NJA 2013 s. 233

Ett försäkringsbolag som har betalat ersättning för en skada inträder i den skadelidandes rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare.

Skaraborgs tingsrätt

Länsförsäkringar Skaraborg väckte talan vid Skaraborgs tingsrätt mot Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag och yrkade att tingsrätten skulle förplikta Trygg-Hansa att till Länsförsäkringar betala 5 miljoner kr jämte ränta. Som grund för sin talan anförde Länsförsäkringar sammanfattningsvis följande.

Den 13 juli 2007 brandhärjades Lunneviskolan i Grästorps kommun. Branden uppstod när två flickor, båda fjorton år gamla, tände eld på en buske intill ytterväggen på skolan, varefter elden spred sig till skolan via en spaljé på skolans yttervägg. Med anledning av brandskadan lämnade Länsförsäkringar försäkringsersättning överstigande 5,9 miljoner kr till skolans ägare, Grästorps kommun. Enligt 8 kap. 19 § jämförd med 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2005:104) och enligt försäkringsvillkoren hade Länsförsäkringar trätt in i Grästorps kommuns rätt till skadestånd med anledning av skadan. Länsförsäkringar gjorde gällande att en av flickorna, J., genom grov vårdslöshet hade vållat den uppkomna skadan. Hon omfattades av en ansvarsförsäkring meddelad av Trygg-Hansa, som hade avböjt försäkringsskydd trots avsaknad av grund för det. Enligt 4 kap. 9 § andra stycket försäkringsavtalslagen hade ansvarsförsäkringsgivaren ett subsidiärt ansvar i förhållande till den skadelidande. Ansvarsförsäkringsgivaren behövde utge ersättning till den skadelidande endast i den mån skadevållaren inte kunde betala ersättning. Skada hade vållats motsvarande över 5,9 miljoner kr. J. hade inga inkomster och hennes förmögenhet kunde uppskattas till 10 000-15 000 kr. Det var med hänsyn till dessa förhållanden som Länsförsäkringar riktade regresskrav direkt mot Trygg-Hansa.

Trygg-Hansa bestred käromålet på två grunder. Direkttalerätt mot Trygg-Hansa förelåg inte, eftersom Länsförsäkringar inte var skadelidande i den mening som framgick enligt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen. Talan riktade sig således mot fel part och käromålet skulle ogillas, alternativt avvisas. Vidare hade försäkringsfallet framkallats uppsåtligen eller i samband med att den försäkrade hade begått en uppsåtlig brottslig handling som kunde föranleda fängelse och omfattades inte av försäkringsskyddet. Trygg-Hansa var därför fritt från ansvar.

Tingsrätten (rådmannen Tommy Eriksson) anförde följande i beslut den 26 januari 2010.

Skäl

Enligt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen får en skadelidande rikta krav direkt mot ett försäkringsbolag på ersättning enligt försäkringsavtalet under vissa förutsättningar. En egendomsförsäkrare som utgivit försäkringsersättning, i det här fallet Länsförsäkringar Skaraborg, kan inte anses vara skadelidande i lagrummets mening även om vederbörande har övertagit rätten att kräva skadestånd av skadevållaren. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att Länsförsäkringar Skaraborg saknar talerätt i det aktuella målet. Sådan bristande talerätt är att betrakta som ett rättegångshinder jämlikt 34 kap. 1 § RB och är ej en fråga hörande till saken. I betraktande härav och enär rätten närhelst denna brist uppdagas ex officio har att ta ställning till en parts talerätt, finner tingsrätten att talan är att avvisa.

Slut

Käromålet avvisas.

Länsförsäkringar överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Trygg-Hansa bestred Länsförsäkringars yrkande.

Hovrätten (hovrättsråden Lena Egelin och Ulf Johansson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Céline Holmberg) anförde följande i beslut den 7 maj 2010.

Fråga är i målet till en början om Länsförsäkringars talerätt är ett rättegångshinder eller en fråga rörande själva saken. I rättspraxis har en utveckling skett som innebär att bristande saklegitimation numera ofta hänförs till materiella frågor snarare än till frågan om processhinder.

