NJA 2015 s. 991

Skiljeförfarande. Parterna kan i förväg avtala att det inte ska finnas någon möjlighet att med stöd av 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande föra talan mot en skiljedom som innebär att skiljenämnden vid en prövning enligt 2 § har ansett sig obehörig att pröva tvisten. Frågan om parterna har träffat ett sådant avtal ska bedömas enligt allmänna principer för avtals ingående.

Svea hovrätt

Med anledning av en skiljedom förde Aker Maritime Finance AS och Kvaerner AS samt Boeing Commercial Space Company (av domstolarna benämnt BCSC) och the Boeing Company (benämnt Boeing) talan mot Open Joint-Stock Company S.P. Korolev Rocket and Space Corporation Energia (benämnt Energia), KB Yuzhnoye och State Enterprise ”Production Association Yuzhny Machine-Building Plan named after A.M. Makarov” (de två sistnämnda gemensamt benämnda Yuzhnoye) på det sätt som framgår av hovrättens beslut.

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz samt hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Patrik Schöldström, referent) anförde följande i beslut den 11 april 2014.

Bakgrund

I den nu aktuella skiljedomen - som meddelades i Stockholm den 11 oktober 2010 av f.d. justitierådet Hans Danelius som ensam skiljeman - anges som kärandeparter (”Claimants”) Boeing och BCSC samt som svarandeparter (”Respondents”) Energia och Yuzhnoye jämte Aker eller dess angivna successor Kvaerner trots att inga yrkanden riktades mot sistnämnda två bolag. Som ”Cross-Claimant” anges i skiljedomen Kvaerner och som ”Cross-Respondents” Energia och Yuzhnoye. Genom skiljedomen avvisades - på grund av bristande behörighet för skiljemannen - de yrkanden som framställts av Boeing och BCSC samt av Kvaerner. Detta innebar att skiljetvisten i sin helhet avvisades.

Skiljetvisten hade sitt ursprung i ett samarbete för att skjuta upp kommersiella satelliter från en plattform i havet. Samarbetet kallades för ”Sea Launch”. Boeing och BCSC har beskrivit det sålunda: ”Sea Launch var ett samarbete mellan två välkända amerikanska respektive norska bolag, Boeing och Aker (numera Kvaerner) och två företagsgrupper ägda av den ukrainska och bl.a. ryska staten, Yuzhnoye och Energia.” År 1995 hade ett avtal, ”Creation Agreement”, träffats mellan BCSC, Kvaerner Moss Technology AS, Energia och Yuzhnoye. BCSC var då och är alltjämt ett av Boeing helägt dotterbolag. Enligt Kvaerner har Kvaerner genom olika fusioner och förvärv sedermera inträtt som part i Creation Agreement i stället för Kvaerner Moss Technology AS.

Stora lån upptogs för att förverkliga och driva Sea Launch. Boeing och Kvaerner garanterade sådana lån och infriade också sedermera sådana garantier. Creation Agreement innehåller en reglering som går ut på att kostnaden för infriade garantier slutligen ska bäras av de fem parterna i förhållande till deras respektive andel i Sea Launch. Regleringen lyder:

”9.4.2 Reimbursement for Guarantee. If any Party or its Affiliate provides a Guarantee to a Third Party in response to a request from a Venture Company, then all Venture Companies will be obligated to reimburse the Guarantor for any money that the Guarantor has to pay to the Third Party. If the Venture Companies fail to reimburse the Guarantor in full within thirty days of receipt of an invoice from the Guarantor, then each Party agrees to pay the Guarantor a percent of the amount paid to the Third Party […] equal to the percent ownership identified for that Party in the Venture Companies in Article 1.5.”

I Creation Agreement definieras ”Party” som de fem parterna BCSC, Kvaerner Moss Technology AS, Energia och Yuzhnoye (dvs. de två Yuzhnoyebolagen). Av definitionerna i Creation Agreement framgår att ”Affiliate” är ett dotter-, moder- eller systerföretag till en ”Party”. Av Creation Agreement framgår även att ”Venture Company” är ett eller flera bolag som parterna ska bilda för att genomföra och driva Sea Launch.

Creation Agreement innehåller en klausul, artikel 13, om tillämplig lag och skiljeförfarande av följande lydelse.

”The formation, interpretation and performance of this Agreement shall be governed by and interpreted in accordance with the law of the Kingdom of Sweden. Any dispute, controversy or claim arising out of or relating to this Agreement, or the breach, termination or invalidity thereof, shall be settled by arbitration in accordance with ’Optional Arbitration Clause for Use in Contracts in U.S.A. - Russian Trade and Investment - 1992’ (Prepared by American Arbitration Association and Chamber of Commerce and Industry of the RF), as modified in Exhibit A to this Agreement. The arbitration will be conducted exclusively in English and will be conducted in Stockholm.”

Nämnda Exhibit A innehåller bl.a. följande.

”8. Enforcement. An award by the arbitrator will be final and conclusive as to the issue or issues that were the subject of the arbitration. The Parties hereby exclude any right of application or appeal to any court and in particular in connection with any question of jurisdiction or question of law arising in the arbitration or out of the award.”

En mycket förenklad beskrivning av skiljetvisten är som följer. Boeingkoncernen och Kvaernerkoncernen krävde att Energia och Yuzhnoye skulle betala sin respektive andel av de garantier som Boeingkoncernen och Kvaernerkoncernen hade infriat. Energia och Yuzhnoye hävdade emellertid att Boeingkoncernen och Kvaernerkoncernen inte hade rätt att framställa sådana krav mot dem i ett skiljeförfarande med stöd av skiljeklausulen i Creation Agreement.

Mindre förenklat kan skiljetvisten, särskilt avseende frågan om skiljemannens behörighet, sammanfattas enligt följande. Boeing och BCSC påkallade skiljeförfarande mot Energia, Yuzhnoye och Aker, den sistnämnda i angiven egenskap av successor till Kvaerner Moss Technology AS. Boeing och BCSC framställde dock betalningsyrkanden endast mot Energia och Yuzhnoye (som skäl har Boeing och BCSC angett att parternas avtal krävde att skiljeförfarande skulle påkallas mot samtliga övriga parter). Två månader senare meddelade Aker att Aker till Kvaerner hade överlåtit sina anspråk på Energia och Yuzhnoye samt att Aker var berättigat att deltaga i skiljeförfarandet; Kvaerner framställde också i skiljeförfarandet betalningsyrkanden mot Energia och Yuzhnoye. Både Energia och Yuzhnoye gjorde gällande att skiljemannen på grund av bristande behörighet skulle avvisa Boeings, BCSC:s och Kvaerners yrkanden. Till stöd härför anförde Energia och Yuzhnoye väsentligen att Boeing inte var ”Party” i Creation Agreement och dess skiljeavtal, att BCSC inte var ”Guarantor” samt att Kvaerner inte hade styrkt sig vara successor till Kvaerner Moss Technology AS. Häremot anförde Boeing och BCSC bl.a. att Boeing hade rätt i egenskap av ”Affiliate” att få sina betalningsyrkanden mot Energia och Yuzhnoye prövade i skiljeförfarande.

