NJA 2021 s. 173
Utmätning. En tredje mans betalning på grund av eget ersättningsansvar har inte ansetts påverka en gäldenärs betalningsskyldighet på ett sätt som har betydelse för verkställigheten.
Kronofogdemyndigheten beslutade den 9 september 2019 att avslå C.V:s invändning mot verkställighet i utsökningsmål.
Nacka tingsrätt
C.V. överklagade i Nacka tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förklara att det förelåg hinder mot verkställighet.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Nina Lind) anförde i beslut den 3 december 2019 följande.
De överklagade besluten rör verkställigheten av en skadeståndsfordran mot bl.a. C.V. Till grund för verkställigheten ligger en dom där C.V. tillsammans med totalt tre andra gäldenärer förpliktigats att solidariskt utge skadestånd till A. och E.T. om sammanlagt 923 000 kr plus ränta. De tre andra gäldenärerna har i samma dom därutöver förpliktigats att till A. och E.T. utge ytterligare sammanlagt drygt 3,8 miljoner kr plus ränta. Den sammanlagda verkställigheten handläggs genom 12 olika utsökningsmål, vilka handläggs hos Kronofogdemyndigheten i fyra olika block. Blocken, benämnda av Kronofogdemyndigheten som A, B, C och D, är indelade utifrån hur skadeståndsgäldenärerna sinsemellan är solidariskt betalningsskyldiga gentemot A. och E.T. Utsökningsmålen avseende C.V. ingår i block A och B men inte i block C och D.
Genom utmätning och inbetalningar från gäldenärer har 5 196 434 kr utbetalats till A. och E.T. För detta har kreditering och utbetalning skett i de utsökningsmål som tillhör block C och D, dvs. i mål som inte berör C.V. Härutöver har A. och E.T. tillerkänts skadestånd från Kammarkollegiet om 3 549 406 kr. Medlen har utbetalats direkt till A. och E.T. Kronofogdemyndigheten har gjort bedömningen att A. och E.T. därför inte längre är rätt sökande avseende beloppet de fått från Kammarkollegiet. A. och E.T. har återkallat sin ansökan om utmätning i den delen. På begäran av A. och E.T. har Kronofogdemyndigheten krediterat utsökningsmål som tillhör block C och D, dvs. mål som inte berör C.V.
C.V. har begärt att tingsrätten ändrar de överklagade besluten och förklarar att det föreligger hinder mot verkställighet. Till stöd för sin begäran har han i huvudsak anfört följande. Hans betalningsskyldighet har fullgjorts av annan. De belopp som influtit från utmätningar, frivilliga betalningar och från Kammarkollegiet skulle ha avräknats proportionerligt i alla tolv ärenden. Inbetalarna har inte destinerat sina betalningar. Kronofogdemyndigheten har på ett felaktigt sätt inte krediterat hans utsökningsmål när medlen flutit in. Hans skuld till A. och E.T. är därför, rätt räknat, slutreglerad.
SKÄL FÖR BESLUTET
Tingsrätten kan inledningsvis konstatera att den skuld som ligger inne för utmätning, inklusive ränta på kapitalbeloppen, efter avräkning för gjorda betalningar uppgår till ett större belopp än den skuld som C.V. är solidariskt betalningsskyldig för.
I 13 kap. 13 § UB finns regler om hur inkomna medel ska avräknas mot en borgenärs fordran. Bestämmelsen reglerar inte förhållandet mellan olika fristående fordringar. En borgenär som har flera fristående fordringar anses dock ha rätt att välja vilken fordran utdelning i första hand ska avräknas på, om inget annat avtalats (se NJA 1986 s. 454 och NJA 1992 s. 574). Uttalandet har gjorts i fall då borgenären har flera fristående fordringar mot samma gäldenär, och medlen flyter in genom betalningar eller utmätning från gäldenären. Detta ställningstagande har bland annat motiverats av att borgenären har möjlighet att själv bestämma för vilken eller vilka fordringar hon vill begära utmätning.
