NJA 2014 s. 929
Tillfällig uppställning av ett fordon vid privat transport av en rörelsehindrad person, som behövde hjälp efter att hon kommit ut ur fordonet, har ansetts utgöra parkering som omfattas av undantaget från parkeringsförbud i 11 kap. 9 § första stycket 7 trafikförordningen.
Polismyndigheten i Stockholms län utfärdade den 3 januari 2013 en parkeringsanmärkning för den av A.-C.B.O. ägda bilen LCK 114, som hade varit uppställd denna dag kl. 14.24-14.32 på Kärrtorpsvägen i Stockholm, där det då rådde parkeringsförbud enligt lokal trafikföreskrift.
Parkeringsanmärkningen bestreds av T.K. som företrädare för A.-C.B.O. Han uppgav att bilen hade stannats för att han och föraren måste hjälpa hans 92-åriga svägerska från bilen genom snön och uppför trapporna till hans lägenhet. När detta var klart gick de tillbaka till bilen för att flytta den till en parkeringsplats.
Polismyndigheten lämnade bestridandet utan bifall genom beslut den 30 januari 2013. Som grund för beslutet anfördes i huvudsak följande. Fordonet var uppställt i strid mot gällande förbud att parkera. Där parkeringsförbud råder får fordon inte uppställas annat än för på- eller avstigning eller för på- eller avlastning av gods. Vad T.K. anfört utgör inga ansvarsbefriande omständigheter.
Tingsrätten
T.K. överklagade polismyndighetens beslut och yrkade att parkeringsanmärkningen skulle undanröjas. Han uppgav bl.a. att vägen från gatan till porten hade varit isig och dåligt snöröjd och att det inte gick fort att ledsaga en 92-åring till bostaden två trappor upp utan hiss.
Domskäl
Tingsrätten (tingsnotarien Kajsa Eldin) anförde i beslut den 16 april 2013:
Skäl
Enligt den åberopade lokala trafikföreskriften (0180 2008 01940) råder förbud att parkera fordon på Kärrtorpsvägen. Det är ostridigt att T.K. ställde den bil han ansvarade för på gatan under knappt åtta minuter. Frågan är om hans invändning innebär att omständigheterna ska bedömas som avlastning istället för parkering.
Av 11 kap. 9 § 7 trafikförordningen framgår att fordon får parkeras, trots förbud som har meddelats av lokala trafikföreskrifter, vid transport av sjuka eller rörelsehindrade om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas. Undantaget gäller inte bara regelrätta sjuktransporter utan kan även tillämpas vid andra tillfälliga behov och av vem som helst som transporterar en sjuk eller rörelsehindrad och i samband med det lämnar nödvändig personlig assistans (se RH 1993:113). En viss väntetid vid på- eller avlastning kan accepteras när den resande på grund av sin ålder eller av medicinska skäl har särskilt behov av assistans för att ta sig i eller ur fordonet (se RH 2004:53).
Mot bakgrund av ovanstående finner tingsrätten att omständigheterna ska bedömas som avlastning, inte parkering. Den tid som T.K. ställde bilen på gatan kan inte heller anses vara för lång. T.K. ska därmed befrias från skyldigheten att betala felparkeringsavgift.
Slut
Tingsrätten undanröjde betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen.
Svea hovrätt
Polismyndigheten i Stockholms län överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa polismyndighetens beslut om parkeringsanmärkning.
A.-C.B.O. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Gun Lombach samt hovrättsassessorn Marianne Trägårdh, referent) anförde i beslut den 14 oktober 2013:
Skäl
A.-C.B.O. är registrerad ägare till den bil som parkeringsanmärkningen avser. T.K. har, enligt vad som framgår av handlingarna, som ombud för A.-C.B.O. fört hennes talan hos polismyndigheten och i tingsrätten. Han är ombud även här. Polismyndigheten och tingsrätten har emellertid felaktigt angett T.K. som part i målet. Felet kan dock inte antas ha påverkat ärendets utgång och kan avhjälpas i hovrätten.
Polismyndigheten utfärdade parkeringsanmärkningen eftersom bilen var parkerad på plats där det enligt lokal trafikföreskrift råder parkeringsförbud torsdagar kl 8-16 under tiden 1 november-15 maj. Med parkering avses enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner en uppställning av ett fordon med eller utan förare av någon annan anledning än som föranleds av trafikförhållandena, sker för att undvika fara eller sker för på- eller avstigning eller på- eller avlastning av gods. Fråga är därför om bilen endast stannats för på- eller avstigning.