I den nya försäkringsavtalslag som trädde i kraft den 1 januari 2006 utvidgades den skadelidandes möjligheter att vid ansvarsförsäkring rikta direktkrav mot skadevållarens försäkringsgivare. En fråga i målet är om denna direktkravsrätt tillkommer endast den skadelidande och därmed utgör ett hinder mot att utöva en regressrätt som förvärvats genom subrogation.

Enligt hovrättens bedömning måste frågan huruvida Länsförsäkringar har rätt att träda in i Grästorps kommuns rätt till ersättning av Trygg-Hansa anses avse själva saken. Motpartens invändning om att bolaget saknar sådan rätt ska alltså inte behandlas i den ordning som är föreskriven för rättegångshinder utan prövas genom dom (jmf rättsfallen NJA 1994 s. 751 och 1997 s. 81).

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Härefter höll tingsrätten muntlig förberedelse. Då föreslog parterna att frågan huruvida Länsförsäkringar saknade talerätt i målet skulle hänskjutas till prövning av HD.

Tingsrätten (rådmannen Lars-Ola Högsborn) anförde följande i beslut den 21 februari 2012.

Då aktuellt är om prejudikatfråga i mål där förlikning om saken är tillämplig hänskjuter tingsrätten med parternas samtycke till HD att pröva huruvida Länsförsäkringar Skaraborg, som genom egendomsförsäkring ersatt skada och som enligt 8 kap. 19 § och 7 kap. 9 §försäkringsavtalslagen inträtt i den försäkrades rätt till skadestånd, äger rätt till direkttalan enligt 4 kap. 9 § 2 st. och 9 kap. 7 § 2 st.försäkringsavtalslagen mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare Trygg-Hansa.

Högsta domstolen

Målet föredrogs.

Föredraganden, justitiesekreteraren Jenny Hjukström, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1. Tonårsflickan J. startade den 13 juli 2007 en brand i en skola. Skolans ägare, Grästorps kommun, var försäkrad hos Länsförsäkringar, som i anledning av branden betalade ut försäkringsersättning till kommunen. J. omfattades av en ansvarsförsäkring hos Trygg-Hansa, men Trygg-Hansa avböjde ansvarsskydd med hänvisning till att försäkringen inte ersatte skada orsakad genom uppsåtlig handling eller skada som uppstår i samband med en uppsåtlig handling, som enligt svensk lag kan leda till fängelse. J. saknade ekonomiska förutsättningar att ersätta skadan.

2. Länsförsäkringar väckte talan vid Skaraborgs tingsrätt mot Trygg--Hansa och yrkade att Trygg-Hansa skulle ersätta Länsförsäkringar för den försäkringsersättning som betalats ut till Grästorps kommun. Länsförsäkringar gjorde gällande att bolaget med stöd av 8 kap. 19 § och 7 kap. 9 §försäkringsavtalslagen samt gällande försäkringsvillkor hade trätt in i Grästorps kommuns rätt till skadestånd med anledning av skadan, att J. genom grov vårdslöshet hade orsakat skadan, att J. saknade ekonomiska förutsättningar att ersätta Länsförsäkringar den uppkomna skadan och att Trygg-Hansa enligt 4 kap. 9 § andra stycket försäkringsavtalslagen hade ett subsidiärt ansvar, samt att Länsförsäkringar riktade regresskrav direkt mot Trygg-Hansa med stöd av 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen. Trygg-Hansa bestred käromålet och anförde i första hand att Länsförsäkringar inte hade någon direkt talerätt mot Trygg-Hansa eftersom Länsförsäkringar inte var att betrakta som skadelidande i den mening som avses i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen.

3. Med parternas medgivande har tingsrätten med stöd av 56 kap. 13 § RB till HD hänskjutit frågan ” huruvida Länsförsäkringar, som genom egendomsförsäkring ersatt skada och som enligt 8 kap. 19 § och 7 kap. 9 §försäkringsavtalslagen inträtt i den försäkrades rätt till skadestånd, äger rätt till direkttalan enligt 4 kap. 9 § andra stycket och 9 kap. 7 § andra stycketförsäkringsavtalslagen mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare Trygg-Hansa”. HD har meddelat prövningstillstånd.

