NJA 1994 s. 751

En stiftelse väcker talan enligt miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskadelagen (1986:225) mot två rederibolag och ett hamnbolag med yrkande att bolagen skall dels meddelas vissa förbud och ålägganden om begränsningar med avseende på fartygstrafiken, dels förklaras skyldiga att till stiftelsen utge ersättning för miljöskador som uppkommit för vissa enskilda sakägare. Till stöd härför åberopas avtal, varigenom dessa sakägare förklarat sig till stiftelsen överlåta sina enskilda anspråk. En invändning från bolagens sida att nämnda överlåtelser inte kunnat ske med rättslig verkan har inte ansetts vara att behandla som ett spörsmål angående rättegångshinder utan som en fråga rörande själva saken. Stiftelsen har ansetts till följd av överlåtelserna inträda i överlåtarnas rätt vad avser anspråket på ersättning för miljöskada medan överlåtelserna inte ansetts vara att beakta vid prövningen av stiftelsens talan om förbud och begränsningar i fråga om fartygstrafiken.

Stockholms TR

Stiftelsen Skärgårdsmiljöfonden förde efter stämning å Viking Line Ab Oy, Oy Silja Line Ab och Stockholms Hamn AB vid Stockholms TR, fastighetsdomstolen, den talan som framgår av TR:ns dom.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Gunnarson) anförde i dom d 10 dec 1991: Yrkanden mm. Käranden har yrkat att fastighetsdomstolen måtte

dels förbjuda Viking Line Ab Oy, Oy Silja Line Ab och Stockholms Hamn AB att i tidtabellsbunden trafik till och från Stockholms hamn använda eller mottaga fartyg som har en bruttodräktighet överstigande 25 000 ton,

dels förpliktiga Viking Line Ab Oy, Oy Silja Line Ab och Stockholms Hamn AB att begränsa den tidtabellsbundna fartygstrafiken till och från Stockholms hamn över Östersjön till att omfatta högst 4 000 årliga genomfarter i Stockholms skärgård, dels fastställa att Viking Line Ab Oy och Oy Silja Line Ab är skyldiga att i form av fartbegränsning och andra åtgärder iakttaga försiktighetsmått för att förebygga och avhjälpa olägenheter av trafiken,

dels fastställa att Viking Line Ab Oy och Oy Silja Line Ab är skyldiga att i form av rening av utsläpp till luft och vatten vidtaga skyddsåtgärder för att ytterligare förebygga och avhjälpa olägenheter av trafiken,

dels ock fastställa att Viking Line Ab Oy, Oy Silja Line Ab och Stockholms Hamn AB är skyldiga att till käranden utge ersättning för skador och olägenheter vilka genom den ifrågavarande verksamheten uppkommit hos sakägare som till käranden överlåtit sin rätt i denna sak. Vidare har käranden yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Svarandena har bestritt yrkandena och yrkat ersättning för rättegångskostnader. Svarandena har vidare gjort gällande att käranden inte har talerätt och yrkat, i första hand, att fastighetsdomstolen avvisar talan och, i andra hand, att domstolen genom mellandom avgör frågan om kärandens talerätt.

Svarandena har till utvecklande av sin inställning i fråga om talerätten anfört: Käromålet innefattar i allt väsentligt sådana enskilda anspråk som avses i 34 § miljöskyddslagen. En sådan talan är av så personlig karaktär att talerätten inte kan överlåtas. Enligt svensk rätt torde talan inte kunna överlåtas i andra fall än när det föreligger ett beaktansvärt skäl härtill, exempelvis vid försäkringsbolags regresstalan. Enligt stiftelseurkunden har stiftelsen bildats endast för att åstadkomma och stödja en rättslig prövning av färjetrafiken. Detta leder till att de reella kärandena undandrar sig ansvar för rättegångskostnaderna. Det är inte något som hade hindrat de reella kärandena att använda stiftelsen som ombud för att uppnå samma syfte som varit avsikten med att bilda stiftelsen.

