NJA 2012 s. 584

Domskäl

Tingsrätten (tf. lagmannen Håkan Klagsmark, f.d. rådmannen RoseMarie Hansson, referent, och tf. rådmannen Catharina Månsson) anförde i dom den 11 mars 2011 bl.a.:

Bakgrund

Den 10 september 2004 kolliderade ett av SJ AB:s (SJ) resandetåg Kustpilen med en lastbil med tillkopplat släp i plankorsningen mellan järnvägen Blekinge Kustbana och väg 118 i Nosaby, strax utanför Kristianstad. Plankorsningen var försedd med ljus- och ljudreglering och dessutom helbommar. Kollisionen föranleddes av att lastbilen och dess släp hade blivit stående över spåret med bommarna nedfällda på ömse sidor om ekipaget. Bommarna var nedfällda eftersom tåget Kustpilen skulle passera korsningen för resa västerut. Kollisionen blev våldsam och skadorna betydande. Två av tågets tre vagnar spårade ur. En av dessa, den med tågets lokdel, välte och två personer i tåget omkom och ett stort antal passagerare skadades. Lastbilen, med registreringsnummer PYB 445, var trafikförsäkrad hos Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg-Hansa). Lastbilschauffören, G.M., dömdes den 19 december 2005 av Kristianstads tingsrätt för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och grov vårdslöshet i trafik. Domen fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 26 juni 2006 och vann laga kraft genom HD:s beslut den 6 december 2006 att inte meddela prövningstillstånd. SJ har, genom sitt försäkringsbolag SJ Försäkrings AB, med stöd av bestämmelserna i 2 kap.1 och 2 §§järnvägstrafiklagen (1985:192) som innebär att SJ oberoende av vållande är ersättningsskyldigt gentemot passagerare i tåget, utgett skadestånd med betydande belopp. SJ har krävt åter vad man betalat ut. Trygg-Hansa har för tiden efter HD:s beslut, det vill säga den 6 december 2006, utgett trafikskadeersättning men bestritt att återbetala vad SJ fram till dess erlagt till skadelidande passagerare.

Yrkanden m.m.

I stämningsansökan den 8 maj 2008 yrkade SJ förpliktande för Trygg-Hansa att till SJ utge trafikskadeersättning med drygt 5 miljoner kr jämte ränta. Under målets handläggning har parterna ingått förlikning beträffande en stor del av yrkandena och tingsrätten har avskrivit målet i de delar som förlikts. SJ har därför nu begränsat sitt yrkande på det sätt att SJ yrkat att tingsrätten förpliktar Trygg-Hansa att till SJ utge 1 886 120 kr jämte ränta - - -.

Trygg-Hansa har bestritt yrkandena, men vitsordat ovan yrkade belopp - liksom sättet att beräkna ränta - såsom i och för sig skäliga. - - -.

Som grund för sin talan har SJ anfört följande.

Trygg-Hansa är såsom trafikförsäkringsgivare för lastbilen med registreringsnummer PYB 445, genom det vållande som tillskrivits föraren av lastbilen för de personskador som uppkom vid tågurspårningen i Nosaby den 10 september 2004, skyldig att enligt 19 § 1 st. och 20 § 3 st.trafikskadelagen (TSL) utge ojämkad trafikskadeersättning för vad SJ enligt bestämmelser i järnvägstrafiklagen som skadestånd utgivit i ersättning till skadade passagerare i tåget. Det finns inget vållande till olyckan på SJ:s sida, utan allt vållande ligger på Trygg-Hansas sida. Detta förhållande gör att SJ:s återkrav ska tillgodoses.

Trygg Hansa har för sin del som grund för sitt bestridande anfört.

Trygg-Hansa bestrider skyldighet att till SJ utge trafikskadeersättning för resandes personskador som reglerats före den 6 december 2006, eftersom dessa personskador vållats av lastbilsföraren G.M. genom grov vårdslöshet. G.M:s fordon var trafikförsäkrat i Trygg-Hansa. Återkrav av utgivet skadestånd, i form av trafikskadeersättning från försäkringsanstalt, hindras under sådana förhållanden enligt reglerna i 19 § 1 st. och 20 § 1 st. TSL.

