NJA 2016 s. 39
En person har lämnat falska bud vid försäljning av en bostadsrätt vilket påverkat det pris som köparna har betalat för bostadsrätten. Handlandet har utgjort ett vilseledande som medfört skada och vinning. Förutsättningarna för ansvar för bedrägeri har därmed varit uppfyllda. Även fråga om skadeståndsberäkningen.
Solna tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot N.K.-D., E.K.D.A. och Z.Y.-N. för bedrägeri enligt följande gärningsbeskrivning:
N.K.-D., E.K.D.A. och Z.Y.-N. har under perioden den 22 februari 2011 till den 2 mars 2011 tillsammans och i samförstånd i bl.a. Solna medelst vilseledande förmått Ek.A. och Em.A. (målsägandena) att betala ca 200 000 kr för mycket för en bostadsrätt. Vilseledandet har bestått i att N.K.-D., E.K.D.A. och Z.Y.-N. tillsammans beslutat att lämna och därefter lämnat eller uppmanat annan att lämna falska bud på bostadsrätten, vilket förmått målsägandena att bjuda ca 200 000 kr mer än de annars skulle ha gjort. E.K.D.A. och Z.Y.-N. har därefter med utnyttjande av de falska buden ingått avtal med målsägandena om överlåtelse av bostadsrätten till en köpesumma som varit ca 200 000 kr för hög. Förfarandet har inneburit skada för målsägandena med ca 200 000 kr och motsvarande vinning för gärningsmännen. N.K.-D. har i vart fall avsiktligen berett annan vinning. - I andra hand görs gällande att N.K-D. genom att lämna falska bud på lägenheten eller låta annan använda hennes telefon i samband med budgivningen och därefter ha kontakter med målsägandena om överlåtelsen främjat
annans brott.
Ek.A. och Em.A yrkade skadestånd av N.K.-D., E.K.D.A. och Z.Y.-N. solidariskt med i första hand 200 000 kr, i andra hand 85 000 kr, jämte ränta.
N.K.-D., E.K.D.A. och Z.Y.-N förnekade gärningen och bestred ansvar för brott. De bestred skadeståndsyrkandet och vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Lena Klintefall) anförde i dom den 27 maj 2013 följande.
Domskäl
Bakgrund
I mars 2011 sålde E.K.D.A. och Z.Y.-N. sin lägenhet på Västra vägen i Solna till Ek.A. och Em.A., eftersom de avsåg att flytta in till stan närmare sina barnbarn. Försäljningen föregicks av en budgivning och förmedlades av fastighetsmäklaren J.H. E.K.D.A:s och Z.Y.-N:s dotter N.K.D. var i vart fall till viss del behjälplig med försäljningen. Ek.A. och Em.A. sålde därefter sin egen lägenhet på en annan gata i Solna. Sedan tillträdesdagen flyttats fram en månad mot en extra avgift om 5 000 kr flyttade de in i den nya lägenheten den 30 juni 2011.
Den 1 juli 2011 trädde en ny mäklarlag i kraft, som bl.a. ställer krav på att mäklaren upprättar en förteckning över de anbud som lämnas med angivande av namn, kontaktuppgifter, det belopp som bjudits och tidpunkt för när anbudet lämnades. Budhistoriken ska överlämnas till både säljaren och köparen sedan uppdraget slutförts. Sedan Ek.A. och Em.A. läst om de nya reglerna begärde de och fick ut budhistoriken avseende den aktuella lägenhetsaffären.
Skuldfrågan
På åklagarens begäran har, förutom förhör med de tilltalade och målsägandena, vittnesförhör hållits med mäklaren J.H. På N.K.-D:s begäran har vittnesförhör hållits med M.F. och I.H. som var grannar med E.K.D.A. och Z.Y.-N. och sedan med Ek.A. och Em.A.
En stor del av huvudförhandlingen har ägnats åt att diskutera olika omständigheter som enligt tingsrättens bedömning saknar betydelse för skuldfrågan. Det gäller t.ex. Ek.A:s och Em.A:s betalningsförmåga, vad de uppgett om lånelöfte till mäklaren, försäljningen av och marknadsvärdet på deras egen lägenhet, Ek.A:s missnöje med flytten och om N.K.-D. eller någon annan dotter ringt för att ytterligare skjuta upp tillträdet. Vad målet handlar om är om det har lämnats falska bud vid budgivningen och vem eller vilka som i så fall beslutat om och gjort detta.