Käranden har bestritt att frågan om talerätt prövas i ett avvisningsärende men har medgett att frågan tas upp i mellandom. Käranden har invänt: Hösten 1989 tog några berörda fastighetsägare initiativ till bildandet av en skärgårdsförening. Det var främst planerna på att öppna en ny farled, den s k Rödkobbsleden, som var drivkraften. Det visade sig att motståndet mot den planerade farleden var starkt hos många i skärgården. Det var vidare en stor oro hos många över den snabba utvecklingen av färjetrafiken och att ökningen skedde utan kontroll. I maj 1990 bildades dels Skärgårdsmiljöföreningen, som är en intresseorganisation med syfte att bilda opinion och samla in pengar, och dels stiftelsen Skärgårdsmiljöfonden. Inom föreningen diskuterades först den planerade nya farleden men så småningom kom intresset att inriktas även mot färjetrafiken i skärgården över huvud taget. Det är riktigt att stiftelsen bildats för att åstadkomma och stödja en rättslig prövning av färjetrafiken. En av anledningarna är att begränsa kostnadsansvaret för de sakägare som överlåtit sina anspråk på stiftelsen. Det är ett starkt intresse att bland sakägare med delvis mycket skiftande störningsproblem få möjlighet att föra talan där hela den samlade störningsbilden förs fram och inte enbart den enskildes problem. För detta är det betydelsefullt att dessa olika intressen samlas hos en juridisk person och att prövningen kommer till stånd i ett sammanhang. Denna konstruktion är också processekonomiskt av stort värde. Att den enskilde kommer undan det personliga ansvaret för rättegångskostnaderna är inte märkvärdigare än den ansvarsbegränsning som ligger i att svarandenas verksamhet bedrivs i aktiebolagets form. Det är emellertid inte i första hand intresset av ekonomisk ersättning som ligger bakom processen utan syftet är främst att åstadkomma en begränsning av den tunga trafiken. Att för de enskilda sakägarna föra talan genom ombud är inte samma sak. Det är angeläget att veta vilken krets av sakägare som ligger bakom. En förändring av kretsen genom att någon eller några återkallar sin talan ger en osäkerhet som inte råder när alla intressen samlas i en hand.

Domskäl. Yrkandena i målet avser tillämpning av reglerna i miljöskyddslagen. Någon formell begränsning av den krets som kan föra talan om enskilt anspråk eller om åtgärder med stöd av miljöskyddslagen finns inte. I anslutning till lagens tillkomst uttalades om det s k sakägarbegreppet att envar som tillfogas skada eller utsätts för olägenhet genom miljöfarlig verksamhet bör betraktas som sakägare. Den begränsning som i detta sammanhang antyddes var att det finns ett krav på orsakssamband mellan den miljöfarliga verksamheten och skadan eller olägenheten.

Frågan om Skärgårdsmiljöfonden har rätt att föra den talan som väckts skall enligt fastighetsdomstolens mening inte behandlas i den för rättegångshinder stadgade ordningen. Svarandenas yrkande om avvisning lämnas därför utan bifall.

Det skyddsintresse som ligger bakom miljöskyddslagen utgår från att någon utsätts för skada eller olägenhet genom en störning som inte kan anses godtagbar. Det kan vara en enskild person eller en juridisk person med en viss verksamhet som berörs av störningen. I normalfallet är störningen förknippad med att den störde innehar en fastighet eller en nyttjanderätt till en fastighet som genom sin närhet till störningskällan gör att vederbörande blir utsatt. För detta kan begäras kompensation genom att den som utsätts för störningen inom ramen för miljöskyddslagen väcker talan mot den som är ansvarig för störningen. Att överlåta en sådan rätt för den som utsatts för störningen på någon annan utan att det sker som en konsekvens av att fastigheten eller nyttjanderätten eller det som på annat sätt motiverar partsställningen överlåts är något som är främmande för den svenska rättsordningen. Det förekommer att anspråk som har sin grund i personligt lidande som vållats av annan övergår till tredje man. Detta är då en följd av att den skadelidande får ersättning, exempelvis på grund av en försäkring, och att den som haft utgiften i sin tur utnyttjar sin regressrätt för att få ersättning av den som vållat skadan.

