NJA 1982 s. 863

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Nordström) anförde i dom d 13 juni 1980 bl a:

Domskäl. De tilltalades ställningstaganden

Båda de tilltalade har bestritt åtalet. Genom sina försvarare har de som grunder för bestridandena anfört: De har under den aktuella tiden på Prylbankens auktioner avgett bud av flera olika slag. Förutom bud som lämnats efter granskning av avgivna köpeanbud (s k stödbud) har förekommit dels s k bevakningsbud som avgetts utan granskning av andra bud, dels vanliga bud på uppdrag av köpare, dels vanliga bud för de tilltalades egen eller Prylbankens moderbolags, AB Prodessias, räkning. Det kan inte uteslutas att bland de 186 fall där fullbordat brott påstås ingår ett eller flera stödbud men någon precisering i detta hänseende kan inte ske. Beträffande de påstådda försöksbrotten har de tilltalade inte avsett att låta databehandla samtliga 11 bud som inte redan instansats på hålkort. Endast i fråga om 10-20 bud har sådan avsikt funnits. Det kan inte vitsordas att stödbud förekommit bland de bud som instansats eller avsågs att instansas. Enligt de tilltalades uppfattning kan bedrägeriansvar över huvud taget komma i fråga endast såvitt avser stödbud. De bestrider dock ansvar på följande grunder. Någon skada har inte uppkommit för köparna eftersom dessa inte i något fall för varan betalat ett pris som överstiger marknadspriset. Utebliven vinst utgör nämligen inte skada i bedrägeriparagrafens mening. Vidare har stödbuden inte haft någon betydelse från köparens synpunkt. De skulle inte ha avstått från att avge anbud även om de vetat att de skulle få betala vad som sedan blev fallet. Det har således inte förekommit något vilseledande som inverkat bestämmande på köparnas handlande. De tilltalade bestrider också ansvar för förfalskning. Ifrågavarande anbudsblanketter har aldrig avsetts att åberopas mot utomstående. Någon fara i bevishänseende har därför inte förelegat. I vart fall har de tilltalade saknat uppsåt att framkalla sådan fara.

G.R. har för sin del bestritt ansvar för förfalskning även på den grunden att han haft samtycke av dem vars namn han skrivit eller i vart fall haft anledning anta att sådant samtycke varit för handen.

De tilltalade har slutligen, för den händelse de skulle fällas till ansvar för åtalade gärningar, gjort gällande att brottsrubriceringen för fullbordat brott bör vara bedrägeri och urkundsförfalskning, enär de förfalskade anbuden inte använts för att framkalla köparnas villfarelser.

