig argumentation, ak. avh. 2007, s. 311 ff., 423 ff. och 463 ff.).

15.

I de fall då två ansvarsgrundande händelser medför samma skada vid samma tidpunkt eller under samma tidsrymd (faktisk orsakskonkurrens) råder det, när det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i nordisk doktrin närmast enighet om att båda händelserna medför skadeståndsansvar (jfr Johs. Andenæs, Konkurrerende skadeårsaker, TfR 1941, s. 252 f., Ulf Persson, Skada och värde, 1953, s. 95 ff. och s. 234 f., Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, ak. avh. 1993, s. 969 f., Peter Andrén, Konkurrerande skadeorsaker, Skada och ersättning, Nr 4, 1995, s. 237 f., Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 214 ff. och Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2 uppl. 2012, s. 148 ff.). Skadevållarna ansvarar i dessa fall solidariskt för hela den uppkomna skadan. Synsättet ligger i linje med principen att den skadelidande genom skadeståndet inte ska försättas i en bättre ekonomisk situation än den som skulle ha förelegat om den skadevållande händelsen inte hade inträffat.

16.

När det gäller hur konkurrerande skadeorsaker ska bedömas i kontraktsförhållanden framstår det som välmotiverat att hämta ledning i det som gäller i utomobligatoriska förhållanden (jfr Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 308 och Bill Dufwa, a.a. s. 1065 f., där det i huvudsak hänvisas till motsvarande problem vid skadestånd utanför kontraktsförhållanden; mer ingående i samma riktning Torsten Iversen, Erstatningsberegning i kontraktsforhold, ak. avh. 2000, s. 804 ff.). De principer som har utvecklats inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten när det gäller orsakskonkurrens bör därför läggas till grund för motsvarande bedömningar vid skadeståndsskyldighet till följd av kontraktsbrott, om inte särskilda skäl talar emot det.

17.

Vid faktisk orsakskonkurrens mellan två skadeståndsgrundande avtalsbrott som medför samma skada under samma tidsrymd, t.ex. när en köpares produktion stoppas både av säljarens uteblivna leverans av insatsvaror och av en elleverantörs kontraktsstridiga underlåtenhet att tillhandahålla elektricitet för produktionen, är således utgångspunkten att skadevållarna blir solidariskt skadeståndsskyldiga. För att skadeståndsskyldighet ska föreligga fordras det alltså inte att avtalsbrottet har varit en nödvändig betingelse för den inträffade skadan. Den icke kontraktsbrytande parten är följaktligen berättigad till ett skadestånd som försätter honom i samma situation som om avtalet hade fullgjorts på ett riktigt sätt, även när det finns två eller fler andra parter som har orsakat samma skada genom skadeståndsgrundande kontraktsbrott.

Bedömningen av kontraktsbestämmelsen

18.

Av det föregående följer att Trafikverket, om någon dröjsmålsvitesbestämmelse inte hade avtalats, skulle ha varit skadeståndsskyldigt för den uppkomna fördröjningen med idrifttagningen av kraftverket och att det ansvaret, om även den sidoentreprenör som levererade generatorn var skadeståndsskyldig, skulle ha varit solidariskt med sidoentreprenörens. Frågan är om parterna genom utformningen av vitesbestämmelsen inte bara införde ett krav på en viss effekt av dröjsmålet som inte gäller enligt standardlydelsen i AB 92 - fördröjning av idrifttagningen i stället för enbart en konstaterad överskriden kontraktstid utan rätt till tidsförlängning - och i det hänseendet närmade sig vad som gäller enligt skadeståndsrättsliga regler, utan genom justeringen också kom att göra ett avsteg från den dispositiva principen om att samtliga skadevållare ansvarar skadeståndsrättsligt vid faktisk orsakskonkurrens.

19.

Ett avsteg av det angivna slaget skulle kunna innebära att inget vite alls kom att utgå, trots att flera entreprenörer var försenade och var och en av dem skulle ha varit skyldig att utge vite om han hade varit ensam om att vara försenad. En sådan från dispositiv rätt avvikande innebörd av bestämmelsen, som typiskt sett får anses vara inte bara överraskande utan också tämligen långtgående och klart oförmånlig för beställaren samt motsvarande oväntad och fördelaktig för entreprenören, måste förutsätta ett tydligt stöd i bestämmelsens ordalydelse eller i andra tolkningsdata. Något sådant stöd finns inte. Visserligen innebär en tolkning i linje med vad som följer av dispositiv rätt att en dröjsmålsskada för beställaren (t.ex. utebliven vinst) kan komma att kompenseras av viten från flera entreprenörer. En sådan ordning gäller emellertid enligt såväl AB 92 som AB 04 och är inte oförenlig med ett förseningsvites typiska syften.

Slutsats

20.

Det anförda leder till slutsatsen att fastän fördröjningen av idrifttagningen orsakades inte bara av Trafikverkets försening med vattenvägarna, utan också av den försenade leveransen och monteringen av generatorn, ska Trafikverket utge vite enligt § 5 i parternas kontrakt. Fortum har därför en kvittningsgill motfordran på Trafikverket avseende förseningsvite som täcker det av Trafikverket yrkade beloppet. Fortums överklagande ska följaktligen bifallas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i själva saken ogillar HD Trafikverkets talan.

- - -.

HD:s dom meddelad: den 11 oktober 2012.

Mål nr: T 5670-10.