NJA 2009 s. 500

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Olle Sörheim) anförde i beslut den 27 mars 2007:

Skäl

Utmätningen har skett med stöd av 4 kap. 17 § UB. Enligt bestämmelsen får lös egendom utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § skall anses vara ägare.

Den som har lös egendom i sin besittning presumeras vara ägare till egendomen enligt 4 kap. 18 § första stycket UB. Bestämmelsen anses inte gälla alla former av besittning. Besittning av banktillgodohavande på motbokskonto och liknande är inte föremål för besittning i den mening som avses i denna bestämmelse.

När det gäller lös egendom i form av vanliga föremål som exempelvis maskiner, verktyg och bohag är det vanligtvis lätt att identifiera föremålen i fråga och härleda dem till den verklige ägaren. När det gäller medel på ett bankkonto eller liknande konto kan dessa inte identifieras och härledas på samma sätt; alla medel är "likadana" oavsett ursprunget. För att sådana medel skall kunna anses tillkomma annan än kontohavaren krävs författningsstöd. Sådant stöd finns exempelvis i lagen (1994:181) om redovisningsmedel. Kronofogdemyndigheten anser att denna lag är tillämplig i detta fall. S.D. har annan uppfattning.

Lagen om redovisningsmedel förutsätter att det föreligger redovisningsskyldighet. Tingsrätten finner inte att sådan skyldighet föreligger i detta fall varför denna lag inte är tillämplig.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist, hovrättsrådet Lars Borg och tf. hovrättsassessorn Johan Klefbäck, referent) anförde i beslut den 13 november 2008:

Skäl

Så som målet föreligger till bedömning i hovrätten är frågan om utmätningen ska hävas helt eller delvis på den grunden att S.D. har separationsrätt till de medel (56 830 kr) som har utmätts för M.J.M:s skulder, dvs. att hon ska få ta undan pengarna från M.J.M:s utmätningsborgenärers (staten) anspråk.

För att separationsrätt till lös egendom ska föreligga krävs vanligen att anspråket mot gäldenären avser ett individuellt bestämt föremål och att detta föremål kan identifieras hos gäldenären ("specialitetsprincipen"). Har, som i detta fall, medel överförts mellan olika bankkonton kan inte specialitetsprincipen ge någon separationsrätt. Av lagen (1944:181) om redovisningsmedel (RVL) följer dock att vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annorledes håller avskilt ska vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Detsamma gäller om avskiljandet skett senare, förutsatt att den redovisningsskyldige inte var på obestånd vid tidpunkten för avskiljandet (första stycket RVL). Även medel som den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängliga för avskiljande är förbehållna huvudmannen såvitt dröjsmål med avskiljandet inte föreligger (andra stycket RVL). RVL innebär således för vissa situationer en utökad separationsrätt.

Kravet i RVL på att medlen innehas med redovisningsskyldighet kan i och för sig vara uppfyllt i förevarande fall - även den som innehar pengar på grund av stöld, häleri eller misstag torde inneha dem för annan med skyldighet att redovisa för dem (se t.ex. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., s. 160 f.). Det krävs emellertid enligt RVL därutöver att medlen i fråga ska ha avskilts utan dröjsmål eller att de finns omedelbart tillgängliga för avskiljande. För att ett avskilt belopp ska vara skyddat krävs vidare att beloppet ska vara avsett för redovisningsändamål och att sysslomannen inte använder kontot som ett vanligt bankkonto genom att göra uttag och insättningar (NJA II 1944 s. 411).

