NJA 2015 s. 536

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Fredrik Forssman) anförde i dom den 26 november 2013 följande.

Domskäl

Skuldfrågan

J.K. har bekräftat att han under perioden den 17 maj-7 juli 2011 hade sexuella kontakter med målsäganden och att hon då befann sig i en beroendeställning till honom eftersom han var hennes kurator. Han har bestritt ansvar för brott eftersom han inte har förmått målsäganden att företa de sexuella handlingar som förekom och då han inte har missbrukat den föreliggande beroendeställningen. Med hänvisning till sin inställning till skuldfrågan har J.K. bestritt det enskilda anspråket.

Bakgrund

J.K. arbetade vid den aktuella tiden som kurator på en ungdomsmottagning i Malmö. I februari 2011 kom han och målsäganden AA i kontakt med varandra efter att AA hade blivit rekommenderad detta av barnmorskan L.A., som arbetade på samma mottagning. Orsaken kan sammanfattas så att AA under en tid hade mått psykiskt dåligt och därför sökt hjälp. Från februari och framåt hade AA och J.K. regelbundna samtalskontakter varje eller varannan vecka. I början av april berättade AA för J.K. att hon hyste starka känslor för honom. Han nämnde detta för de övriga i teamet på ungdomsmottagningen och de enades om att J.K. skulle fortsätta samtalen med AA som tidigare men att han skulle ta upp saken på nytt med sina kollegor om han upplevde att han inte kunde kontrollera situationen. Han berättade aldrig något för sin kollegor om den fortsatta relationen med AA.

Utredningen om vad som skett

AA och J.K. har på ett i stora drag överensstämmande sätt redogjort för vad som inträffade mellan dem. Det är genom deras uppgifter utrett att de i början av maj 2011 för första gången träffades ”privat” i den meningen att det inte hade samband med ett inbokat samtal. De fortsatte att träffas på detta sätt på kvällstid på ungdomsmottagningen efter att den hade stängt och övrig personal hade gått därifrån. I mitten av maj förekom den första sexuella kontakten. Därefter och fram till i början av juli samma år träffades de ett antal gånger. Vid vissa, men inte alla tillfällena förekom sexuella handlingar mellan dem.

AA och J.K. har haft något olika uppfattningar om vid hur många tillfällen de hade någon form av sex. AA har uppskattat att det rörde sig om ca tio tillfällen medan J.K. har angett att det skedde sju-åtta gånger. De är överens om att det både förekom samlag och andra sexuella aktiviteter som kan jämställas med samlag. De har också båda berättat att de flesta tillfällena skedde på ungdomsmottagningen på kvällstid men att de två gånger hade sex på andra platser; bl.a. på ett hotell.

Förutom AA och J.K. har förhör hållits med AAs mamma, AAs kompis M. samt J.K:s tidigare chef E.L. och hans kollega L.A. Utöver vad som inledningsvis angavs beträffande kontakterna mellan J.K. och L.A. har vittnena inte haft någon närmare kännedom om vad som förekom mellan AA och J.K. utan de har berättat om vad de har fått veta i efterhand och om hur AA mådde, både innan hon inledde kontakten med J.K. och efteråt. Då AA och J.K. lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter om vad som skedde mellan dem saknar vittnenas uppgifter om vad de i efterhand har fått höra, enligt tingsrättens uppfattning, betydelse för bedömningen av åtalet och redovisas därför inte i domen. Det gäller även uppgifterna om AAs mående eftersom hon själv har redogjort för detta på ett mycket klart och tydligt sätt.

Den rättsliga bedömningen av det inträffade

Brottet sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning skiljer sig från andra sexualbrott på flera sätt. Till att börja med krävs att det har förekommit sexuella handlingar mellan två personer och att den ene ska stå i någon form av beroendeställning till den andre. Utredningen i målet ger, som redan har framgått, klara besked om att AA och J.K. vid ett antal tillfällen hade samlag och andra jämförliga sexuella handlingar. Det exakta antalet tillfällen saknar betydelse för bedömningen utan det är tillräckligt att konstatera att sexuella handlingar förekom.

Det är lika klart att AA i egenskap av patient befann sig i en beroendeställning till J.K., som var hennes kurator.

Dessa omständigheter är dock inte tillräckliga för att J.K. ska kunna dömas för brott. För det krävs också att utredningen i målet ger fullt stöd för att det var J.K. som förmådde AA att företa eller tåla de sexuella handlingarna. Det krävs vidare att detta skedde genom att J.K. allvarligt missbrukade AAs beroendeställning till honom.

