NJA 2015 s. 552

Hovrätten ogillar Hallskär AB:s i likvidation ansökan om intervention.

Hovrätten avvisar Hallskär AB:s i likvidation överklagande.

I ett mål vid tingsrätten mellan Stockholms Ridhus AB och Stockholms Ryttarstadion AB träffade parterna förlikning. Tingsrätten stadfäste förlikningen genom dom.

Hallskär AB i likvidation (numera Hallskär Stockholm AB) ansökte i hovrätten om att få inträda i rättegången som intervenient på Ryttarstadions sida. Hallskär överklagade samtidigt domen om stadfästelse och yrkade att hovrätten skulle undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten. Hovrätten har ogillat Hallskärs ansökan om intervention och avvisat överklagandet.

Hallskär har när det gäller bakgrunden till ansökningen anfört i huvudsak följande. Hallskär äger B-aktier i Ryttarstadion. Beslutet av Ryttarstadions styrelse om att ingå förlikning med Stockholms Ridhus innebar en otillbörlig fördel för Stockholms Ridhus och för ägare av A-aktier i Ryttarstadion samt en nackdel för Ryttarstadion och ägarna av B-aktier. Styrelsens åtgärder stod i strid med likhetsprincipen i 4 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) och med den s.k. generalklausulen i 8 kap. 41 §. Styrelsebeslutet rörande förlikningen fattades därtill av styrelseledamöter som var jäviga och som därför borde ha avstått från att delta i beslutet. Styrelsebeslutet fattades trots att det inte fanns ett tillfredsställande beslutsunderlag. Styrelsen var inte beslutsför. Tingsrätten informerades om att det förelåg oklarheter rörande förlikningen. Tingsrätten stadfäste ändå denna, något som utgör rättegångsfel.

När det gäller rätten till intervention har Hallskär framhållit att bolaget, genom att träffas av rättskraften i en lagakraftvunnen dom, hindras från sin rätt att få styrelsens beslut om förlikning och stadfästelsen av densamma prövad vid en bolagsstämma. Tingsrättens dom får dessutom, i mål som bolaget driver mot styrelseledamöterna i Ryttarstadion, bevisverkan i fråga om styrelsens behörighet eller befogenhet att träffa den aktuella förlikningen.

Stockholms Ridhus har motsatt sig att Hallskär tillåts intervenera i målet. Ryttarstadion har avstått från att yttra sig över Hallskärs ansökan.

Enligt 14 kap. 9 § RB har den som inte är part i en rättegång, men som påstår att saken rör hans eller hennes rätt och visar sannolika skäl för sitt påstående, rätt att inträda som intervenient i målet. Bestämmelsen ger uttryck för den grundläggande principen att rätt till intervention förutsätter ett befogat interventionsintresse.

Av 14 kap. 11 § RB framgår att interventionen kan vara ordinär eller självständig. Ordinär intervention medför endast en befogenhet att företa rättshandlingar som är möjliga för den part på vars sida intervenienten deltar. Vissa begränsningar föreligger dock. Intervenienten kan inte ändra partens talan eller företa en processhandling som strider mot partens. Intervenienten kan inte heller annat än vid sidan av parten fullfölja talan mot en dom eller ett beslut. En självständig intervenient intar däremot ställning som part. En förutsättning för att någon kan ges ställning som självständig intervenient i en rättegång är att en dom i målet skulle bli gällande mot intervenienten som om den hade meddelats i en rättegång där han eller hon varit part. Det är endast vid självständig intervention som intervenienten utan partens medverkan kan överklaga ett domstolsavgörande.

När det gäller självständig intervention innebär kraven i 14 kap. 11 § RB att sådan intervention kan komma i fråga endast om en dom i målet får rättskraft mot intervenienten på annan grund än att parterna i målet civilrättsligt har rätt att förfoga över det omtvistade rättsförhållandet. Rätt till självständig intervention kan föreligga om förhållandena är sådana att endast en dom kan ges för alla som har del i saken. En intervenient ska då kunna ges samma processuella ställning som om han eller hon hade fört talan tillsammans med någon av parterna (jfr NJA 2005 s. 342). Den rättskraft som en dom skulle få mot intervenienten är i ett sådant fall alltså inte en följd av parternas civilrättsliga förfoganderätt över det omtvistade rättsförhållandet.

En rätt till ordinär intervention kan finnas främst på den grunden att ett avgörande i en rättegång kan få bevisverkan i en senare rättegång där intervenienten kan vara part. I litteraturen har framhållits att ordinär intervention bör kunna komma i fråga under förutsättning att det finns en avsevärd risk för att intervenientens ställning i en senare rättegång försvåras och att detta särskilt gäller när väsentligen samma omständigheter får betydelse i bägge processerna (se Per Olof Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. 1996, s. 202).

I detta fall beror det förhållandet att Hallskär som aktieägare träffas av den rättskraft som följer av tingsrättens dom på parternas rätt att civilrättsligt förfoga över det som tvisten gäller. Detta hänger samman med att ett aktiebolag genom ställföreträdare kan rättshandla med utomstående och på det sättet förfoga över aktieägarnas rättsställning (jfr 7 kap. 1 § aktiebolagslagen). Någon rätt för Hallskär att inträda som självständig intervenient finns därmed inte.

Eftersom Hallskär inte har rätt att inträda som självständig intervenient har bolaget inte heller rätt att överklaga tingsrättens dom.

Huruvida domen kan få bevisverkan i en annan rättegång där Hallskär är part saknar betydelse, eftersom bevisverkan endast kan leda till ordinär intervention.

Överklagandet av hovrättens beslut ska därmed avslås.