Skiljemannen fann att skiljeklausulen i Creation Agreement inte berättigade vare sig Boeing eller Kvaerner att få sina krav på Energia och Yuzhnoye prövade i skiljeförfarandet. Skiljemannen fann också att Boeing, BCSC och Kvaerner inte visat att parterna i Creation Agreement, oaktat dess ordalydelse, avsett att ge dem sådan rätt i egenskap av ”Affiliates”. Skiljemannen fann slutligen att BCSC inte heller hade rätt till sådan prövning i eget namn för Boeings räkning. I skiljedomen avvisade skiljemannen därför Boeings, BCSC:s och Kvaerners yrkanden.

Yrkanden i sak av Kvaerner och Aker samt Boeing och BCSC

Kvaerner har yrkat att hovrätten, enligt 36 § första stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande (skiljeförfarandelagen), ska ändra det av skiljemannen fattade avvisningsbeslutet samt fastställa dels att skiljeklausulen i Creation Agreement tillsammans med dess Exhibit A är bindande mellan Kvaerner å ena sidan och å den andra Energia och Yuzhnoye, dels att Kvaerners krav omfattas av parternas skiljeavtal.

Kvaerner och Aker har yrkat att hovrätten, för det fall hovrätten finner att förutsättningar för ändring enligt ovan saknas, ska upphäva skiljedomen med stöd av 34 § första stycket 6 skiljeförfarandelagen samt förplikta Energia och Yuzhnoye att solidariskt utge ersättning för Kvaerners kostnader i skiljeförfarandet, samt kostnaderna för skiljemannen.

Kvaerner och Aker har slutligen yrkat att hovrätten ska upphäva skiljemannens beslut om kostnadsfördelning.

Boeing och BCSC har yrkat att hovrätten med stöd av 36 § första stycket skiljeförfarandelagen ska upphäva skiljedomens punkter A, C och D, förutom första meningen avseende skiljemannens arvode, samt fastställa att behörighet för skiljeman föreligger enligt Creation Agreement att i sak pröva Boeings och BCSC:s talan i skiljeförfarandet.

Boeing och BCSC har vidare yrkat att hovrätten, för det fall hovrätten finner att förutsättningar för ändring enligt ovan saknas, ska upphäva skiljedomen med stöd av 34 § första stycket 6 skiljeförfarandelagen samt förplikta Energia och Yuzhnoye att solidariskt ersätta Boeing och BCSC för deras kostnader i skiljeförfarandet.

Boeing och BCSC har slutligen yrkat att hovrätten ska fastställa att Energia och Yuzhnoye, parterna emellan, är ansvariga för skiljemannens ersättning enligt skiljedomen.

Yrkanden

Energia

Energia har yrkat att hovrätten ska avvisa käromålen.

Yuzhnoye

Yuzhnoye har yrkat i första hand att hovrätten ska avvisa käromålen, i andra hand ogilla dem.

Boeing och BCSC samt Kvaerner och Aker

Boeing och BCSC samt Kvaerner och Aker har bestritt avvisningsyrkandena.

Grunder

Energia och Yuzhnoye

Till stöd för sitt avvisningsyrkande har Energia och Yuzhnoye anfört väsentligen följande.

Rättegångshinder föreligger.

Talan mot skiljedomen kan inte föras enligt 36 § skiljeförfarandelagen. Det av Kvaerner och Aker åberopade skiljeavtalet utesluter nämligen behörighet för hovrätten att pröva en sådan talan. Av Exhibit A punkt 8 följer att en skiljedom meddelad av en i enlighet med skiljeavtalet utsedd skiljeman ska vara slutlig såvitt avser de frågor som var föremål för skiljeförfarandet samt att skiljedomen, särskilt vad avser behörighetsfrågor, inte får angripas i domstol.

En skiljedom varigenom ett skiljeförfarande avslutas utan materiell prövning kan inte klandras enligt 34 § skiljeförfarandelagen.

I vart fall utgör Exhibit A punkt 8 ett s.k. undantagsavtal enligt 51 § skiljeförfarandelagen som utesluter möjligheten att upphäva skiljedomen enligt lagens 34 §.

Boeing och BCSC samt Kvaerner och Aker

Till stöd för sitt bestridande av avvisningsyrkandet har Boeing och BCSC samt Kvaerner och Aker anfört sammanfattningsvis följande.

Rättegångshinder föreligger inte.

Parter kan inte avtala bort 36 § skiljeförfarandelagen. Rätten till domstolsprövning av en skiljenämnds behörighetsbeslut är fundamental. Den rätten kan inte avtalas bort på förhand, och det kan vara oförenligt med Europakonventionen att tillåta sådant avtal. Genom s.k. undantagsavtal enligt 51 § skiljeförfarandelagen kan parter visserligen utesluta eller begränsa möjligheten att få en skiljedom upphävd enligt 34 §, men lagen anger inte att parter på motsvarande sätt kan utesluta eller begränsa rätten enligt 36 § att få en s.k. avvisningsskiljedom som den nu aktuella ändrad. Skiljeavtal är ett slags processavtal. Svensk rätts principiella utgångspunkt, som kommer till uttryck i 49 kap. 2 § RB, är att sådana som regel är ogiltiga om inte annat bestämts i lag.

Även om det är möjligt att avtala bort 36 § skiljeförfarandelagen, har parterna inte gjort det genom Exhibit A punkt 8 på följande skäl.

Ett avstående av rätten till prövning enligt 36 § skiljeförfarandelagen måste, på samma sätt som avstående enligt 51 § skiljeförfarandelagen av rätten till prövning enligt lagens 34 §, vara tydligt och uttryckligt. Exhibit A punkt 8 brister på flera sätt i det avseendet. Exhibit A punkt 8 anger inte tydligt och uttryckligt att parterna avstår från rätten till prövning enligt 36 § skiljeförfarandelagen. Med ”issues” i Exhibit A punkt 8 avses endast sakfrågor och med ”awards” endast skiljedomar i sak.