J.K. har berättat att han blev förälskad i AA och att han var fullt medveten om att han trädde över en etisk gräns när han vid ett av deras första ”privata” möten tog fysisk kontakt med henne. Han har själv förklarat att han insåg hur oetiskt och klandervärt hans beteende var. Han har sagt att han trodde att han skulle kunna hantera den omständigheten att AA i april sa att hon var kär i honom men han förstod i efterhand att han inte klarade det.

AA har berättat om sina tidigare förhållanden och att det hade förekommit att hon gick med på att ha sex för att bekräfta sin dåvarande pojkvän. När det gällde J.K. har hon sagt att hon fick starka känslor för honom men att hon förstod att det inte var ovanligt när man befinner sig i ett utsatt läge i en behandlingssituation, som hon gjorde. Hon har också berättat om det stora förtroende och den tillit som hon kände för J.K. Han var den första vuxna person som hon kände att hon kunde lita på och anförtro sig åt. Hon har sagt att den tacksamhet och det förtroende som hon kände för J.K. kan vara en del av förklaringen till att hon hade samlag m.m. med honom. Hon har uttryckt det som att hon ville ge någonting tillbaka till J.K. eftersom han hade varit till så stor hjälp för henne. Å andra sidan har AA också berättat att de sexuella kontakterna gjorde att hon kände sig sviken av J.K. och upplevde att han hade missbrukat hennes förtroende.

Dessa känslor och omständigheter ledde till att AA och J.K. under perioden maj till juli träffades vid ett antal tillfällen utöver de inbokade mötena på mottagningen. Det finns ingen anledning att ifrågasätta AAs uppgifter om varför hon hade sexuella kontakter med J.K. och att det egentligen var någonting som hon inte ville. Samtidigt har hon varit tydlig med att hon inte tror att J.K. förstod detta. Hon har också uttryckt att de sexuella aktiviteterna kunde inledas både av J.K., av henne eller av dem båda i samspel. Med hänsyn till detta anser tingsrätten att utredningen inte ger något stöd för att J.K. var så pådrivande och aktiv som krävs för att han i rättslig mening ska kunna anses ha förmått AA att ha sex med honom.

Redan av den anledningen kan åtalet inte bifallas. Tingsrätten vill emellertid även framhålla att AAs och J.K:s uppgifter om sina ganska många möten vid sidan om samtalskontakterna visserligen hade sin grund i den beroendeställning som AA befann sig i gentemot J.K. men det har inte framkommit något som tyder på att J.K. allvarligt missbrukade denna beroendeställning för sexuella ändamål. Därmed inte sagt annat än vad J.K. själv har uttryckt om hur olämpligt och oansvarigt hans handlande var och att han som kurator inte borde ha låtit det som inträffade ske. Dessa synpunkter av moralisk och etisk karaktär betyder dock inte att J.K. har gjort sig skyldig till brottslig handling.

Då åtalet ogillas så kan inte heller AAs skadeståndskrav vinna bifall.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Agneta Lindelöf och Mats Loberg, referent, tf. hovrättsassessorn Fredrik Lövkvist samt två nämndemän) anförde i dom den 16 april 2014 följande.

Hovrättens domskäl

Skuld- och rubriceringsfrågorna

Enligt 6 kap. 3 § första stycket BrB ska den dömas för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning som förmår en person att företa eller tåla en sexuell handling genom att allvarligt missbruka att personen befinner sig i beroendeställning till gärningsmannen.

J.K. har vidhållit den inställning till åklagarens gärningspåstående som han angett vid tingsrätten. Han har således vidgått att det under tiden den 17 maj-7 juli 2011 förekommit sexuella handlingar mellan honom och målsäganden. Vidare har han medgett att målsäganden under denna period befunnit sig i en beroendeställning till honom i den mening som avses i den nyss nämnda straffbestämmelsen. Liksom vid tingsrätten har han bestritt ansvar för brott under anförande att han inte förmått målsäganden att företa de sexuella handlingarna och att han inte heller missbrukat att målsäganden befunnit sig i en beroendeställning till honom.

Tingsrätten har i sin dom under rubriken Bakgrund redovisat vad som är utrett i fråga om de omständigheter under vilka J.K. och målsäganden kom i kontakt med varandra och vad som i övrigt inledningsvis förekom dem emellan. Som tingsrätten angett hade J.K. i egenskap av kurator på ungdomsmottagningen i Malmö från februari 2011 regelbundna samtalskontakter med målsäganden. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det förhållandet, att målsäganden var patient vid ungdomsmottagningen och att J.K. var hennes kurator, innebär att hon i förhållande till denne befunnit sig i en sådan beroendeställning som avses i den tidigare nämnda straffbestämmelsen.