Om talerätten överlåts på det sätt som skett i målet, får det, som svarandena angett, den konsekvensen att de överlåtande sakägarna undviker risken att helt eller delvis stå för motpartens rättegångskostnader för det fall att talan ogillas. Avsikten med denna bestämmelse om ansvar för motparts rättegångskostnader är, bland annat, att denna risk skall vägas in och verka balanserande när någon överväger att väcka talan.

Enligt fastighetsdomstolens mening är det avgörande för ställningstagandet till frågan, om talerätten i detta fall kan överlåtas, huruvida de intressen som miljöskyddslagen skall tillgodose kan upprätthållas - med de fördelar från processekonomisk synpunkt och med den samlade bild över störningarna som påstås utgöra en av anledningarna till konstruktionen med att bilda en stiftelse - utan att gå omvägen via överlåtelse av talerätten. Ett av alternativen som anvisats av svarandena är att låta stiftelsen uppträda som ombud för sakägarna och låta stiftelsen genom underombud sköta den rättsliga hanteringen. Fastighetsdomstolen kan inte se att denna lösning skulle innebära någon försämring av sakägarnas ställning och möjligheter i annat hänseende än i fråga om ansvaret för motpartens rättegångskostnader. Det finns i belysning av detta enligt fastighetsdomstolens mening inte någon anledning att vidga utrymmet för talerätt på det sätt som gjorts gällande av käranden.

Mot denna bakgrund finner fastighetsdomstolen att den talan som väckts av stiftelsen skall lämnas utan bifall.

Parterna har överlämnat till fastighetsdomstolen att i anslutning till avgörandet ta ställning till frågan om rättegångskostnaderna. Svarandena har yrkat ersättning för hittills upplupna kostnader. Med den utgång som målet fått skall käranden ersätta svarandena deras rättegångskostnader.

Domslut

Domslut. Stiftelsen Skärgårdsmiljöfondens talan ogillas.

Stiftelsen Skärgårdsmiljöfonden skall ersätta svarandena deras rättegångskostnader - - -.

Svea HovR

Stiftelsen fullföljde talan i Svea HovR.

HovR:n undanröjde genom beslut d 3 juni 1992, vilket vann laga kraft, TR:ns dom i vad därigenom prövats stiftelsens fastställelsetalan om skyldighet för de båda rederibolagen att iaktta försiktighetsmått och vidta skyddsåtgärder - de yrkanden som i TR:ns dom återges i tredje och fjärde dels-satserna - samt avvisade stiftelsens talan i dessa delar.

Stiftelsen yrkade bilfall till sin talan vid TR:n i vad den i övrigt prövats där

och yrkade befrielse från skyldigheten att ersätta rättegångskostnader på motsidan.

Stiftelsen åberopade till grund för talan, förutom överlåtelse från fastighetsägare och andra, ett d 21 april 1992 dagtecknat arrendekontrakt, enligt vilket ett område av fastigheten Österåker Buregård 1:5 upplåtits till stiftelsen för forsknings- och utredningsändamål.

Bolagen bestred ändring och yrkade alternativt att stiftelsens vadetalan skulle avvisas. De ifrågasatte om det skulle tillåtas stiftelsen att till grund för talan i HovR:n åberopa arrendeupplåtelsen.

Bolagen yrkade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.

HovR:n (hovrättsråden Grahn och Genell, referent, samt tf hovrättsassessorn Christina Jacobsson) anförde i dom d 19 jan 1993: Domskäl. TR:n har till prövning genom mellandom företagit frågan huruvida stiftelsen kan grunda den rätt som avses med dess talan på de åberopade överlåtelserna, men har ändå efter den begränsade prövningen felaktigt avgjort hela målet. Detta fel kan rättas här.

