NJA 2013 s. 685

I mål om anordnande av förvaltarskap ska enligt 20 kap. 2 a § FB domstolen under närmare angivna förutsättningar förordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt i ärendet. Ett sådant rättegångsbiträde har enligt vad som anges i därefter följande paragraf rätt till skälig ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag.

Uppdraget att bevaka den enskildes rätt i ärendet omfattar allmänt sett inte att på dennes vägnar vidta dispositiva handlingar i processen eller att fullfölja talan till högre rätt. För detta krävs att den enskilde lämnar biträdet fullmakt att företräda honom eller henne som rättegångsombud. Det står dock klart att även sådana åtgärder som förutsätter förekomsten av en dylik fullmakt omfattas av det förordnande som lämnats biträdet och därmed också ger rätt till ersättning av allmänna medel.

De nu angivna principerna för uppdragets omfattning och rätten till ersättning är inte begränsade till rättegångsbiträden enligt föräldrabalken utan gör sig gällande även vid andra typer av liknande förordnanden. Vanligt förekommande exempel är bl.a. offentliga försvarare, se 21 kap. 3 a § RB, eller rättshjälpsbiträden enligt rättshjälpslagen (1996:1619).

I rättspraxis har offentliga försvarare och rättshjälpsbiträden i vissa fall fått ersättning av allmänna medel för arbete avseende överklagande av en tingsrätts avgörande, trots att de inte erhållit någon fullmakt som gett dem ställning som rättegångsombud, se NJA 1977 s. 232 och NJA 1979 s. 251 samt även NJA 1973 s. 385 och 1980 s. 587. Det utförda arbetet har då kunnat hänföras antingen till sådant efterarbete till tingsrättens avgörande som inte har kunnat förutses när kostnadsyrkandet vid tingsrätten framställdes, eller till sådana åtgärder som ansetts mer omedelbart påkallade för att tillvarata den enskildes rätt samtidigt som denne kunnat förväntas utfärda en ombudsfullmakt.

Det arbete som J.W. i förevarande mål har lagt ned på överklagandet till hovrätten kan inte hänföras till efterarbete till tingsrättens beslut. Vidare framstår det nedlagda arbetet som mer omfattande än nödvändigt för att tillvarata den enskildes rätt innan tiden för överklagande av tingsrättens beslut löpte ut; för detta ändamål hade det varit tillräckligt med ett mer kortfattat överklagande som hade kunnat kompletteras när en rättegångsfullmakt erhållits, jfr 12 kap. 9 § andra stycket sista meningen RB.

En skillnad mellan de i det föregående angivna refererade avgörandena och förevarande mål är emellertid att mål om förvaltarskap handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Enligt 47 § nämnda lag behöver en skriftlig fullmakt inte företes annat än om domstolen anser att det behövs. I första hand avses därmed sådana fall i vilka domstolen finner skäl att ifrågasätta det uppgivna ombudets behörighet, se NJA II 1947 s. 96 ff. och Fitger, Peter, Lagen om domstolsärenden - En kommentar, 2 uppl. 2004, s. 326. Den fullmakt som ligger till grund för behörigheten är således inte underkastad några särskilda formkrav, även om omständigheterna i ett enskilt fall kan ge anledning att låta det uppgivna ombudet styrka sin behörighet med en skriftlig fullmakt.

Bestämmelserna om rättegångsfullmakt i mål som handläggs enligt lagen om domstolsärenden skiljer sig sålunda från vad som gäller i mål som handläggs enligt RB. I sådana mål krävs att fullmakten är skriftlig och visas upp i målet eller annars lämnas muntligen inför rätten för att ge behörighet att företräda den enskilde i rättegången, 12 kap. 8 och 9 §§ RB.

HD finner inte skäl att ifrågasätta J.W:s uppgift att hon muntligen fått i uppdrag att överklaga tingsrättens beslut. Utarbetandet av överklagandet och det arbete hon utfört under den fortsatta handläggningen vid hovrätten har därmed också kommit att omfattas av hennes förordnande. För detta är hon berättigad till ersättning. Det begärda beloppet framstår som skäligt.