Av den budhistorik som åklagaren åberopat framgår att en man vid namn J.T. började med att bjuda 3 000 000 kr den 10 februari 2011. Först tolv dagar senare kom ett bud på 3 100 000 kr från en person som kallade sig M.J. Dagen därpå lämnade M.J. ytterligare ett bud på 3 175 000 kr, vilket innebar att hon bjöd över sig själv, och J.T. stannade i budgivningen. I det läget lämnade Em.A. ett bud på 3 200 000 kr. M.J. bjöd över till
3 250 000 kr och Em.A. slutligen 3 260 000 kr. Av Em.A:s och mäklarens uppgifter har framkommit att Em.A. tydligt hade deklarerat att det var hennes slutbud. M.J. stannade då budgivningen och lägenheten såldes. Köpekontrakt skrevs senare samma dag.
Åklagaren har hävdat att det inte existerar någon M.J., vilket får stöd av att polisen genom sökningar i olika register inte lyckats hitta någon sådan person. Enligt mäklaren lämnade den person som kallade sig M.J. sina bud per mail, men uppgav även ett mobilnummer. Enligt uppgifter från Tele2 som åklagaren åberopat var det mobilnummer som lämnades kopplat till ett kontantkort, som vid den här tiden var registrerat på N.K.-D., med hennes personnummer och adress på Sankt Eriksgatan i Stockholm. Kontantkortet aktiverades och fylldes på med pengar den 27 juli 2010 och avaktiverades efter ett flertal påminnelser den 29 augusti 2011. Av uppgifter från Tele2 som N.K.-D. åberopat framgår att det är möjligt för vem som helst att registrera ett kontantkort på nätet i någon annans namn och att det alltså inte krävs att man visar legitimation för det. Ett meddelande skickas hem till den som registrerats, men något sådant har N.K.-D. enligt egen uppgift inte fått.
Av N.K.-D:s och Z.Y.-N:s uppgifter framgår att N.K.-D. var angelägen om att hennes föräldrar skulle sälja lägenheten för att i stället flytta närmare henne och hennes barn inne i stan och att de behövde få ett visst pris för att ha råd att göra det. Vidare har det framkommit att E.K.D.A. och Z.Y.-N. vid två eller tre tidigare tillfällen försökt sälja lägenheten, men då inte fått tillräckligt bra bud och att Z.Y.-N. var orolig för att de inte skulle få det den här gången heller. Dessa omständigheter är förstås i sig ingen bevisning för något, men ger onekligen ett motiv till att försöka trissa upp priset med hjälp av falska bud.
Vid huvudförhandlingen har samtliga tilltalade försökt tona ner N.K.-D:s inblandning i försäljningen jämfört med vad de uppgett vid polisförhören då de förklarat att det var hon som skötte det mesta. Ytterligare omständigheter som talar för att N.K.-D. haft en större roll än de har velat medge är att hon är den enda av dem som talar flytande svenska och den som skulle ta emot de 5 000 kr som Ek.A. och Em.A. fick betala för att flytta fram tillträdesdagen. E.K.D.A., Z.Y.-N. och N.K.-D. har förklarat den sistnämnda omständigheten med att E.K.D.A. och Z.Y.-N. befann sig i Iran den 12 maj när pengarna skulle betalas in, men Z.Y.-N. har sedan förklarat att de i själva verket kom hem från Iran redan den 6 april. Förklaringen till att pengarna skulle sättas in på N.K.-D:s konto måste alltså ha varit någon annan. Alla tre har varit eniga om att i vart fall ingen av E.K.D.A:s och Z.Y.-N:s andra två döttrar varit inblandade i försäljningen.
Enligt tingsrättens bedömning är den möjligheten att någon annan person redan i juli 2010 skulle ha registrerat N.K.-D:s namn och personnummer på ett kontantkort för att sedan lämna det mobilnumret till mäklaren och lämna falska bud på N.K.-D:s föräldrars lägenhet så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Tingsrätten finner därför att det är ställt utom rimligt tvivel att det var N.K.-D. som lämnade bud på lägenheten i M.J:s namn. Däremot finns det ingen konkret bevisning för att vare sig E.K.D.A. eller Z.Y.-N. varit med att planera detta eller visste om att det skedde. Det är inte tillräckligt för en fällande dom mot dem att det är sannolikt att de kände till det. Åtalet mot E.K.D.A. och Z.Y.-N. ska därför ogillas redan på den grunden.