De tilltalades berättelser

Hörd över åtalet har C.A. uppgett: Han har sedan studietiden varit intresserad av auktioner och följt verksamheten bl a vid Stockholms auktionsverk. Han kom snart underfund med att förfarandet var behäftat med mängder av brister som medförde att auktionsförrättarna och köparna tjänade stora pengar på säljarnas bekostnad. Särskilt de s k handlarringarna bestående av samarbetande professionella uppköpare utnyttjade säljarnas okunnighet. C.A. ansåg att man borde ändra förfarandet och därvid plocka ut det bästa ur det rådande auktionssystemet. Säljarnas intressen borde dock tillgodoses bättre. Å andra sidan borde köparna få tid att tänka igenom saken innan de avgav anbud. Man borde med andra ord eliminera auktionshetsen. C.A. fick kontakt med G.R. som var inne på liknande tankegångar. De tog upp saken med konsumentverket och med andra myndigheter. Med konsumentverket fördes långa förhandlingar om lämpliga köpebestämmelser. Man kom härvid bl a fram till att det tilltänkta nya auktionsföretaget skulle stå i kommissionärsförhållande gentemot säljarna vilket innebar att det skulle tillvarata säljarnas intressen. På försommaren 1974 köptes ett befintligt aktiebolag som ombildades till AB Prylbanken. Firmanamnet ändrades sedan till AB Prylbanken Varuförmedling. Man bildade vidare ett moderbolag som fick namnet AB Prodessia. Meningen härmed var bl a att Prodessia skulle köpa och sälja varor genom Prylbanken. I febr 1975 startade Prylbankens verksamhet. De för verksamheten gällande reglerna ändrades sedermera med ledning av vunna erfarenheter. Bl a infördes den s k 75 %-regeln för att förhindra försäljning till uppenbart underpris. Efter några år uppkom diskussion huruvida Prylbankens verksamhet kunde betecknas som auktion. Frågan gällde särskilt huruvida det tillämpade förfarandet innebar sådan offentlig auktion som omnämns på olika håll inom lagstiftningen. Prylbanken lät juridikprofessorn U.B. göra en utredning i ämnet. B. kom härvid fram till att förfarandet inte fyllde det av X. i hans doktorsavhandling uppställda kravet på auktion att spekulanterna skulle vara personligen närvarande vid budgivningen. Det var dock enligt B. fråga om ett auktionsliknande förfarande, där kravet på offentlighet utan tvekan var uppfyllt. B.' slutsats var att Prylbankens verksamhet med hänsyn till den utveckling som skett sedan X. skrev sin doktorsavhandling kunde jämställas med offentlig auktion. - De professionella uppköparna reagerade negativt på Prylbankens verksamhet. Till en början bojkottade de helt Prylbanken. Så småningom hävdes dock bojkotten. Handlarringarna "grep tag i systemet". Olika manipulationer förekom i syfte att hålla priserna på auktionsvarorna nere. C.A. och G.R. ansåg sig i egenskap av kommissionärer för säljarna skyldiga att tillvarata dessas intressen. De hade också läst i X:s doktorsavhandling att vid vanliga auktioner säljarna och auktionsförrättarna har rätt att delta i budgivningen och avge ett obegränsat antal bud. De ansåg sig böra anpassa Prylbankens förfarande så mycket som möjligt till detta system. Målsättningen var att säljarna skulle få rätt pris för sina varor. För köparna hade i köpebestämmelserna klargjorts att de aldrig skulle bjuda mer än de var beredda att betala. Detta är bakgrunden till att C.A. och G.R. kommit att själva lägga in bud i syfte att skydda säljarna mot försäljning till underpris. Systemet växte fram så småningom. I början använde de sina egna namn vid budgivningen. De förstod emellertid att det fanns risk för att den uppfattningen skulle spridas att företagsledarna "plockade russinen ur kakan". De övergick därför till att utnyttja goda vänners namn i stället. C.A. brukade gå igenom lokalerna och titta på de minimipriser som fanns åsatta varorna. Han upptäckte ibland att minimipriserna var för låga. Han lade då in ett bevakningsbud för att skydda säljaren. Härvid tittade han inte på de avgivna buden utan budet grundade sig på vad han själv ansåg vara ett skäligt pris. Detta skedde tillsammans eller i samråd med G.R.. Någon gång hände det att bevakningsbud avgavs sedan säljaren ringt och sagt att minimipriset satts för lågt. Vid sidan av bevakningsbuden förekom stödbud som avgavs efter det C.A. eller G.R. "sett i facit". C.A. och G.R. avgav slutligen också verkliga köpeanbud för egen eller andras räkning. Bevakningsbuden och de verkliga köpeanbuden kan mycket väl ha kommit att hamna mellan det högsta och näst högsta av de andra angivna buden. - C.A. har medverkat vid avgivande av 32 med andras namn ifyllda anbudsblanketter, av vilka C.A. ensam skrivit 23 och tillsammans med G.R. 9. I fråga om de blanketter C.A. ensam skrivit har inte i något fall tillstånd förelegat från den vars namn begagnats. Det fanns ingen risk för att de vilkas namn använts skulle bli krävda på betalning för varorna eller eljest bli utsatta för olägenheter. - Dagarna före kvalitetsauktionen d 19 mars 1979 kände C.A. på sig att "något var på gång". De professionella uppköparna "tittade konstigt" på honom. Sedan fick C.A. veta att de skrivit en anonym polisanmälan angående Prylbankens verksamhet. Den 19 mars ingav dessa uppköpare inga anbud utan gick bara omkring i utställningslokalerna. I samråd med G.R. beslöt C.A. att förbereda bevakningsbud och stödbud för att skydda säljarna. G.R. skrev 55 bud som stansades in på hålkort. Bland dem fanns säkert ett antal stödbud. Sedan skrev G.R. ytterligare 113 bud. Meningen var inte att samtliga dessa bud skulle instansas för databehandling. Omkring kl 1545 åkte C.A. till dataföretaget Admatic med hela hålkortsmaterialet. Han väntade där att G.R. skulle ringa för att diskutera frågan i vad mån ytterligare stödbud skulle stansas in. Något telefonsamtal kom emellertid inte. Strax före kl 17 greps C.A. av polisen.