Vad gäller de 5 196 434 kr som har flutit in genom utmätning och inbetalningar från andra gäldenärer gör tingsrätten följande bedömning. C.V. har inte påstått att dessa medel ska ha kommit från honom. Det framgår heller inte av utredningen att så skulle vara fallet. Med hänsyn till skadeståndsdomens utseende, med överlappande solidariska skadeståndsförpliktelser, är det inte heller givet att varje annan gäldenärs inbetalning kommer att komma C.V. till godo. Något skäl för att alla betalningar från de andra gäldenärerna automatiskt skulle medföra en proportionerlig avräkning på samtliga borgenärernas fordringar har inte framkommit. C.V:s påstående om att de gjorda betalningarna inte varit destinerade förändrar inte denna bedömning. Det har därmed inte framkommit något skäl för att de inkomna medlen i denna del skulle ha fördelats på något annat sätt än så som skett.
A. och E.T. har efter Kammarkollegiets skadeståndsutbetalning återkallat sin ansökan såvitt avser 3 549 406 kr. Frågan är om de har rätt att välja vilka utsökningsmål som ska krediteras med anledning av betalningen eller om detta, som C.V. påstått, ska ske proportionerligt över alla mål.
Den nu aktuella situationen är något annorlunda än den som prövats i ovan nämnda rättsfall, eftersom medel som avser att reglera borgenärernas fordran har influtit genom betalning direkt till borgenären från tredje man. Kammarkollegiet har i sitt beslut inte uttalat sig särskilt om skadeståndet träffar en viss persons skadeståndsansvar. Enligt tingsrätten ska borgenärerna dock även i denna situation ha rätt att råda över sina utsökningsmål, och därmed välja i vilka mål kreditering ska ske. Detta hör samman med att borgenärerna själva råder över vilka fordringar de vill ansöka om verkställighet för. A. och E.T. är därmed fria att välja vilken del av sin ansökan om utmätning de vill återkalla, och därmed också vilket eller vilka utsökningsmål som ska krediteras med anledning av den gjorda betalningen.
Kronofogdemyndigheten har anfört att Kammarkollegiet har en regressfordran mot C.V. och övriga solidarer motsvarande det utbetalda beloppet om 3 549 406 kronor. Tingsrätten noterar att en obalans då kan komma att uppstå, om Kammarkollegiet i framtiden kräver tillbaka summan från bland annat C.V. – när C.V:s skulder nu inte minskas i någon mån med anledning av Kammarkollegiets utbetalning. Enligt tingsrätten kan detta dock inte påverka den bedömning som tingsrätten har att göra i det aktuella ärendet.
Sammanfattningsvis är det därmed inte utrett att C.V:s skuld är reglerad. Överklagandet ska därför avslås.
BESLUT
Tingsrätten avslår överklagandet.
Svea hovrätt
C.V. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hans invändning om verkställighetshinder skulle bifallas.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Anna Avenberg och Rakel Granditsky Hökeberg, referent, samt tf. hovrättsassessorn Marcus Winerdal) anförde i beslut den 20 mars 2020 följande.
Hovrätten ger inte prövningstillstånd. Tingsrättens avgörande står därför fast.
Högsta domstolen
C.V. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
A.T. och E.T. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
HD beslutade med stöd av 54 kap. 12 a § RB att pröva frågan om Kammarkollegiets betalning (i egenskap av tredje man och regressborgenär) till A.T. och E.T. påverkar – på ett sätt som har betydelse för verkställigheten (jfr 3 kap. 21 § UB) – C.V:s betalningsskyldighet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Jimmy Mikaelsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–6 motsvarar i huvudsak punkterna 1–6 i HD:s beslut.
Prövningen av C.V:s invändning mot verkställigheten
Enligt 3 kap. 21 § första stycket UB får verkställighet inte äga rum om svaranden visar att han har fullgjort betalningsskyldighet som ansökningen om verkställighet avser. Av andra stycket framgår att verkställighet inte heller får äga rum om svaranden gör gällande att något annat förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende.