I ett ärende om anordnande av förvaltarskap för en man förordnade tingsrätten med stöd av 20 kap. 2 a § FB jur.kand. J.W., som är verksam på en advokatbyrå, till biträde att bevaka den enskildes rätt i ärendet. Sedan tingsrätten hade beslutat om förvaltarskap överklagade hon - som uppgivet ombud och i mannens namn - beslutet till hovrätten. Där förelades hon, efter viss annan handläggning, att ge in en skriftlig ombudsfullmakt med erinran om att överklagandet annars kunde komma att avvisas. Efter ytterligare skriftväxling förklarade J.W. att hon inte kunde ge in någon fullmakt. Hon anförde att överklagandet hade skett på den enskildes uppdrag men att mannen därefter, trots påminnelser till honom och till personalen på det vårdboende där han vistades, inte hade undertecknat den fullmaktshandling som hon hade skickat till honom. J.W. yrkade samtidigt ersättning av allmänna medel för sitt arbete i anledning av överklagandet.

Hovrätten avvisade överklagandet. Hovrätten har funnit att J.W. inte är berättigad till ersättning eftersom hon inte styrkt sin behörighet att föra den enskildes talan.

J.W. har i HD vidhållit sitt krav på ersättning. Hon har sammanfattningsvis gjort gällande att hon handlat på sin huvudmans uppdrag i enlighet med det förordnande som lämnats henne.

I ett ärende om anordnande av förvaltarskap ska enligt 20 kap. 2 a § FB domstolen under närmare angivna förutsättningar förordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt i ärendet. Ett sådant rättegångsbiträde har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för sitt arbete.

Rättegångsbiträdet har i uppdrag att biträda en enskild part som befinner sig i en utsatt situation. Den enskilde kan ha svårt att förstå de rättsliga och andra åtgärder som behöver vidtas i ärendet. Biträdets kommunikation med den enskilde måste anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Detta ställer särskilda krav på den som kommer i fråga för uppdrag som rättegångsbiträde. Med hänsyn till föreliggande lämplighetskrav ges sådana uppdrag ofta till advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer.

Frågor om förvaltarskap enligt föräldrabalken handläggs i domstol enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Ett rättegångsbiträde enligt 20 kap. 2 a § FB är inte ett sådant biträde som åsyftas i 47 § första stycket ärendelagen, där behörighet att handla på partens vägnar föreligger endast när denne är närvarande i domstolen (jfr Peter Fitger, Lagen om domstolsärenden, En kommentar, 2 uppl. 2004, s. 323 och 325). Rättegångsbiträdet har en självständigare ställning i processen, och i den utsträckning som rättegångsbiträdet direkt agerar utifrån den enskildes instruktioner är biträdet också att se som ett ombud för den enskilde. Ett sådant rättegångsbiträde får som den enskildes företrädare i domstolen företa de processhandlingar som biträdet, med beaktande av den enskildes instruktioner och övriga omständigheter, bedömer vara ändamålsenliga för att tillvarata den enskildes rätt i ärendet.

Det krav som finns i 12 kap. 9 § RB, att ett ombud ska förete rättegångsfullmakt i original, har inte någon motsvarighet i ärendelagen. I domstolsärenden gäller i stället enligt 47 § andra stycket tredje meningen att skriftlig fullmakt ska företes bara om domstolen anser att det behövs. Vad gäller rättegångsbiträden enligt 20 kap. 2 a § FB finns det sällan anledning att kräva in en skriftlig fullmakt. En hovrätt kan alltså vid ett överklagande normalt godta en uppgift från ett sådant rättegångsbiträde om att han eller hon agerar enligt fullmakt från den enskilde. Det innebär i sin tur att rättegångsbiträdet i princip kan utföra erforderliga åtgärder för att tillvarata den enskildes rätt utan att införskaffa någon skriftlig fullmakt i förväg.

Det framgår av J.W:s uppgifter att hon muntligen fick i uppdrag att överklaga tingsrättens beslut. Arbetet med överklagandet och med den fortsatta handläggningen i hovrätten har därför kommit att omfattas av hennes förordnande. För detta är hon berättigad till ersättning. Att hon efter hovrättens föreläggande inte har kunnat ge in någon skriftlig fullmakt föranleder inte någon annan bedömning. Det begärda beloppet är skäligt. Hennes överklagande ska alltså bifallas.