NJA 2014 s. 413

Islamiska Republiken Irans domstolsväsendes centrala kontor för internationella ärenden har begärt att den iranske medborgaren M.A.S. ska utlämnas för verkställighet av straff.

Sedan ärendet överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, har riksåklagaren enligt 17 § utlämningslagen överlämnat ärendet till HD tillsammans med ett eget yttrande.

Enligt riksåklagaren föreligger det hinder mot utlämning enligt 9 § första stycket utlämningslagen. En utlämning skulle enligt riksåklagaren också vara oförenlig med artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

M.A.S. har motsatt sig utlämning och instämt i riksåklagarens bedömning att det föreligger hinder mot utlämning.

M.A.S. har inte varit frihetsberövad i utlämningsärendet.

Till stöd för framställningen har åberopats en dom den 14 mars 2007 från avdelning 23 vid Islamiska revolutionsdomstolen i Teheran enligt vilken M.A.S. har dömts för köp och innehav av 3 kg opium den 13 januari 2007 till fängelse i tre år, 60 miljoner IRR i böter och 45 piskrapp som i domen omvandlats till 3 miljoner IRR i böter.

Till utlämningsframställningen har bifogats bl.a. ett protokoll från förhör med M.A.S. i vilket han skriftligen erkänner gärningen. Därutöver finns en redogörelse för hur gripandet av M.A.S. och hans medtilltalade gick till, ett utdrag från ett förhör med den medtilltalade, fingeravtryck samt en handling enligt vilken Centrum för mottagning av narkotika har tagit emot 3 kg opium. På handlingen är M.A.S:s namn antecknat.

M.A.S. har förnekat att han har dömts för narkotikabrott och att han har gjort sig skyldig till brott enligt utlämningsframställningen. Han har anfört bl.a. följande. Det förhörsprotokoll som har bifogats utredningen från Iran avser inte något förhör som hållits med honom. Under år 2004 var han misstänkt och frihetsberövad för politiskt brott i Iran, bestående i att han hade närvarat vid demonstrationer i samband med val. Under de fyra veckor han då var frihetsberövad misshandlades han genom att bli bunden och få slag och piskrapp utdelade mot sig. De fingeravtryck som har bifogats framställningen måste vara tagna i samband med frihetsberövandet. Han kom till Sverige år 2006 och var på tillfälligt besök i Iran i januari 2007. M.A.S. tror att det är hans före detta hustrus släkt som ligger bakom den falska domen på narkotikabrott och begäran om utlämning. De trakasserade och förnedrade honom på olika sätt i Iran. Han är även i Sverige utsatt för trakasserier och brottsliga gärningar av hennes släkt.

Mellan Sverige och Iran finns det inte någon sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket utlämningslagen. En förutsättning för att utlämning ska kunna ske är därmed att den åberopade domen stöds av utredningen och att den inte heller annars föranleder någon allvarlig erinran (9 § första stycket utlämningslagen).

Formuleringen i 9 § första stycket utlämningslagen innebär enligt förarbetena ett krav på att den åberopade domen uppfyller rimlig standard. Den utländska domen ska inte detaljgranskas; det är främst fråga om att pröva ifall de invändningar som den dömde för fram allvarligt rubbar tilltron till domen. Det ska alltså av de överlämnade handlingarna och vad som förekommer vid prövningen framgå att domen i allt väsentligt är riktig. (NJA II 1958 s. 29 f.) Vad som är känt om rättsväsendet i det land som har begärt utlämning är då av betydelse (NJA 2008 N 21 och NJA 2013 s. 88).

Av Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Iran år 2011 framgår bl.a. följande. Rättssystemet i Iran är mycket politiserat och präglat av oförutsebarhet och korruption. I praktiken saknas ett självständigt rättsväsende. Det legala ramverket är svagt och tvetydigt. Brottsrubriceringarna lämnar ett godtyckligt tolkningsutrymme och öppnar för missbruk. Ett grundläggande problem är att enskilda domare, som inte sällan saknar formell juridisk utbildning, inte enbart förväntas döma utifrån kodifierad lag. I många fall baseras domarna på tolkningar av religiösa skrifter och uttalanden av religiösa auktoriteter. Detta skapar inkonsekvens, osäkerhet och sammanblandning av rättskällor. Det finns dock en huvudprincip, och den är att islamisk rätt (sharia) har företräde framför annan lag. Ingenting tyder på att förhållandena i något avgörande hänseende har förändrats efter år 2011.

Av domen framgår inte om M.A.S. var närvarande under rättegången. Någon muntlig bevisning förefaller inte ha tagits upp vid denna. Domen grundas i huvudsak på att M.A.S. skulle ha erkänt de åtalade gärningarna under förundersökningen, något som får ett visst stöd av den i ärendet åberopade utredningen men som M.A.S. har förnekat. Det är fråga om allvarlig brottslighet och en kännbar påföljd. Vid en samlad bedömning, och särskilt med hänsyn till vad som är känt om rättssystemet i Iran, kan den åberopade domen inte anses uppfylla det krav som gäller enligt 9 § första stycket utlämningslagen. Det föreligger därför hinder mot utlämning av M.A.S.

Vid denna bedömning saknar HD anledning att uttala sig i frågan om det föreligger andra hinder mot utlämning enligt utlämningslagen eller om utlämning av M.A.S. skulle strida mot Europakonventionen.