G.R. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad C.A. uppgett med följande tillägg och förtydliganden. I början av Prylbankens verksamhet frågade G.R. en affärsjurist om han och C.A. hade rätt att lämna in egna anbud samt att följa budgivningen och försöka få ut högre priser för varorna. Han erhöll det svaret att sådana åtgärder var lagliga. G.R. studerade också X:s doktorsavhandling om auktion. X. uttalade att, eftersom inköpskarteller var tillåtna, auktionsförrättarna måste vara oförhindrade att delta i budgivningen i syfte att höja priset. G.R. fann att detta borde överföras till Prylbankens system. Samtidigt borde dock för köparna klart anges att de inte skulle bjuda mer än de var beredda att betala. Detta är bakgrunden till förfarandet med bevakningsbud och stödbud. Med hänsyn till att de varumottagare som hjälpte säljarna vid fastställande av minimipriser inte alltid hade tillräcklig kunskap och erfarenhet brukade C.A. och G.R. gå runt i Prylbankens lokaler och kontrollera minimiprissättningen. I de fall då uppenbara felaktigheter iakttogs inlades ett bevakningsbud där ett skäligt pris angavs. C.A. och G.R. brukade också gå igenom de avgivna buden för att rätta till klara misstag. De upptäckte då ibland anmärkningsvärt höga bud. Detta föranledde dem att inge ett bevakningsbud eller stödbud. Enligt G.R:s uppfattning är det svårt att dra gränsen mellan dessa slags bud. Så småningom uppkom öppet krig mellan Prylbanken och de professionella uppköparna. Härigenom kom verksamheten med bevakningsbud och stödbud att intensifieras. Till en början använde C.A. och G.R. sina egna namn när de avgav bevakningsbud och stödbud. För att undvika skvaller övergick de sedan till att använda goda vänners namn. G.R. hade alltid tillstånd härtill från de personer vars namn han begagnade. G.R. utgick från att C.A. på samma sätt hade tillstånd från bärarna av de namn han använde. Det var inte meningen att köparna skulle få se de inlämnade anbudsblanketterna. Dessa visades över huvud taget inte för utomstående. - G.R. har medverkat vid tillkomsten av 98 i andras namn avgivna anbudsblanketter av vilka G.R. ensam skrivit 86 och tillsammans med C.A. 9. Vad angår återstående tre blanketter har G.R. ifyllt siffrorna medan han inte kan säga vem som skrivit namnet. G.R. kommer dock ihåg att dessa blanketter, vilka ifyllts med namnen M.Å., M.W. och E.S. tillkom sedan ett sällskap ungdomar, som skulle inreda ett värdshus, besökt Prylbanken och gett honom i uppdrag att skriva anbud på vissa varor. Det är således i dessa fall fråga om verkliga köpeanbud. Detsamma gäller ytterligare tre anbudsblanketter omfattande 13 med åtalet avsedda anbud. - - - En man som sade sig heta B.H. och ämna öppna en prylbank i Göteborg, ingav en lång önskelista på varor som han ville köpa. G.R. lovade att hjälpa honom med detta och ifyllde sedan ensam anbudsblanketterna. - Den 19 mars 1979 förstod G.R. på grund av de professionella uppköparnas handlande att något var i görningen. Han och C.A. beslöt att förbereda sig om något skulle hända. G.R. studerade utfallet av buden på auktionen och gjorde anteckningar härom i ett exemplar av auktionskatalogen. Han upprättade anbudsblanketter med ledning av dessa anteckningar. Meningen var att blanketterna skulle användas i den mån det behövdes för att skydda säljarna. G.R. skulle åka till Admatic för att diskutera frågan med C.A.. G.R. hade för sin del fått den uppfattningen att auktionen förlöpte normalt och att det inte fanns anledning att inge ytterligare stödbud. De bud som redan instansats på hålkort kan avse stödbud, bevakningsbud eller verkliga köpeanbud. - G.R. greps av polisen när han lämnat Prylbanken och satt sig i sin bil för att åka till Admatic. - Samtliga bevakningsbud och stödbud som angavs gjordes med omdöme och omsorg samt anpassades så att de med säkerhet understeg varornas marknadsvärde.