Rättslig reglering

4. Enligt 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen, som är tillämplig i fråga om konsumentförsäkringar och enligt hänvisning i 8 kap. 19 § även beträffande företagsförsäkringar, inträder försäkringsbolaget i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och har ersatts av bolaget.

5. Enligt 9 kap. 7 § första stycket försäkringsavtalslagen får den skadelidande vid ansvarsförsäkring rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan, konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, eller den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst. Av 9 kap. 7 § andra stycket följer, genom en hänvisning till 4 kap. 9 § andra stycket andra meningen som i sin tur hänvisar till 4 kap. 5 § samma lag, att den skadelidande får rikta krav mot försäkringsbolaget i den utsträckning ersättning inte kan utges av den försäkrade om den skadevållande genom grov vårdslöshet har framkallat försäkringsfallet.

6. Bestämmelsen ger alltså en möjlighet för den skadelidande att rikta sitt ersättningskrav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare, utan att behöva gå omvägen att kräva den skadeståndsskyldige. Detta utgör ett avsteg från utgångspunkten att det i princip är den försäkrade, och inte den skadelidande, som har ett anspråk på försäkringsbolaget vid ansvarsförsäkring.

HD:s bedömning

7. Enligt 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen överförs rätten till skadestånd genom subrogation från den försäkrade till dennes försäkringsgivare, så att försäkringsgivaren får en möjlighet till regress mot skadevållaren. Frågan i målet är om försäkringsgivare som på den grunden trätt in i den skadelidandes rätt till skadestånd får - såsom Länsförsäkringar har gjort gällande - framställa sitt regresskrav direkt mot ansvarsförsäkraren med stöd av 9 kap. 7 §, eller om direktkravsrätten endast tillkommer den skadelidande personligen.

8. Utgångspunkten beträffande subrogation är att den som övertar en fordran inträder i samma rättsliga ställning som den ursprunglige innehavaren av fordran (jfr Ingvarsson, Borgensliknande säkerhetsrätter, 2000, s. 67 och Lindskog, Preskription, 2002, s. 198 ff.). Beträffande vad som i övrigt gäller vid byte av borgenär, s.k. cession, har HD i avgörandet NJA 1993 s. 222 med hänvisning till 27 § skuldebrevslagen angett att det enligt en civilrättslig grundsats i regel inte föreligger hinder mot byte av borgenär, och att undantag härifrån görs endast när särskilda omständigheter föreligger. Domstolen uttalade i det avgörandet att det inte föreligger hinder mot att en försäkringstagare efter ett försäkringsfall överlåter den rätt till ersättning på grund av ansvarsförsäkring som kan tillkomma honom.

9. Ordalydelsen i de aktuella bestämmelserna, 7 kap. 9 § respektive 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen, uppställer inget hinder mot den tolkning av direktkravsrätten som Länsförsäkringar har hävdat i målet. I förarbetena framgår uttryckligen att syftet med möjligheten till direktkrav i 9 kap. 7 § är att tillgodose den skadelidandes intresse (jfr prop. 2003/04:150 s. 228 ff.). Trygg-Hansa har i anslutning härtill anfört att syftet med direkttalerätten inte är att fördela skadekostnader mellan kollektiven objektsförsäkrare och ansvarsförsäkrare. - Att frågan om försäkringsgivares regressrätt mot ansvarsförsäkraren inte har behandlats i förarbetena till försäkringsavtalslagen talar i viss mån för att lagstiftaren inte har avsett att reglerna tillämpas på det sätt som Länsförsäkringar nu gör gällande. Det finns dock inte heller något i förarbetena som ger uttryck för att man ansåg det uteslutet att en direkttalan av det nu aktuella slaget skulle vara tillåtlig. Det kan konstateras att gäldenären, i det här fallet ansvarsförsäkraren Trygg-Hansa, inte skulle komma i ett sämre läge om den skadelidandes försäkringsgivare inträder i dennes rätt till direktkrav. Tvärtom skulle en inskränkning av försäkringsgivarens rätt i det avseendet få konsekvensen att det avgörande för vem som slutligt får svara för ersättningen till den skadelidande skulle vara vem denne framställer sitt anspråk mot, den egna försäkringsgivaren eller skadevållarens (jfr NJA 2012 s. 584). En sådan ordning skulle inte vara tillfredsställande och torde inte heller vara den av lagstiftaren avsedda. Det står därför klart att Länsförsäkringar genom subrogation enligt 7 kap. 9 § har trätt i den skadelidandes rätt enligt 9 kap. 7 § att föra direktkrav mot skadevållarens ansvarsförsäkrare Trygg-Hansa.