En invändning från svaranden att betalningsskyldigheten fullgjorts av någon annan eller annars upphört till följd av tredje mans betalning till sökanden, kan prövas i verkställighetsärendet om invändningen avser tiden efter exekutionstiteln (jfr prop. 1980/81:8 s. 323). C.V:s invändning att det till följd av Kammarkollegiets betalning till makarna T. föreligger hinder mot verkställighet kan således prövas i verkställighetsärendet.
Avräkning av betalningar vid solidariska skuldförhållanden
Punkterna 9 och 10 motsvarar i huvudsak punkterna 7 och 8 i HD:s beslut.
Så länge hela skulden inte är betald kan borgenären kräva var och en av gäldenärerna på betalning för hela resterande del av skulden, eller i de fall där gäldenärens ansvar är begränsat, intill resterande del av skulden som gäldenären ansvarar för, med avdrag för vad gäldenären fullgjort, eller någon annan fullgjort för dennes räkning. Om en gäldenär till följd av detta får betala mer än vad denne ska svara för i förhållande till sina medgäldenärer, får det regleras i ett senare skede genom regress mellan gäldenärerna.
Statens regressrätt avseende Kammarkollegiets betalning
Punkterna 12 och 13 motsvarar i huvudsak punkterna 9 och 10 i HD:s beslut.
Betydelsen av statens regressrätt
Huvudprincipen vid fordringsöverlåtelser är att gäldenärens ställning inte ska försämras genom överlåtelsen (se Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 134, jfr även 27 § skuldebrevslagen). Utgångspunkten måste anses vara densamma när en fordran övergår till en ny borgenär genom subrogation (jfr ”Slutbesiktningen och klagointresset” NJA 2018 s. 467 p. 18).
Är en solidariskt ansvarig gäldenärs betalningsansvar begränsat, kommer detta således att gälla även efter att fordran genom subrogation övergått till en ny borgenär. C.V. kan därför inte bli skyldig att betala mer än vad som följer av hans begränsade ansvar. Om han fullgör hela sin betalningsskyldighet till makarna T., kan det följaktligen påverka statens möjlighet att få betalt för regressfordran. Frågan kan därför ställas om förhållandet mellan makarnas huvudfordran och statens regressfordran bör ha betydelse för vilket ansvar som makarna kan göra gällande mot C.V.
Avseende vissa situationer finns regler eller principer för vad som ska gälla när flera borgenärer samtidigt gör gällande rätt till betalning mot en gäldenär och alla borgenärers anspråk inte kan bli tillgodosedda. Många gånger ska en huvudfordran i sådana situationer ha företräde framför en subrogationsgrundad regressfordran. (Se bl.a. 5 kap. 4 och 5 §§ konkurslagen, Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 413 f., samt Gösta Walin och Torbjörn Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 4 uppl. 2013, s. 248 ff.)
Liknande regler avseende förhållandet mellan huvudborgenären och regressborgenären finns inte för de fall när endast någon av dessa borgenärer gör gällande rätt till betalning mot gäldenären. Det finns inte heller några bärande skäl att anse att huvudborgenären i en sådan situation inte skulle kunna göra gällande hela återstående del av fordran mot gäldenären. Att del av fordran genom subrogation övergår till en ny borgenär, bör därför inte påverka huvudborgenärens rätt att kräva betalning för återstående del av sin fordran.
Slutsatser i detta fall
Även efter Kammarkollegiets betalning överstiger makarna T:s resterande fordran vad C.V. är skyldig att betala. Betalningen har inte skett för C.V:s räkning. Makarna har inte heller bestämt att den ska avräknas från hans betalningsansvar. Hans betalningsskyldighet mot makarna har därför inte till någon del fullgjorts genom betalningen. Eftersom inte heller statens inträde i rätten till betalning i sig har påverkat makarnas rätt att kräva betalning för återstående del av fordran, har betalningen inte påverkat C.V:s betalningsskyldighet mot makarna.