Bevisning

På åklagarens begäran har hörts, som målsägande C.H.D., S.F. och P.L. samt som vittnen J.B.A.K., C.U. och U.B.Ö.. På begäran av C.A. har hållits vittnesförhör med J.L.C..

Härjämte har åberopats omfattande skriftlig bevisning.

TR:ns bedömning

TR:n vill till en början ange sin inställning till vissa rättsfrågor i anslutning till åklagarens yrkande om ansvar för bedrägeri.

En första förutsättning för att bedrägeriansvar skall komma i fråga är att någon medelst vilseledande förmått annan till handling eller underlåtenhet av visst slag.

Enligt åklagarens påstående består vilseledandet i de aktuella fallen i att de tilltalade lämnat in fingerade anbud till sådana belopp att de kommit att gälla som näst högsta bud. Detta vilseledande har uppenbarligen inte förekommit i samband med att köparna ingett sina bud. Den disposition från köparnas sida som framkallats av vilseledandet kan därför endast avse betalningen av varorna. Åklagaren har härutinnan påstått att betalningen varit högre än som skolat utgå enligt Prylbankens köpebestämmelser.

Det försäljningssystem som Prylbanken tillämpat bör enligt TR:ns mening betecknas som ett hemligt anbudsförfarande. Ett sådant förfarande förutsätter - till skillnad från auktionsförfarandet där budgivningen sker helt öppet - att arrangören inte deltar i budgivningen, i vart fall inte med vad åklagaren kallat fingerade bud, dvs bud vilkas enda syfte är att påverka varupriset. Detta måste anses gälla som en oskriven regel. Självfallet skall också uttryckligen meddelade bestämmelser rörande förfarandet iakttas. I den mån avvikelse i något av dessa hänseenden skett måste vilseledande anses föreligga. Har avvikelsen påverkat priset på varan och erlägger köparen betalning med fordrat belopp, föreligger uppenbarligen orsakssammanhang mellan vilseledandet och betalningen.

För bedrägeriansvar krävs vidare att den vilseleddes handling eller underlåtenhet skall innebära vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Med vinning för gärningsmannen likställs enligt 23 kap 7 § BrB vinning som avsiktligen beretts annan.

Som redan nämnts har åklagaren påstått att den betalning som utgått i de med bedrägeriåtalet avsedda fallen varit högre än som följt av Prylbankens köpebestämmelser. De tilltalade har - bl a med stöd av utlåtande från professorn P-E.W - hävdat att skada i bedrägeriparagrafens mening inte kan anses föreligga i fall som det förevarande, under förutsättning att de köpta varorna varit värda sitt pris. Det har härvid påpekats att utebliven vinst inte konstituerar skada i bedrägeriparagrafens mening.

Enligt TR:ns uppfattning kan det inte råda något tvivel om att skada inträtt för köparna för den händelse de genom vilseledande förmåtts betala högre pris för varorna än vad som skolat utgå om de för anbudsförfarandet gällande reglerna följts. Det i den straffrättsliga litteraturen uppmärksammade kompensationsproblemet uppkommer över huvud taget inte när det på sätt nu angetts utan vidare kan konstateras att vilseledandet haft en prishöjande effekt. Detsamma gäller spörsmålet huruvida utebliven vinst skall betraktas som sådan skada som avses i bedrägeribestämmelserna.

Vid bedömande av frågan huruvida de tilltalade gjort sig skyldiga till sådant vilseledande som kan föranleda ansvar för bedrägeri bör till en början konstateras att i samtliga de 186 fall som avses med åtalet för fullbordat bedrägeribrott det av dem avgivna budet legat näst högst och påverkat varupriset. De tilltalade har gjort gällande att bland de aktuella buden ingått - förutom stödbud avgivna efter granskning av andra bud - bevakningsbud, som lämnats utan sådan granskning men likväl i syfte att påverka prissättningen, samt verkliga köpeanbud avgivna för egen eller annans räkning. De har dock - bortsett från 16 av G.R. omnämnda fall av verkliga köpeanbud - inte preciserat vilka bud av olika slag som förekommit. Vid de första förhören under förundersökningen har C.A. och G.R. endast talat om stödbud och oförbehållsamt erkänt att sådana förekommit i stor omfattning. TR:n finner med hänsyn härtill och omständigheterna i övrigt att det måste hållas för visst att de allra flesta buden varit stödbud. Det kan dock inte uteslutas att bevakningsbud också förekommit i viss utsträckning. Däremot anser sig TR:n inte ha anledning räkna med att verkliga köpeanbud - utöver de av G.R. angivna - ingår bland de fall som nu är i fråga.