Av utredningen framgår att 115 000 kr har överförts från S.D:s konto och att sammanlagt 95 000 kr förts - i omgångar med lägre belopp - till ett konto i Föreningssparbanken, varifrån 70 100 kr förts - återigen i omgångar med lägre belopp - till M.J.M:s konto. Vidare visar utredningen att 65 130 kr har överförts från M.J.M:s konto till Kommanditbolagets konto; 8 300 kr den 26 mars 2006 och 56 830 kr den 30 mars. Såvitt framgår av utredningen har Kommanditbolagets konto innehållit även andra pengar; vid verkställigheten av åklagares beslut om beslag den 30 mars fanns i vart fall 95 000 kr på kontot (95 000 kr togs i förvar av vilka 38 170 kr senare återfördes till Kommanditbolagets konto). De medel som kan härröra från S.D:s bankkonto har således varit sammanblandade med andra medel; de har alltså inte hållits avskilda och inte heller kan någon avsikt att avskilja medlen anses ha förelegat. Redan härav följer att RVL inte kan medföra att S.D. har separationsrätt till pengarna. Det finns inte heller i övrigt stöd i gällande rätt för att anse att S.D. - oavsett om hon utsatts för brott - har separationsrätt, på grund av samäganderätt eller annat, till pengar när de blandats samman på sätt som skett (jfr NJA 1994 s. 506 och NJA 1995 s. 367 II).

På grund av det anförda ska S.D:s yrkande om upphävande av Kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut ogillas.

Hovrätten finner inte heller skäl att utfärda föreläggande enligt 4 kap. 20 § första stycket UB, varför även yrkandet om det ska ogillas.

Överklagandet ska på grund av det anförda avslås.

Slut

Hovrätten avslår överklagandet.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Anna Skarhed, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog, referent) meddelade den 28 augusti 2009 följande beslut:

Skäl

Inledning

Parterna är ense om följande omständigheter. M.J.M. har med början den 22 mars 2006 olovligen och med tillägnelseuppsåt tagit ut sammanlagt 115 000 kr från ett konto tillhörigt S.D. Av detta belopp har han i omgångar fört 95 000 kr till sitt konto i Föreningssparbanken i Nybro. Från det kontot har han vidare i omgångar fört 70 100 kr till sitt konto i Föreningssparbanken i Åkersberga. Slutligen har han från Åkersbergakontot fört två belopp till ett konto tillhörigt Sthlm-Dahabsh (D SH) kommanditbolag. Den första överföringen, på 8 300 kr, gjordes den 26 mars 2006, varefter skedde uttag från kommanditbolagets konto så att saldot på kontot uppgick till endast 691 kr 72 öre. Den andra överföringen gjordes därefter den 30 mars 2006 och avsåg ett belopp om 56 830 kr.

Senare samma dag som överföringen av 56 830 kr skedde togs efter åklagarbeslut enligt 26 kap. 3 § RB 95 000 kr av medlen på kommanditbolagets konto i förvar. Efter det har 38 170 kr återförts till kommanditbolagets konto. De förvarstagna medlen kom därigenom att uppgå till (95 000-38 170 =) 56 830 kr, dvs. ett belopp motsvarande det den 30 mars 2006 överförda beloppet. Medlen har sedermera utmätts för M.J.M:s skulder till staten.

Utmätningen avser ett banktillgodohavande, dvs. egendom som inte kan vara föremål för besittning i den mening som förutsätts för en tilllämpning av presumtionsreglerna i 4 kap. 18 och 19 §§ UB (NJA 1984 s. 656). Det innebär att tillgodohavandet får utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären (huvudregeln i 4 kap. 17 §) och således att Skatteverket har bevisbördan för att de utmätta medlen tillhör M.J.M.

Frågan i HD är om utmätningen helt eller delvis ska upphävas på den grunden att Skatteverket inte visat att medlen tillhör M.J.M.

S.D. har sammanfattningsvis gjort gällande följande. De utmätta medlen är att anse som samma medel, som det från Åkersbergakontot till kommanditbolagets konto överförda beloppet om 56 830 kr. De från Åkersbergakontot överförda medlen kommer från Nybrokontot, och medlen på det kontot kommer från vad som frånhänts henne. Eftersom fråga är om en sammanhängande kedja av överföringar av stulna pengar, har hon separationsrätt i de utmätta medlen. Separationsrätt föreligger också enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel.

Skatteverket har bestritt att S.D. har någon separationsrätt och invänt bl.a. att rätten till surrogation förlorats genom sammanblandning och att lagen om redovisningsmedel inte är tillämplig.

Allmänt om separationsrätt till identifierbar egendom

Ägare till lös egendom har i händelse av utmätning hos besittaren eller dennes konkurs rätt till egendomen framför besittarens borgenärer, om egendomen kan identifieras. Om egendomen inte kan identifieras följer av specialitetsprincipen att ägaren i regel förlorat sin äganderätt. Han har då endast ett anspråk på ersättning.