Vidare avser Exhibit A punkt 8 endast verkställighet av skiljedomar. Exhibit A punkt 8 är rubricerad ”Enforcement”, alltså verkställighet. Innebörden är således endast ett avstående från att på verkställighetsstadiet angripa en skiljedom på fullgörelse, dvs. efter sakprövning. Exhibit A punkt 8 begränsar eller utesluter inte rätten att föra talan mot beslut som inte avser sakfrågor.

Slutligen skulle Boeing och BCSC samt Kvaerner och Aker kunna lida en rättsförlust om den nu aktuella avvisningsskiljedomen inte överprövas eftersom de då skulle vara hänvisade till att processa i ryska och ukrainska domstolar.

Boeing har för egen del tillagt följande. Enligt ordalydelsen i Exhibit A punkt 8 är det endast ”Parties” i Creation Agreement som gör avståenden. Boeing har inte som ”Party” vare sig inlett skiljeförfarandet eller fört talan mot skiljedomen, utan i egenskap av ”Affiliate”. Exhibit A punkt 8 omfattar således inte Boeing.

I fråga om yrkandet om upphävande av skiljedomen enligt 34 § skiljeförfarandelagen har Boeing och BCSC samt Kvaerner och Aker anfört följande.

En skiljedom varigenom ett skiljeförfarande avslutas utan materiell prövning kan klandras enligt 34 § skiljeförfarandelagen. Lagrummets inledande mening, enligt vilken en skiljedom som inte kan angripas enligt lagens 36 § ska upphävas efter klander om någon av klandergrunderna föreligger, reglerar endast frågan om i vilken ordning yrkanden ska prövas. Talan mot skiljedomen enligt 36 § ska således prövas i första hand och klandertalan enligt 34 § i andra hand.

Det bestrids att Exhibit A punkt 8 utgör ett s.k. undantagsavtal enligt 51 § skiljeförfarandelagen. Dess utformning medger inte slutsatsen att parterna avsett att utesluta klandertalan enligt 34 § skiljeförfarandelagen.

Energia och Yuzhnoye

Energia och Yuzhnoye har genmält väsentligen följande.

Parterna har genom Exhibit A punkt 8 avtalat att talan mot skiljedomen oavsett form (”any right of application to any court”) inte får ske, särskilt med avseende på behörighetsfråga (”question of jurisdiction”).

I svensk skiljedomsrätt gäller inte någon regel som begränsar parters processrättsliga dispositioner, utan parterna har långtgående möjligheter att gestalta förfarandet och dess grad av slutlighet på sätt de finner för gott.

Tillämpning av avtal om uteslutande av möjlighet att föra talan mot en skiljedom enligt 36 § skiljeförfarandelagen innebär inte någon rättsförlust. Den enda konsekvensen är att klaganden hänvisas till ett alternativt forum för att få sin talan prövad, normalt allmän domstol vid svarandens hemvist. Det är också konsekvensen i de länder som följer UNCITRAL:s modellag, vilken överhuvud inte lämnar utrymme för talan mot negativa behörighetsbeslut av en skiljenämnd.

Det torde i dag inte gå att fastställa någon partsavsikt med Exhibit A punkt 8 på annat sätt än genom en tolkning av ordalydelsen. Av denna framgår att avsikten varit att utesluta varje form av överprövning av skiljedomen, processuell eller materiell.

Exhibit A punkt 8 är tydlig. Det torde inte vara möjligt att på ett tydligare sätt avtala bort rätten att angripa en skiljedom, inte minst med avseende på behörighetsfrågor.

Det som Boeing anfört för egen del synes innebära att Boeing hävdar att en ”Affiliate” skulle kunna dels stödja sig på skiljeavtalet, dels välja bort vissa moment däri, enkannerligen Exhibit A punkt 8. Så är det inte. Alla som med rätt eller fel åberopat sig på och underkastat sig skiljeförfarande enligt skiljeklausulen träffas av fullföljdsförbudet i Exhibit A punkt 8.

Skälen för hovrättens avgörande

Skriftlig bevisning har åberopats.

Den första frågan som hovrätten har att pröva är följande.

Kan parter avtala bort rätten att föra talan mot en skiljedom enligt 36 § skiljeförfarandelagen?

Hovrätten konstaterar först att skiljeförfarandelagen inte uttryckligen anger vare sig att den rätten kan avtalas bort eller att den inte kan avtalas bort. Lagens förarbeten ger inte heller någon direkt vägledning. Av intresse är emellertid följande uttalande i propositionen angående att lagen, till skillnad från avsikten med 1929 års skiljemannalag, inte bör konstrueras så att alla dess bestämmelser är tvingande när inte annat anges (prop. 1998/99:35 s. 44). ”Den omständigheten att det i lagen på åtskilliga ställen görs förbehåll för avvikelser som parterna kan ha kommit överens om skall alltså inte motsatsvis tolkas så att övriga bestämmelser är tvingande i den meningen att parterna saknar möjlighet att disponera över förfarandet. Hur långt deras dispositionsrätt sträcker sig får bli beroende av flera omständigheter, såsom bestämmelsens art, avvikelsens innebörd och den tidpunkt vid vilken avvikelsen har kommit till.”

Av intresse är även att 51 § första stycket skiljeförfarandelagen tillåter utländska parter att genom s.k. undantagsavtal helt eller delvis avtala bort möjligheten att klandra en skiljedom enligt 34 §. Den bestämmelsen går tillbaka på det s.k. Ugandamålet, NJA 1989 s. 143, där HD fann för det första att det var möjligt för parter utan anknytning till Sverige att - även innan tvist uppkommit - träffa avtal som begränsar parts rätt att inför svensk domstol angripa skiljedomen på grund av formella brister, men för det andra att de aktuella parterna inte hade träffat ett sådant avtal.

Av visst intresse är vidare att skiljeförfarandelagen utgår från att parter kan sluta ett skiljeavtal rörande frågan om ett annat skiljeavtal är giltigt och tillämpligt (a. prop. s. 238; jfr även SOU 1994:81 s. 106). Detta talar enligt hovrättens mening starkt för att parter också ska kunna avtala om att en skiljenämnds avgörande, av innebörd att den inte är behörig att pröva tvisten i sak, ska vara slutligt, utan möjlighet till överprövning enligt 36 § skiljeförfarandelagen. En annan sak är att en skiljedom meddelad med stöd av ett sådant andra skiljeavtal kan bli föremål för t.ex. en klandertalan enligt 34 § skiljeförfarandelagen.