Frågan som HD beslutat att pröva ska mot denna bakgrund besvaras nekande. Med detta svar och då det inte framkommit något annat skäl för detta saknas anledning att bevilja prövningstillstånd i hovrätten.
HD:S AVGÖRANDE
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson, referent, Cecilia Renfors och Johan Danelius) meddelade den 26 mars 2021 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Makarna E. och A.T. förvärvade 2017 fastigheten Danderyd Nanna 1 Säljaren var emellertid inte rättmätig ägare till fastigheten och lagfart hade beviljats med stöd av en förfalskad fångeshandling. Förvärvet blev därför inte gällande. Säljaren förpliktades genom dom 2017 att betala skadestånd till makarna T. med knappt 8,9 miljoner kr jämte ränta. Skadeståndet avsåg i huvudsak den köpeskilling som makarna hade erlagt för fastigheten. Flera andra personer förpliktades att solidariskt med säljaren och i vissa fall med varandra betala skadestånd till makarna T. C.V. skulle, tillsammans med tre andra personer, betala skadestånd. Hans betalningsskyldighet uppgick till 923 000 kr jämte ränta.
Makarna T. ansökte om verkställighet mot C.V. och flera av de andra gäldenärerna. Efter utmätningsåtgärder mot några av gäldenärerna och inbetalningar från dessa kunde Kronofogdemyndigheten betala ut vissa belopp till makarna T.
Makarna T. ansökte därutöver om ersättning hos Kammarkollegiet, som med stöd av 18 kap. 4 § JB betalade drygt 3,6 miljoner kr till dem. Beloppet avsåg den köpeskilling som makarna hade erlagt, med avdrag för det som Kronofogdemyndigheten redan hade betalat ut. Ersättning lämnades inte för bl.a. räntekostnader och vissa ombudskostnader, vilka inte ansågs ersättningsgilla.
C.V. invände mot verkställigheten mot honom och gjorde gällande att hans betalningsskyldighet fullgjorts av andra genom det som redan hade betalats. Kronofogdemyndigheten avslog invändningen. Av beslutet framgår att de belopp som medgäldenärerna betalat hade avräknats från andra verkställighetsmål än C.V:s och att det belopp som Kammarkollegiet betalat också hade avräknats från andra mål. Den sistnämnda avräkningen skedde i enlighet med makarna T:s anvisning till Kronofogdemyndigheten. Myndigheten fann att makarnas resterande fordran, knappt två miljoner kr, översteg det belopp som C.V. ansvarade för.
C.V. överklagade Kronofogdemyndighetens beslut till tingsrätten som avslog överklagandet. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd.
Prejudikatfrågan
HD har meddelat prövningstillstånd här och med stöd av 54 kap. 12 a § RB beslutat att pröva frågan om Kammarkollegiets betalning (i egenskap av tredje man och regressborgenär) till makarna T. påverkar – på ett sätt som har betydelse för verkställigheten (jfr 3 kap. 21 § UB) – C.V:s betalningsskyldighet. Frågan om prövningstillstånd i hovrätten har förklarats vilande i avvaktan på denna prövning.
Betalningsansvar i olika fordringsförhållanden
Vid solidariskt betalningsansvar kan en borgenär så länge inte hela skulden är betald i regel kräva var och en av gäldenärerna på betalning för hela den resterande skulden eller, i det fall en gäldenärs ansvar är begränsat, intill den del som gäldenären ansvarar för (jfr t.ex. 6 kap. 4 § skadeståndslagen och 2 § lagen, 1936:81, om skuldebrev). Mot vilken av flera gäldenärer borgenären väljer att vända sig är upp till borgenären.
En betalning till en borgenär från en person som står utanför ett visst fordringsförhållande (tredje man) kan vara att bedöma som en betalning av skulden för viss gäldenärs räkning eller som en från det fordringsförhållandet fristående betalning av en egen förpliktelse mot borgenären. Det avgörande för hur en sådan betalning ska bedömas är vad som framkommer om omständigheterna kring och grunden för tredje mannens betalning.