Liksom tingsrätten finner hovrätten vidare klarlagt att det från mitten av maj 2011 och fram till någon gång i juli samma år förekom samlag och därmed jämförbara sexuella handlingar mellan J.K. och målsäganden. Det har inte genom utredningen i målet blivit helt klarlagt vid hur många tillfällen handlingar av detta slag förekom mellan dem. Målsäganden har uppgett att det varit fråga om minst tio tillfällen, medan J.K. sagt att det rört sig om ”ca sju gånger”. Det kan hållas för visst att det i vart fall inte varit fråga om färre tillfällen än vad J.K. uppgett.

Frågan är då om J.K. förmått målsäganden att företa eller tåla de sexuella handlingarna genom att allvarligt missbruka målsägandens beroendeställning. Av intresse för denna bedömning är vad som framkommit i målet om de problem för vilka målsäganden sökte hjälp av J.K., hennes psykiska mående under den relevanta tiden, den betydelse J.K. genom samtalskontakterna kom att få för målsäganden och hennes bevekelsegrunder för att delta i de sexuella handlingarna. Av betydelse är också i vad mån J.K. var aktiv för att de sexuella handlingarna skulle bli av.

J.K. har i en inledande journalanteckning den 10 februari 2011 angett bl.a. att målsäganden anpassat sig destruktivt mycket för att vara till lags och att hon aldrig satt gränser mot sin pappa. I början av maj 2011 har han vidare antecknat bl.a. att målsäganden var orolig, spänd, hjälpsökande, rädd att bli avvisad och att inte bli tagen på allvar. Och i en journalanteckning från slutet av samma månad har han angett att målsägandens ångest var så pass hög ibland att hon fick impulser att skada sig själv. Av vad J.K. uppgett vid förhör inför tingsrätten framgår vidare att han kände till att målsäganden haft samlag med sin pojkvän för att ”bekräfta” denne.

Som tingsrätten konstaterat har målsäganden berättat om det stora förtroende och den tillit hon kom att känna för J.K. Hon har uppgett att han var den första vuxna person som hon kände att hon kunde lita på och anförtro sig åt. Hon har också uttryckt det så, att han var den enda person som kunde hålla henne ovanför ytan. Som förklaring till varför hon deltog i de sexuella handlingarna har hon angett att detta, med tanke på den hjälp J.K. gav henne, blev ett sätt att bekräfta honom. Hon har tillagt att J.K. ”behövde detta” samt uppgett att J.K. berättat för henne om förhållandet till sin sambo. I sammanhanget bör nämnas att J.K. vid tingsrätten uppgett att han levde i ett samboförhållande där det inte förekom någon sexuell intimitet. Målsäganden har också gett uttryck för att hon befarade att J.K. skulle försvinna ur hennes liv om hon inte ville delta i de sexuella aktiviteterna. Som tingsrätten angett har hon även berättat att de sexuella kontakterna gjorde att hon kände sig sviken av J.K. och att hon upplevde att han missbrukade hennes förtroende. Enligt hovrättens bedömning finns det inte skäl att ifrågasätta vad målsäganden sålunda berättat om den betydelse hon kom att tillmäta J.K. och om anledningen till att hon inlät sig i sexuella aktiviteter med honom.

Målsäganden har uppgett att det kan ha varit så att hon ibland var den som tog initiativet till de sexuella aktiviteterna, även om hon numera inte kan minnas något sådant tillfälle. Redan av de uppgifter som J.K. själv har lämnat framgår att han vid flera tillfällen var aktiv för att de sexuella handlingarna skulle bli av. Han har t.ex. berättat att han vid ett tillfälle, då han och målsäganden befann sig på en kyrkogård i Malmö, frågade målsäganden om hon ville ”suga av” honom där och att målsäganden då utförde oralsex. Av vad han berättat framgår också att han vid ett annat tillfälle bokade rum på ett hotell i Malmö för att han och målsäganden skulle få tillfälle att sova tillsammans samt att han vid detta tillfälle medförde s.k. sexleksaker till hotellrummet. Han har vidare, i anslutning till att han berättat om att han och målsäganden även träffades privat utan att det förekom några sexuella kontakter, uppgett att det hände att han skickade sms till målsäganden i vilka han frågade henne om hon ville ”hångla eller hänga”.