Uppfattningen att avtal i processrättsliga frågor som regel anses vara ogiltiga om det inte finns några regler om annat, ligger till grund för bestämmelsen i 49 kap. 2 § RB om möjligheten att avtala bort rätten att överklaga en tingsrätts dom (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken [oktober 2013, Zeteo] kommentaren till 49 kap. 2 §). Den uppfattningen behöver enligt hovrättens mening emellertid inte vara styrande för hur man ska se på möjligheterna att träffa bindande avtal inom det skiljedomsrättsliga området. Grundläggande är här att parterna har en vidsträckt frihet att avtala om hur skiljeförfarandet ska gestalta sig, vilket också avspeglas i hur skiljeförfarandelagen är konstruerad enligt vad som ovan återgetts ur förarbetena.

I litteraturen synes frågan om huruvida parter kan avtala bort 36 § skiljeförfarandelagen endast ha behandlats uttryckligen i Lindskog, Skiljeförfarande (1 mars 2012, Zeteo), kommentaren till 36 §. Där anförs att bestämmelserna i 36 § skiljeförfarandelagen ”torde i princip vara dispositiva. Den praktiska situationen är att skiljenämnden har avvisat den påkallande partens talan. […] Något problem med att en skiljenämnd anförtros att slutligt avgöra sin behörighet i den riktningen finns inte.” Något stöd för det anförda ges inte, men i en fotnot tilläggs: ”Att skiljenämnden finner sig obehörig kan ju inte kränka några allmänna intressen utan endast skiljeberättigade partens rätt till tvistlösning genom skiljeförfarande. Denna rätt kan han emellertid förfoga över.”

Enligt hovrättens uppfattning måste en grundläggande skillnad göras mellan positiva och negativa behörighetsbeslut av en skiljenämnd när det gäller möjligheten att avtala bort överprövning i domstol av sådana beslut. Beslut av det förra slaget, som alltså innebär att skiljenämnden finner sig vara behörig att pröva tvisten i sak, måste givetvis i princip alltid på något sätt kunna överprövas av domstol eftersom konsekvensen är att den behörighet som annars tillkommer domstol utesluts. Beslut av det senare slaget, som således innebär att skiljenämnden finner sig inte vara behörig att pröva tvisten i sak, har emellertid en helt annan konsekvens, nämligen att den behörighet som tillkommer domstol inte utesluts. Med hänsyn härtill kan det heller inte, enligt hovrättens bedömning, vara oförenligt med Europakonventionen att tillåta parter att avtala bort rätten till överprövning i domstol av negativa behörighetsbeslut av en skiljenämnd.

Boeing och BCSC samt Kvaerner och Aker har anfört att de skulle kunna lida en rättsförlust om avvisningsskiljedomen inte kan överprövas eftersom de då skulle vara hänvisade till att processa i ryska och ukrainska domstolar. Hovrätten, som konstaterar att bolagen inte påstått att de skulle sakna faktisk möjlighet att driva sina krav genom process i allmän domstol, finner att nyssnämnt förhållande inte kan anses utgöra en rättsförlust.

Enligt hovrättens mening finns det mot bakgrund av det som sagts inget som talar för att parter inte med bindande verkan ska kunna komma överens om att talan mot en avvisningsskiljedom inte ska få föras. Tvärtom talar ett gott skäl för motsatsen, nämligen parters intresse av att genom en avvisningsskiljedom kunna få slutligt avgjort att behörighet att sakpröva den aktuella tvisten inte tillkommer skiljenämnd, utan följaktligen domstol. Detta får anses vara ett högst legitimt intresse (jfr a. prop. s. 156 angående undantagsavtal enligt 51 § första stycket skiljeförfarandelagen).

Nästa fråga är då om ett sådant avtal har träffats i detta fall.

Har parterna avtalat bort rätten att föra talan mot skiljedomen enligt 36 § skiljeförfarandelagen?

Ett jakande svar på frågan måste kräva att ett sådant avtal är uttryckligt och tydligt. I det ovan nämnda Ugandamålet, NJA 1989 s. 143, fann HD att parterna inte hade avtalat bort möjligheten att klandra skiljedomen genom de på tvisten tillämpliga reglerna för Internationella handelskammarens skiljedomstol, vilka föreskrev att en skiljedom i tvisten innebär ett slutligt avgörande av skiljeärendet samt att parterna utfäster sig att - i den mån detta lagligen låter sig göra - avstå från talan mot skiljedomen. HD gick emellertid inte närmare in på varför nyssnämnda föreskrifter i reglerna inte innebar ett avstående från möjligheten att klandra skiljedomen. Avgörandet måste dock tolkas med hänsyn tagen till då gällande 2 § i 1929 års skiljemannalag: ”Slutes skiljeavtal utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, skola de anses hava utfäst sig att åtnöjas med densamma.” Föreskrifterna i reglerna synes enligt HD då inte ha inneburit något utöver vad som följde av lag, dvs. att de inneburit endast ett avstående från möjligheten att föra talan mot skiljedomen i materiellt avseende.

Den konkreta frågan för hovrätten är således om Exhibit A punkt 8 uttryckligt och tydligt anger att parterna avstår från att angripa skiljedomen inte bara i materiellt avseende, utan också i formellt avseende. Dess ordalydelse talar enligt hovrättens mening mycket starkt för att så är fallet. Sålunda anges inledningsvis att skiljemannens dom ska vara slutlig avseende den eller de frågor som var föremål för skiljeförfarandet, ”final and conclusive as to the issue or issues that were the subject of the arbitration”. Vidare anges att parterna avstår från varje rätt att ansöka eller överklaga hos någon domstol och att detta gäller särskilt avseende varje fråga om behörighet, ”exclude any right of application or appeal to any court and in particular in connection with any question of jurisdiction”.

Enligt hovrättens uppfattning talar inte minst de sist citerade orden mot att avståendet från att föra talan mot en skiljedom skulle vara begränsat till talan i materiellt avseende. Även om orden ”award” och ”issue or issues” tagna för sig skulle kunna innebära begränsningar till avgöranden i sak, har begränsningarna i så fall upphävts genom de sist citerade orden.