Ägarens separationsrätt kan efter allmänna sakrättsliga principer om surrogation utsträckas till att gälla egendom som trätt i stället för egendom som omfattats av separationsrätt. Äganderätten övergår då i surrogatet (se t.ex. Knut Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 199). Surrogation förutsätter dels att det finns ett tydligt samband mellan den ursprungliga egendomen och den egendom som trätt i dess ställe, dels att surrogatet kan identifieras (se t.ex. Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996 s. 166 ff. med hänvisningar). Ett exempel är att anförtrodd egendom säljs; ägaren har då separationsrätt till såväl utestående köpeskillingsfordran (jfr 7 kap. 23 § andra stycket konkurslagen, 1987:672) som de medel som flutit in på denna om de kan identifieras.

Det sagda gäller även pengar. Den som blir bestulen en sedel har rätt att separera denna i gärningsmannens konkurs, om sedeln kan identifieras. Och om sedeln växlas övergår äganderätten genom surrogation till växelpengarna, om dessa kan identifieras.

I förevarande fall rör det sig om kontoöverföringar. Kontotransaktioner är dock i aktuellt hänseende att bedöma efter samma principer som om fråga hade varit om fysisk hantering av sedlar (jfr NJA 2009 s. 182). Om någon från annans konto olovligen gör ett kontantuttag, föreligger således separationsrätt till kontanterna vid borgenärskonkurrens. Och sätts olovligen åtkomna penningmedel genom kontantinsättning eller kontoöverföring in på ett "tomt" konto, har den drabbade genom surrogation separationsrätt till kontobehållningen (dvs. fordringen hos kontohållaren).

Om en sedel kommer i annans besittning och där blandas samman med besittarens sedlar på ett sådant sätt att den inte längre kan identifieras, är det krav på specialitet som följer av specialitetsprincipen inte uppfyllt. Motsvarande gäller vid en kontantinsättning respektive en kontoöverföring, om det på kontot finns medel tillhöriga kontohavaren.

Mot bakgrund av det anförda ska först prövas om de medel som frånhänts S.D. har blandats samman med M.J.M:s egna penningmedel på sådant sätt att specialitetsprincipens identitetskrav inte är uppfyllt.

Har sammanblandning på Nybrokontot eller Åkersbergakontot skett?

Uttag innebär ingen sammanblandning. Att uttag från Nybrokontot eller Åkersbergakontot kan ha skett under aktuell tid påverkar därför inte S.D:s rätt till vad som därefter återstått (se Håstad, a.a. s. 173 f.). Den kritiska frågan är huruvida medel tillhöriga M.J.M. fanns eller har satts in på något av kontona.

Om under relevant tid inga andra medel än de som kommit från S.D. funnits på vare sig Nybrokontot eller Åkersbergakontot, har S.D. enligt allmänna principer om surrogation haft separationsrätt till såväl de från Nybrokontot till Åkersbergakontot överförda beloppen som det belopp om 56 830 kr som från Åkersbergakontot fördes över till kommanditbolagets konto. Då har nämligen ingen sammanblandning kunnat ske före överföringen av det sistnämnda beloppet. Och surrogation kan ske i flera led (se t.ex. Gösta Walin, Separationsrätt, 1975 s. 174 f.).

I vad mån det under aktuell tid funnits andra medel på Nybrokontot eller Åkersbergakontot är outrett. Det föranleder frågan vem av parterna som har att bära nackdelen av det.

Som framhållits inledningsvis har Skatteverket bevisbördan för att omständigheterna är sådana att den utmätta egendomen ägs av M.J.M. I fråga om utmätning av kontomedel bör i regel det förhållandet att gäldenären angetts som kontohavare utgöra tillräcklig utredning för att medlen tillhör gäldenären (se Torkel Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987 s. 254 f.).

I förevarande fall är det emellertid ostridigt att på Nybrokontot satts in medel som ägdes av S.D. Frågan är följaktligen om på Nybrokontot under relevant tid funnits andra medel än dessa. Motsvarande fråga aktualiseras beträffande Åkersbergakontot, om någon sammanblandning inte skett på Nybrokontot.