SJ har till utveckling av sin talan anfört bland annat följande.

För de personskador m.m. som åsamkades passagerare i tåget är SJ ansvarigt enligt lag (2 kap. 1 § och 2 §järnvägstrafiklagen) och har att utge ersättning i form av skadestånd oberoende av vållande. Skadestånd till sådana passagerare har utgivits med sammanlagt 2 123 044 kr. Detta belopp har i omgångar regressvis återkrävts av Trygg-Hansa. Trygg-Hansa meddelade SJ att ansvaret för skaderegleringen gentemot passagerarna, från den 6 december 2006 då Kristianstads tingsrätts dom i brottmålet mot föraren av lastbilen vann laga kraft genom HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd, skulle övergå till Trygg-Hansa. Av de återkrav SJ framställt har Trygg-Hansa betalat 236 924 kr, avseende skadestånd utgivna efter den 6 december 2006. Trygg-Hansa har vidare reglerat kvarstående krav på ersättning från skadade tågpassagerare. SJ har inte utgivit något skadestånd efter den 6 december 2006. SJ:s kvarstående regressfordran uppgår till 1 886 120 kr. Återkravsrätt föreligger med stöd av bestämmelserna i 19 § 1 st. och 20 § 3 st. TSL. På Trygg-Hansas sida ligger hela ansvaret för olyckan. På SJ:s sida ligger inget ansvar. SJ har därför rätt att återfå vad man utgett för personskador även för tiden före HD:s beslut.

För SJ:s del regleras regressmöjligheterna mot Trygg-Hansa i 19 § 1 st. TSL, som gör undantag för 20 § 3 st. TSL. SJ:s regressrätt avser endast den del av skadeståndet som Trygg-Hansa enligt 20 § 3 st. inte skulle ha kunnat återkräva från SJ, om skadelidande tågpassagerare i stället krävt trafikskadeersättning för sin skada. Bestämmelserna i 20 § 1 st. TSL är inte tillämpliga i målet eftersom de reglerar rättsförhållandet beträffande återkravsrätt mellan Trygg-Hansa och den grovt vållande lastbilsföraren och inte rättsförhållandet mellan Trygg-Hansa och SJ. Sistnämnda reglering återfinns självständigt och vid sidan av bestämmelserna i 20 § 1 st. TSL, uteslutande i 20 § 3 st. TSL. Av specialmotiveringen till 19 § 2 st. TSL anges uttryckligen att om en ansvarsförsäkringsgivare (SJ Försäkrings AB) har utgett ersättning för en trafikskada, för vilken försäkringshavaren (SJ) är skadeståndsskyldig, inträder alltså försäkringsgivaren (SJ Försäkrings AB) i dennes (SJ:s) rätt till trafikskadeersättning, dvs. i rätten för försäkringshavaren (SJ) såsom skadeståndsskyldig att enligt 19 § 1 st. träda in i den skadelidandes (SJ:s tågpassagerares) rätt till trafikskadeersättning. Således är det bestämmelserna i 19 § 1 st. och 20 § 3 st. TSL som avgör saken.

Eftersom SJ till ingen del vållat tågpassagerarna deras skador - allt vållande ligger på Trygg-Hansas sida - har SJ Försäkrings AB rätt att fullt ut av Trygg-Hansa som trafikskadeersättning återkräva allt som utgivits i skadestånd. Den rätt till trafikskadeersättning som tillkommer SJ Försäkrings AB är överlåten till SJ. SJ:s yrkande om trafikskadeersättning ska tillgodoses med stöd av bestämmelserna i 19 § 1 st. och 2 st. samt 20 § 3 st. TSL.

Trygg-Hansa har till utveckling av sitt bestridande anfört bland annat följande.