HD:s avgörande

HD förklarar att Länsförsäkringar, som genom egendomsförsäkring har ersatt skada och som enligt 8 kap. 19 § och 7 kap. 9 §försäkringsavtalslagen (2005:104) har inträtt i den försäkrades rätt till skadestånd, äger rätt till direkttalan enligt 4 kap. 9 § andra stycket och 9 kap. 7 § andra stycketförsäkringsavtalslagen mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare TryggHansa.

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Agneta Bäcklund, Martin Borgeke, Svante O. Johansson, referent, och Lars Edlund) meddelade den 28 mars 2013 följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1. Lunneviskolan i Grästorp brandhärjades den 13 juli 2007. Branden uppstod när J., då 14 år gammal, tillsammans med en kamrat tände eld på ett buskage intill skolan. Branden orsakade omfattande skador på skolbyggnaden. Grästorps kommun var som ägare till byggnaden försäkrad hos Länsförsäkringar. Med anledning av de skador som uppstod genom branden betalade Länsförsäkringar ut försäkringsersättning till kommunen.

2. J. omfattades genom hennes familjs hemförsäkring av en ansvarsförsäkring hos Trygg-Hansa. Bolaget avböjde dock att utge ersättning. Motiveringen till det ställningstagandet var att ansvarsförsäkringen inte omfattade skada orsakad genom uppsåtlig handling eller skada som uppstår i samband med en uppsåtlig handling, som enligt svensk lag kan leda till fängelse.

Parternas talan i tingsrätten

3. Sedan Länsförsäkringar genom betalning av försäkringsersättningen inträtt i kommunens rätt, väckte bolaget talan mot Trygg-Hansa. Länsförsäkringar har i tvisten yrkat att Trygg-Hansa ska ersätta Länsförsäkringar för den försäkringsersättning som Länsförsäkringar har betalat ut till Grästorps kommun upp till ansvarsförsäkringens begränsning. Länsförsäkringar har gjort gällande att bolaget genom utbetalning av försäkringsersättning enligt avtalet med Grästorps kommun - med stöd av 8 kap. 19 § jämförd med 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen samt gällande försäkringsvillkor - har trätt in i kommunens rätt till skadestånd med anledning av skadan, att J. genom grov vårdslöshet orsakat skadan, att J. saknar ekonomiska förutsättningar att kunna ersätta Länsförsäkringar för den uppkomna skadan och att Trygg-Hansa enligt 4 kap. 9 § andra stycket försäkringsavtalslagen därför svarar subsidiärt. Länsförsäkringar riktar sitt regresskrav direkt mot Trygg-Hansa med stöd av 9 kap. 7 § andra stycket försäkringsavtalslagen.

4. Trygg-Hansa har motsatt sig Länsförsäkringars yrkande. Trygg-Hansa har anfört att Länsförsäkringar inte har någon direkt talerätt mot Trygg-Hansa eftersom Länsförsäkringar inte är att betrakta som skadelidande i den mening som avses i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen.

Den fråga som tingsrätten har ställt

5. Tingsrätten har med stöd av 56 kap. 13 § RB hänskjutit följande fråga till HD. Äger Länsförsäkringar, som genom egendomsförsäkring ersatt skada och som enligt 8 kap. 19 § och 7 kap. 9 §försäkringsavtalslagen inträtt i den försäkrades rätt till skadestånd, rätt till direkttalan enligt 4 kap. 9 § andra stycket och 9 kap. 7 § andra stycketförsäkringsavtalslagen mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare Trygg-Hansa?

