NJA 2015 s. 656

Orkla Foods Sverige AB yrkade i tingsrätten bl.a. förbud enligt 15 kap. 3 § RB för Société des Produits Nestlé S.A. att, i avvaktan på prövningen i ett skiljeförfarande av en fråga om avtalsbrott, utöva verksamhet med avseende på vissa varukännetecken.

Senare under handläggningen återkallade Orkla yrkandet. Nestlé begärde att målet i den delen skulle skrivas av från fortsatt handläggning och yrkade ersättning för sin rättegångskostnad med 3 050 545 kr. Orkla bestred ersättningsyrkandet och vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig.

Tingsrätten fann i sitt avskrivningsbeslut att det inte förelåg några särskilda omständigheter som kunde föranleda avsteg från huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB att återkallande part ska ersätta motpartens rättegångskostnad. Orkla förpliktades att ersätta Nestlé för rättegångskostnad med det belopp som tingsrätten ansåg vara skäligt, nämligen 1 500 000 kr.

Båda parter överklagade tingsrättens beslut. Nestlé ifrågasatte tingsrättens skälighetsbedömning och yrkade fullt bifall till sitt ersättningskrav. Orkla begärde att ersättningsyrkandet skulle ogillas, eftersom återkallelsen berodde på att syftet med det yrkade förbudet hade gått förlorat. I vart fall skulle enligt Orkla ersättningen sättas ned på grund av att Nestlé genom sin processföring hade orsakat båda parter kostnader som varit onyttiga eller inte skäligen påkallade. Båda parter gjorde gällande att det fanns grund för såväl ändrings- som gransknings- och prejudikatdispens.

Hovrätten har meddelat prövningstillstånd beträffande endast Orklas överklagande.

Frågan i HD är hur hovrätten ska tillämpa reglerna om prövningstillstånd när båda parter har överklagat ett avgörande som innefattat en bedömning av skäligheten av ett yrkat belopp.

Regler om prövningstillstånd i hovrätt finns i 49 kap. 14 § RB. År 2008 ändrades systemet med prövningstillstånd i hovrätt till att omfatta tingsrättens avgöranden i flertalet slag av tvistemål och domstolsärenden, varvid bl.a. en ny dispensgrund (granskningsdispens) infördes. Med de nya reglerna skulle hovrättens kontrollerande funktion sättas i fokus. Vidare infördes det genom en ny bestämmelse i 49 kap. 14 a § en möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd i en sådan del av målet som inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet. (Se prop. 2004/05:131 s. 177 ff. och 184 ff.) I förarbetena redovisas inga särskilda överväganden angående frågan om att meddela prövningstillstånd endast med anledning av den ena partens överklagande. I princip måste det dock vara möjligt för hovrätten att ge prövningstillstånd för bara ett av flera överklaganden (jfr Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 78, april 2015, s. 49:58).

I 18 kap. 8 § RB föreskrivs att ersättning för rättegångskostnad ska fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Den aktuella tvisten avser bl.a. frågan om skäligheten av yrkade rättegångskostnader. Motsvarande situation kan uppkomma även i andra fall där parterna har olika uppfattningar om vad som är ett skäligt belopp, exempelvis i skadeståndsmål.

Det ligger i en skälighetsbedömnings natur att det kan finnas flera olika belopp som kan anses vara skäliga. Inom en viss ram finns det alltså utrymme för olika bedömningar utan att någon av dessa kan anses vara oriktig (se NJA 2009 s. 738).

Att meddela prövningstillstånd för endast den ena partens överklagande i en fråga som avser skäligheten av ett belopp innebär att hovrätten redan vid dispensprövningen tar ställning till vilka ramar som ska gälla för skälighetsbedömningen där. Hovrätten kommer då att i skilda steg avgöra vad som i realiteten är en och samma fråga hänförlig till en viss del av tingsrättens dom eller beslut (jfr 49 kap. 14 a § RB). En sådan inskränkning av den kommande bedömningen i sak framstår inte som lämplig, särskilt som den begränsar möjligheten att fullt ut granska och kontrollera riktigheten av tingsrättens avgörande i den aktuella delen. Det är också tveksamt om en sådan ordning medför någon processekonomisk vinst, eftersom inskränkningen normalt sett inte medför att ett argument som har framförts i skälighetsfrågan blir irrelevant. Detta talar för att en skälighetsbedömning bör vara fullständig och alltså innefatta båda parters överklaganden. Grunderna för bestämmelsen om partiellt prövningstillstånd pekar i samma riktning (jfr NJA 2011 s. 311 p. 11). Det går inte heller att bortse från att det annars kan uppstå en processmässig obalans mellan parterna.

Mot bakgrund av det anförda blir slutsatsen att, i mål där båda parters överklagande avser skäligheten av ett visst belopp, det bara i undantagsfall bör komma i fråga att prövningstillstånd meddelas för endast den ena parten.

Att någon prövning av beloppets skälighet inte blir aktuell om hovrätten, till skillnad från tingsrätten, skulle komma fram till att rättegångskostnaderna ska kvittas saknar betydelse för den aktuella frågan. Vad som kan gälla i det hänseendet får i princip inte föregripas vid dispensprövningen. Inte heller i övrigt har det framkommit något skäl att begränsa prövningen av skäligheten i Nestlés kostnadsyrkande.

Hovrätten borde alltså ha meddelat prövningstillstånd för båda parter. Nestlés överklagande ska således bifallas.