Statens ersättningsansvar och inträde i borgenärens rätt
Förvärv av fast egendom i god tro står sig mot vissa ogiltighetsanledningar, men inte mot ogiltighet av särskilt allvarlig beskaffenhet som t.ex. förfalskning av fångeshandling (se 18 kap. 3 § 1 JB). I 18 kap. 4 § andra stycket JB finns en regel som innebär bl.a. att den vars förvärv inte blir gällande till följd av att överlåtarens fångeshandling varit förfalskad, har rätt till ersättning av staten för sin förlust om han eller hon vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren inte var rätt ägare. En utbetalning enligt bestämmelsen avser således det ersättningsansvar som staten har för fel i fastighetsregistret.
Om en förvärvare som fått ersättning från staten har haft rätt att utkräva beloppet från den som orsakat förlusten, inträder staten enligt 18 kap. 7 § i denna rätt. Sådan s.k. subrogation beskrivs inom den allmänna fordringsrätten ofta så, att betalaren genom betalningen tar över betalningsmottagarens rätt (jfr t.ex. ”Lunneviskolan” NJA 2013 s. 233 p. 13 och ”Slutbesiktningen och klagointresset” NJA 2018 s. 467 p. 17).
Staten som betalare har alltså lämnats en rätt att framställa krav mot den eller de som gjort sig skyldig till det rättsstridiga handlandet, s.k. regressrätt. Under förutsättning att staten inte ersatt hela den förlust som de skadeståndsskyldiga orsakat finns det då två fordringsförhållanden där förvärvaren (huvudborgenären) och staten (regressborgenären) båda är legitimerade att söka betalning för sina respektive andelar hos den eller de som har orsakat förlusten (jfr Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 219 f., med vidare hänvisningar).
Regressrätt efter subrogation
En huvudprincip vid fordringsöverlåtelser är att gäldenärens ställning inte ska försämras genom överlåtelsen (se 27 § skuldebrevslagen; jfr härtill Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 134). Utgångspunkten är densamma när en fordran övergår till en regressborgenär genom subrogation (jfr ”Lunneviskolan” NJA 2013 s. 233 p. 15 och ”Slutbesiktningen och klagointresset” NJA 2018 s. 467 p. 18). Är en solidariskt ansvarig gäldenärs betalningsansvar begränsat, kommer detta att gälla även efter att fordran genom subrogation tagits över av en ny borgenär. En betalning från gäldenären till någon av borgenärerna (se p. 11) avräknas från den totala skulden till båda.
Om gäldenären fullgör hela sin betalningsskyldighet till regressborgenären, kan det påverka huvudborgenärens möjlighet att få betalt för en återstående fordran. Frågan är då vilken betydelse förhållandet mellan huvudfordran och regressfordran bör tilläggas för gäldenärens ansvar.
När flera borgenärer samtidigt i konkurrens framställer krav på betalning mot en gäldenär och alla borgenärers anspråk inte kan bli tillgodosedda finns det för vissa situationer reglerat vad som gäller. Som huvudregel, med något enstaka undantag, gäller att en huvudfordran i sådana situationer ska ha företräde framför en regressfordran grundad på subrogation. (Se bl.a. 5 kap. 4 och 5 §§ konkurslagen; jfr härtill Stefan Lindskog, a.a. s. 413 f., samt Gösta Walin och Torbjörn Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant, 4 uppl. 2013, s. 248 ff.; för undantag se ”Lönegarantin i Powertrain” NJA 2020 s. 414.) Detsamma gäller även beträffande en skadevållares betalning av en skadelidandes krav på ersättning för liden skada. Ett sådant krav har företräde framför regresskrav (jfr Bill W. Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Ak. avh., 1993, nr 4474).
Tanken bakom dessa regler är att subrogationen inte ska medföra nackdelar för huvudborgenärens möjlighet att få betalt för sin resterande fordran. Särskilt framträdande är detta när regressborgenären har infriat en förpliktelse som syftar till att säkerställa huvudborgenärens ställning, t.ex. vid borgen, försäkring eller solidariskt gäldansvar. Detsamma får anses gälla även vid en på subrogation grundad regressrätt enligt 18 kap. 7 § JB.