I sak finner HovR:n de anspråk på skadestånd och annat som nu är i fråga inte vara sådana till sin natur att de inte kan överlåtas.

Att överlåtarna undgår ansvar för rättegångskostnader kan HovR:n vidare inte se som ett hinder mot att stiftelsen efter överlåtelse gör anspråken gällande i rättegång; och det finns enligt HovR:ns mening inte heller något annat som hindrar att just stiftelsen ställer dessa anspråk.

Vad angår den nya omständighet som stiftelsen åberopar, att den också i sin egenskap av arrendator har rätt att göra anspråken gällande, skall beaktas att upplåtelsen på arrende gjordes först efter TR:ns dom. Den kunde följaktligen inte åberopas tidigare; och att upplåtarens och stiftelsens eget syfte må ha varit att stärka stiftelsens ställning i rättegången - såsom vadesvarandena invänt - anser HovR:n inte heller göra det otillåtet att åberopa upplåtelsen.

Även upplåtelsen gör således stiftelsen till en sakägare som kan framställa ifrågavarande anspråk.

På grund av det anförda skall TR:ns dom ändras så att vadesvarandenas invändningar mot stiftelsens rätt att göra anspråken gällande ogillas. Vidare skall TR:ns dom rättas i vad den i sak omfattar prövning av mer än den frågan;

och fördelningen av rättegångskostnaderna vid TR:n bör ske först när denna slutligt avgör målet.

Även frågan om ersättning för vadesvarandenas kostnader här bör prövas av TR:n (NJA 1991 s 209).

Domslut

Domslut.

1.

HovR:n, som tidigare undanröjt TR:ns dom i vissa delar, undanröjer den även i vad därigenom i själva saken prövats annat eller mera än den fråga om stiftelsens rätt att göra anspråk gällande som anges nedan i punkt 2; och återförvisar målet i den nu undanröjda delen till TR:n för erforderlig behandling.

2.

Med ändring av TR:ns dom fastställer HovR:n att stiftelsen har rätt att göra gällande de anspråk på begränsning av fartygstrafik och på ersättning som avses med dess talan. TR:n har att pröva målet i enlighet härmed.

3.

HovR:n upphäver TR:ns beslut om ersättning för rättegångskostnad där samt förordnar att frågan om sådan ersättning skall prövas först när rättegången där avslutas.

4.

HovR:n förordnar att TR:n även skall pröva frågan om ersättning för vadesvarandenas rättegångskostnader här.

Viking Line Ab Oy och Oy Silja Line Ab (ombud för båda advokaten S.C.) samt Stockholms Hamn AB (ombud advokaten S.N.) överklagade HovR:ns dom. Bolagen yrkade att HD - med undanröjande av punkten 2 i HovR:ns domslut - skulle fastställa att stiftelsen saknar rätt att göra gällande de anspråk på begränsning av fartygstrafiken och på ersättning som avses med dess talan samt ålägga fastighetsdomstolen att slutföra prövningen av målet i enlighet härmed.

Stiftelsen (ombud advokaten S.M.) bestred ändring. Parterna begärde ersättning för rättegångskostnader i HD.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Stiftelsen har väckt talan mot bolagen under påstående att de bedriver miljöfarlig verksamhet och yrkat förbud och begränsning av verksamheten samt ersättning för olägenheter och störningar enligt miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskadelagen (1986:225). Härvid har stiftelsen inte påstått att den för egen del utsatts för olägenheter och störningar eller tillfogats skada som avses i dessa lagar. Stiftelsen har i stället åberopat en serie skriftliga avtal enligt vilka personer med anknytning till fastigheter i olika delar av Stockholms skärgård och i Stockholm förklarat att de till stiftelsen överlåter "sina enskilda anspråk och den därmed förknippade talerätten mot dem som bedriver eller låter bedriva den ifrågavarande trafiken". I avtalen har stiftelsen förbundit sig att till avtalsmotparterna redovisa och utbetala eventuell ersättning för skada.