När trafikskada orsakats genom grov vårdslöshet och det finns två parter, en trafikförsäkringsgivare och en som har utgivit skadestånd, hindras återkrav mot trafikförsäkringsgivaren för trafikskadeersättning. Detta följer av 19 § 1 st. och 20 § 1 st. TSL. Både SJ och Trygg-Hansa var strikt ansvariga för att utge trafikskadeersättning för personskador. De resande vände sig mot SJ som inledde reglering av personskadorna. Först den 6 december 2006 klarlades det att regress förhindrades enligt reglerna i trafikskadelagen. Fram till den tidpunkten hade SJ att reglera skadorna för sina resande. Det fanns fram till HD:s beslut en osäkerhet huruvida lastbilschauffören var grovt vållande till olyckan. Trygg-Hansa hade som försäkringsgivare skyldighet att avvakta utredningen beträffande ansvaret för olyckan. Järnvägstrafiklagen saknar reglering beträffande regressrätt. Reglerna om regressrätt i TSL gäller, med undantag för 20 § 3 st., förhållandet mellan trafikförsäkringsgivare. I 20 § 3 st. TSL regleras endast trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt mot innehavare av järnväg. SJ får slutligen svara för vad järnvägen enligt lag har utgett på grund av strikt ansvar. Efter det att domen mot föraren av lastbilen vunnit laga kraft hade passagerarna rätt att vända sig mot Trygg-Hansa och det saknades anledning att neka de skadelidande denna rätt.

I 19 § 1 st. regleras rätten till subrogation för den som utgett skadestånd och i andra stycket regleras rätten till subrogation för försäkringsgivare som utgett ersättning för skada. När fråga är om försäkringsgivares rätt till subrogation enligt andra stycket måste rätten, ehuru så ej uttryckligen anges i detta stycke, vara inskränkt såsom anges i andra meningen första stycket. Rätt till subrogation föreligger ju ej i fall då trafikskadeersättningen skulle ha kunnat krävas åter, eftersom försäkringsgivaren inträder i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Inga sakliga skäl finns för en mer omfattande rätt till subrogation för en försäkringsgivare. Såsom inskränkningen i återkravsrätten anges i lagtexten i första stycket måste den tolkas som en generell inskränkning som i fall av uppsåtligt eller grovt vårdslöst skadevållande kan åberopas av trafikförsäkringsgivaren mot envar som framställer ett övertaget anspråk efter att själv ha utgett skadestånd. För en begränsning av rätten till subrogation talar att det vid uppsåtligt eller grovt vårdslöst vållande är fråga om så speciella risker att det inte är skäl att föra över dessa på trafikförsäkringsanstalten från annat ansvarssubjekt som ansvarar mot skadelidande med personskador på objektiv eller liknande ansvarsgrund. Reglerna i 19 § hindrar av angivna skäl återkrav både från SJ och SJ:s försäkringsgivare som för SJ:s räkning utgivit skadestånd till passagerarna. Vid utformning av ansvarsreglerna i TSL har vägtrafikanternas skyddsintresse stått i förgrunden samtidigt som regressfrågorna för (trafik)försäkringsanstalternas del bedömts vara av ringa ekonomisk betydelse. På samma sätt kan regleringen av ansvaret för järnvägs- och spårvägsföretag karaktäriseras; järnvägs-/spårvägstrafikanternas skydd står i förgrunden och säkerställs genom ett kontrollansvar för den för spårdriften ansvarige. Ingenting talar för att regressfrågorna här ska ägnas större uppmärksamhet än när fråga är om trafikskador. Det stränga ansvaret för utövarna av fordonstrafiken och den spårbundna trafiken, och deras försäkringsgivare, betingas av de särskilda trafik-/skaderiskerna i respektive verksamhet. Det finns således ”parallella system” för de skadelidande trafikanternas trygghet och en rätt till återkrav av utgiven trafikskadeersättning i skälig omfattning för (trafik)försäkringsanstalt mot järnvägs- och spårföretag (20 § 3 st. TSL) respektive en rätt till trafikskadeersättning för skadelidande spårföretag vid vållande eller bristfällighet hos det motordrivna fordonet (11 § 3 st. TSL). Samtidigt föreligger begränsningar i (trafik)försäkringsanstaltens skyldighet att tillmötesgå regresskrav från järnvägsföretag med kontrollansvar gentemot passagerarna i situationer som är så avvikande från normala trafikskador som fall av skadevållande genom uppsåt eller grov vårdslöshet är. Omfattningsbegränsningar i försäkringsskydd vid uppsåt eller grov vårdslöshet är inte ovanliga. Viktigast är dock att skadelidande passagerare ersätts fullt ut vid en händelse sådan som den som utgör bakgrund till tvisten genom krav mot annat ansvarssubjekt än trafikförsäkringsanstalten, dvs. ett ansvarssubjekt som bär ett strängare ansvar än vanligt vårdslöshetsansvar.