A.-C.B.O. har uppgivit bl.a. följande. Bilen stannades på platsen så att föraren och en passagerare tillsammans kunde hjälpa en 92-årig kvinna från bilen till en lägenhet. Kvinnan lider av kraftigt nedsatt syn och svårigheter med balansen samt att gå. Hon behövde därför hjälp att ta sig från bilen till lägenheten. Gångvägen från gatan till porten var isig och dåligt snöröjd så det tog åtminstone 10-15 minuter att ledsaga henne till lägenheten två trappor upp och sedan hämta bilen igen. Av säkerhetsskäl behövdes två personer som hjälpte kvinnan.
Begreppet på- eller avstigning är inte definierat i lagstiftningen. Utgångspunkten måste dock vara att bilen får stannas en kortare stund för att låta en passagerare stiga på eller stiga av och i vissa undantagssituationer att föraren kan lämna bilen för att assistera den som behöver hjälp att stiga in i eller lämna bilen. På- eller avstigning kan inte anses omfatta att någon, som i detta fall, ska ta sig från bilen och två trappor upp till en lägenhet. Uppställningen är därför att anse som parkering i förordningens mening.
Fråga blir då om undantagsregeln i 11 kap. 9 § punkten 7 trafikförordningen (1998:1276) är tillämplig. Enligt undantagsregeln får fordon stannas eller parkeras på plats där det annars enligt lokala trafikföreskrifter råder förbud att stanna eller parkera, om fordonet används vid transport av sjuka eller rörelsehindrade och omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas. I förarbetena (regeringens förordningsmotiv 1984:4 s. 2 f.) till den ändring varigenom den aktuella bestämmelsen infördes i 159 a § andra stycket vägtrafikkungörelsen sägs bl.a.: ”Bestämmelsen är avsedd att tillämpas inte bara vid ambulanstransporter och liknande. Även när andra tillfälliga behov uppstår kan bestämmelsen tillämpas - t.ex. av den som för kortare tid drabbas av nedsatt rörelseförmåga. Undantaget gäller alltså inte bara regelrätta sjuktransporter. Under de förutsättningar som angetts i bestämmelsen får den nyttjas av vem som helst som transporterar en sjuk eller rörelsehindrad och i samband med det lämnar nödvändig personlig assistans. Jag vill emellertid understryka att denna regel är en undantagsbestämmelse som är avsedd att täcka vissa kvalificerade behov som inte kan fångas upp av de övriga dispensmöjligheterna. En restriktiv tillämpning är alltså avsedd.”
Polismyndigheten har inte bestritt A.-C.B.O:s uppgifter om att bilen inte stod hindrande eller hennes uppgifter om de omständigheter som medförde att kvinnan behövde assistans för att ta sig från bilen till lägenheten. Uppgifterna får därför godtas. Det är således utrett att bilen användes för transport av en rörelsehindrad kvinna som behövde personlig assistans. Hovrätten finner inte skäl att ifrågasätta uppgiften om att situationen var sådan att två personer behövde hjälpa kvinnan att ta sig ur bilen och till lägenheten. Att bestämmelsen främst är avsedd att tillämpas vid tillfälliga behov framgår av de ovan redovisade förarbetena. Kvinnans rörelsesvårigheter har inte varit av tillfällig karaktär och det har varit fråga om parkering efter en resa från en begravning, för vilken resa det i förväg funnits förutsättningar att planera. Mot denna bakgrund och då undantagsbestämmelsen ska tillämpas restriktivt finner hovrätten att omständigheterna inte har varit sådana att undantaget är tillämpligt. Tingsrättens beslut ska därför ändras och A.-C.B.O. åläggas betalningsansvar för parkeringsanmärkningen.
Hovrätten anser att målet rymmer frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande av enskild kan prövas av HD. Hovrätten tillåter därför att beslutet överklagas också av A.-C.B.O. (se 10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift).
Beslut
Med ändring av tingsrättens beslut ålägger hovrätten A.-C.B.O. betalningsansvar för parkeringsanmärkningen den 3 januari 2013.
Högsta domstolen
A.-C.B.O. överklagade hovrättens beslut och yrkade att betalningsansvaret för felparkeringsavgiften skulle undanröjas.
Polismyndigheten i Stockholms län motsatte sig ändring av hovrättens beslut.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ann-Sofie Bodin, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl
Den 3 januari 2013 utfärdades en parkeringsanmärkning för en bil som tillhörde A.-C.B.O. och som stod uppställd på Kärrtorpsvägen i Stockholm. På parkeringsanmärkningen fanns anteckningen ”Parkerat på plats med förbud att parkera. Lokal trafikföreskrift”.
