NJA 2013 s. 350

Zinkgruvan Mining AB är innehavare av bearbetningskoncessionerna Zinkgruvan och Klara enligt beslut av bergmästaren den 27 september 1999 och den 18 december 2002. På ansökan av bolaget meddelade bergmästaren och två gode män den 30 september 2008 beslut om markanvisning till förmån för koncessionerna. Anvisningen gällde utbyggnad av ett befintligt sandmagasin, betecknat Enemossen, och omfattade delar av fastigheterna Askersund Kristineberg 1:36 och Nedre Knalla 1:2, vilka ägs av I.B. och T.N. samt Nedre Knalla 1:16, som ägs av B.M. Markanvisningen angavs gälla tills vidare och så länge någon av bearbetningskoncessionerna gäller. I beslutet bestämdes också ersättning till fastighetsägarna.

Örebro tingsrätt, fastighetsdomstolen

I.B., T.N. och B.M. överklagade i Örebro tingsrätt, fastighetsdomstolen, och yrkade i första hand att domstolen skulle ogilla bolagets yrkande om markanvisning av områden på deras fastigheter. Bolaget bestred deras ändringsyrkande.

I andra hand yrkade I.B., T.N. och B.M. att ersättningarna till dem skulle bestämmas till högre belopp än förrättningsmännen hade bestämt. Även bolaget överklagade och yrkade att ersättningarna skulle bestämmas till lägre belopp.

Parterna enades om att frågan om markanvisning skulle avgöras av fastighetsdomstolen genom deldom.

Fastighetsdomstolen (rådmännen Åke Gustafsson och Carina Asplin samt fastighetsrådet Bertil Matsson) anförde i deldom den 26 juni 2009 bl.a. följande.

Fastighetsägarna har som grund för yrkandet om att ansökan om markanvisning skall ogillas åberopat att bolaget ej har visat att den mark som begärs anvisad behövs för gruvverksamheten i den omfattning som yrkats. Till utvecklande av denna grund har fastighetsägarna i huvudsak anfört följande. Markanvisning är markåtkomst med nyttjanderätt. Markanvisning av område när överenskommelse inte träffats med markägarna skall beviljas om marken behövs för gruvverksamheten enligt 9 kap. 2 § minerallagen. Någon sådan överenskommelse föreligger inte. Behovsprövningen är enligt vad som uttryckligen anges i förarbetena dispositiv och inte som tidigare föremål för officialprövning, vilket med nödvändighet medför att när överenskommelse saknas skall sökanden visa att behovet föreligger. Vidare är det så att ansökt och anvisad mark därtill är belägen utanför område med bearbetningskoncession. Det är således ostridigt att aktuell mark inom fastighetsägarnas fastigheter inte utgör någon gruvfyndighet. Bergsstaten har beviljat bolaget markanvisning för deponering av avfallssand på fastighetsägarnas fastigheter i enlighet med bolagets yrkande. I beslutet om markanvisning har Bergsstaten anfört att de områden som yrkats anvisade behövs för bolagets verksamhet. Detta har Bergsstaten kommit fram till genom att lägga bevisbördan på fastighetsägarna. Bergsstaten har i beslutet angett att ”markägarna har inte visat att marken inte behövs”. Bevisbördan har av Bergsstaten placerats på fel part. Det är bolaget som skall visa att ansökt område behövs för gruvverksamheten i hela den omfattning som följer av bolagets yrkande om markanvisning. - - -. Miljödomstolen vid Växjö tingsrätt gav genom deldom den 14 november 2002 i mål nr M 436-01 (”Miljötillståndet”) bolaget tillstånd att dels bryta intill 1,5 miljoner ton malm per år, dock högst 1,2 miljoner ton zink- och blymalm samt 0,5 miljoner ton kopparmalm, dels deponera ytterligare totalt 5 miljoner m³ avfallssand på sandmagasinet Enemossen. Miljötillståndet är grunden för bolagets nu aktuella ansökan om anvisning. Miljötillståndet att deponera avfallssand gäller till den 1 december 2017. Bolaget har hos Bergsstaten yrkat om markanvisning tills vidare, dvs. utan någon begränsning i tid. Eftersom grunden för bolagets ansökan om markanvisning utgöres av Miljötillståndet har bolaget inte grund för att begära mark anvisad för annat ändamål än vad som följer av Miljötillståndet. Om bolaget således inte självt begränsar sin ansökan om markanvisning till att gälla verksamhet enligt Miljötillståndet saknas den grundläggande förutsättningen för markanvisningen, nämligen att marken behövs för gruvverksamheten i den omfattning som angetts i ansökan. Hade ansökan om markanvisning avsett ett större område än det som följer av Miljötillståndet skulle Bergsstaten ha beviljat markanvisning endast för det område som följer av Miljötillståndet. Med andra ord, endast mark som behövs för gruvverksamheten anvisas. En sådan prövning har faktiskt även skett i den aktuella förrättningen. Situationen är i sak jämförbar med vad som gäller när bolagets markanvisning för deponering av avfallssand avser en tidsperiod när det tillstånd på vilket verksamhet grundas har löpt ut. Den rättsliga skillnaden vid prövningen av ansökan ligger i att Bergsstaten kan mot sökandens yrkande inte införa någon tidsbegränsning av markanvisningen (se 9 kap. 3 § minerallagen). Om markanvisningsansökan är felaktig i detta avseende finns därför inget alternativ än att ogilla ansökan. Bolaget kan utan någon rättsförlust välja att avgränsa ansökan. Skulle ytterligare behov föreligga, exempelvis på grund av oförutsedd lång tid för efterbehandling, ytterligare deponering eller dylikt, kan bolaget när som helst återkomma med en ansökan om markanvisning. Fastighetsägarna har ingen sådan möjlighet att i efterhand begära justering av markanvisningen utan de är helt utlämnade åt bolaget - - -. Vidare regleras skyddet för egendom i regeringsformen. Av 2 kap. 18 § 1 st. regeringsformen framgår att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Det är också en allmän grundsats vid tvångsförvärv att motstående intressen skall beaktas vid prövningen. Ändamålet måste man alltid avse att vinna med minsta möjliga skada och olägenhet för annan. Vid den prövning som skall göras av bolagets nu aktuella ansökan om markanvisning får konstateras att bolaget kan begränsa sin ansökan till att avse verksamheten enligt Miljötillståndet. Det är bolaget som väljer och det är bolaget som får bära risken att det väljer fel. Sammanfattningsvis får fastighetsägarna konstatera att då bolaget inte begränsat sin ansökan om markanvisning till att gälla den verksamhet som kan förutses bedrivas enligt Miljötillståndet finns det inget rättsligt stöd för att bifalla dess ansökan. Eftersom det saknas möjlighet för fastighetsdomstolen att begränsa markanvisningen i tiden utan yrkande från bolaget skall ansökan med upphävande av Bergsstatens beslut därför ogillas.