För att det i straffbestämmelsen uppställda kravet på att gärningsmannen ska ha förmått målsäganden att företa eller tåla en sexuell handling ska vara uppfyllt krävs inte att gärningsmannen har övervunnit något motstånd hos målsäganden (jämför NJA II 1992 s. 60). Inte heller har det uppställts något krav på att gärningsmannen ska ha tagit initiativet till handlingen. Det är tillräckligt att gärningsmannen på något sätt aktivt påverkat målsäganden så att målsäganden företagit eller tålt handlingen i fråga (jämför rättsfallet NJA 1988 s. 279).

Det ligger i sakens natur att J.K. var helt införstådd med hur målsäganden mådde psykiskt och vilka problem hon hade att brottas med. Som framgått i det föregående kom målsäganden att tillmäta samtalskontakterna med J.K. en helt avgörande betydelse för hennes möjligheter att bemästra den ångest och de problem i övrigt som plågade henne. Det var alltså mycket angeläget för henne att inte riskera att denna kontakt avbröts. Att det förhöll sig på detta vis måste J.K. ha haft klart för sig. Även om målsäganden har haft känslor för J.K. är det uppenbart att det inte har varit fråga om någon relation på lika villkor. Som nyss konstaterats är det också klarlagt att J.K. vid flera tillfällen varit aktiv för att de sexuella handlingarna skulle bli av. Sammantaget finner hovrätten att J.K. har förmått målsäganden till de sexuella handlingar som förekom mellan honom och målsäganden.

Med hänsyn till vad som framkommit om målsägandens psykiska mående vid den tid då de sexuella handlingarna mellan henne och J.K. ägde rum och om hur angeläget hon upplevde det att vidmakthålla samtalskontakten med J.K., är det uppenbart att hon befunnit sig i en situation där hon haft mycket svårt att avböja att delta i de sexuella aktiviteterna. J.K. måste därför anses ha allvarligt missbrukat målsägandens beroendeställning då han förmådde henne till de sexuella handlingarna.

På grund av det anförda ska åtalet bifallas, dock med den inskränkningen i fråga om tiden för gärningarna att det inte är styrkt annat än att dessa ägde rum från mitten av maj 2011 till någon gång i juli samma år. Som åklagaren gjort gällande är brottsligheten att bedöma som sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning enligt 6 kap. 3 § första stycket BrB.

Påföljd

Hovrätten finner att den brottslighet som J.K. gjort sig skyldig till har ett straffvärde motsvarande fängelse åtta månader och är av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse.

Det har i målet framkommit att J.K., när det uppdagades att det hade förekommit sexuella handlingar mellan honom och målsäganden, av sin arbetsgivare ställdes inför valet att bli uppsagd från anställningen som kurator vid ungdomsmottagningen eller att säga upp sig själv samt att han då fann för gott att säga upp sig själv. Det kan antas att det förhållandet att J.K. nu döms för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning kommer att göra det svårt för honom att erhålla någon ny anställning som kurator eller inom något av de yrkesområden i övrigt där socionomer vanligtvis är verksamma. Vid påföljdsbestämningen bör det men detta innebär för honom beaktas. Menet har dock inte en sådan dignitet att det är möjligt att välja en till fängelse alternativ påföljd. Däremot bör det inverka i lindrande riktning vid straffmätningen av det fängelsestraff som J.K. ska dömas till. Hovrätten finner att fängelsestraffets längd bör bestämmas till sex månader.

Skadestånd

Vid denna utgång i skuldfrågan är J.K. skadeståndsskyldig gentemot målsäganden. Ersättningen för den kränkning som hon utsatts för genom brottsligheten bör skäligen bestämmas till 60 000 kr. Det står vidare klart att J.K. genom brottsligheten i fråga åsamkat målsäganden sådant psykiskt lidande att hon är berättigad även till skadestånd för sveda och värk. Det belopp som hon yrkat i denna del är skäligt.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten dömer J.K. för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning enligt 6 kap. 3 § första stycket BrB och bestämmer påföljden till fängelse 6 månader.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i skadeståndsdelen på så sätt att hovrätten förpliktar J.K. att till målsäganden betala 70 000 kr jämte ränta.

Domskäl

HD (justitieråden Marianne Lundius, Ann-Christine Lindeblad, Lena Moore, Martin Borgeke, referent, och Dag Mattsson) meddelade den 25 juni 2015 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Utredningen i målet

Händelseförloppet i korthet

Den aktuella lagbestämmelsen

Sexuella handlingar

Allmänt om övriga brottsförutsättningar

Bedömningen i detta fall

Skadeståndet

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom frikänner HD J.K. och ogillar målsägandens skadeståndstalan.