Först i HovR:n har stiftelsen ingett och åberopat ett avtal, dagtecknat efter fastighetsdomstolens dom, enligt vilket ägaren till en av skärgårdsfastigheterna upplåtit ett område om ca 1 500 m2 av sin fastighet till stiftelsen för utrednings- och forskningsändamål.

Hos stiftelsen har således genom överlåtelserna samlats ett antal enskilda anspråk från olika rättssubjekt vilka mer eller mindre direkt berörs av bolagens verksamhet. Det är tydligt att stiftelsen syftar till att i eget namn föra en form av kollektiv talan beträffande dessa enskilda anspråk, ungefär som en företrädare för allmänna intressen. Genom förbindelsen om återredovisning framträder stiftelsen likaså i en ställning motsvarande ett ombud för de subjekt som anser sig vara berättigade till ersättning av bolagen. Stiftelsen saknar dock i den ställningen lagenlig rättegångsfullmakt och framstår åtminstone formellt som ensam ansvarig för eventuella rättegångskostnader. I den mån stiftelsen kan anses ha rätt att åberopa det upplåtelseavtal som ingetts först i HovR:n förändras inte därav den bild som nu skisserats av stiftelsens ställning i processen.

En konstruerad partsställning av detta slag är främmande för svensk processordning såvitt avser förfarandet vid allmän domstol och kan inte heller anses förenlig med gällande grundsatser i fråga om behörigheten att vara part i en rättegång rörande ifrågavarande enskilda anspråk (jfr NJA II 1969 s 311). Hinder har därför förelegat mot art ta upp målet. Frågan härom, som inte utgör en del av saken, borde enligt 34 kap 1 § RB ha beaktats självmant av underinstanserna och föranlett dem att avvisa stiftelsens talan. Följaktligen har domvilla förekommit som skall föranleda undanröjande av de lägre rätternas avgöranden i denna fråga.

Genom att HovR:n - i följd av att reglerna om mellandom tillämpats - undanröjt fastighetsdomstolens dom i alla delar av saken utom den som avser stiftelsens rätt att göra de aktuella anspråken gällande, bör det processuella läget i HD likställas med situationen att en mellandom överklagats medan målet i övrigt vilar vid fastighetsdomstolen. Bolagens yrkanden i HD är i konsekvens härmed och i enlighet med de fullföljdsföreskrifter som HovR:n har meddelat inriktade på den del av saken som HovR:n har prövat. Det som nu har sagts leder till att underinstansernas avgöranden i den del av målet som har prövats mellandomsvis i HovR:n skall undanröjas. Vidare bör föreskrivas att målet i den av HovR:n undanröjda och återförvisade delen skall företas till slutlig handläggning av fastighetsdomstolen med beaktande av vad HD har anfört i fråga om hinder mot att ta upp målet.

Frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i HD bör prövas av fastighetsdomstolen i samband med att den slutför handläggningen av målet (NJA 1991 s 209).

HD:s avgörande. HD undanröjer fastighetsdomstolens och HovR:ns domar i vad de lägre rätterna har tagit upp målet och prövat stiftelsens rätt att göra de ifrågavarande anspråken gällande.

Fastighetsdomstolen skall företa målet till slutlig handläggning med beaktande av vad HD har anfört i fråga om hinder mot att ta upp målet. Det åligger fastighetsdomstolen att i samband med målets slutliga handläggning pröva skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i fastighetsdomstolen, i HovR:n och i HD.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Lind, Nyström och Munck, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Sedan HovR:n genom lagakraftvunnet beslut avvisat vissa av stiftelsens yrkanden i målet, avser dess talan i kvarstående delar att svarandebolagen skall dels meddelas vissa förbud och ålägganden om begränsningar med avseende på den tidtabellsbundna fartygstrafiken till och från Stockholms hamn, dels förklaras skyldiga att till stiftelsen utge ersättning för skador och olägenheter vilka genom verksamheten uppkommit för vissa angivna enskilda sakägare. Till stöd för sin talan har stiftelsen bl a åberopat skriftliga avtal, varigenom dessa sakägare förklarat sig till stiftelsen överlåta sina enskilda anspråk och den därmed förknippade talerätten mot dem som bedriver eller låter bedriva verksamheten. Bolagen har gjort gällande att nämnda överlåtelser inte kunnat ske med rättslig verkan.