Såväl stödbuden som bevakningsbuden har avgetts enbart i syfte att påverka priset på de därmed avsedda varorna. I enlighet med vad som anförts i rättsfrågan har buden varit vilseledande för köparna. Genom att de sålunda förmåtts betala för höga priser för varorna har köparna på sätt likaledes tidigare anförts i rättsfrågan tillskyndats skada. Vinning har avsiktligen beretts Prylbanken i form av höjda expeditionsavgifter och säljarna i form av högre priser för varorna. C.A. och G.R. är följaktligen förvunna till ansvar för bedrägerier i denna del. Såvitt gäller de av G.R. angivna verkliga köpeanbuden kan däremot åtalet för bedrägeri inte vinna bifall.

Vad angår de påstådda försöksbrotten framstår också som klart att ett flertal av de därmed avsedda buden varit stödbud eller bevakningsbud. C.A. och G.R. måste genom att i samråd notera sådana bud på anbudsblanketter anses ha påbörjat utförande av bedrägeribrott. Fara har uppenbarligen förelegat för brottens fullbordan, och de har inte frivilligt tillbakaträtt från gärningarna. C.A. och G.R. är således förvunna till ansvar jämväl för försök till bedrägeri.

Beträffande frågan huruvida de tilltalade gjort sig skyldiga till förfalskningsbrott har C.A. erkänt att han utan tillstånd undertecknat ett antal anbudsblanketter med andra personers namn. Ifrågavarande blanketter, vilka avsetts att arkiveras, har uppenbarligen kunnat få betydelse som bevis i skilda sammanhang. Fara i bevishänseende har därför förelegat. C.A. är således övertygad om gärningar som i och för sig är att bedöma som urkundsförfalskningar.

G.R. har hävdat att han haft samtycke från de använda namnens bärare att skriva namnen på anbudsblanketterna. Åklagaren har härutinnan åberopat målsägandeförhör med C.H.D., S.F. och P.L.. TR:n kan inte tolka de uppgifter som dessa lämnat på annat sätt än att de lämnat G.R. generella tillstånd att efter eget omdöme använda sig av deras namn vid anbudsgivning. Inte heller i övrigt är G.R:s påstående att han handlat med samtycke vederlagt. Detsamma gäller hans invändning att han utgått från att även C.A. i fråga om de av honom underskrivna anbudsblanketterna haft erforderliga samtycken. G.R. har således inte gjort sig skyldig till urkundsförfalskning.

TR:n finner de bedrägeribrott om vilka C.A. och G.R. funnits övertygade vara att bedöma som grova med hänsyn till att den brottsliga verksamheten pågått under lång tid, bedrivits systematiskt och riktats mot den varuköpande allmänheten.

De förfalskningsbrott vartill C.A. gjort sig skyldig ingår som - låt vara inte helt nödvändiga - led i de däremot svarande bedrägerierna. Dessa är även på denna grund att anse som grova.

I enlighet med vad som nu anförts skall C.A. dömas för grovt bedrägeri, grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning och försök till grovt bedrägeri, medan G.R. skall dömas för grovt bedrägeri och försök till sådant brott.

Påföljder

Såväl C.A. som G.R. är tidigare ostraffad och lever under mycket goda sociala och ekonomiska förhållanden. Uppenbarligen möter från individualpreventiv synpunkt inte hinder mot villkorlig dom för någon av dem. Å andra sidan måste beaktas att de brott vartill de gjort sig skyldiga är allvarliga och även eljest till sin art sådana att hänsyn till allmän laglydnad gör sig gällande med icke obetydlig styrka. TR:n finner att en rimlig avvägning mellan individualpreventiva och allmänpreventiva synpunkter kommer till stånd om påföljden för envar av C.A. och G.R. bestäms till villkorlig dom i förening med ett kännbart bötesstraff.

- - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde C.A. - med ogillande i vissa punkter av åtalet för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning - jämlikt dels 9 kap 3 § dels 9 kap 3 § och 14 kap 1 § dels 9 kap 3 och 11 §§ samt 23 kap 1 § BrB för grovt bedrägeri, grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning och försök till grovt bedrägeri till villkorlig dom och 100 dagsböter å 75 kr. TR:n dömde G.R. - med ogillande av åtalet för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning - jämlikt dels 9 kap 3 § dels 9 kap 3 och 11 §§ samt 23 kap 1 § BrB för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri till villkorlig dom och 100 dagsböter å 75 kr.

Domskäl

Domskäl. I fråga om bakgrunden till de förhållanden som åtalet grundar sig på bör följande antecknas. Misstankar om oegentligheter i samband med den av Prylbanken bedrivna verksamheten uppkom i anledning av en anonym skrift av d 13 mars 1979, som tillställdes polismästaren i Stockholm. I skriften, som angavs härröra från professionella uppköpare, gjordes gällande att C.A. och G.R. genom att varje vecka systematiskt gå igenom av allmänheten ingivna bud och därefter själva lägga in anbud på varor som var till salu åstadkommit att köparna fått betala högre priser än som rätteligen skolat utgå. I skriften framhölls det vidare, att varken de professionella uppköparna eller allmänheten längre kunde finna sig i att skörtas upp på detta sätt och att ett ingripande måste ske snarast med hänsyn till en nära förestående försäljning av kvalitetsvaror, som skulle avslutas d 19 mars 1979.

C.A. och G.R. anhölls i sin frånvaro nämnda dag. G.R. greps senare på dagen kl 1630 i samband med att han lämnade Prylbankens lokaler uppenbarligen i syfte att i bil bege sig till dataföretaget Admatic på Floragatan i Stockholm, där C.A. väntade på honom. Denne hade dit medfört hålkort på vilka av G.R. dessförinnan skrivna 55 bud, avseende andra varor än dem som ingick i kvalitetsförsäljningen, hade instansats. När G.R. greps, hade han med sig 11 anbudsblanketter på vilka han hade skrivit ytterligare 113 bud. Av dessa, som samtliga avsåg försäljningen av kvalitetsvaror, låg 111 som näst högsta bud och skulle således ha fått en prishöjande effekt om de kommit att ingå i den databehandling av ingivna bud som skulle ske för att få fram resultatet av budgivningen. C.A. greps samma dag kl 1655, medan han alltjämt uppehöll sig på Admatic. Databehandlingen av buden kom att äga rum först några dagar senare efter det att de av G.R. skrivna buden hade avskilts. Dessa kom således ej att påverka prissättningen.

I samband med att C.A. och G.R. greps gjordes ett omfattande beslag av handlingar som förvarades hos Prylbanken. Bland de beslagtagna handlingarna fanns ett stort antal pärmar med anbudsblanketter. Det bestämdes, att utredningen skulle avse tiden efter d 1 jan 1978 och inriktas på att få fram de bud som C.A. och G.R. själva hade avgett. Detta kunde ske genom att de anbudsblanketter C.A. och G.R. hade skrivit saknade kassastämpel. Deras namn förekom inte på någon av blanketterna utan dessa var skrivna i andra personers namn och undertecknade med till synes autentiska namnteckningar.

En första genomgång av materialet, så när som på materialet från försäljningen av kvalitetsvaror i mars 1979, gjordes hos rikspolisstyrelsens dataavdelning. Genomgången gav till resultat, att "luftbud" kunde misstänkas vid försäljningen av 3 493 varor och att 2 970 av "luftbuden" - dvs drygt 85 procent av dem - utgjorde näst högsta bud, som enligt reglerna för fastställande av försäljningspriset höjde detta. Betydande felkällor ansågs emellertid föreligga i utredningsmaterialet. På grund härav och med hänsyn till materialets omfattning beslöts att utredningen skulle begränsas till att avse endast sådana försäljningar, vid vilka skadan för köparen uppgått till lägst 300 kr.

Åtalet för grovt bedrägeri

Åklagaren har förklarat, att han inte anser sig kunna styrka att de transaktioner som hänför sig till punkten nr 76 i förundersökningsprotokollet utgör brott. Transaktionerna är inte tillräckligt utredda. HovR:n finner på grund härav, att åtalet i denna del skall ogillas.