A.-C.B.O. bestred betalningsansvar. Polismyndigheten i Stockholms län lämnade hennes bestridande utan bifall. Sedan A.-C.B.O. överklagat beslutet undanröjde tingsrätten betalningsskyldigheten. Hovrätten har ändrat tingsrättens beslut och fastställt betalningsansvaret för felparkeringsavgiften.
Enligt tillämplig lokal trafikföreskrift råder parkeringsförbud på platsen torsdagar kl. 08.00-16.00 under tiden 1 november-15 maj.
I målet är ostridigt att A.-C.B.O:s bil stod uppställd på platsen mellan kl. 14.24 och kl. 14.32 medan föraren och en passagerare gemensamt hjälpte en person i behov av assistans från bilen till en lägenhet. A.-C.B.O. har gjort gällande att uppställningen inte ska betraktas som parkering.
Med parkering avses enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner en uppställning av ett fordon med eller utan förare av någon annan anledning än som föranleds av trafikförhållandena, sker för att undvika fara, eller sker för på- eller avstigning eller för på- eller avlastning av gods. Av 1 kap. 3 § trafikförordningen (1998:1276) framgår att begreppet har samma betydelse när det används i trafikförordningen.
Frågan är alltså om en uppställning av ett fordon som sker för att en person i behov av assistans ska ledsagas till en lägenhet ska anses ha skett för på- eller avstigning i den mening som avses i förordningen om vägtrafikdefinitioner eller om den, såsom polismyndigheten hävdat, utgör parkering.
Vad som avses med uttrycket på- eller avstigning framgår inte av förordningen. Före den 1 februari 1981 gällde att en uppställning för detta ändamål eller för på- eller avlastning av gods endast fick ske under kortare tid för att inte bedömas som parkering (2 § vägtrafikkungörelsen [1972:603] i dess lydelse enligt SFS 1980:1116). Numera är emellertid tolkningen begränsad till att gälla vad som är på- eller avstigning eller på- eller avlastning av gods.
Syftet med undantagen för på- eller avstigning och på- eller avlastning av gods måste vara att en förare av praktiska skäl ska kunna ställa bilen tillfälligt på exempelvis en plats där parkeringsförbud råder för dessa ändamål. När det gäller på- eller avlastning av gods godtas inte bara att godset lastas i eller ur en bil, utan också att det forslas till eller från en fastighet och även inom fastigheten (NJA 1963 s. 1). Motsvarande praktiska skäl kan göra sig gällande vid en uppställning för på- eller avstigning. Det gäller inte minst när det är fråga om färdtjänstresor eller liknande där en person på grund av t.ex. ålder eller av medicinska skäl har särskilt behov av assistans.
Att en passagerare i behov av assistans ledsagas till eller från en lägenhet har normalt sådant samband med på- eller avstigningen att fordonet även under denna tid bör anses vara uppställt för detta ändamål. Det sagda leder till bedömningen att en uppställning av ett fordon som sker för att en person i behov av assistans ska ledsagas till en lägenhet ska anses ha skett för på- eller avstigning i den mening som avses i förordningen om vägtrafikdefinitioner.
A.-C.B.O. har lämnat en ingående redogörelse för omständigheterna i samband med uppställningen av bilen. Det saknas anledning att ifrågasätta uppgifterna. Hon har uppgett att bilen stannades på platsen för att föraren och en passagerare gemensamt skulle hjälpa en 92-årig kvinna att ta sig från bilen till en lägenhet. Kvinnan lider av kraftigt nedsatt syn samt har svårigheter med balansen och att gå. Gångvägen från gatan till porten var isig och dåligt snöröjd. Det tog föraren och passageraren ca 10-15 minuter att ledsaga kvinnan till lägenheten två trappor upp och sedan hämta bilen igen. Av säkerhetsskäl behövdes två personer som hjälpte kvinnan.
Mot bakgrund av det anförda ska A.-C.B.O:s bil anses ha varit uppställd för på- eller avstigning. Uppställningen är därmed inte att betrakta som parkering. Detta innebär att betalningsansvaret för felparkeringsavgiften ska undanröjas och hennes överklagande bifallas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut undanröjer HD betalningsansvaret för felparkeringsavgiften.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, referent, och Anders Eka) meddelade den 19 december 2014 följande slutliga beslut:
Skäl
Bakgrund
Den 3 januari 2013 utfärdades en parkeringsanmärkning för en bil som tillhörde A.-C.B.O. och som stod uppställd på Kärrtorpsvägen i Stockholm kl. 14.24-14.32 samma dag. På platsen gällde parkeringsförbud enligt en lokal trafikföreskrift.