Fråga är i målet till en början om bolagens invändning i fråga om giltigheten av de angivna överlåtelserna skall behandlas som ett spörsmål angående rättegångshinder eller som en fråga rörande själva saken. Bedömningen skall ske mot bakgrund av att stiftelsen grundar sin talan huvudsakligen på miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskadelagen (1986:225), vilka inte innehåller några särskilda regler om att rätten att föra talan förbehålls någon bestämd krets av sakägare (jfr NJA II 1969 s 310 f - Angående den diskussion av hithörande spörsmål som ägt rum i den rättsvetenskapliga litteraturen må här hänvisas till Lindblom, bl a Studier i processrätt, s 137-185, och Grupptalan, s 600 ff, Westerlund, Miljöskyddslagen, s 317 ff, Persson. Miljöskydd, 3 uppl s 89 och 95 f, samt Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I, s 11:3 ff och 13:5 ff (jfr också SOli 1993:27, del 1, s 603 fl, samt rättsfallen NJA 1973 s 11-111).

Såvitt gäller stiftelsens talan om ersättning för miljöskada innehär redan den omständigheten att stiftelsen hävdar ett fordringsanspråk gentemot bolagen att saken rör stiftelsens rätt. Frågan huruvida stiftelsen har den rätt till ersättning av bolagen som omfattas av yrkandet utgör i denna del själva saken. Bolagens invändning om att stiftelsen saknar sådan rätt skall alltså inte behandlas i den ordning som är föreskriven för rättegångshinder utan prövas genom dom.

I fråga om en talan om förbud, begränsningar eller andra åtgärder enligt miljöskyddslagen får i enlighet med allmänna processrättsliga principer anses gälla att avvisning kan ske, om den part som har väckt talan inte har åberopat någon omständighet till stöd för att parten berörs av den påstådda miljöfarliga verksamheten eller de åtgärder som yrkas. Om ett sådant fall är här ej fråga. Även frågan om stiftelsen är berättigad att utverka de förbud och begränsningsålägganden som yrkats är att behandla som ett spörsmål rörande själva saken.

Stiftelsen har alltså talerätt i målet, i den meningen att stiftelsen är behörig att vara part i rättegång rörande den instämda saken. TR:ns avgörande får - oaktat det angetts avse frågan om stiftelsens talerätt och inneburit att TR:n skilt målet från sig - i det läge målet kommit efter HovR:ns prövning anses vara att uppfatta som en mellandom, varigenom TR:n till saklig prövning, såsom en omständighet av omedelbar betydelse för utgången, har upptagit bolagens invändning att de enskilda sakägarna inte kunnat överlåta sin rätt på stiftelsen.

Stiftelsen har i HovR:n och HD till grund för sin talan även åberopat att ett område av en fastighet, tillhörande en av de sakägare som överlåtit sin rätt till stiftelsen, har upplåtits till stiftelsen genom ett arrendeavtal. Upplåtelsen, som ägde rum efter TR:ns dom, har inte varit föremål för prövning genom mellandomen. Frågan om stiftelsen i dess egenskap av nyttjanderättshavare enligt det nämnda avtalet är berättigad att utverka förbud och begränsningar med avseende på fartygstrafiken och att erhålla ersättning för miljöskada bör inte prövas av högre rätt på talan mot mellandomen. I detta läge bör HD:s prövning, i enlighet med 17 kap 5 § 2 st sista ledet RB, begränsas till att avse frågan om den rättsliga betydelsen av överlåtelserna vid avgörande av saken.