Bolaget har i huvudsak anfört följande. Såsom framgår av Bergsstatens protokoll har bearbetningskoncessionerna Zinkgruvan och Klara meddelats år 1999 respektive 2002. ”Markanvisningen skall enligt uppgift från sökanden ske till förmån för dessa koncessioner.” För anvisning av mark för gruvverksamhet tillämpas minerallagen. I minerallagen anges inte krav på miljöbalkstillstånd för anvisning. Det påstående som fastighetsägarna ger uttryck för att ”grunden för ansökan om markanvisning är Miljötillståndet” saknar för nu aktuell prövning enligt minerallagen relevans. - - - Vad fastighetsdomstolen i första hand har att pröva är om de markområden som yrkas markanvisning för behövs för gruvverksamheten. Bergsstaten har funnit så vara fallet. För bolaget är markområdena omgående nödvändiga för driften. Sandmagasinet behöver utökas, höjas och breddas, för att möjliggöra fortsatt utläggning av fallande anrikningssand. När magasinet påläggs sand övertäcks ny mark. Därtill höjs och förlängs dammvallarna, befintliga vägar flyttas upp, en ny dammvall i sydväst byggs och markarbeten för att bygga nytt utskov utförs. Den sökta markanvisningen erfordras för detta arbete. Vad fastighetsägarna anför ger sken av att miljöbalkstillståndet avser endast mark för sandmagasinet. Det kan vara värt erinra om att tillståndet gäller gruvverksamheten i stort. Skulle, mot förmodan, ett förlängt miljöbalkstillstånd ej meddelas upphör gruvverksamheten i sin helhet, med vad därtill följer av avslutningsåtgärder vid gruvan och sandmagasinet m.m. Efter avslutningsåtgärder m.m. kommer anvisad mark att återgå till fastighetsägare. Det finns inte i något avseende fog för att markanvisning skall vara avhängigt annat tillstånd än vad som följer av bearbetningskoncessionen. För bolaget är det av väsentlig olägenhet om förnyad markanvisning skulle krävas i samband med att ett förlängt miljöbalkstillstånd söks. Förnyad förrättning hos Bergsstaten med tillhörande rättegångskostnader, förnyade ersättningskrav och uppenbar risk för överklaganden, motiverar med full kraft att minerallagens regler om markanvisning skall tillämas.