A.-C.B.O. bestred betalningsansvar på den grunden att uppställningen inte var att betrakta som parkering. Föraren och en passagerare hade gemensamt ledsagat en 92-årig kvinna till en lägenhet på andra våningen. Kvinnan hade kraftigt nedsatt syn och svårt med balansen. Gångvägen från gatan till porten var isig och dåligt snöröjd. Det tog därför 10-15 minuter att följa henne. A.-C.B.O. har också uppgett att det av säkerhetsskäl behövdes två personer som hjälpte kvinnan.
Polismyndigheten i Stockholms län lämnade bestridandet utan bifall. Sedan A.-C.B.O. överklagat beslutet undanröjde tingsrätten betalningsskyldigheten. Hovrätten har ändrat tingsrättens beslut och ålagt A.-C.B.O. betalningsansvar för felparkeringsavgiften.
Författningsregleringen
Med parkering avses enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner uppställning av ett fordon med eller utan förare av någon annan anledning än som 1. föranleds av trafikförhållandena, 2. sker för att undvika fara, eller 3. sker för på- eller avstigning eller på- eller avlastning av gods.
Enligt 11 kap. 9 § första stycket 7 trafikförordningen (1998:1276) får ett fordon trots parkeringsförbud parkeras när det används vid transport av sjuka eller rörelsehindrade. Undantaget gäller enligt andra stycket bara om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas.
Parkering
Lagstiftaren har inte gjort några uttalanden om vad som ska avses med uttrycket på- eller avstigning i 2 § förordningen om vägtrafikdefinitioner. Det finns inte heller någon vägledande rättspraxis om detta. I tre rättsfall som gällde tidigare lagstiftning - NJA 1959 s. 349, NJA 1961 s. 468 och NJA 1963 s. 1 - har HD haft att tillämpa uttrycket på- eller avlastning av gods. Detta uttryck omfattar inte bara att godset lastas i eller ur en bil, utan också att det forslas till eller från en fastighet och även inom fastigheten.
I uttrycket på- eller avstigning får rent språkligt anses ligga något som sker kortvarigt. Utgångspunkten bör vara att föraren ska stanna i eller nära bilen. Att inte alla situationer där det finns ett behov av att ställa upp bilen under en kort tidsrymd omfattas får anses framgå av att flera sådana situationer är undantagna från parkeringsförbudet genom 11 kap. 9 § trafikförordningen. Det gäller exempelvis brådskande tjänsteutövning av vissa yrkeskategorier (p. 6) och - som nämnts ovan - transport av sjuka eller rörelsehindrade (p. 7).
Undantagsbestämmelserna fanns tidigare i 159 a § vägtrafikkungörelsen (1972:603). I förordningsmotiv den 9 februari 1984 uttalade regeringen att undantaget för transport av sjuka och rörelsehindrade var avsett att tillämpas inte bara vid ambulanstransporter och liknande, utan även vid andra tillfälliga behov. Det avsågs kunna utnyttjas av vem som helst som transporterar en sjuk eller rörelsehindrad person och i samband med det lämnar nödvändig personlig assistans. Det underströks samtidigt att regeln var en undantagsbestämmelse avsedd att täcka vissa kvalificerade behov som inte kunde fångas upp av övriga dispensmöjligheter. Tillämpningen skulle vara restriktiv.
Mot den angivna bakgrunden bör privata transporter av rörelsehindrade som behöver hjälp efter att de kommit ut ur fordonet anses omfattade av undantagsbestämmelsen i 11 kap. 9 § första stycket 7 trafikförordningen. Undantaget bör gälla även för andra likartade kvalificerade fall. Sådana situationer bör därmed inte anses omfattade av uttrycket avstigning i definitionen av parkering i 2 § förordningen om vägtrafikdefinitioner. Det innebär att sådan uppställning utgör parkering.
Bedömningen i detta fall
Transporten i det aktuella fallet avsåg en 92-årig kvinna med kraftigt nedsatt syn och svårigheter med balansen. Hon var rörelsehindrad på ett sådant sätt att undantaget från parkeringsförbudet för transport av sjuka och rörelsehindrade var tillämpligt. Omständigheterna får anses ha krävt att parkering skedde på angivet sätt, och såvitt har framkommit iakttogs särskild försiktighet (11 kap. 9 § andra stycket trafikförordningen).
I enlighet med det anförda var parkeringen tillåten. Betalningsansvaret för felparkeringsavgiften ska alltså undanröjas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut undanröjer HD betalningsansvaret för felparkeringsavgiften.
HD:s beslut meddelat: den 19 december 2014.
Mål nr: Ö 5374-13.
Lagrum: 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner och 11 kap. 9 § trafikförordningen (1998:1276).
Rättsfall: NJA 1959 s. 349, NJA 1961 s. 468 och NJA 1963 s.1.