NJA 2013 s. 578

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Renfors samt hovrättsråden Anne Kuttenkeuler och Dan Öwerström, referent) anförde följande i dom den 3 april 2012.

Bakgrund

Joint Stock Company Technopromexport (Technopromexport) är ett ryskt företag som bl.a. bygger, underhåller och reparerar kraftstationer. Under 2005 upphandlade Ministeriet för Energi och Vatten i Afghanistan ett projekt som syftade till att utföra vissa arbeten på en kraftstation i Afghanistan som tidigare hade uppförts av Technopromexport. Parterna träffade den 11 juni 2005 ett avtal enligt vilket Mir’s Limited (Mir’s) skulle biträda Technopromexport i upphandlingsarbetet. I avtalet finns även en skiljeklausul. Tvist uppkom senare om vilken ersättning Technopromexport skulle betala till Mir’s. I anledning av det påkallade Mir’s i april 2009 ett skiljeförfarande. Skiljenämnden meddelade dom i målet den 19 augusti 2010. Enligt domen förpliktades Technopromexport att till Mir’s betala 800 000 USD jämte ränta.

Hovrätten avslog den 6 mars 2012 ett yrkande av Technopromexport om att åtgärder för verkställighet av skiljedomen tills vidare inte skulle få ske.

Yrkanden m.m. i hovrätten

Technopromexport har yrkat att hovrätten ska upphäva punkterna 1, 3 och 4 i den mellan parterna den 19 augusti 2010 i Stockholm meddelade skiljedomen. Samtliga punkter utom den som rörde ersättningar till skiljemännen

Mir’s har bestritt käromålet.

Grunder för talan

Technopromexport

Skiljedomen omfattas inte av ett giltigt skiljeavtal och ska därför upphävas med stöd av 34 § första stycket 1 lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Mir’s måste enligt afghansk lag (Business Licensing Regulation) ha en ”business license” (licens) utfärdad av myndigheterna i Afghanistan. När avtalet mellan parterna träffades saknade Mir’s en sådan licens. Av afghansk rätt följer att bolaget därför inte existerade.

Frågan vilken betydelse detta har för avtalet är kontrakträttslig och ska i enlighet med avtalet avgöras enligt rysk rätt. Ett avtal som ingås med ett icke existerande bolag är enligt rysk rätt ogiltigt.

Mir’s

Det förnekas att avtalet mellan parterna är ogiltigt. Enligt afghansk lag krävdes det när avtalet träffades inte en licens för att ett bolag skulle existera. Även om avtalet skulle vara ogiltigt följer av separationsprincipen att skiljeklausulen ska bedömas isolerat från övriga delar av avtalet. Skiljeklausulen ska bedömas enligt svensk rätt. Oavsett om Mir’s hade en licens vid olika tidpunkter har Technopromexport i skiljeförfarandet inte framfört någon invändning om att avsaknaden av en licens skulle innebära att skiljeavtalet är ogiltigt. Mir’s har i en inlaga den 11 mars 2010 visserligen väckt frågan om vilken betydelse en avsaknad av licens hade i olika sammanhang, men inte åberopat att avsaknaden av licens skulle ha medfört att skiljeavtalet var ogiltigt. Technopromexport har därför enligt 34 § andra stycket LSF förlorat rätten att åberopa denna omständighet. Den av Technopromexport nämnda ”Business Licensing Regulation” har åberopats utanför klanderfristen. Den får därför enligt 34 § tredje stycket LSF inte åberopas i klandermålet.

Technopromexport

Technopromexport har inte avstått från att göra gällande att skiljeavtalet är ogiltigt. En invändning om skiljeavtalets ogiltighet gjordes i inlagan till skiljenämnden den 11 mars 2010. Trots detta gav Mir’s inte in någon licens avseende tidpunkten för avtalets ingående. Skiljenämnden har inte heller behandlat frågan.