För att N.K.-D. ska kunna fällas till ansvar för bedrägeri krävs vidare att hennes bud inneburit skada för Ek.A. och Em.A. och motsvarande vinning för E.K.D.A. och Z.Y.-N. Enligt tingsrättens mening saknar det betydelse om det slutliga priset var ett högt eller lågt pris i förhållande till marknadsvärdet. Det avgörande är i stället om priset genom N.K.-D:s agerande blev högre än vad det annars hade blivit. (Jfr rättsfallet NJA 1982 s. 863 där en auktionsförrättare lämnade egna bud som inte var allvarligt menade och därigenom förmådde köparna att betala mer än vad de skulle ha behövt om auktionen skötts korrekt. Bedrägeri ansågs föreligga trots att köparna varit beredda att betala vad de bjudit och det inte var visat att varorna inte varit värda de betalade priserna.)
Frågan är dock hur beräkningen av eventuell skada och vinning ska göras. Mäklaren har inte haft så bra minne av detaljerna kring budgivningen och den tredje budgivaren J.T. har inte hörts i målet. Det är därför oklart vad han hade varit beredd att bjuda och om ”M.J:s” två första bud inneburit att priset blev högre än vad det hade blivit om bara han och Em.A. var med på budgivningen. Enligt tingsrättens mening har skadan respektive vinningen dock i vart fall uppgått till mellanskillnaden mellan de 3 200 000 kr som Em.A. bjöd först och de 3 260 000 kr som priset efter ”M.J:s” sista bud slutade på, dvs. 60 000 kr.
Sammantaget finner tingsrätten att det är styrkt att N.K.-D. lämnat bud i M.J:s namn och att det medfört en skada för Ek.A. och Em.A. och motsvarande vinning för E.K.D.A. och Z.Y.-N. på 60 000 kr. N.K.-D. ska därför dömas för bedrägeri och betala skadestånd till Ek.A. och Em.A. med 60 000 kr samt ränta.
Påföljdsfrågan
N.K.-D. är inte tidigare dömd för brott och det finns ingen anledning att tro att hon skulle begå brott igen. Med hänsyn till det och till gärningens straffvärde bör påföljden bestämmas till villkorlig dom och 50 dagsböter.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde N.K.-D. enligt 9 kap. 1 § första stycket och 23 kap. 7 § BrB för bedrägeri till villkorlig dom och 50 dagsböter å 50 kr samt ålade henne att utge skadestånd till Ek.A. och Em.A. med 60 000 kr jämte ränta.
Åtalen mot E.K.D.A och Z.Y.-N. samt Ek.A:s och Em.A:s skadeståndsyrkande mot dem ogillades.
Svea hovrätt
N.K.-D överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och befria henne från skyldigheten att utge skadestånd.
Hovrätten
Även Ek.A. och Em.A. överklagade och yrkade att hovrätten skulle förplikta N.K.-D. att utge skadestånd till dem med i tingsrätten yrkat belopp.
Åklagaren motsatte sig N.K.-D:s ändringsyrkande. Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen på så sätt att brottstidpunkten angavs till perioden den 22 februari 2011 till den 30 juni 2011.
Parterna motsatte sig att tingsrättens dom ändrades på det sätt deras motpart yrkat.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Monika Sörbom, hovrättsrådet Johan Arvidsson, hovrättsassessorn Per-Ola Cullin, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 8 oktober 2014 följande.
Hovrättens domskäl
Utredning
I hovrätten har vittnesförhör hållits med I.N. och J.T., samt skriftlig bevisning i form av tjänsteanteckning avseende IP-nummer, e-post och flygbiljett lagts fram. I övrigt har hovrätten tagit del av samma utredning som tingsrätten.
Skuld
I likhet med tingsrätten finner hovrätten att det är ställt utom rimligt tvivel att det var N.K.-D. som lämnade bud under namnet M.J. Att dessa bud skulle ha haft något annat syfte än att förmå en eventuell köpare att betala ett högre pris för bostadsrätten kan uteslutas. N.K.-D. har genom sitt agerande framkallat en oriktig föreställning om marknadens intresse hos Ek.A. och Em.A.
Vissa former av vilseledanden kan vara ansvarsfria på grund av bristande gärningsculpa (se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 182). Bud som avges vid en budgivning av det aktuella slaget är inte bindande för budgivaren. Det får därför förutsättas vara vanligt förekommande att det avges bud som inte är seriösa i den meningen att buden inte motsvaras av en bestämd vilja hos budgivaren att köpa bostadsrätten till det bjudna priset. Det är något som andra spekulanter har att förhålla sig till. Att lägga direkt falska bud i syfte att höja priset på en bostadsrätt innebär enligt hovrätten att det är fråga om ett sådant vilseledande som inte kan anses vara fritt från ansvar. Vilseledandet har lett till att Ek.A. och Em.A. har ingått avtal om köp av bostadsrätten till det aktuella priset.