Exhibit A punkt 8 är rubricerad ”Enforcement”. Enligt hovrättens mening följer därav inte nödvändigtvis att parternas avstående skulle vara begränsat till förfaranden för verkställighet av en skiljedom. ”Enforcement” översätts vanligen, och helt korrekt, med ”verkställighet”, men har ett vidare betydelseomfång; det kan t.ex. avse att göra gällande rättigheter enligt ett avtal. Hovrätten finner därför att avståendena i Exhibit A punkt 8 inte bör förstås så att de är begränsade till förfaranden för verkställighet av en skiljedom.

När det gäller Boeing konstaterar hovrätten att bolaget har påkallat skiljeförfarande med stöd av den aktuella skiljeklausulen. Boeing är därför bundet av den, inklusive Exhibit A punkt 8 med dess avståenden.

Med hänsyn till det anförda kommer hovrätten till slutsatsen att Exhibit A punkt 8 anger vilka avståenden som parterna gör i förhållande till ett avgörande av den utsedda skiljemannen, däribland ett avstående från att föra talan mot ett avgörande av innebörd att skiljemannen funnit sig sakna behörighet att sakpröva den påkallade skiljetvisten.

Detta överenskomna och ömsesidiga avstående från att föra talan mot ett avgörande i fråga om skiljemannens behörighet finner hovrätten utgöra rättegångshinder av samma slag som ett undantagsavtal enligt 51 § skiljeförfarandelagen (jfr a. prop. s. 246). Talan mot skiljedomen enligt 36 § skiljeförfarandelagen ska därför avvisas.

Kan en avvisningsskiljedom upphävas enligt 34 § skiljeförfarandelagen?

Enligt de inledande orden i 34 § första stycket skiljeförfarandelagen ska en skiljedom, som inte kan angripas enligt 36 §, helt eller delvis upphävas på talan av en part om närmare angivna s.k. klandergrunder föreligger. Redan denna ordalydelse innebär, enligt hovrättens mening, att det är en förutsättning för att en skiljedom ska kunna upphävas med stöd av 34 § första stycket skiljeförfarandelagen, att den inte kan angripas enligt 36 §. Omvänt innebär detta att en skiljedom som kan angripas enligt 36 §, inte kan upphävas med stöd av 34 §. För denna innebörd talar inte minst att alla de sakomständigheter, som skulle kunna utgöra klandergrunder enligt 34 §, kan beaktas vid en prövning enligt 36 §; det saknas då skäl för prövning av dem även enligt 34 §.

Den nu aktuella skiljedomen kan - bortsett från att parterna i detta fall, som hovrätten nyss funnit, har avtalat bort möjligheten - angripas endast enligt 36 § skiljeförfarandelagen. Den kan därför inte upphävas med stöd av 34 §. Talan mot skiljedomen enligt nyssnämnt lagrum ska därför avvisas.

Sammanfattning

Hovrätten har kommit fram till följande. Parter kan avtala bort rätten enligt 36 § skiljeförfarandelagen att föra talan mot en avvisningsskiljedom. Parterna i målet har träffat ett sådant avtal, vilket innebär rättegångshinder. Den förda talan mot skiljedomen enligt nyssnämnda lagrum ska därför avvisas. Den enligt 34 § skiljeförfarandelagen förda talan mot skiljedomen ska avvisas därför att sådan talan inte kan föras mot en avvisningsskiljedom. Följaktligen ska käromålen avvisas i sin helhet.

- - -.

Hovrättens avgörande

Hovrätten avvisade käromålen.

Högsta domstolen

Aker, Kvaerner, Boeing och BCSC överklagade hovrättens beslut.

Härefter anmäldes att Aker och Kvaerner hade träffat förlikning med Energia och Yuzhnoye. HD undanröjde hovrättens beslut i berörda delar och avskrev målet i dessa delar.

Boeing och BCSC yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa målet till hovrätten för fortsatt behandling.

Energia och Yuzhnoye motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Miriam Kantor, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

1-8. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-4 i HD:s skäl.

Rättslig reglering

9. I 2 § första stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) finns en uttrycklig bestämmelse om att skiljemannen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. En sådan prövning kan innefatta frågor om skiljeavtalets giltighet och dess tillämplighet på tvisten. (En liknande bestämmelse finns i artikel 21.1 i UNCITRAL Arbitration Rules i den lydelse som var tillämplig på det aktuella skiljeförfarandet.)

10. Om skiljemannen vid sin prövning enligt 2 § LSF skulle komma fram till att han är behörig, får hans avgörande av denna fråga formen av ett beslut (27 § tredje stycket). Ett sådant beslut under förfarandet är, efter vad som framgår av 2 § andra stycket, inte bindande (dvs. det kan senare ändras av skiljemannen om nya omständigheter skulle motivera det). Om skiljemannen skulle gå vidare och avgöra tvisten i sak genom meddelande av en skiljedom, kan skiljedomen då klandras enligt 34 §, bl.a. på den grunden att skiljeavtalet inte varit giltigt eller tillämpligt på den prövade frågan (första stycket 1).

11. Rätten att föra en klandertalan enligt 34 § LSF kan inte på förhand avtalas bort av svenska parter. I ett internationellt, kommersiellt förhållande får parterna emellertid enligt 51 § genom en uttrycklig skriftlig överenskommelse utesluta eller begränsa tillämpligheten av de grunder för upphävande av en skiljedom som anges i 34 §.

12. Om skiljemannen däremot vid sin prövning enligt 2 § LSF skulle komma fram till att han inte är behörig, kommer detta att komma till uttryck i en skiljedom (27 § första stycket andra meningen som anger att om skiljemännen avslutar skiljeförfarandet utan att avgöra de frågor som har lämnats till dem, så sker det genom skiljedom).

13. En sådan skiljedom, genom vilken förfarandet alltså avslutas utan att skiljemannen prövar de frågor som har lämnats till avgörande av honom, får enligt 36 § första stycket LSF helt eller delvis ändras på talan av en part. Bestämmelsen tar sikte på avvisning eller avskrivning av talan. Prövningen enligt 36 § omfattar såväl skiljemannens bedömning av den processuella frågan om förfarandets avslutande som handläggningen av denna. Om skiljemannens avgörande inte angrips, kommer det däremot att vinna rättskraft. (Se prop. 1998/99:35 s. 154 f. och 238.)

