NJA 2016 not 8

Till stöd för framställningen har det åberopats en dom den 29 november 2012 från domstolen i första instans i Berane. Enligt domen har N.N. gjort sig skyldig till ”penningförfalskning”. Brottet begicks den 23 januari 2010. Det bestod i att N.N. i en butik i Berane höll en falsk sedel på 50 euro i sin hand med avsikt att sätta sedeln i omlopp som äkta, trots att han visste att den var förfalskad. Påföljden har bestämts till fängelse i sex månader.

N.N. har anfört bl.a. följande. Han har inte införskaffat någon falsk sedel. Vid det aktuella tillfället skulle han resa till sin dåvarande hustru i Sverige och skulle handla lite på vägen. Han överlämnade pengar till affärsinnehavaren, och han vet inte om denne bytte ut pengarna innan polis tillkallades. Han fördes till polisstationen och hördes angående varifrån han hade fått pengarna. Han blev aldrig informerad om att han skulle vara misstänkt för något brott. Efter några dagar lämnade polisen tillbaka hans pass, varefter han reste vidare till Sverige. Det kan ifrågasättas om den sedel som har lagts till grund för den fällande domen mot honom verkligen är den sedel som han innehaft.

Han fick vid telefonsamtal med sina föräldrar och sin bror veta att åtal hade väckts mot honom den 15 juni 2010. Han skaffade då en försvarsadvokat i Montenegro, som han själv bekostade. De hade kontakt två gånger per telefon och därutöver via sms. Han har inte blivit kallad till någon rättegång. Den förhandling som hölls den 14 november 2011 fick han kännedom om i efterhand från försvararen, som trodde att han skulle bli frikänd. Han dömdes emellertid denna gång. Han kände inte till att målet återförvisades av högre rätt den 22 april 2012. Han var i förbindelse med sin försvarare och fick i anslutning härtill veta att han var kallad till förhandlingen som ledde till den friande domen den 11 juni 2012. Han kunde inte närvara på grund av psykisk sjukdom. Efter den friande domen upphörde hans kontakter med försvararen och han kände inte till att målet återförvisades på nytt den 5 oktober 2012, att han blev dömd den 29 november 2012 eller att den fällande domen fastställdes av högre rätt den 19 april 2013. Detta fick han reda på först sedan han gripits i Sverige.

Han beviljades uppehållstillstånd i Sverige år 2010 och har både fast boende och arbete som städare. Sedan ett par år har han en flickvän här. De är numera sammanboende. I mars 2015 ansökte han om svenskt medborgarskap men ansökan har inte behandlats. Han lider av psykisk ohälsa med en tilltagande ångestproblematik och nedstämdhet, och han har självmordstankar. Sedan flera år behandlas han hos psykolog och behöver uppföljning inom den psykiatriska vården.

Han är rädd för att återvända till Montenegro, bl.a. eftersom han är muslim och det då finns en överhängande risk för att han inom rättssystemet kommer att utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet. Han är även rädd för att utsättas för trakasserier från sin före detta hustrus familj. Vidare finns det många religiösa riktningar i Montenegro och dessa sätter press på personer med annan trosuppfattning. Enligt hans egen bedömning är det inte möjligt att få en rättvis ny rättegång om han utlämnas.

Utlämning för verkställighet får enligt 4 § utlämningslagen beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer, och endast om den utdömda påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader.

Den gärning som N.N. dömts för får i svensk rätt anses motsvara brottet olovlig befattning med falska pengar enligt 14 kap. 6 a § BrB (se numera 14 kap. 7 §). Enligt bestämmelsen är föreskrivet fängelse i högst två år för brott av normalgraden eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid bestämningen av svårhetsgraden av brottet är det av betydelse att domstolen i Berane fann att N.N. hållit en 50-eurosedel i handen som han visste var falsk, och att han införskaffade sedeln med avsikt att sätta den i omlopp som äkta. Utifrån dessa förutsättningar får det enligt svensk rätt anses röra sig om ett brott av normalgraden. Beloppet 50 euro får dock i sig anses ligga i gränsskiktet mellan brott av ringa respektive normal svårhetsgrad. Det ska även beaktas att det är fråga om innehav av en enstaka sedel. Vidare konstaterade domstolen i Berane att förfalskningen var utförd på ett sådant sätt att alla som kommit i kontakt med pengarna lätt kunnat se att det var en förfalskning. Brottet får därför, om än av normalgraden, anses ligga mycket nära gränsen för ringa brott.

Vid den bedömningen föreligger det inte hinder enligt 4 § utlämningslagen.

Utlämning får enligt 7 § utlämningslagen inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet.

Vad N.N. anfört om risk för förföljelse på grund av hans religionstillhörighet är mot bakgrund av den utredning som finns angående förhållandena i Montenegro inte tillräckligt för att han ska anses riskera svår förföljelse.

Det föreligger således inte heller något hinder enligt 7 § utlämningslagen.

Utlämning får enligt 8 § utlämningslagen inte beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, är uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Av bestämmelsens ordalydelse, dess förarbeten och rättspraxis framgår att den ska tillämpas restriktivt. Det framgår vidare att en avvägning ska göras mellan, å ena sidan, den enskildes personliga förhållanden och, å andra sidan, gärningens beskaffenhet och det aktuella landets intresse av att få personen utlämnad. Hinder mot utlämning kan mot denna bakgrund anses föreligga endast i sådana undantagsfall, där hänsyn till personen väger ojämförligt tyngre än intresset av utlämning. (Jfr bl.a. prop. 1957:156 s. 61 f. och 118 samt NJA 1990 s. 484 I−III.)

Utredningen ger vid handen att N.N:s psykiska hälsotillstånd sedan flera år tillbaka är dåligt. Han har varit föremål för vård av sina hälsoproblem och har flera gånger varit inlagd på sjukhus. Han har dessutom psykologhjälp för sina besvär.

N.N. har således sedan mitten av år 2013 haft kontinuerlig kontakt med leg. psykologen T.A. Denne har berättat att N.N. lider av oro och ångest som yttrar sig i sömnstörningar och mardrömmar. Orsakerna till besvären är enligt vad T.A. uppgett konstitutionella, eftersom N.N. plågats av liknande problem sedan tidig ungdom. I ett ingivet utlåtande har T.A. uttalat att det föreligger självmordsrisk då N.N. vid tidigare tillfälle försökt ta sitt liv i pressat läge.

Läkaren M.S. har i ett intyg angett att N.N. vid deras sammanträffande var mycket hjälpsökande i samband med att hans ångestproblematik tilltog med nedstämdhet, sömnlöshet och ibland uttalade suicidaltankar. Enligt M.S. påvisar N.N. psykiska besvär som motsvarar diagnosen Anpassningsstörning, för vilka besvär han behöver uppföljning inom psykiatrin.

HD har tidigare bedömt att N.N. gjort sig skyldig till ett brott av normalgraden men att det ligger mycket nära ett ringa brott (se p. 8). Det har vidare gått förhållandevis lång tid sedan brottet begicks.

Vid den avvägning som ska göras enligt 8 § får vad som framkommit om N.N:s psykiska ohälsa och föreliggande självmordsrisk anses väga ojämförligt tyngre än intresset av utlämning för verkställighet i detta fall. En utlämning av honom skulle alltså vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder föreligger således enligt 8 § utlämningslagen.

Det saknas vid denna slutsats anledning för HD att ta ställning till om det föreligger andra hinder mot utlämning enligt utlämningslagen eller om en utlämning skulle vara oförenlig med Europakonventionen.