Domskäl

Målet har på parternas begäran och med stöd av 42 kap. 18 § 5 p. RB företagits till avgörande utan huvudförhandling. Utöver vad parterna skriftligen anfört enligt ovan har SJ som skriftlig bevisning åberopat ett sakkunnigutlåtande av professor Marcus Radetzki.

Tingsrättens bedömning

Den fråga som tingsrätten har att ta ställning till är huruvida SJ enligt reglerna i trafikskadelagen har rätt att från trafikförsäkringsbolaget Trygg-Hansa återfå den ersättning som SJ på grund av sin ansvarighet enligt järnvägstrafiklagen utgett till skadade passagerare i tåget. Rätten till trafikskadeersättning regleras i 11 § TSL som stadgar att ersättning utgår endast om skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av det motordrivna fordonet. Härom råder inte längre någon tvekan och Trygg-Hansa har efter det att brottmålsdomen mot bilföraren vunnit laga kraft, den 6 december 2006, övertagit återstående skadereglering. Trygg-Hansa har dock bestritt att regressvis utge ersättning som av SJ, genom dess försäkringsbolag, från tiden efter olyckan och fram till det angivna datumet utbetalats till skadade passagerare i tåget. SJ har åberopat rätt till ersättning enligt 19 och 20 §§ TSL. Trygg-Hansa har åberopat undantaget i 19 § 1 st. andra meningen TSL från rätten till regress om skadan vållats genom grov vårdslöshet eller uppsåtligen och hävdat att denna undantagsregel är tillämplig i målet. Trygg-Hansa har därvid hävdat att andra meningen i 19 § 1 st. TSL - i förening med 20 § 1 st. TSL - måste tolkas som en generell inskränkning som i fall av uppsåtligt eller grovt vårdslöst skadevållande kan åberopas av trafikförsäkringsgivare mot envar som framställer ett övertaget anspråk efter att själv ha utgett skadestånd. En sådan tolkning av andra meningen i 19 § 1 st. TSL kan enligt tingsrättens mening visserligen inte sägas stå i direkt strid med ordalydelsen av lagtexten. Tolkningen förutsätter emellertid att med ”den skadeståndsskyldige” i bestämmelsen avses ”skadevållaren” (jfr 20 § 1 st. TSL). Enligt tingsrätten ligger det dock närmare till hands att tolka den andra meningen i 19 § 1 st. TSL mot bakgrund av hur den första meningen har utformats. Med ”den skadeståndsskyldige” avses i så fall ”den som har utgett skadestånd”, vilken kan vara densamme som skadevållaren men inte behöver vara det utan kan t.ex. vara ett försäkringsbolag (annat än det som svarar för trafikförsäkringen). En sådan tolkning av 19 § 1 st. ger stöd för SJ:s talan och innebär att vid en skadereglering av ett slag som här är aktuell, där både trafikskadelagen och järnvägstrafiklagen är tillämplig, det enbart är 20 § 3 st. TSL som begränsar återkravsrätten enligt 19 § 1 st. och att 20 § 1 st. TSL således helt saknar relevans.

Mot Trygg-Hansas tolkning av undantagsregeln i 19 § 1 st. TSL talar även vad som anförs i motiven till trafikskadelagen och järnvägstrafiklagen.