Regressrätt

6. Ett försäkringsbolag inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan i den mån denna omfattas av försäkringen och har ersatts av bolaget, s.k. subrogation. Enligt 7 kap. 9 § och 8 kap. 19 §försäkringsavtalslagen gäller denna regressrätt vid såväl konsument som företagsförsäkring. Utgångspunkten i försäkringsavtalslagen är att ett försäkringsbolag har möjlighet att inträda i försäkringstagarens rätt.

Direktkrav

7. Enligt 9 kap. 7 § första och andra styckena försäkringsavtalslagen får den skadelidande vid ansvarsförsäkring under vissa förutsättningar rikta krav på ersättning enligt försäkringsavtalet direkt mot försäkringsbolaget. De förutsättningar som tas upp i paragrafen är att den försäkrade, dvs. skadevållaren, enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan, att konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, att den försäkrade är en juridisk person som har upplösts eller att ersättning inte fullt ut kan utges av den försäkrade.

8. Den sist nämnda förutsättningen, som innebär ett subsidiärt ansvar för ansvarsförsäkringsgivaren när den försäkrade inte kan betala, går tillbaka på reglerna i 4 kap. 9 § andra stycket försäkringsavtalslagen om skadelidandes ställning när den försäkrade brutit mot vissa av de s.k. biförpliktelserna i försäkringsavtalet. Reglerna är tillämpliga endast vid konsumentförsäkring. För att försäkringsgivaren ska ansvara i en sådan situation måste två rekvisit vara uppfyllda. För det första gäller ett försummelserekvisit. Detta rekvisit innebär att ansvaret inträder när försäkringsfallet har orsakats av grov vårdslöshet, när en säkerhetsföreskrift har överträtts eller när den försäkrades räddningsplikt har försummats. För det andra gäller ett obeståndsrekvisit. Detta innebär att den försäkrade inte kan betala ersättning för skadan. Om både försummelse och obeståndsrekvisiten är uppfyllda har den skadelidande en direktkravsrätt enligt 9 kap. 7 § andra stycket. (Jfr Svante O. Johansson och Jessika van der Sluijs i SvJT 2006 s. 79 samt Jessika van der Sluijs, Direktkrav vid ansvarsförsäkring, 2006, s. 135 f.)

9. Bestämmelsen om direktkrav ger en möjlighet för den skadelidande att rikta sitt ersättningskrav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare, utan att behöva gå omvägen över den skadeståndsskyldige för att först kräva ut ansvar där. Detta utgör ett avsteg från utgångspunkten att det endast är den försäkrade, och inte den skadelidande, som kan ha anspråk på ersättning från ansvarsförsäkringsgivaren.

HD:s bedömning

10. Enligt ordalydelsen av 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen gäller regressrätten ”den försäkrades rätt till skadestånd”. Denna formulering skulle, som Trygg-Hansa har gjort gällande, kunna ses som ett uttryck för att regressrätten skulle kunna utövas endast av den skadelidandes försäkringsbolag mot skadevållaren. På motsvarande sätt skulle 9 kap. 7 § andra stycket kunna ge uttryck för att det endast skulle vara den ”skadelidande” själv som har möjlighet att rikta krav direkt mot ansvarsförsäkringsgivaren, vilket Trygg-Hansa har hävdat att bestämmelsen gör.

11. Emellertid tar formuleringarna i försäkringsavtalslagen generellt sikte på förhållandet mellan den försäkrade och dennes försäkringsbolag. Det är då naturligt att regressregeln utgår från att den försäkrade har fått ersättning från sitt försäkringsbolag. Direktkravsregeln tar på motsvarande sätt sin utgångspunkt i att skadevållaren har en ansvarsförsäkring som den skadelidande kan ta i anspråk, men berör inte uttryckligen den situationen att också skadelidanden har en försäkring. Några säkra slutsatser utifrån formuleringen av lagtexten i de aktuella bestämmelserna kan mot denna bakgrund inte dras beträffande Länsförsäkringars möjlighet att framställa direktkrav.