14. Beskrivningen i det föregående tar sikte på den situationen att skiljemannen har prövat sin behörighet med stöd av 2 § LSF. Frågan kan emellertid komma under skiljemannens prövning i annan ordning. Parterna kan nämligen genom en särskild överenskommelse hänskjuta frågan om skiljemannens behörighet till dennes prövning, dvs. genom skiljeavtal lämna den frågan till avgörande av skiljemannen, i den mån det rör sig om en behörighetsfråga som parterna kan träffa förlikning om (jfr 1 §). Detta inkluderar frågan om ett skiljeavtals giltighet och tillämplighet, men däremot inte frågan om huvudtvistens skiljedomsmässighet. Som saken har uttryckts uppstår här en skiljetvist i skiljetvisten. (Jfr prop. 1998/99:35 s. 124, 214 f. och 238 samt SOU 1994:81 s. 104 f., 106 f., 259 och 295 f.)

15. Ett skiljeavtal i behörighetsfrågan kan ingås med anledning av en uppkommen tvist eller kan finnas intaget som en klausul i det grundläggande skiljeavtalet (jfr bl.a. Stefan Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, 2 uppl. 2012, s. 267 f. och 278 f., och Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 370 not 253).

16. När skiljemannen prövar sin behörighet med anledning av parternas hänskjutande, sker detta alltså inte med stöd av 2 § LSF utan med stöd av 1 §. Skiljemannen kommer genom sitt avgörande att pröva en till honom lämnad fråga. Den frågan kommer, oavsett om han finner sig behörig eller obehörig, att ha formen av en skiljedom enligt 27 § första stycket första meningen. Även om skiljemannen finner sig obehörig, kommer en sådan skiljedom inte att omfattas av rätten till talan enligt 36 §. Den bestämmelsen förutsätter ju för sin tillämpning att skiljemannen inte har prövat en hänskjuten fråga, utan att han har gjort sin behörighetsprövning med stöd av 2 §.

17. Om skiljemannen finner sig obehörig står således en talan enligt 36 § LSF inte till buds. I enlighet med vad som framgår av 34 § (där det som tillämpningsområde anges skiljedom som inte kan angripas enligt 36 §), finns i stället möjlighet till en talan om klander (se första stycket 6 om fel i handläggningen). I ett internationellt, kommersiellt förhållande är det dock som sagt parterna obetaget att genom en uttrycklig skriftlig överenskommelse utesluta eller begränsa tillämpligheten av de grunder för upphävande av en skiljedom som anges i 34 § (51 §).

Kan rätten till talan enligt 36 § LSF mot en avvisningsskiljedom avtalas bort?

18. Som framgår av det föregående kan parterna således avtala bort rätten att föra talan enligt 36 § LSF mot en avvisningsskiljedom genom att ge skiljemannen mandat att slutligt pröva sin behörighet enligt skiljeavtalet, dvs. särskilt hänskjuta den frågan till skiljemannens prövning enligt 1 §. Därigenom utesluts en tillämpning av såväl bestämmelsen om skiljemannens behörighetsprövning i 2 § som bestämmelsen i 36 §. I stället blir klanderregeln i 34 § tillämplig på skiljedomen, under förutsättning att inte rätten till klander har avtalats bort med stöd av 51 §.

Har rätten till talan enligt 36 § LSF avtalats bort?

19. Det finns i målet inte något påstående om att parterna, i samband med skiljeförfarandet, skulle ha särskilt överenskommit om att hänskjuta frågan om skiljemannens behörighet till skiljemannens prövning.

20. Vad som har gjorts gällande av Energia och Yuzhnoye är i stället som sagt att punkten 8 i Exhibit A innebär att rätten till talan enligt 36 § LSF har avtalats bort.

21. I ifrågavarande klausul anges det inte uttryckligen att skiljemannen ska ha rätt att slutligt pröva sin behörighet enligt skiljeavtalet eller att hans avgörande beträffande sin behörighet eller beträffande skiljeavtalets materiella omfattning inte ska kunna överprövas i domstol.

22. Avfattningen av klausulen (där det bl.a. talas om ”enforcement” och om ”the issue or issues that were the subject of the arbitration”), inklusive dess placering mot slutet i skiljeavtalet, får i stället anses ge uttryck för parternas önskan att ett avgörande i sak, dvs. beträffande frågor som har hänskjutits till skiljemannens prövning, ska vara slutligt.

23. Klausulen kan därför inte tolkas som att den ger skiljemannen mandat att slutligt avgöra behörighetsfrågan. Av detta följer att rätten till talan enligt 36 § LSF inte kan anses ha avtalats bort.

Slutsats

24. Vid bedömningen att rätten till talan enligt 36 § LSF inte har avtalats bort, ska hovrättens avvisningsbeslut undanröjas och målet återförvisas dit för fortsatt behandling.

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens beslut såvitt avser förhållandet mellan å ena sidan The Boeing Company och Boeing Commercial Space Company och å andra sidan Open Joint-Stock Company S.P. Korolev Rocket and Space Corporation Energia, KB Yuzhnoye och State Enterprise ”Production Association Yuzhny Machine-Building Plant named after A.M. Makarov” (del av punkten 1 samt punkterna 4 och 5 i hovrättens beslut) och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Gudmund Toijer, referent, Martin Borgeke och Svante O. Johansson) meddelade den 21 december 2015 följande beslut.

Skäl

Bakgrund och frågorna i HD

1. Boeing och BCSC påkallade skiljeförfarande i en tvist med Energia och Yuzhnoye. Tvisten rörde ett avtal, Creation Agreement. Skiljeförfarandet genomfördes i Sverige enligt skiljereglementet UNCITRAL Arbitration Rules. Genom en skiljedom den 11 oktober 2010 avvisade skiljemannen Boeings och BCSC:s yrkanden utan någon prövning i sak. Skiljemannen ansåg sig inte vara behörig att pröva tvisten med hänvisning till att det skiljeavtal som var kopplat till Creation Agreement inte var tillämpligt på Boeings och BCSC:s talan.

2. Boeing och BCSC har vid hovrätten fört talan mot skiljedomen med stöd av 36 och 34 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Hovrätten avvisade Boeings och BCSC:s talan efter invändning av Energia och Yuzhnoye. Hovrätten ansåg att parter kan avtala bort rätten att föra talan mot en skiljedom enligt 36 §, att parterna i detta fall hade gjort så och att en skiljedom om avvisning inte kan upphävas enligt 34 §.

3. Den avtalsföreskrift som hovrätten hänvisade till finns i Exhibit A, Arbitration Agreement, som hör till Creation Agreement. Föreskriften har följande lydelse.