Slutsatser i detta fall
Kammarkollegiets betalning till makarna T. har avsett statens egen ersättningsskyldighet och den har alltså inte skett för C.V:s räkning. Betalningen har medfört att makarna T:s krav mot de skadeståndsskyldiga minskade. Sedan betalningen skett kan makarna därför inte göra gällande ett större betalningsansvar än vad som återstår av deras fordran enligt exekutionstiteln.
Makarna T. valde att använda det av Kammarkollegiet utbetalade beloppet på så sätt att de satte ned och återkallade kraven mot C.V:s medgäldenärer. Hans betalningsansvar mot makarna har därmed inte till någon del reducerats genom betalningen.
Även efter Kammarkollegiets betalning överstiger makarna T:s resterande fordran vad C.V. är skyldig att betala. Statens inträde i makarnas rätt till betalning påverkar inte heller i övrigt – på ett sätt som har betydelse för verkställigheten – C.V:s betalningsskyldighet mot makarna. Frågan som HD beslutat att pröva ska besvaras i enlighet härmed.
Med detta svar och då det inte framkommit något annat skäl saknas anledning att bevilja prövningstillstånd i hovrätten.
HD:S AVGÖRANDE
HD förklarar att Kammarkollegiets betalning till E.T. och A.T. inte påverkar C.V:s betalningsskyldighet på ett sätt som har betydelse för verkställigheten.
HD meddelar inte tillstånd till målets prövning i hovrätten. Hovrättens beslut står därmed fast.
Justitierådet Kerstin Calissendorff tillade för egen del följande.
Förhållandet mellan förvärvarens fordran på skadestånd och statens fordran grundad på subrogation
Statens ersättningsansvar mot den godtroende förvärvaren grundas på lag och inte på fel och försummelse vid myndighetsutövning eller på brottslig gärning, som staten som principal ansvarar för. Ersättningsansvaret avser den förlust som förvärvaren har lidit genom att han eller hon inte har fått åtnjuta den äganderätt som det är fråga om (prop. 1979:20 del B s. 470). Enligt förarbetsuttalanden kan förvärvaren begära ersättning för vad som har betalats för fastigheten, men däremot inte för kostnader med anledning av åtgärder som den rätte ägaren vidtar (prop. 2000/01:61 s. 16 f.). Kammarkollegiet har i ersättningsbeslutet i förevarande mål även avböjt att svara för förvärvarnas anspråk på ersättning för bl.a. försäkrings- och kreditkostnader. Ersättningsansvaret kan betraktas som strikt och synes syfta till att värna förtroendet för den verksamhet om bedrivs av staten genom inskrivningsmyndigheten.
Vid statens betalning fullgörs en betalningsskyldighet som är fristående från skadegörarnas, låt vara att den delvis avser samma ekonomiska förlust. Att förvärvarens fodran mot skadegörarna intill det belopp som erlagts övergår till staten följer av bestämmelsen i 18 kap. 7 § JB. Statens fordran skiljer sig från sådan regressfordran som uppkommer då en solidariskt ansvarig gäldenär erlägger en större andel av en skuld än vad denne har att betala enligt den interna ansvarsfördelningen mellan gäldenärerna. Det finns inte heller någon på avtal grundad relation mellan staten och skadegörarna eller mellan staten och förvärvaren som får betydelse för förhållandet mellan huvudfordran och regressfordran.
Mot denna bakgrund anser jag att den subrogation som skett inte innebär att förvärvarens rätt att få betalt för sin återstående fordran på skadegöraren skulle ha ett försteg, om både förvärvaren och staten samtidigt skulle framställa krav på betalning för sina fordringar mot en skadegörare (jfr p. 15 i domen). Emellertid saknar skillnaden mellan min och majoritetens synsätt betydelse, eftersom den situationen inte föreligger i detta mål.