12. Frågan om försäkringsgivares möjlighet att rikta regresskrav mot ansvarsförsäkringsgivare med stöd av direktkravsreglerna har inte behandlats i förarbetena till försäkringsavtalslagen. Reglerna om direktkrav grundar sig på tanken att skadelidandes rätt till ersättning ska tillgodoses på ett rimligt sätt i fall då det föreligger en ansvarsförsäkring. Denna tanke har i försäkringsavtalslagen tillgodosetts genom att skadelidande har getts rätt att framställa direktkrav i vissa situationer. Emellertid är direktkravsrätten inte begränsad till att viss skadelidande, t.ex. en privatperson, framställer kravet. Rätten omfattar i stället alla skadelidande (se prop. 2003/04:150 s. 229 f.). Det finns alltså inget som ger stöd för att man genom formuleringen av lagtexten velat utesluta direkttalan av det nu aktuella slaget. Vid bedömningen av Länsförsäkringars möjlighet att framställa direktkrav bör därför allmänna principer om verkan av subrogation ges betydelse.

13. Utgångspunkten för verkan av en subrogation är att den som betalar ersättning för en skada inträder i samma rättsliga position som den ursprungliga innehavaren av fordringen. Regressrätten omfattar den ekonomiska förlust som den försäkrade har drabbats av. Försäkringsbolaget kan aldrig få bättre rätt mot skadevållaren än vad den skadelidande har. Å andra sidan kan bolaget heller aldrig få sämre rätt än vad den skadelidande har. Härigenom kan sägas att regressrätten är härledd från den försäkrade och att bolaget endast inträder eller subrogeras i hans eller hennes rätt till skadestånd. (Jfr Jan Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt, 1953, s. 11, Jan Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 278 f., Harald Ullman, Regressöverenskommelsen, 1999, s. 3, Svante O. Johansson, Varuförsäkringsrätt, 2004, s. 488, Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2 uppl. 2010, s. 335, Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, s. 205 ff., samt Mikael Mellqvist och Ingemar Persson, Fordran och skuld, 9 uppl. 2011, s. 65.)

14. Det ska här uppmärksammas att det inte föreligger något hinder mot att en försäkrad person efter ett försäkringsfall överlåter den rätt till ersättning på grund av ansvarsförsäkring som kan tillkomma henne eller honom (NJA 1993 s. 222). Vid sådan överlåtelse får förvärvaren inte bättre rätt mot försäkringsbolaget än vad överlåtaren hade (se t.ex. 27 § skuldebrevslagen). Förvärvaren får inte heller sämre rätt än överlåtaren.

15. Subrogation innebär, liksom överlåtelse av en fordring, ett byte av borgenär, s.k. cession. I regel föreligger inte något hinder mot sådan cession av fordringar. Det finns ur gäldenärens synpunkt inte något som skiljer subrogation från en överlåtelse. Subrogation får därför, på motsvarande sätt som överlåtelse av fordran på försäkringsersättning, den verkan att direktkravsrätten kan utövas av försäkringsbolag som har betalat ersättning till den skadelidande.

16. Det kan tilläggas att en motsatt inställning skulle få den märkliga konsekvensen att det avgörande för vem som slutligt får svara för ersättningen till skadelidanden skulle vara beroende av om han eller hon framställer sitt anspråk mot den egna försäkringsgivaren eller mot skadevållarens försäkringsbolag (jfr NJA 2012 s. 584).

Slutsats

17. Slutsatsen blir att ett försäkringsbolag genom att betala ersättning för skada inträder i den skadelidandes rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare. Den av tingsrätten ställda frågan ska besvaras i enlighet med detta.

HD:s avgörande

HD förklarar att Länsförsäkringar Skaraborg - Ömsesidigt genom att betala ersättning ur egendomsförsäkring för uppkommen skada har inträtt i den försäkrades rätt till skadestånd enligt 8 kap. 19 §, jämförd med 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2005:104), och därmed äger rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag enligt 9 kap. 7 § andra stycket, jämförd med 4 kap. 9 § andra stycket samma lag.

HD:s beslut meddelat: den 28 mars 2013.

Mål nr: Ö 836-12.

Lagrum: 4 kap. 9 §, 7 kap. 9 §, 8 kap. 19 § och 9 kap. 7 §försäkringsavtalslagen (2005:104).

Rättsfall: NJA 1993 s. 222, NJA 2012 s. 584.