Någon utredning om att förfarandet har lett till vinning för N.K.-D. finns inte. Frågan blir då om förfarandet har lett till vinning för säljarna samt motsvarande skada för Ek.A. och Em.A. Utgångspunkten är - då fråga inte är om yrkesmässiga transaktioner - att skada i bedrägeribestämmelsens mening inte föreligger vid avtalsbedrägeri om den vilseledde kompenseras genom att motprestationen har ett marknadsvärde som motsvarar vad den vilseledde har utgett (se Berggren m.fl., Brottsbalken - En kommentar, Zeteo, 9:1, och Jareborg m.fl., a.a., s. 184 ff.). Härvid bortses från fall där den vilseledde inte är betjänt av motprestationen. I sådana fall bör även möjligheterna att med lätthet realisera marknadsvärdet beaktas (a.a.).
I det rättsfall som tingsrätten har hänvisat till (NJA 1982 s. 863) var fråga om ett s.k. uppfyllelsebedrägeri. Säljaren vilseledde där köparen vid uppfyllelse av ett avtal genom att påverka utfallet av den prissättningsmekanism som föreskrevs i avtalsvillkoren. Slutsatsen att det positiva kontraktsintresset ska ersättas i sådana fall har enligt hovrättens bedömning inte bäring på detta mål.
Frågan blir då om åklagaren har visat att bostadsrättens marknadsvärde var lägre än det pris som Ek.A. och Em.A. betalade. Marknadsvärdet utgörs av det mest sannolika priset vid en försäljning på en fri och öppen marknad. Hovrätten anser, mot bakgrund av budhistoriken och J.T:s uppgifter, att det är utrett att högsta budet vid det aktuella tillfället utan de falska buden skulle ha kommit att bli lägre än 3 260 000 kr. Detta talar för att bostadsrättens marknadsvärde var lägre än det beloppet. Köpeskillingen vid en viss försäljning beror emellertid på en rad slumpmässiga förhållanden och det sannolika priset utgörs av det genomsnittliga priset av ett stort antal hypotetiska försäljningar. Den aktuella bostadsrätten hade enligt budhistoriken ett utgångspris om 3 400 000 kr, och Z.Y.-N. har berättat att det vid ett försäljningsförsök under år 2009 lades ett bud om 3 290 000 kr. Någon annan utredning om marknadsvärdet vid den aktuella tidpunkten föreligger inte. Sammantaget anser hovrätten att det i målet inte är visat att Ek.A. och Em.A. har lidit skada av köpet, och således inte heller att annan beretts vinning. Åtalet ska därför, med ändring av tingsrättens dom, ogillas.
Skadestånd
Vid denna utgång i ansvarsdelen ska Ek.A:s och Em.A:s skadeståndstalan, med ändring av tingsrättens dom, ogillas.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet och skadeståndsyrkandet samt upphäver tingsrättens påföljdsbestämning.
Högsta domstolen
Riksåklagaren samt Ek.A. och Em.A. överklagade hovrättens dom.
Riksåklagaren yrkade att N.K.-D. skulle dömas för bedrägeri.
Även Ek.A. och Em.A. yrkade att åtalet mot N.K.-D. skulle bifallas. De yrkade skadestånd av henne med i tingsrätten yrkade belopp, dvs. i första hand 200 000 kr, i andra hand 85 000 kr, i båda fallen med ränta.
N.K.-D. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 6 i HD:s dom.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Gudrun Persson Härneskog, föreslog i betänkande följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
1-2. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 1 och 2 i HD:s dom.
3-5. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 4-6 i HD:s dom.
Bedrägeri
Enligt 9 kap. 1 § första stycket BrB döms den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, för bedrägeri.
Med vinning för gärningsmannen jämställs enligt 23 kap. 7 § BrB att gärningsmannen avsiktligen bereder annan vinning.
Vilseledande och disposition
För att bedrägeri ska föreligga krävs att gärningsmannen genom vilseledande förmått någon till en handling eller underlåtenhet, en disposition.
Som domstolarna har funnit har N.K.-D. genom att lämna falska bud under namnet M.J. vilselett Ek.A. och Em.A. att bjuda mer för bostadsrätten än de annars skulle ha gjort. Vilseledandet har lett till att de ingått avtal om köp av bostadsrätten för 3 260 000 kr.