Det utredningskrav som följer av 4 kap. 17 § UB får anses gälla för inte bara sakomständigheter av omedelbar relevans för äganderätten till utmätt egendom utan också för sakomständigheter av mer medelbar relevans för äganderättsfrågan. Spörsmålet blir därför om i ärendet kan anses ha förebringats tillräcklig utredning för att det på Nybro- eller Åkersbergakontot under den aktuella tiden funnits också andra medel.

För frågan huruvida det under aktuell tid funnits andra medel på något av kontona saknar det förhållandet att M.J.M. var kontohavare bevisbetydelse. Hur det förhåller sig med förekomsten av andra medel skulle emellertid ha framgått av kontoutdrag från den kontoförande banken. Sådana utdrag hade kunnat hämtas in med stöd av 4 kap. 15 § UB. Eftersom detta inte skett ska den fortsatta prövningen göras med utgångspunkt i, att under den i målet relevanta tiden inga andra medel än sådana som härrör från S.D. funnits på vare sig Nybrokontot eller Åkersbergakontot.

Av det anförda följer att specialitetsprincipens identitetskrav ska anses uppfyllt avseende de medel som fanns på Åkersbergakontot, när beloppet om 56 830 kr togs ut från det kontot för att sättas in på kommanditbolagets konto. S.D. ska följaktligen genom surrogation anses ha haft rätt som ägare till detta belopp.

Betydelsen av en sammanblandning på kommanditbolagets konto

Frågan är då om S.D. hade surrogationsrätt även i det belopp som efter beslutet om förvar togs ut från kommanditbolagets konto. Skatteverket har hävdat att sådan rätt inte föreligger, eftersom S.D:s medel på kommanditbolagets konto skulle ha blandats samman med andra medel. Därvid har hänvisats till att det vid åklagarens beslut den 30 mars 2006 fanns i vart fall ytterligare 39 870 kr på kontot, eftersom beslutet från början avsåg 95 000 kr.

Kommanditbolaget har inte gjort gällande någon rätt till de medel som M.J.M. satt in på bolagets konto. M.J.M. har genom insättningen därför fått en fordran hos bolaget. Den fordringen är individualiserad i förhållande till M.J.M:s övriga förmögenhet. Det gäller oavsett vad som skett med de överförda medlen hos bolaget. Om kommanditbolaget skulle ha satt in egna medel på bolagets konto, saknar alltså det betydelse för S.D:s skydd mot M.J.M:s borgenärer. Detsamma gäller om det på kontot skulle ha satts in medel, som rätteligen tillhörde annan bolaget utomstående än M.J.M.

Skatteverket har emellertid vidare gjort gällande att M.J.M. till kommanditbolagets konto fört också medel, som inte kan hänföras till S.D. och som därför är att anse som hans egna. Om så är fallet har det skett en sammanblandning på det sättet, att den fordran hos kommanditbolaget som uppkom genom överföringarna och för vilken uppbars betalning vid förvarstagandet inte kan hänföras till uteslutande medel som vid överföringen till kommanditbolagets konto sakrättsligt tillkom S.D. Då kan varken fordringen eller vad som efter beslutet om förvar återtagits från kommanditbolaget utgöra ett surrogat för det överförda beloppet på 56 830 kr.

Den bevisfråga som här aktualiseras skiljer sig från den som i det föregående prövats rörande huruvida sammanblandning skett på Nybro- eller Åkersbergakontot. Bevistemat avser inte huruvida andra medel vid förvarstagandet funnits på kontot. Att så är fallet är utrett. Bevistemat avser huruvida andra medel som fanns på kontot tillkom M.J.M.

Kontot tillhörde kommanditbolaget, inte M.J.M. Emellertid har bolaget inte gjort något anspråk på medlen. Situationen får därför anses vara jämförbar med att M.J.M. stått som kontohavare. Därmed får det anses framgå att de andra medel som fanns på kontot tillkom honom, om inte S.D. kan visa sådana omständigheter som innebär att äganderättsfrågan framstår som oklar (jfr Gregow, a.a. s. 255 och NJA 1998 s. 275). Eftersom ingen utredning i den frågan finns har sådana omständigheter inte visats.