Fastighetsdomstolens bedömning

Enligt 9 kap. 1 § minerallagen skall vid markanvisningsförrättning bestämmas den mark eller det utrymme som koncessionshavaren, inom eller utom koncessionsområdet, får ta i anspråk för verksamhet som hänger samman med bearbetningen. Härvid skall verksamhetens art anges. Enligt 9 kap. 2 § samma lag skall, därest överenskommelse ej träffats, mark anvisas som behövs. Bolaget har närmare angivit varför de av Bergsstaten anvisade områdena behövs för driften. Fastighetsägarna har ej ifrågasatt detta behov. Däremot har fastighetsägarna gjort gällande, vilket får anses vara ostridigt, att den anvisade marken, som ligger utanför koncessionsområdet, skall användas för deponering av sand och erforderliga anordningar samt att en sådan användning kräver tillstånd enligt miljöbalken. Vidare är ostridigt att det nuvarande tillståndet för denna användning går ut den 1 december 2017. Fastighetsägarna har gjort gällande att något rätt till automatisk förlängning av tillståndstiden ej finns i miljöbalken medförande att det ej är bolaget som bestämmer om marken får användas för deponering efter tillståndstidens utgång utan att denna bestämmanderätt tillkommer annan myndighet. Fastighetsägarna har därför gjort gällande att det idag således ej är klarlagt att den aktuella marken behövs för deponering av sand efter tillståndstidens utgång. Då bolaget ej valt att tidsbegränsa sin ansökan kan denna ej annat än ogillas, enligt fastighetsägarna.

Enligt fastighetsdomstolen skall frågan om bolagets behov av marken avgöras utifrån de förutsättningar som föreligger vid tiden för ansökan om markanvisning. Det kan därvid konstateras att det då fanns bearbetningskoncessioner benämnda Zinkgruvan och Klara för bolagets fortsatta verksamhet. Av förrättningshandlingarna framgår att markanvisningen skulle prövas ske till förmån för nämnda koncessioner. Markanvisningen har beslutats vara gällande tills vidare och så länge någon av nämnda bearbetningskoncessioner gäller. Som underlag för förrättningsprövningen fanns vidare tillstånd enligt miljöbalken för att deponera ytterligare totalt 5 miljoner m³ avfallssand i sandmagasinet ”Enemossen” - en volym som enligt bolaget kräver tillgång till den mark som prövats vid förrättningen. Det har i målet inte framkommit något som motsäger att så skulle vara fallet.

Fråga är nu om nämnda begränsning av tiden för gällande tillstånd enligt miljöbalken medför att markanvisning inte kan ges enligt vad som beslutats vid förrättningen. Fastighetsdomstolen finner därvidlag i likhet med förrättningsmännen att det förhållandet att ett miljötillstånd har en viss giltighetstid inte kan tolkas på det sättet att verksamheten bör upphöra när tillståndstiden går ut. Mot bakgrund av de uppgifter som finns i målet om potentiell malmtillgång m.m. kan bedömas att bolagets verksamhet vid Zinkgruvan är av långsiktig karaktär med perspektiv betydligt längre än nämnda tidpunkt. Ett efter år 2017 eventuellt omprövat miljötillstånd kan säkert komma att innehålla förändrade föreskrifter angående brytningens utförande m.m. men torde enligt vad som framkommit i målet inte medföra att behovet av mark för deponering av avfallssand vid Enemossen blir mindre framträdande. Det bör i övrigt noteras att mark som avses i 3 kap.6 och 7 §§minerallagen inte berörs av markanvisningsfrågan.

Fastighetsdomstolen instämmer mot nämnda bakgrund i förrättningsmännens bedömning att de områden som anvisats i förrättningen behövs för bolagets verksamhet enligt bestämmelserna i 9 kap. 2 § minerallagen. Fastighetsägarnas överklagande i nu aktuell del skall därmed lämnas utan bifall.

Göta hovrätt

Högsta domstolen

HD:s dom meddelad: den 16 maj 2013.

Mål nr: T 5746-10.

Lagrum: 9 kap.1, 2 och 3 §§minerallagen (1991:45), 2 kap. 15 § regeringsformen samt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Rättsfall: Europadomstolens domar den 14 november 2006, no. 52589/99, Skibin´scy mot Polen, den 23 september 1982, Serie A no. 52, Sporrong och Lönnroth mot Sverige, den 23 april 1987, Serie A no. 117, Erkner och Hofauer mot Österrike samt den 5 januari 2000, no. 33202/96, Beyeler mot Italien.