Trafikskadelagen och järnvägstrafiklagen utgör ”parallella system” när det gäller ansvaret för skador i följd av trafiken. Båda sidor har ett objektivt ansvar för personskador för det egna fordonsslaget och som uppkommit i trafik med fordonen. I propositionen till järnvägstrafiklagen 1983/84:117 anför departementschefen på s. 92 ”Systemet skulle alltså innebära att de skador, beträffande vilka det från trafikanternas synpunkt är mest angeläget att ersättning utgår, omfattas av regler eller åtaganden om ersättningsskyldighet på objektiv grund för den egna sidan. Det finns därför enligt min mening inte något behov för dessa skadelidande att också kunna kräva ersättning av motsidan. Ansvaret för motsidan bör därför inskränkas till de fall då skadorna beror på vårdslöshet.” En bärande tanke i båda systemen är att den skadelidande inte behöver tveka om till vem han/hon skall vända sig med sitt ersättningsanspråk och att den slutliga fördelningen mellan de skadeståndsskyldiga sedan skall ske ” i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt” och som kommit till uttryck i 20 § 3 st. TSL och som avser (trafik)försäkringsanstaltens möjlighet att regressvis få ersättning av järnvägen. Någon motsvarande regel finns inte för järnvägen. I propositionen 1983/84:117 anför departementschefen på s. 235 ”Frågan hur mycket ett spårtrafikföretag har rätt att få i trafikskadeersättning för egna skador avgörs med tillämpning av ersättningsreglerna i 11 § tredje stycket och jämkningsreglerna i 12 §. Företaget kan emellertid enligt 19 § vara berättigat till trafikskadeersättning på grund av att det har betalat skadestånd till en resande eller en transportkund eller till någon annan för en skada som omfattas av rätten till trafikskadeersättning.” När det just gäller frågan om 19 § 1 st. andra meningen TSL kan tolkas som om undantaget beträffande regressrätt enligt 20 § TSL generellt avser den som utgett skadestånd med anledning av skada i följd av trafik vill tingsrätten särskilt peka på vad departementschefen på s. 127 i propositionen till trafikskadelagen 1975/76:15 anför beträffande begränsningen i den skadeståndsskyldiges rätt till återkrav mot trafikförsäkringsanstalten. ”Det innebär till en början att den som vållat en trafikskada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet inte kan rikta återkrav mot trafikförsäkringsanstalten för vad han kan ha utgett i skadestånd. Vidare får ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg, som har utgett skadestånd för en trafikskada för vilken han enligt lag eller annan författning är ansvarig, inte återkräva detta belopp från trafikförsäkringsanstalten i vidare omfattning än som är skälig med hänsyn till grunden för det ersättningsansvar som åvilar berörda parter och omständigheterna i övrigt.” Genom ändring av lagrummet i samband med ikraftträdandet av järnvägstrafiklagen innebär det numera främst att hänsyn skall tas till graden av vållande på respektive sida. I det senare lagstiftningsärendet anges explicit (propositionen 1983/84:117 s. 236 n.) att den sida som är ”trafikvållande” skall bära hela ansvaret.

I detta sammanhang vill tingsrätten också peka på att i det av SJ åberopade sakkunnigutlåtandet anför professor Marcus Radetzki i avsnitt 6 bland annat följande: ”Enligt Trygg-Hansas uppfattning saknar SJ rätt att återkräva den utgivna skadeersättningen därför att inträffad skada orsakats genom grov vårdslöshet från lastbilsförarens sida. En sådan tilllämpning av 19 § första stycket andra meningen TSL kan visserligen inte sägas stå i direkt strid med bestämmelsens ordalydelse. Förarbetena till TSL ger emellertid vid handen att en sådan tolkning på intet sätt varit avsedd. Inte heller kan den av Trygg-Hansa föreslagna tillämpningen motiveras genom en hänvisning till det åberopade skuldundantagets syfte, vilket i enlighet med vad som framgått i avsnitt 5 är att placera kostnaden för inträffad skada på den som orsakat skadan med uppsåt, grov vårdslöshet eller vårdslöshet i kombination med vissa brott enligt lagen om straff för vissa trafikbrott. Mot denna bakgrund är det min uppfattning att skuldundantaget inte äger tillämpning i förevarande fall utan att SJ äger rätt att med stöd av 19 § första stycket återkräva den utgivna och här ifrågavarande skadeersättningen såsom trafikskadeersättning från Trygg-Hansa.”