Förmögenhetsöverföring
Ansvar för bedrägeri förutsätter att dispositionen innebär förmögenhetsöverföring, dvs. ekonomisk skada och en däremot svarande ekonomisk vinning för gärningsmannen eller någon annan. Genom dispositionen ska den vilseleddes ekonomiska läge ha försämrats. Frågan om ekonomisk skada har förekommit kompliceras ofta av att gärningsmannen har lämnat någon form av motprestation. Detta för med sig att gärningsmannens motprestation måste värderas innan man kan avgöra om den vilseledde har drabbats av ekonomisk skada. (Se Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 234 samt Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken, 1 juli 2015, Zeteo, kommentaren till 9 kap. 1 § under rubriken Förmögenhetsöverföring.)
Utgångspunkten är att skada föreligger, om motprestationen är mindre värd än vad den vilseledde presterar, och att skada inte föreligger, om motprestationen har minst samma värde som den vilseleddes prestation. När motprestationen är värd lika mycket eller mer är skadan enligt huvudregeln kompenserad. (Se Nils Jareborg m.fl., s. 236 och 238.)
Vid s.k. avtalsbedrägeri, t.ex. när någon lurats att göra ett ofördelaktigt köp, brukar skadan normalt anses vara kompenserad om köparen inte behövt betala mer än vad som motsvarar marknadsvärdet för varan. (Se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken, 1 juli 2015, Zeteo, kommentaren till 9 kap. 1 § under rubriken Förmögenhetsöverföring.)
Även om en motprestation marknadsmässigt är värd lika mycket som det förlorade, men för den vilseledde inte är värd lika mycket, kan dock skada föreligga. Skada kan således föreligga, trots att prestationerna väger upp varandra och den vilseledde inte har blivit fattigare genom dispositionen och dessutom har fått just det som utlovats. Det kan tänkas att någon har vilseletts om beskaffenheten av den egna prestationen (t.ex. det pris hon eller han ska betala för en vara). Ingen ska behöva tåla att bli lurad att göra dåligt bruk av sina pengar, att byta ett förmögenhetsvärde mot ett annat som man objektivt inte kan anses betjänt med för sina syften. När det marknadsmässiga värdet av motprestationen uppväger den egna prestationen, är dock skada utesluten om den vilseledde med lätthet kan kompensera sig genom att omvandla motprestationen i något likvärdigt varmed hon eller han är betjänt. (Se Nils Jareborg m.fl., s. 236 och 238-240.)
För att kunna avgöra om Ek.A. och Em.A. har drabbats av ekonomisk skada måste man först avgöra hur mycket motprestationen, bostadsrätten, var värd vid tiden för dispositionen.
Riksåklagaren, Ek.A. och Em.A. samt N.K.-D. har som bevisning åberopat den s.k. budhistorik som upprättats av den fastighetsmäklare som biträdde vid försäljningen av bostadsrätten. Av denna framgår följande. Utgångspriset för bostadsrätten uppgick till 3 400 000 kr. Det fanns tre budgivare med budalias HW (J.T.), KP (M.J., dvs. N.K.-D.) och GD (Ek.A.). J.T. började budgivningen genom att den 10 februari 2011 bjuda 3 000 000 kr. M.J. bjöd 3 100 000 kr den 22 februari 2011 och 3 175 000 kr den 23 februari 2011. Hon bjöd alltså över sig själv. Dagen därpå, den 24 februari 2011, stannade J.T. i budgivningen. Fyra dagar senare, den 28 februari 2011, bjöd Ek.A. 3 200 000 kr. M.J. höjde den 1 mars 2011 budet till 3 250 000 kr. Dagen därpå, den 2 mars 2011, bjöd Ek.A. 3 260 000 kr. Senare samma dag stannade först M.J. och sedan Ek.A. i budgivningen. Slutpriset blev 3 260 000 kr, således i enlighet med Ek.A:s andra och sista bud.
Marknadsvärdet får anses vara det pris som en köpare vid en försäljning på en fri och öppen marknad varit beredd att betala vid den aktuella tidpunkten, dvs. det pris som kom att betalas för bostadsrätten. Man bör dock bortse från de falska buden eftersom dessa inte återspeglar vad någon budgivare faktiskt var beredd att betala utan endast var ett sätt att få upp priset.