S.D. kan således inte genom surrogation anses ha inträtt som ägare till fordringen hos kommanditbolaget och har därför inte heller haft surrogationsrätt till det belopp som efter beslutet om förvar tagits ut från kommanditbolagets konto.

Separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel?

Att mottagna penningmedel blandats samman så att specialitetsprincipens krav på individualisering inte är uppfyllt hindrar inte att separationsrätt kan föreligga enligt lagen om redovisningsmedel.

För att lagen om redovisningsmedel ska vara tillämplig krävs att medel mottagits med redovisningsskyldighet för annan. Även den som åtkommit pengar på grund av stöld, häleri eller misstag får anses vara redovisningsskyldig för dem (jfr Henrik Hessler, Allmän sakrätt, 1973 s. 479 f., Walin, a.a. s. 174, Håstad, a.a. s. 160 f. och Göran Millqvist i Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s. 262 ff.).

Den redovisningsberättigade har separationsrätt till vad som finns omedelbart tillgängligt för att avskiljas, om det inte föreligger dröjsmål med avskiljandet, och i vissa fall till medel som, oavsett deras härkomst, hålls avskilda. För att avskilda medel ska vara skyddade krävs bl.a. att medlen är avsedda för ett eller flera bestämda redovisningsändamål. I enlighet med detta och fastän det inte framgår av lagen, saknas separationsrätt också till medel som är omedelbart tillgängliga för avskiljande utan att dröjsmål föreligger, om det kan antas att redovisningsgäldenären tänkte förskingra dem (jfr NJA II 1944 s. 407 och 419 samt Håstad, a.a. s. 170 och Stefan Lindskog i Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009 s. 249).

Det måste antas att M.J.M. inte avsett att för S.D:s räkning avskilja det till kommanditbolagets konto överförda beloppet. Separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel föreligger därför inte.

Samäganderätt till sammanblandade penningmedel?

Det kan vidare tänkas att skyddet mot besittarens borgenärer för penningmedel och annan fungibel egendom, som förlorat sin identitet genom sammanblandning med en avgränsad del av besittarens egen egendom, skulle kunna bestå genom att enligt allmänna rättsprinciper samäganderätt uppkom till den sammanblandade egendomsmassan (se t.ex. Håstad, a.a. s. 173 ff. och Rodhe, a.a. s. 197). Samäganderätten skulle i så fall innebära en rätt till en andel av den sammanblandade egendomen (jfr 1 § lagen, 1904:48 s. 1, om samäganderätt), och den rätten skulle då vara skyddad mot besittarens borgenärer.

Rättsfallet NJA 1994 s. 506 kan synas vara ett uttryck för det synsättet. Spannmål som lämnats till inlagring hade där i särskilda förvaringsutrymmen blandats samman med bl.a. lagerhållarens egen spannmål. Separationsrätt medgavs. Omständigheterna i målet var emellertid speciella. Rättsfallet ger därför inte stöd för en generell princip om samäganderätt vid sammanblandning med en avgränsad del av besittarens egendom.

I rättsfallet NJA 1995 s. 367 II hade en redovisningsgäldenär på ett konto innehållande redovisningsmedel satt in vissa egna medel. HD uttalade dels att medel på ett konto inte kan anses avskilda om redovisningsgäldenären använder kontot som sitt eget, dels att ett konto inte förlorar sin särskilda karaktär av redovisningsmedelskonto så snart ett belopp som tillhör redovisningsgäldenären finns på detta. Den gränsdragningsfråga som detta föranledde löstes därefter i brist på utredning genom tillämpningen av en bevisbörderegel. Därmed behövde frågan huruvida en sakrättsligt fullgången samäganderätt uppkommer vid sammanblandning med en avskild del av besittarens förmögenhet inte prövas.