Sammantaget finner tingsrätten att den rimligaste tolkningen av undantagsregeln i 19 § 1 st. TSL i förening med 20 § 1 st. samma lag är att den endast avser förhållandet till en skadevållare. Tingsrätten finner således att undantagsregeln inte gäller i detta fall. Parterna är överens om att vållandet enbart åvilar det hos Trygg-Hansa försäkrade fordonet. Den slutliga fördelningen av skadeståndsansvaret skall därmed medföra att trafikförsäkringen skall bära hela kostnaden för de skador som är föremål för talan i detta mål. Någon tvist rörande yrkade belopp och ränta föreligger inte. SJ:s talan skall således bifallas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förpliktar Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag att till SJ AB utge ett kapitalbelopp om 1 886 120 kr jämte ränta - - -.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Helén Andersson, Lars Henriksson och Bob Nilsson Hjorth, referent, samt tf. hovrättsassessorn Caroline Rosengren) anförde i dom den 24 augusti 2011:

Parternas talan och utredningen i hovrätten

Parterna har i hovrätten vidhållit vad de vid tingsrätten anfört till stöd för sin talan.

SJ har även i hovrätten hänfört sig till utlåtandet av Marcus Radetzki.

Hovrättens domskäl

Tvisten i målet

Frågan i hovrätten är sammanfattningsvis liksom vid tingsrätten

om SJ, vilket SJ hävdat, av Trygg-Hansa har rätt att regressvis få ut det i målet yrkade kapitalbeloppet med stöd av bestämmelserna i 19 § första stycket och 20 § tredje styckettrafikskadelagen (TSL) eftersom inget vållande till olyckan finns på SJ:s sida, eller

om, som Trygg-Hansa hävdat, hänvisningen i 19 § första stycket andra meningen TSL till bl.a. 20 § första stycket samma lag, då lastbilsföraren var grovt vårdslös, medför att SJ saknar regressrätt.

Trafikskadelagstiftningens uppbyggnad och bakgrund

Inledningsvis kan konstateras att 19 § första stycket TSL behandlar regressrätt för den som har betalat skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon. 20 § TSL avser i stället regressrätt för ett försäkringsbolag som har betalat ut trafikskadeersättning.

Den lagtekniska uppbyggnaden framstår som något komplicerad. I 20 § TSL anges tre fall där regressrätt finns. Det innebär i sin tur att regressrätt saknas när förutsättningarna i paragrafen inte är uppfyllda. I 19 § första stycket TSL anges i stället regressrätten som en huvudregel, och sedan finns det i andra meningen undantag där regressrätt alltså saknas. Dessutom är detta undantag utformat på det sättet att man ska utgå från den hypotetiska situationen att trafikskadeersättning har utgått - vilket alltså i verkligheten inte har skett i fall där 19 § första stycket är tillämpligt - och så anges det att regressrätten bortfaller i situationer där den hypotetiska trafikskadeersättningen hade kunnat krävas åter från ”den skadeståndsskyldige enligt 20 §”.

I det lagstiftningsärende från 1980-talet vars förarbeten tingsrätten har hänvisat till valde lagstiftaren mellan olika lösningar när det gäller hur ersättningsskyldigheten skulle fördelas mellan spår- och motorfordonstrafiken vid sammanstötningar mellan vägfordon och rälsfordon. Som tingsrätten utvecklat valde lagstiftaren därvid en lösning som innebär att båda sidor fick ett objektivt ansvar för skador. Den innebär i sina huvuddrag att järnvägen respektive motorfordonssidan initialt får ersätta sina egna trafikanter för de skador som uppstått. Om den som betalat ut ersättning sedan kan visa att, grovt förenklat, vållande förekommit på andra sidan, ska den slutliga ersättningsskyldigheten helt eller delvis flyttas över dit. (Se prop. 1983/84:117 s. 89 ff. och 236 ff.)