Parternas utveckling av talan

Technopromexport

Under slutförhandlingen i skiljeförfarandet uppkom en diskussion om behörigheten för en person att företräda Mir’s. Med anledning av detta uppmärksammades Technopromexport på att bolag i Afghanistan måste ha en licens för att existera. Technopromexport bad därför Mir’s att styrka att bolaget hade en licens, vilket Mir’s inte kunde. Av den licens som Mir’s har gett in i klandermålet avseende bl.a. tiden då avtalet ingicks framgår att licensen gällde från den 25 maj 2004 till den 4 oktober 2005. Licensen skulle alltså ha haft en giltighetstid överstigande ett år, vilket är felaktigt.

Det framgår av ”Business Licensing Regulation” från 2004 att en licens gäller under ett år.

Mir’s

Under slutförhandlingen i skiljeförfarandet och fram till dess skiljedomen meddelades framställde Technopromexport flera invändningar och synpunkter som rörde Mir’s status. I huvudsak har det varit fråga om rätt person företrätt Mir’s, om Mir’s ombud hade giltig fullmakt, om Mir’s hade någon licens m.m. På skiljenämndens begäran presenterade Mir’s flera dokument som visade dess företrädares status och ställning samt ursprungsdokument rörande den bolagsrättsliga statusen. Kompletterande information tillhandahölls skiljenämnden efter begäran. Mir’s har i hovrätten gett in ytterligare handlingar rörande förekomsten av en licens vid den tidpunkt då avtalet träffades.

Utredningen i hovrätten

Målet har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 och 53 kap. 1 § RB avgjorts utan huvudförhandling. Skriftlig bevisning har åberopats.

Domskäl

Technopromexport har som grund för sin talan åberopat att skiljedomen inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal och därför ska upphävas. Frågan är om denna omständighet är prekluderad, dvs. om Technopromexport har förlorat rätten att göra omständigheten gällande.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 34 § andra stycket LSF har en part inte rätt att i en klanderprocess åberopa en omständighet som han genom att delta i skiljeförfarandet utan invändning eller på annat sätt får anses ha avstått från att göra gällande. Ett avstående kan göras uttryckligen eller genom att parten deltar i skiljeförfarandet utan att anmärka mot omständigheten. En parts underlåtenhet att under förfarandet protestera mot ett beslut eller en viss procedur medför inte utan vidare att parten har förlorat sin klanderrätt. För detta krävs att passiviteten är att uppfatta som ett avstående, ett konstaterande som dock ofta ligger nära till hands. När det gäller rena behörighetsfrågor, t.ex. om skiljeavtalet är ogiltigt, är den dominerande uppfattningen att redan en ren underlåtenhet att göra en behörighetsinvändning medför att skiljenämnden blir behörig (se prop. 1998/99:35 s. 236 och Lars Heuman, Skiljemannarätt, s. 299).

När det gäller handläggningsfel uttalas i doktrinen att en part för att behålla sin rätt att åberopa en omständighet tydligt och villkorslöst måste klargöra att handläggningen inte godtas (Heuman, a.a. s. 301). Ett vagt missnöje anses inte få någon verkan och inte heller ett uttalande om att en annan handläggning hade varit att föredra. En part måste enligt Heuman förklara att han protesterar eller att han förbehåller sig rätten att klandra en framtida skiljedom. Även en felaktigt motiverad protest eller en omotiverad protest anses verksam (a.a. s. 301).

En förutsättning för att en part ska förlora rätten att åberopa en omständighet i en klanderprocess är att parten har haft kännedom om den under skiljeförfarandet (se prop. 1998/99:35 s. 149 samt Bengt Olsson och Johan Kvart, Lagen om skiljeförfarande, s. 148). I detta har ansetts ligga en viss skyldighet för parten att utreda misstänkta klandergrunder. Om en part har vissa belägg för att en oriktighet förekommit, har det ansetts att parten inte medvetet kan avstå från att undersöka detta för att slippa protestera men ändå vara bibehållen sin klanderrätt. Underlåter parten avsiktligen att utreda förekomsten av en misstänkt klandergrund kan detta tolkas som ett avstående (Heuman, a.a. s. 296 f.). Annorlunda uttryckt har det ansetts att det uttryckliga eller konkludenta avståendet bör sättas i relation till insikten om ett specifikt fel som förevarit eller kan komma att förevara. Syftet med klanderbestämmelserna är nämligen att motverka att en part spekulerar i utgången av skiljeförfarandet (Erik Nerep, Festskrift till Hjerner, s. 433).