Frågan är då hur stor skada som Ek.A. och Em.A. har lidit. Av budhistoriken framgår att J.T. stannade i budgivningen när priset var uppe i 3 175 000 kr. Han tycks således inte ha varit beredd att betala mer än det beloppet. J.T. hördes i hovrätten men har inte åberopats i HD. Det kan därför inte säkert sägas vad han slutligen varit beredd att bjuda för bostadsrätten. Däremot står det klart att Ek.A. och Em.A. innan N.K.-D. den 1 mars 2011 höjde budet erbjudit sig att betala 3 200 000 kr, och att de efter N.K.-D:s falska bud höjt sitt bud med 60 000 kr, till 3 260 000 kr. Därmed står det klart att de genom N.K.-D:s vilseledande i form av falska bud förmåtts bjuda och betala åtminstone 60 000 kr för mycket för bostadsrätten. Skadan för Ek.A. och Em.A. och motsvarande vinning för E.K.D.A. och Z.Y.-N. får alltså, såsom tingsrätten funnit, anses uppgå till mellanskillnaden mellan Ek.A:s första bud på 3 200 000 kr och slutpriset på 3 260 000 kr, dvs. 60 000 kr. N.K.-D. har avsiktligen berett sina föräldrar denna vinning.
Till följd av det anförda ska N.K.-D. dömas för bedrägeri.
Påföljd
Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter.
Skadestånd
Med denna utgång av skuldfrågan är N.K.-D. skadeståndsskyldig i förhållande till Ek.A. och Em.A. När det gäller skadeståndets storlek gör HD ingen annan bedömning än tingsrätten.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom dömer HD N.K.-D. för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § första stycket och 23 kap. 7 § BrB till villkorlig dom och 50 dagsböter om 100 kr.
Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens dom i fråga om skadestånd.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Lena Moore, Dag Mattsson och Anders Eka, referent) meddelade den 24 februari 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
E.K.D.A. och Z.Y.-N. överlät den 2 mars 2011 en bostadsrättslägenhet i Solna till Ek.A. och Em.A. för en köpeskilling om 3 260 000 kr.
I december 2012 åtalades säljarna tillsammans med sin dotter N.K.-D. för bedrägeri enligt följande. De har tillsammans och i samförstånd medelst vilseledande förmått köparna att betala ca 200 000 kr för mycket för bostadsrätten. Vilseledandet har bestått i att de tillsammans beslutat att lämna och därefter lämnat eller uppmanat annan att lämna falska bud på bostadsrätten vilket förmått köparna att bjuda ca 200 000 kr mer än de annars skulle ha gjort. Säljarna har därefter med utnyttjande av de falska buden ingått avtalet om överlåtelse av bostadsrätten till en köpesumma som varit ca 200 000 kr för hög. Förfarandet har inneburit skada för köparna med ca 200 000 kr och motsvarande vinning för gärningsmännen. N.K.-D. har i vart fall avsiktligen berett annan vinning.
Av den budhistorik som fastighetsmäklaren upprättade framgår följande. Utgångspriset för bostadsrätten var 3 400 000 kr. Budgivningen inleddes den 10 februari 2011 genom att en person bjöd 3 000 000 kr. N.K.-D. lämnade därefter två bud, ett på 3 100 000 kr den 22 februari och ett på 3 175 000 kr dagen därpå. Den person som hade inlett budgivningen meddelade att han inte skulle komma att lämna ytterligare bud. Kort tid därefter, den 28 februari, inträdde köparna i budgivningen och bjöd 3 200 000 kr. Dagen därpå lämnade N.K.-D. ännu ett bud, denna gång på 3 250 000 kr. Den 2 mars 2011 bjöd köparna 3 260 000 kr.
Tingsrätten ogillade åtalet mot säljarna men dömde N.K.-D. för bedrägeri. Hon förpliktades också att betala skadestånd till köparna med 60 000 kr. Domen överklagades av köparna och N.K.-D. Hovrätten har ogillat åtalet och skadeståndsyrkandet mot henne.
Enligt hovrätten var det ställt utom rimligt tvivel att det var N.K.-D. som under ett uppdiktat namn hade lämnat falska bud på bostadsrätten. Vilseledandet i form av de falska buden hade enligt hovrätten lett till att köparna ingått avtal om bostadsrätten till priset 3 260 000 kr. Hovrätten fann också att det var utrett att det högsta budet utan de falska buden skulle ha kommit att bli lägre än detta belopp. Enligt hovrätten var det dock inte visat att köparna hade lidit skada av köpet och således inte heller att någon annan hade beretts vinning.
Målet i HD
HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit utrett om att N.K.-D. lämnat falska bud vid budgivningen och att det högsta budet, utan de falska buden, skulle ha blivit lägre än 3 260 000 kr.
Målet gäller förutsättningarna för ansvar för bedrägeri. Särskilt aktualiseras frågan om den åtalade gärningen har innefattat ett vilseledande samt straffstadgandets krav avseende skada och vinning.
Bedrägeri enligt 9 kap. 1 § första stycket BrB
Enligt 9 kap. 1 § första stycket BrB döms den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, för bedrägeri till fängelse i högst två år.