Denna princip kommer till uttryck genom bestämmelserna i 19 § första stycket och 20 § tredje stycket TSL. Enligt sistnämnda bestämmelse kan nämligen ett försäkringsbolag som har betalat ut trafikskadeersättning kräva ersättningen åter från järnvägen om järnvägen är ansvarig för skada till följd av spårdriften. Den begränsningen finns dock att regressrätten gäller endast i den omfattning som är ”skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt”. På motsvarande sätt kan järnväg som har betalat ut skadestånd enligt 19 § första stycket första meningen TSL vända sig mot ett försäkringsbolag genom att träda in i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Sedan innebär hänvisningen i styckets andra mening till 20 § tredje stycket TSL att regressrätten är begränsad på samma sätt som för den som betalat ut trafikskadeersättning, dvs. fördelningen ska ske efter vad som är skäligt med hänsyn till medverkan på ömse sidor m.m. (se prop. 1975/76:15 s. 127).

Så långt kan alltså konstateras att mellan järnväg och motorfordonssidan ska det göras en slutlig fördelning av ersättningsskyldigheten utifrån en medverkan på ömse sidor m.m. Trygg-Hansas talan innebär inte någon egentlig invändning mot detta. Däremot har bolaget menat att regressrätten, enligt 20 § första stycket TSL, inte finns vid vissa mer flagranta beteenden bl.a. grov vårdslöshet. Mot detta har SJ invänt att 20 § första stycket TSL över huvud taget inte blir tillämpligt som en inskränkning av regressrätten i 19 § första stycket TSL när det är annan än skadevållaren, i detta fall SJ, som betalat skadestånd utan att den endast gäller i fall där det är skadevållaren, i förevarande fall lastbilsföraren, som har betalat skadestånd.

Närmare om utformningen av 19 § första stycket andra meningen TSL

Frågan är därför vad inskränkningen i 19 § första stycket andra meningen TSL innebär. I den meningen anges ”Detta gäller dock ej i den mån trafikskadeersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige enligt 20 §”.

Läser man meningen isolerad är den förenlig med Trygg-Hansas inställning, eftersom det inte finns någon inskränkning i meningen på det sättet att undantaget gäller endast för vissa fall. Det anges endast att regressrätt saknas om trafikskadeersättning hade kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige. Som tidigare nämnts rör det sig om en hypotetisk trafikskadeersättning. Och den ersättningen kan ju försäkringsbolaget, likaledes hypotetiskt, tänkas vilja återkräva från den grovt vårdslöse skadevållaren, i vårt fall lastbilsföraren.

Meningen bör emellertid, enligt hovrätten, inte läsas isolerad, då den är ett undantag från vad som anges i första meningen. I första meningen anges inledningsvis ”Den som har utgett skadestånd …”. Den som har utgett skadestånd förutsätts i bestämmelsen vara skadeståndsskyldig. Enligt förarbetena till bestämmelsen är det nämligen en förutsättning för att 19 § första stycket TSL ska bli tillämpligt att det utbetalda beloppet ligger inom ramen för vad den betalande enligt lag eller avtal har varit skyldig att utge i skadestånd (prop. 1975/76:15 s. 126 f.). Den skadeståndsskyldige som anges i undantaget i styckets andra mening är således densamme som anges i första meningen men som där benämns med lokutionen den som har utgett skadestånd. Att den som utgett skadestånd betecknas på detta sätt i andra meningen kan ha sin förklaring i den lagtekniska konstruktionen att hänvisa till 20 § TSL. I andra meningen kan man inte tala om den som betalat skadestånd, eftersom de skadeståndsskyldiga i 20 § inte har betalat skadestånd (utan i stället har trafikskadeersättning utgått). Och i 19 § första stycket första meningen TSL kan man inte tala om den skadeståndsskyldige, eftersom det inte är en tillräcklig förutsättning för återkravsrätten, utan denne ska dessutom ha betalat skadestånd.