Är frågan om skiljeavtalets ogiltighet prekluderad?

Huvudförhandlingen i skiljeförfarandet mellan parterna avslutades den 20 januari 2010. Därefter förelades parterna att ge in ytterligare inlagor. Mir’s ingav ett flertal handlingar rörande bolagets existens. I en inlaga den 11 mars 2010 anförde Technopromexport bl.a. följande.

(Se p. 11 i HD:s dom.)

Hovrätten konstaterar inledningsvis att frågan om skiljeavtalets ogiltighet omnämns i inlagan och att det därigenom är klart att Technopromexport hade sådan kunskap att bolaget kunde misstänka att en klandergrund förelåg. Resonemanget i inlagan förs dock i mycket allmänna ordalag. Technopromexport nämner att det är möjligt att Mir’s saknade licens när avtalet undertecknades och att bolaget, om det inte fanns någon licens, skulle ha haft möjlighet att förklara skiljeavtalet ogiltigt. Uttalandena kan inte anses utgöra en tydlig och villkorslös invändning om avtalets ogiltighet. Inlagan i dess helhet ger snarare intryck av att Technopromexport, i den utredningssituation som var för handen, var införstådd med att skiljeförfarandet fullföljdes.

Hovrätten noterar att inte heller skiljenämnden tycks har uppfattat innehållet i inlagan som en invändning om avtalets ogiltighet. Genom ett beslut den 3 augusti 2010 tog skiljenämnden ställning till ett antal processuella invändningar från Technopromexport bl.a. om Mir’s existens och rätt att föra talan vid tidpunkter som var relevanta för skiljeförfarandet. Något beslut om skiljeavtalets ogiltighet fattades dock inte, och Technopromexport protesterade inte heller mot skiljenämndens beslut.

Hovrätten finner alltså att Technopromexport har deltagit - och fullföljt - skiljeförfarandet utan invändning och därmed får anses ha avstått från att göra omständigheten gällande i den mening som avses i 34 § andra stycket LSF. Den åberopade klandergrunden är därför prekluderad. Eftersom Technopromexport i övrigt inte har åberopat någon grund för sin talan ska käromålet ogillas.

- - -

Hovrätten anser att målet rymmer frågor där det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av HD. Hovrätten tillåter därför att domen överklagas (se 43 § andra stycket LSF).

Domslut

Domslut

Hovrätten ogillar Joint Stock Company Technopromexports käromål.

Domskäl

HD (justitieråden Ella Nyström, Göran Lambertz, Johnny Herre, referent, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson) meddelade den 14 juni 2013 följande dom.

Skäl

Bakgrund

Har hovrätten lagt en omständighet som inte åberopats av part till grund för avgörandet?

Är grunden för Technopromexports klandertalan prekluderad?

After the rude answer of the Chairman of the Arbitral Tribunal to the Respondent’s request to ask the Claimant to submit the financial documents, the Respondent did not dare to repeatedly bother the Chairman with the request to receive the texts of all business licenses of the company Mir’s Limited. Therefore, the Respondent could not find out whether the company Mir’s Limited had a business license at the time of signing the Agreement with the Respondent. However, analyzing the text of the answer of the Ministry of Commerce and Industries of Afghanistan to the inquiry of the Embassy of the Russian Federation in Afghanistan (see Exhibit R42) one can come to a conclusion that it is possible that at the time when the Agreement was signed there was no business license. The Agreement is dated 11 July 2005. Mir’s Limited was established in the years 2003-2004, therefore, its first business license expired in 2004-2005. The renewed license was received on 21 June 2008.

If there was no license, the Respondent would have an opportunity to declare the invalidity of the Agreement made between the Claimant and the Respondent, including the arbitration clause contained therein. All the abovestated have a direct relevance to understanding of the Claimant’s legal status regarding which the Respondent felt a doubt in the course of the hearing analyzing the behavior of Mr Nasir Shansab.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.