Huvudfallet av vilseledande utgörs av att någon framkallar en oriktig föreställning hos någon annan. Vilseledande kan emellertid också ske genom att någon hos annan vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning som han eller hon redan har. Vilseledandet ska vara styrande för den vilseleddes beslut att företa en viss disposition, dvs. att handla eller underlåta att göra något. I detta ligger ett krav på orsakssamband.
Ansvar för bedrägeri förutsätter vidare att dispositionen innebär en ekonomisk vinning för gärningsmannen och en ekonomisk skada för den vilseledde eller för någon i vars ställe denne är. Med vinning för gärningsmannen jämställs enligt 23 kap. 7 § BrB att gärningsmannen avsiktligen bereder annan vinning.
Kravet på vilseledande i fall som det aktuella
Målet aktualiserar frågan om gränserna för vilka upplysningar och besked som det är tillåtet att förmedla inom ramen för en affärsförhandling eller annan förhandling i en ekonomisk angelägenhet.
Den som ger sig in i en förhandling av detta slag får i viss utsträckning räkna med att medkontrahenten inte är helt uppriktig eller sanningsenlig. I linje med detta kan det vara straffritt att en part lämnar en oriktig uppgift om t.ex. det högsta respektive det lägsta pris som han eller hon är villig att acceptera. Det skulle i allmänhet också föra för långt om uppgifter från en motpart om exempelvis ett konkurrerande bud skulle betraktas som vilseledande om uppgifterna skulle visa sig inte vara helt korrekta. Det ligger i sakens natur att man helt enkelt måste utgå från att det inte finns skäl att fullt ut fästa tilltro till uppgifter som tar sikte på parternas förhandlingspositioner. Endast i sådana fall då vilseledandet innefattar ett klart överskridande av den gräns som enligt gängse uppfattning anses vara rimlig för en viss förhandlingssituation kan det komma i fråga att utkräva ansvar. (Jfr NJA II 1942 s. 388.)
I vissa fall finns det dock anledning att se annorlunda på uppgifter av sådant slag. En förhandling kan uttryckligen eller underförstått föras på ett strukturerat sätt genom att en viss ordning gäller för förhandlingen. Så är fallet vid olika former av öppna budgivningsprocesser som riktar sig till flera. Syftet med en sådan förhandlingsordning är att utsätta den utbjudna prestationen för marknadens värdering. Det avses i sin tur leda till en överenskommelse som har träffats på marknadsmässiga grunder mellan två parter, vilka har varit i lika grad informerade om budgivningsprocessens gång och utfall. Att en part inom ramen för en sådan budgivning manipulerar förhandlingsordningen genom att under falsk identitet eller på annat sätt föra in, eller låta föra in, ett inte allvarligt menat bud i processen måste i regel anses innefatta ett klart överskridande av den gräns som enligt gängse uppfattning anses vara rimlig för ett förfarande av detta slag. (Jfr NJA 1982 s. 863.)
För en öppen budgivningsprocess avseende försäljning av en bostadsrätt gäller vissa särskilda förutsättningar, vilka syftar till att förfarandet ska präglas av öppenhet och att korrekta uppgifter ska ligga till grund för budgivarnas överväganden. Den i 20 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) föreskrivna skyldigheten för en mäklare att upprätta en förteckning över avgivna anbud som sedan ska överlämnas till uppdragsgivaren och till köparen av bostadsrätten är ett uttryck för detta (se prop. 2010/11:15 s. 35 f.). Att inom ramen för ett sådant budgivningsförfarande avge falska bud i syfte att driva upp priset utgör ett handlande som klart ligger utanför gränsen för vad som är acceptabelt.
Kravet på skada och vinning
Enligt bedrägeribestämmelsen är det vidare en förutsättning för att ett brott ska föreligga att den disposition som gärningsmannens vilseledande har resulterat i innebär en ekonomisk skada för den vilseledde och en ekonomisk vinning för gärningsmannen. Vinningen behöver inte vara lika stor som skadan. En ekonomisk skada för den vilseledde har uppkommit om dispositionen innebär att hans eller hennes ekonomiska läge har försämrats.
Den disposition som den vilseledde genom vilseledandet förmås vidta ska enligt lagtexten ”innebära” en ekonomisk vinning och en ekonomisk skada. I detta ligger att frågan huruvida vinning respektive skada har inträffat ska bedömas utifrån förhållandena vid tiden för dispositionen. Det är således den omedelbara kopplingen mellan den av vilseledandet föranledda handlingen och skadan som är avgörande.
Bedömningen i fråga om ansvar
De falska bud som N.K.-D. lämnade i syfte att driva upp priset i budgivningsprocessen utgjorde ett vilseledande i bedrägeribestämmelsens mening.