8. Enforcement. An award by the arbitrator will be final and conclusive as to the issue or issues that were the subject of the arbitration. The Parties hereby exclude any right of application or appeal to any court and in particular in connection with any question of jurisdiction or question of law arising in the arbitration or out of the award. The award will be enforceable in any court having jurisdiction over the Party against whom enforcement is sought, as well as in the courts of The Commonwealth of The Bahamas. All Parties hereby submit to the jurisdiction of the courts of The Commonwealth of The Bahamas for purposes of enforcement of any arbitration award.

4. Frågorna i HD är i första hand om parter genom avtal kan förfoga över rätten att föra talan mot en skiljedom enligt 36 § skiljeförfarandelagen och om parterna i så fall har gjort det. Parterna är oense också i frågan huruvida 34 §, som gäller klander av skiljedom, är tillämplig i ett fall som detta.

Skiljenämndens prövning av sin behörighet

5. Målet gäller alltså en skiljedom som innebär att de påkallande parternas talan avvisades på den grunden att skiljemannen ansåg sig vara obehörig att pröva tvisten i sak.

6. Skiljemannen har prövat sin egen behörighet. En sådan prövning kan ske med stöd av olika rättsliga grunder. Sålunda kan parterna hänskjuta frågan till skiljenämnden, något som innebär att parterna anses ha träffat ett särskilt skiljeavtal i behörighetsfrågan. Skiljenämndens avgörande får då formen av en skiljedom, oavsett om den anser sig vara behörig eller inte. Domen får samma verkningar som en skiljedom i allmänhet och kan i princip angripas vid domstol bara med stöd av reglerna om ogiltighet och klander i 33 och 34 §§ skiljeförfarandelagen. I detta fall har det emellertid inte träffats något skiljeavtal i fråga just om skiljemannens behörighet.

7. En skiljenämnd kan pröva sin behörighet med stöd också av 2 § skiljeförfarandelagen. Det framgår där att skiljenämnden får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Skiljenämnden kan exempelvis pröva invändningar om att skiljeavtalet är ogiltigt, att avtalet inte är tillämpligt på tvisten eller att tvistefrågan inte är skiljedomsmässig. En liknande bestämmelse finns i artikel 21.1 i UNCITRAL Arbitration Rules i den lydelse som är tillämplig i detta fall.

8. Med stöd av de principer som uttrycks i 2 § kan skiljenämnden förklara sig behörig att fortsätta skiljeförfarandet genom ett särskilt beslut och sedan avgöra målet i sak genom skiljedom. Skiljenämnden har också rätt att bifalla en invändning om hinder för förfarandet och avvisa tvisten, något som i så fall sker genom en skiljedom (jfr 27 § skiljeförfarandelagen).

9. När en skiljenämnd tar ställning till sin behörighet, utan stöd i ett särskilt skiljeavtal om just behörigheten, är avgörandet inte bindande, och behörighetsfrågan kan prövas av domstol. När skiljenämnden har funnit sig behörig i ett beslut under förfarandet, har det beslutet inte någon rättskraft och är inte heller bindande för skiljenämnden; beslutet kan ändras av nämnden under det fortsatta förfarandet (2 § andra stycket första meningen skiljeförfarandelagen, prop. 1998/99:35 s. 214).

10. Om skiljenämnden, efter att ha funnit sig behörig, avgör tvisten i sak genom skiljedom, kan part få behörighetsfrågan prövad med stöd av klanderbestämmelsen i 34 § första stycket 1 skiljeförfarandelagen. Det sägs där att en skiljedom, som inte kan angripas enligt 36 §, efter klander ska helt eller delvis upphävas på talan av en part, om domen inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna.

11. Skulle skiljenämnden däremot ha avvisat tvisten genom skiljedom, kan en part hos domstol yrka att domen om avvisning ska ändras med stöd av 36 § skiljeförfarandelagen. Enligt första stycket första meningen i den paragrafen får en skiljedom som innebär att skiljenämnden har avslutat förfarandet utan att pröva de frågor som har lämnats till avgörande av nämnden helt eller delvis ändras på talan av en part.

12. Domstolens prövning enligt 36 § skiljeförfarandelagen har ibland beskrivits som ett överklagande av skiljenämndens avgörande om avvisning och kan innefatta en bedömning av både den processuella huvudfrågan och skiljenämndens handläggning av den frågan. Vid en prövning enligt 36 § kan domstolen alltså göra en materiell prövning av frågan om det finns ett processuellt hinder för skiljeförfarandet. Domstolens möjlighet att ändra skiljenämndens avgörande kan också sägas utgöra en mindre ingripande rättsföljd än ett (helt eller delvis) upphävande, som kan bli resultatet av en klandertalan enligt 34 §. (Se a. prop. s. 154 f. och 238.)

Kan parterna genom avtal förfoga över 36 § skiljeförfarandelagen?

13. En första fråga i detta mål är om parterna med bindande verkan kan avtala bort möjligheten att enligt 36 § skiljeförfarandelagen överklaga en skiljedom om avvisning.

14. Det framgår inte direkt av 36 § om den är av tvingande eller dispositiv natur. Inte heller innehåller skiljeförfarandelagen någon generell regel om parternas möjligheter att förfoga över lagens bestämmelser genom avtal. Som en allmän utgångspunkt sägs i lagmotiven att parternas rätt till självbestämmande har haft en central roll vid lagens utformning. Till skillnad från vad som alltså gäller beträffande 36 § anges det i flera andra paragrafer att parterna kan göra avsteg från lagens regler genom avtal. Efter vad som sägs i lagmotiven ska detta förhållande inte tolkas motsatsvis. Att parternas överenskommelser uttryckligen anges som bindande i vissa paragrafer, behöver inte hindra att parterna förfogar över förfarandet också i andra avseenden. Hur långt parternas dispositionsrätt sträcker sig får därför enligt motiven bli beroende av flera omständigheter. Bedömningen får utgå från bl.a. lagbestämmelsens art, avvikelsens innebörd och den tidpunkt då avvikelsen har kommit till. (Se a. prop. s. 43 f.)

15. Det kan här skjutas in att Lagrådet under förarbetena till skiljeförfarandelagen ansåg att de frekventa hänvisningarna till partsviljan förde med sig en viss presumtion för att lagens bestämmelser är tvingande, om inte något annat sägs (a. prop. s. 312). Det uttalandet får dock inte stöd i propositionen. Bedömningen av i vart fall 36 § skiljeförfarandelagen får därför ske med ledning bl.a. av de omständigheter som anges i propositionen utan någon presumtion för att paragrafen är tvingande.