Rättspraxis ger således inget besked i frågan. I förarbetena till lagen om redovisningsmedel uttalades emellertid att förhållandena - oberoende av lagen - "stundom" kunde vara sådana att redovisningsborgenären och redovisningsgäldenären borde anses ha samäganderätt till ett avskilt belopp (NJA II 1944 s. 411). Utgångspunkten här är alltså att det inte föreligger en generell princip om att sammanblandning med en avgränsad del av besittarens förmögenhet leder till en borgenärsskyddad samäganderättsandel. Det är också svårt att se att det finns något mer vägande skäl för en så långtgående princip. Huvudregeln måste därför vara att enligt specialitetsprincipen separationsrätten till fungibel egendom upphör om den blandas samman med besittarens egen egendom av samma slag även om egendomen utgör en avgränsad del av besittarens förmögenhet.

Som framgår av förarbetsuttalandet kan dock undantag från specialitetsprincipen tänkas. Frågan är om det finns skäl för ett undantag i en sådan situation som är aktuell i målet.

Föreligger till följd av brottslig åtkomst separationsrätt till de återförda medlen?

Spörsmålet är alltså om det från specialitetsprincipens identitetskrav kan föreligga en särskild undantagsregel, som ger S.D. rätt till det utmätta beloppet, trots att de till kommanditbolagets konto överförda medlen på 56 830 kr ska antas ha blandats samman med medel tillhöriga M.J.M.

Rörande egendom som frånhänts någon genom stöld har i rättslitteraturen uttalats att separationsrätt bör kunna medges trots att stöldgodset inte låter sig individualiseras hos gärningsmannen. Ett exempel som nämnts är att en sedeltjuv strax avslöjas och att han då i sin plånbok har sedlar till ett belopp överstigande vad han stulit (Walin, a.a. s. 198 f., jfr Lindskog, a.a. s. 239 f. och Millqvist, a. st. samt norska Høyesteretts dom i NRt 1993 s. 679 och Sjur Brækhus skiljedom publicerad i Rettens Gang 1985 s. 400). Det ligger väl i linje med att lagstiftaren genom 2003 års ändringar i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (SFS 2003:161) gett uttryck för värderingen, att en ägare som frånhänts egendom genom stöld och liknande är i fråga om möjligheten till vindikation särskilt skyddsvärd.

Mot bakgrund av det anförda bör gälla, att om icke anförtrodda penningmedel blandas samman med en avgränsad del av gärningsmannens egna medel, ägaren ur de sammanblandade medlen ska framför kontohavaren och dennes borgenärer förbehållas ett belopp svarande mot vad han frånhänts. Det saknar då betydelse huruvida fråga är om stöld av sedlar eller en brottslig kontoöverföring. Separationsrätt förutsätter i regel att de tillgripna medlen ingår som en delmängd av de medel ur vilka separation begärs. Av det följer att separation inte kan ske av ett större belopp än vad de sammanblandade medlen som lägst uppgått till under sammanblandningstiden.

Det bör vidare antas att om hos gärningsmannen mycket kort tid efter gärningen påträffas fungibel egendom av samma slag som den tillgripna, ägaren därur i regel får separera så mycket som han frånhänts oberoende av om egendomen kan anses avgränsad från gärningsmannens övriga förmögenhet.

Sammanfattande slutsatser

S.D. ska genom surrogation anses ha varit ägare till beloppet på 56 830 kr, när detta fördes över till kommanditbolaget. M.J.M:s förfogande över pengarna var i sig brottsligt även i det ledet. Vad som tillgripits ingick i det förvarstagna beloppet på 95 000 kr. Det beloppet var i förhållande till M.J.M:s övriga förmögenhet tydligt särskiljbart. Förvarstagandet skedde dessutom samma dag som överföringen.

Angivna förhållanden föranleder att den sammanblandning som antagits ha skett inte hindrar att S.D. ur det belopp på 95 000 kr som togs i förvar hos kommanditbolaget hade rätt till 56 830 kr med företräde framför M.J.M. och dennes borgenärer.

Av det anförda följer att utmätningen ska upphävas i enlighet med S.D:s förstahandsyrkande.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut upphäver HD Kronofogdemyndighetens beslut den 26 januari 2007 om utmätning av 56 830 kr på Kronofogdemyndighetens pluskonto 221504-04 för M.J.M:s skulder i allmänt mål, skuld nr 1.