Till den del överlåtelserna avser rätten till ersättning för miljöskada är att beakta att en fordringsrättighet såsom en huvudprincip anses kunna överlåtas av borgenären utan att gäldenärens samtycke behöver inhämtas. Vissa undantag gäller från denna princip. Så t ex anses inte överlåtelse kunna ske beträffande sådana rättigheter av personlig natur som har till syfte att trygga den berättigades existens på längre sikt och inte heller i fråga om rättigheter vilkas bundenhet till en viss person är betingad av den förpliktades intresse av att kunna fullgöra sin prestation till just den personen (jfr t ex Walin m fl, Utsökningsbalken, 2 uppl s 199).

Beträffande den rätt till ersättning för miljöskada som de enskilda sakägarna överlåtit.på stiftelsen saknas grund för att anse något överlåtelseförbud gälla. Överlåtelserna kan inte anses ha ägt rum för skens skull. Inte heller har vare sig den omständigheten att fordringsanspråken är tvistiga och ej fastställda av domstol eller det förhållandet att stiftelsen åtagit sig att till de enskilda sakägarna redovisa eventuell ersättning (jfr bl a Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl s 76) medfört något hinder mot att stiftelsen till följd av överlåtelserna inträtt i överlåtarens rätt vad avser fordringen på ersättning för miljöskada. Detta gäller oberoende av de konsekvenser i rättegångskostnadshänseende som överlåtelserna medför.

Rätten för den som berörs av en miljöfarlig verksamhet att föra talan om förbud, begränsningar eller andra liknande åtgärder enligt miljöskyddslagen syftar till att ge den berörde möjlighet att för framtiden undanröja eller minska skador och olägenheter av verksamheten. Denna rätt utgör inte någon förmögenhetstillgång, och det skulle vara oförenligt med reglernas syfte, om rätten skulle kunna överlåtas på annan med verkan att olägenheterna för överlåtaren skulle vara att beakta på talan av förvärvaren. Överlåtelserna till stiftelsen skall alltså inte tilläggas någon betydelse vid prövningen av stiftelsens talan om förbud och begränsningar med avseende på fartygstrafiken.

Sammanfattningsvis gäller alltså att stiftelsen till följd av överlåtelserna inträtt i överlåtarens rätt vad avser anspråket på ersättning för miljöskada men att dessa överlåtelser inte skall beaktas vid prövningen av stiftelsens talan om förbud och begränsningar med avseende på fartygstrafiken.

Bolagen har vid TR:n som en ytterligare invändning mot käromålet bla gjort gällande att störningar genom annan trafik än den som bedrivs i direkt anslutning till terminaler i Stockholm faller utanför miljöskyddslagens och miljöskadelagens område. För det fall att HD skulle finna att denna invändning bör prövas redan i detta skede av målet har bolagen yrkat att HD antingen förordnar om en begränsning i enlighet härmed av vad TR:n har att pröva vid den fortsatta handläggningen eller återförvisar frågan om en sådan begränsning av prövningen till HovR:n.

Den berörda invändningen bör inte prövas i förevarande ordning. Det ankommer utan något särskilt förordnande av HD på TR:n att pröva denna liksom övriga invändningar från bolagens sida under den fortsatta handläggningen.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom såvitt avser punkt 2 i domslutet förklarar HD att, vid avgörande av saken, stiftelsen till följd av överlåtelser från enskilda sakägare skall anses ha inträtt i överlåtarnas rätt vad avser anspråk på ersättning för miljöskada medan nämnda överlåtelser inte skall beaktas vid prövningen av stiftelsens talan om förbud och begränsningar med avseende på fartygstrafiken. Vad parterna anfört beträffande andra frågor lämnas utan prövning.

Det ankommer på TR:n att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i HD.

HD:s dom meddelades d 27 dec 1994 (nr DT 313).