Det är oklart till vilket pris köparna hade kunnat förvärva bostadsrätten om inte N.K.-D. hade lämnat de falska buden. Att en sådan oklarhet föreligger får antas vara det vanliga i situationer som den aktuella. Det går i regel inte att klarlägga hur budgivningen skulle ha utvecklats om de falska buden inte hade lämnats.
Vid bedömningen av om skada och vinning har uppkommit blir det avgörande i stället att N.K.-D. genom de falska buden satte den ordnade budgivningsprocessen ur spel. Detta medförde att det syfte som låg bakom processen - att en överenskommelse skulle ingås på marknadsmässiga grunder - kullkastades till fördel för säljarna och till nackdel för köparna. Att förutsättningarna för en korrekt budgivning på det sättet rubbades vid köpet av bostadsrätten får i bedrägeribestämmelsens mening anses ha inneburit en ekonomisk skada för köparna och en däremot svarande vinning för säljarna. I detta fall är det dessutom utrett att köparnas bud skulle ha blivit lägre än 3 260 000 kr om de falska buden inte hade lagts (se p. 5 och 6).
Det sagda innebär att bedrägeribestämmelsens krav på skada och vinning är uppfyllt i och med köpets genomförande, där det bud av köparna som låg till grund för köpet var en konsekvens av N.K.-D:s falska bud. Frågan om marknadsvärdet på bostadsrätten saknar därmed betydelse för denna bedömning.
N.K.-D. ska alltså dömas för bedrägeri. Hon har inte tidigare gjort sig skyldig till brott och det saknas särskild anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter.
Bedömningen i fråga om skadestånd
Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen ska den som har vållat ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan. Grunden för ansvar är således den brottsliga handlingen.
Skadan ska i detta fall beräknas som skillnaden mellan det pris som köparna betalade och det pris som de skulle ha fått köpa bostadsrätten för, om inte de falska buden hade lämnats.
Om man ser bort från de falska buden var det högsta konkurrerande budet 3 000 000 kr. Under förutsättning att säljarna var villiga att överlåta bostadsrätten till högstbjudande skulle skadan således ha uppgått till skillnaden mellan 3 260 000 kr och det bud över 3 000 000 kr, som den konkurrerande budgivaren som högst skulle ha lagt. Till följd av det falska budet på 3 175 000 kr kan det dock av utredningen inte dras någon annan säker slutsats än att det på en högre prisnivå än denna inte fanns någon konkurrerande intressent.
Ett annat osäkerhetsmoment är att det inte låter sig sägas vad säljarna som lägst kunde tänka sig att acceptera för bostadsrätten. Utgångspriset var 3 400 000 kr och de uppgifter som lämnats av säljarna tyder på att de inte var särskilt nöjda ens med den köpeskilling som sedermera kom att bestämmas. Om 3 260 000 kr svarade mot säljarnas miniminivå, så har köparna inte lidit någon annan skada än att de har blivit berövade en korrekt genomförd budgivningsprocess.
Den skadelidande har i princip bevisbördan för påstådd skada. Men i en situation som denna bör utgångspunkten vara att skadan svarar mot skillnaden mellan köpeskillingen och det högsta konkurrerande budet med påslag för en viss budförhöjning. Att det inte låter sig säkert sägas vad den konkurrerande budgivarens slutbud skulle ha varit bör gå ut över skadegöraren, eftersom det är hans eller hennes brottsliga handlande som har förstört den process som hade kunnat leda till klarhet i frågan. Detsamma gäller det förhållandet att det är oklart hur högt ett bud hade behövt vara för att bli antaget.
I detta fall var köpeskillingen 3 260 000 kr. Det högsta konkurrerande budet var 3 000 000 kr. Även med beaktande av att köparna hade behövt höja budet över denna nivå bör skadan med det nu redovisade synsättet anses uppgå till i vart fall det yrkade beloppet på 200 000 kr. Eftersom utredningen inte ger stöd för att skadan är mindre än så, ska N.K.-D. utge skadestånd med yrkat belopp.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom dömer HD N.K.-D. för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § första stycket och 23 kap. 7 § BrB till villkorlig dom och 50 dagsböter på 100 kr, och förpliktar N.K.-D. att till Ek.A. och Em.A. utge skadestånd med 200 000 kr med ränta.
HD:s dom meddelad: den 24 februari 2016.
Mål nr: B 5336-14.
Lagrum: 9 kap. 1 § och 23 kap. 7 § BrB.
Rättsfall: NJA 1982 s. 863.