16. Vid en bedömning av en paragrafs art har rättssäkerhetsaspekter en central betydelse. För att rättsordningen ska kunna erkänna skiljeavtal och skiljedomar måste skiljeförfarandet omges av vissa regler och uppfylla grundläggande rättsstatliga krav (a. prop. s. 42). Det kan därför finnas anledning att ställa upp restriktioner för avtal som avviker från grundregler av det slaget.

17. Vid en tolkning av 36 § skiljeförfarandelagen gör sig sådana rättssäkerhetsaspekter typiskt sett inte gällande med någon styrka. Paragrafen tar sikte på fall där skiljenämnden har funnit sig obehörig. Att en avvisningsdom inte kan prövas enligt 36 § får till följd endast att tvisten i sak kan prövas av domstol och inte genom skiljeförfarande. Det bör inte i 36 § läsas in något hinder mot att parterna förfogar över prövningen på detta sätt, särskilt som det befogade anspråk på en rättssäker behörighetsprövning som den förlorande skiljeparten kan ha måste anses vara tillgodosett genom att parten enligt 34 § får föra klandertalan mot skiljedomen när prövningsrätten enligt 36 § har avtalats bort. Det finns inte anledning att göra någon skillnad mellan situationer där parterna har träffat avtalet i förväg eller först sedan en tvist har uppstått. Tilläggas bör dock att parternas förfogande kan tänkas ske på olika sätt och inte alltid behöver innebära att 36 § helt avtalas bort. I stället kan parterna ha begränsat prövningen eller dess följdverkningar i något visst avseende. Det kan inte uteslutas att begränsningarna i ett enskilt fall kan ha skett på ett sådant vis att ett mer restriktivt synsätt är påkallat.

18. Det nu sagda tar alltså sikte på det fallet att skiljenämnden anser att den är obehörig att pröva tvisten. Vid motsatt bedömning kan skiljenämnden komma att fortsätta förfarandet och meddela skiljedom i sak. Som har anförts i det föregående (p. 10), kan en part klandra skiljedomen och göra gällande att den inte omfattas av ett bindande skiljeavtal. En klandertalan prövas enligt 34 § skiljeförfarandelagen. Ett undantagsavtal, som innebär att parterna utesluter eller begränsar tillämpligheten av de grunder för upphävande av en skiljedom som anges i 34 §, kan inte i förväg träffas av svenska parter. Skälet är att parterna måste garanteras ett opartiskt och i övrigt korrekt förfarande (a. prop. s. 156). Däremot kan utländska parter i ett kommersiellt förhållande träffa ett sådant avtal med bindande verkan, något som hänger samman med att en viss prövning av skiljedomen sker vid en begäran om verkställighet (51 §).

19. Det finns alltså en avgörande skillnad mellan de situationer som regleras i 34 respektive 36 § skiljeförfarandelagen. Om 36 § avtalas bort, blir följden att domstol är behörig. Resultatet av ett undantagsavtal enligt 51 § kan emellertid bli att parten får sin talan avgjord i sak utan möjlighet till prövning av behörighetsfrågan annat än vid verkställighet. De inskränkningar i avtalsfriheten som finns beträffande 34 § har därför inte någon bäring på 36 §.

Kraven på ett avtal om att 36 § skiljeförfarandelagen inte ska tillämpas i en tvist

20. Ett beslut varigenom skiljenämnden finner sig obehörig att pröva tvisten innebär alltså inte någonting annat eller mera än att käranden får vända sig till domstol för en sakprövning. Det finns därför inte någon anledning att ställa upp ett krav på särskild tydlighet för ett avtal om att 36 § inte ska tillämpas i tvisten. Frågan huruvida det har träffats ett sådant avtal ska alltså bedömas enligt allmänna principer för avtals ingående.

Har parterna avtalat bort 36 § skiljeförfarandelagen i detta fall?

21. Det finns ingen utredning om att parterna har övervägt frågan om ett negativt behörighetsbeslut av skiljenämnd ska kunna överklagas. Ordalydelsen i artikel 8 i Exhibit A ger inte något säkert svar på tolkningsfrågan. Det ligger nära till hands att uppfatta artikeln på så sätt att den bara hindrar en överprövning som inverkar på giltigheten av ett avgörande efter sakprövning, däri inbegripet ett positivt behörighetsbeslut som har föregått en skiljedom i sak. Men ordalagen lämnar utrymme också för en tolkning som innebär att inte heller ett processuellt beslut utan samband med ett materiellt avgörande ska kunna överprövas av domstol. I det läget bör det typiska syftet med den överenskomna ordningen för tvistelösning ges stor betydelse.

22. Sammantaget ger parternas reglering av tvistelösningen ett tydligt uttryck för avsikten att meningsskiljaktigheter som rör avtalade rättigheter och skyldigheter ska avgöras genom skiljeförfarande och sålunda inte föras till domstol. Det är inte förenligt med den avsikten att tolka artikel 8 på så sätt att ett negativt behörighetsbeslut av skiljenämnden skulle ha tagits undan från en överprövning enligt 36 § skiljeförfarandelagen. En överprövning av just sådana beslut främjar ju det centrala syftet med regleringen, nämligen att så långt som det låter sig göras genomföra en tvistelösning i form av skiljeförfarande. Det bör vara avgörande för tolkningen.

23. Slutsatsen blir därmed att artikel 8 ska tolkas på så sätt att rätten till överprövning enligt 36 § skiljeförfarandelagen inte har avtalats bort.

Målet bör återförvisas till hovrätten

24. HD:s slutsats leder till att det ska göras en prövning enligt 36 § skiljeförfarandelagen. Hovrätten har inte gjort någon sådan prövning. Målet bör därför, i enlighet med Boeings och BCSC:s yrkanden, återförvisas till hovrätten för prövning.

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens beslut om avvisning såvitt gäller partsförhållandet mellan å ena sidan The Boeing Company och Boeing Commercial Space Company och å andra sidan Open Joint-Stock Company S.P. Korolev Rocket and Space Corporation Energia, KB Yuzhnoye och State Enterprise ”Production Association Yuzhny Machine-Building Plant named after A.M. Makarov”.

- - -.

HD återförvisar målet i de angivna delarna till hovrätten för fortsatt behandling.

- - -.

HD:s beslut meddelat: den 21 december 2015.

Mål nr: Ö 2528-14.

Lagrum: 2, 34, 36 och 51 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande.