NJA 2014 s. 935

Den fråga HD i första hand ska ta ställning till är huruvida konkursboet har en sådan rätt till medlen på kontona hos Handelsbanken att de kan utmätas för boets massaskuld eller om Peab är hänvisad till att utmäta boets redovisningsfordran hos konkursförvaltaren/advokatbyrån.

I 4 kap. 17 § UB stadgas att lös egendom får utmätas, om det framgår att egendomen ”tillhör” gäldenären. Det åvilar sökanden i utmätningsmål att styrka gäldenärens rätt till lös egendom för att utmätning ska få ske (se NJA 1983 s. 436). För utmätning enligt 4 kap. 17 § UB bör därmed i praktiken i allmänhet krävas skriftlig bevisning som styrker gäldenärens äganderätt eller annan likvärdig utredning som innefattar övertygande stöd för gäldenärens rätt. I vissa fall bör det vara tillräckligt med de yttre omständigheter som talar för att egendomen tillhör gäldenären. Här åsyftas fall då det beträffande egendom som inte kan vara föremål för besittning förhåller sig så att gäldenären är registrerad, inskriven eller på annat sätt upptagen som ägare under förhållanden som normalt innebär att den som upptagits på sådant sätt också är ägare. Mera konkret avses t.ex. banktillgodohavande som innestår på konto i gäldenärens namn. Nämnda omständighet utgör ett starkt stöd för att egendomen verkligen tillhör gäldenären. Att någon annan i realiteten skulle vara ägare förutsätter i allmänhet att något av följande förhållanden föreligger: a) gäldenären har överlåtit egendomen till annan, b) egendomen har övergått till annan genom bodelning eller c) gäldenären har överhuvud inte varit ägare utan endast utåt uppträtt som sådan, dvs. han har handlat för annans räkning. Det måste anses åvila tredje man, som gör anspråk på att äga egendomen på någon av nämnda grunder, att visa fog för sitt påstående. Det bör ofta vara tillräckligt att tredje mannen visar så mycket stöd för anspråket att gäldenärens äganderätt framstår som oklar. (Se Torkel Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 253 ff.)

Enligt 7 kap. 18 § konkurslagen ska pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo snarast göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank eller kreditmarknadsföretag. I förarbetena till lagen (1944:181) om redovisningsmedel har motsvarigheten till 7 kap. 18 § första stycket konkurslagen ansetts vara en ordningsföreskrift, vilken utgår från den mera omfattande grundsatsen, att alla konkursboets tillgångar ska hållas avskilda från annan egendom (SOU 1943:24 s. 9). En konkursförvaltare bör kunna välja mellan att ha boets medel insatta på bank i boets namn eller i förvaltarens eller förvaltarbyråns namn såsom klientmedel (jfr Kronofogdemyndighetens Handbok för konkurstillsyn, avsnitt 3.6.1.1, och Lars Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 364 ff.).

I den halvårsberättelse som åberopats av Peab anges att konkursboets medel finns innestående på konto hos Handelsbanken och i de transaktionsutdrag som bifogats har Independent Finans AB i konkurs angetts som kontohavare. Av de kontoutdrag som åberopats av konkursboet framgår emellertid att kontohavare är advokatbyrån och att det som på transaktionsutdragen angetts som kontohavare i själva verket är kontonamnen. Mot bakgrund av vem som angetts som kontohavare i kontoutdragen och att det för en konkursförvaltare måste vara möjligt att välja mellan att ha boets medel insatta på bank i boets namn eller i förvaltarens eller förvaltarbyråns namn såsom klientmedel, kan annat inte anses visat i målet än att kontohavare till de aktuella kontona är advokatbyrån.

Med redovisningsförhållande brukar förstås ett rättsförhållande varigenom någon har hand om och ansvarar för ett värde som tillhör någon annan. Av det följer att den som omhänderhar det värdet, man brukar tala om ett främmande värde, har att vid någon tidpunkt och på ett visst sätt föra över detta till den som det tillkommer. Denne har på motsvarande sätt en rätt att få detta sig tillfört. Kännetecknande för det främmande värdet är att det vid bevarad identifieringsbarhet tillkommer redovisningsborgenären med äganderätt. En penningsumma i främmande persons besittning kan vara skyddad mot dennes borgenärer genom att äganderätten till pengarna blivit bevarad, t.ex. då pengarna oavbrutet hållits avskilda från innehavarens egna medel (se NJA II 1944 s. 410).

Eftersom Peab inte företett någon utredning i målet om att pengarna hållits oavbrutet avskilda från konkursförvaltarens/advokatbyråns medel utgår HD vid sin fortsatta bedömning från att konkursboets äganderätt till medlen inte har bevarats på ett sådant sätt.

Har en sammanblandning av medel skett kan ett avskiljande enligt lagen om redovisningsmedel bli aktuellt.

I lagen om redovisningsmedel stadgas att vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annorledes håller avskilt ska vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare, om den redovisningsskyldige inte var på obestånd, när beloppet avskildes.

Genom införandet av lagen om redovisningsmedel har alltså det sakrättsliga skyddet för redovisningsmedel under vissa förutsättningar utsträckts till sådana fall, då sammanblandning skett med sysslomannens förmögenhet, men därefter ett motsvarande belopp blivit avskilt (se NJA II 1944 s. 410).

Av förarbetena till lagen om redovisningsmedel framgår att den situationen då t.ex. en konkursförvaltare eller förmyndare satt in medel i konkursboets eller myndlingens namn inte omfattas av lagen. I dessa situationer kan insättaren på grund av sin ställning som ställföreträdare disponera över banktillgodohavandet och när en konkursförvaltare etc. gör insättningar eller uttag på räkningen, sker det i konkursboets eller myndlingens namn. Dessa situationer bör därför bedömas på samma sätt som när en syssloman sätter in medel på huvudmannens räkning utan förbehåll om dispositionsrätt för insättaren, vilket endast innebär en överflyttning av medlen i huvudmannens besittning. (SOU 1943:24 s. 14 f. och NJA II 1944 s. 405 f.)

Är det däremot, som i detta fall, fråga om att medel satts in på klienträkning måste lagen om redovisningsmedel anses tillämplig (jfr Gösta Walin, Separationsrätt, 1975, s. 138 ff.).

Frågan blir då efter vilka principer redovisningsborgenärens (i det här fallet konkursboets) rätt ska bedömas. Det förefaller finnas huvudsakligen två synsätt.

Det första synsättet innebär att genom avskiljandet ska (i motsvarande mån) den ursprungliga sakrättsliga situationen anses ha återskapats. Redovisningsborgenärens rätt till avskilda medel är således att betrakta som en äganderätt och redovisningsmedlen alltså som ett surrogat. (Stefan Lindskog, Betalning, Om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, 2014, s. 686.) Detta synsätt vinner visst stöd av uttalanden i förarbetena till lagen om redovisningsmedel genom att där anfördes att lagen ska ge syssloman, som tillintetgjort huvudmans äganderätt genom att inte i rätt tid ha avskilt medel, möjlighet att genom senare avskiljande skapa ny äganderätt för huvudmannen. Vidare uttalades att huvudmannen ska svara för casus. Om banken går i konkurs, bör alltså risken drabba huvudmannen. (SOU 1943:24 s. 42 och NJA II 1944 s. 424, se även Gösta Walin, Separationsrätt, 1975 s. 138 ff.)

En variant som förts fram, också den med visst stöd i förarbetsuttalanden, är att kommissionsrättsliga regler bör tillämpas på redovisningsförhållanden (se Torgny Håstad, Svaret finns i lagboken, JT 2012-13 s. 972 ff. och Torgny Håstad, Bis in idem, JT 2013-14 s. 448 ff. samt SOU 1943:24 s. 41 f.).

Mot nämnda synsätt kan emellertid följande anföras. När väl en redovisningsskuld har uppkommit genom att den sakrättsliga identiteten till det omhänderhavda värdet har upphört, måste denna kunna infrias endast genom betalning. Att redovisningsgäldenären avskiljer medel kan då inte vara att betrakta som ett betalningssurrogat. Vidare kan redovisningsgäldenären inte nödvändigtvis göra sig fri mot redovisningsborgenären genom att anvisa redovisningsborgenären avskilda medel, eftersom dessa inte behöver vara tillräckliga eller tillgängliga för borgenären på det sätt som krävs för en befriande betalning. Det står härutöver redovisningsgäldenären fritt att själv tillgodogöra sig avskilda medel, både om han i motsvarande mån betalar till redovisningsborgenären men också utan att betala, om han är solvent och det inte föreligger någon avskiljandeskyldighet. (Jfr Lindskog, a.a., s. 686.)

Ser man till tidigare rättspraxis ansågs i rättsfallet NJA 2009 N 40 en överföring som banken C utförde efter instruktion av redovisningsborgenären A, inte ha skett med befriande verkan mot redovisningsgäldenären B, vilken hade satt in redovisningsmedlen på banken C. Detta rättsfall talar alltså emot att redovisningsborgenärens rätt till avskilda medel ska betraktas som en äganderätt. I stället tyder det på att redovisningsgäldenären ska anses vara ”ägare” till de avskilda medlen, vilket överensstämmer med det andra synsättet.

Härtill kommer att en redovisningsgäldenär har möjlighet att kvitta med motfordran hos redovisningsborgenären (se NJA 1971 s. 122). Som en grundläggande förutsättning för kvittning anges regelmässigt ömsesidighet. Ömsesidighetsgrundsatsen rymmer fyra särskilda krav för kvittning, nämligen att huvudfordringen ska tillkomma den påstådde A, att huvudfordringen ska gälla mot den påstådde B, att motfordringen ska tillkomma den påstådde B och att motfordringen ska gälla mot den påstådde A. Redovisningsgäldenärens kvittningsmöjlighet hos redovisningsborgenären talar alltså för att det är redovisningsgäldenären som ”äger” de avskilda medlen och att redovisningsborgenären endast har en fordran på redovisningsgäldenären. Om redovisningsgäldenären avskilt redovisningsmedlen genom deposition i bank och klargjort för banken att depositionen skett för annans räkning kan dock banken, till skillnad från vad som gäller enligt 31 § kommissionslagen, inte kvitta med motfordran hos redovisningsgäldenären (se bl.a. NJA II 1944 s. 411 f.), vilket talar mot att kommissionslagens bestämmelser skulle vara tillämpliga på redovisningsförhållanden. Man kan däremot inte av detta dra den slutsatsen att redovisningsgäldenären inte ska anses vara ”ägare” till redovisningsmedlen, utan kvittningshindret beror endast på att redovisningsgäldenären har klargjort intresset av att undgå kvittning på ett så tydligt sätt att bankens kvittningsönskemål bör vika för detta.

Sammanfattningsvis talar alltså både rättsläget och systematiska skäl för det andra synsättet. Detta innebär att när väl den sakrättsliga identiteten har gått förlorad och därmed ett fordringsförhållande har uppstått mellan redovisningsborgenären och redovisningsgäldenären, så är detta bestämmande för den rättsliga bedömningen. Redovisningsskulden kommer att bestå utan hinder av att medel avskiljs till dess säkerställande och redovisningsborgenärens rätt till de avskilda medlen är att anse som en säkerhetsrätt sui generis. Den som är att anse som ”ägare” till de avskilda medlen är redovisningsgäldenären.

Av det anförda följer att inlåningsfordringarna mot Handelsbanken tillhör advokatbyrån och att Peab är hänvisad till att utmäta konkursboets redovisningsfordran hos konkursförvaltaren/advokatbyrån. Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning bör därför upphävas.