Den hänvisning som görs i 19 § första stycket andra meningen TSL till 20 § samma lag innebär därmed att regressrätten är begränsad enligt första stycket endast i de fall den skadeståndsskyldige är densamme som skadevållaren.

Bestämmelserna harmonierar

Härigenom uppfyller lagstiftningen också den inledningsvis nämnda övergripande tanken om slutlig fördelning av ersättningsskyldigheten mellan järnvägs- och motorfordonssidan efter en bedömning av graden av medverkan på ömse sidor.

Visserligen skulle man kunna hävda att det är sin sak att den ena sidan kan vända sig mot den andra i fall där det finns ett vållande på den andra sidan, men att den rätten inte bör finnas vid de mer flagranta beteendena som grov vårdslöshet och uppsåt. I de fallen skulle i stället den sida som betalat ersättning få vända sig direkt mot skadevållaren. Men en sådan tillämpning ger bestämmelserna i 19 och 20 §§ TSL inget utrymme för, i de fall ett försäkringsbolag har betalat ut trafikskadeersättning. Det finns inte något i bestämmelserna som då ger fog för slutsatsen att försäkringsbolaget skulle sakna regressrätt mot järnvägssidan. Den innebörd som Trygg-Hansa vill ge bestämmelserna skulle således ge upphov till en haltande ordning.

Stöd i förarbetena

De av tingsrätten uppmärksammade förarbetsuttalandena i prop. 1975/76:15 s. 127 är vidare helt förenliga med att lagstiftarens avsikt med bestämmelserna varit den av hovrätten i det tidigare angivna. Det stycke där de av tingsrätten återgivna uttalandena finns inleds med ”Som jag tidigare nämnt innehåller första stycket andra punkten en begränsning i den skadeståndsskyldiges rätt till återkrav mot trafikförsäkringsanstalten”. Observeras bör att här anges den skadeståndsskyldiges rätt. Den som har betalat ut ersättning anges således som synonym med den skadeståndsskyldige. Efter en ytterligare mening följer de två situationer som tingsrätten återgivit, och av dessa följer endast att den som har vållat en trafikskada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet inte kan framställa regresskrav. Däremot finns det inget som antyder att en annan skadeståndsskyldig än skadevållaren är förhindrad att framställa regresskrav.

Stöd i litteraturen

Slutligen bör framhållas att 19 § första stycket TSL är tillämpligt även i situationer då det inte rör sig om sammanstötningar mellan motorfordon och spårvägstrafik och att det för sådana fall finns stöd i litteraturen för hovrättens synsätt. I Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, 1977, s. 281 tas exemplet upp att verkställande direktören i ett aktiebolag genom grov vårdslöshet orsakat en trafikskada och bolaget enligt allmänna bestämmelser om organansvar har fått utge skadestånd för skadan. Om bolaget därefter riktar återkrav mot det skadeorsakande fordonets trafikskadeförsäkring, kan försäkringsgivaren, enligt Nordenson, inte mot bolaget invända att direktören varit grovt vårdslös. Däremot hade försäkringsgivaren, enligt honom, med framgång kunnat invända detta, om direktören hade betalat skadestånd och framställt återkrav mot försäkringsgivaren.

Hovrättens slutsats

Sammanfattningsvis kommer hovrätten till samma slutsats som tingsrätten. Bestämmelsen i 20 § första stycket TSL är inte tillämplig och SJ:s talan ska bifallas. Tingsrättens domslut ska således fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, referent, Martin Borgeke och Dag Mattsson) meddelade den 10 oktober 2012 följande dom:

Domskäl

Bakgrund m.m.

(19 § första stycket) Den som har utgett skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Detta gäller dock ej i den mån trafikskadeersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige enligt 20 §.

(20 § första stycket första meningen) Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren.

Närmare bestämt gäller målet om försäkringsgivaren - som Trygg-Hansa har hävdat - kan åberopa skadevållarens grova vårdslöshet inte bara gentemot skadevållaren själv, här lastbilschauffören, utan även gentemot den som har utgett skadestånd utan att ha vållat skadan, här SJ.

HD:s bedömning

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.