C.A. och G.R. har beträffande åtalet i övrigt haft i huvudsak samma inställning som har redovisats i TR:ns dom. De har framhållit att de lagt ned mycket arbete på att skaffa sig en så god överblick som möjligt över verksamheten. Det hade ofta förekommit, att de i sådant syfte tagit del av anbudsblanketter som lämnats in. Detta gällde särskilt försäljningen av handlarvaror och det kunde ske såväl före som efter instansningen av blanketterna. Genomgången hade ofta lett till korrigeringar i fråga om namn, adress och otydligheter i blanketterna. Särskilt höga bud kunde understundom ge impuls till kontroll av minimipriset.

Liksom vid TR:n har C.A. och G.R., under åberopande av att Prylbankens verksamhet bör jämställas med ett vanligt auktionsförfarande, gjort gällande att de varit berättigade att deltaga i budgivningen utan särskilda begränsningar. De har, såsom tidigare i målet, vidgått att de, efter att ha fått kännedom om bud som redan avgivits, själva lämnat in bud i avsikt att höja försäljningspriset på varan ("stödbud"). De har dock i HovR:n såtillvida ändrat sin inställning, att de inte anser det kunna uteslutas att stödbud helt saknas i den försäljningsverksamhet som är under HovR:ns bedömning. Vidare har de framhållit, att de i åtskilliga fall, då de uppmärksammat att av säljaren åsatt minimipris varit för lågt, i syfte att hjälpa denne till ett bättre pris skrivit anbud ("bevakningsbud"). Deras avsikt har därvid i allmänhet även varit att för Prodessias räkning förvärva varan för det pris de bjudit ("egna bud"). Undantagsvis har de även skrivit bud, som uteslutande berott på att de haft ett personligt intresse av att förvärva viss vara. De har slutligen hävdat, att det i inte obetydlig omfattning förekommit att de lämnat in bud på uppdrag av andra personer ("uppdragsbud") och att de uppdrag de haft i en del fall varit av generell natur och avsett vissa slags varor. Om en uppdragsgivare ej velat vidbli ett köp har Prodessia i stället inträtt som ägare. Detta har de ansett naturligt, då de av dem avgivna buden lagts med omsorg och bestämts till ur affärssynpunkt fördelaktiga belopp.

Den försäljningsverksamhet som Prylbanken bedriver kan, såsom TR:n funnit, karaktäriseras som ett hemligt anbudsförfarande. Förfarandet utmärkes i första hand av att budgivningen är skriftlig och att de som deltar i den är ovetande om varandras bud. Kännetecknande är vidare att försäljningspriset för en vara till följd av de särskilda regler som uppställts därför och som redovisats i TR:ns dom i allmänhet kommer att ligga lägre än det högsta bud som avgetts. Detta förhållande är ägnat att stimulera till höga bud, något som också framhålles särskilt av Prylbanken i dess köpbestämmelser, i vilka det dock anges att den som ger in bud alltid måste vara beredd att betala det pris han bjudit.

Det är uppenbart, att ett anbudsförfarande, anordnat efter de principer som nämnts nu, inte kan jämställas med en offentlig auktion som främst kännetecknas av utrop, offentlig budgivning av närvarande - för egen del eller som ombud - och klubbslag samt att det högsta bud som avges också blir det försäljningspris som kommer att gälla.

De som deltar i ett hemligt anbudsförfarande såsom det av C.A. och G.R. anordnade utgår från att de regler som har angetts för förfarandet också iakttas. Utan en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken arrangören ges rätt att lämna in bud, har deltagarna i budgivningen rätt att utgå från att arrangören, som har tillgång till de bud som avgetts, inte genom egna bud påverkar prissättningen. Att verksamheten vid Prylbanken även uppfattats på detta sätt framgår bl a av den förutnämnda skrivelsen till polismästaren i Stockholm, den omständigheten att målsägandena i stor utsträckning fört talan i målet och av att man från personalens sida var negativt inställd till C.A:s och G.R:s åtgärder att själva lägga in bud. Vad C.A. och G.R. anfört därom att de i likhet med en auktionsförrättare skulle vara oförhindrade att på egen hand gripa in i budgivningen är oförenligt med ett hemligt anbudsförfarande. Att C.A. och G.R. insett detta framgår av att de systematiskt har använt sig av andra personers namn när de själva skrivit anbud och att fråga ej varit om att dessa personer skulle förvärva något föremål. Det råder därför inte någon tvekan om att C.A. och G.R. avsiktligen har velat dölja för allmänheten att de själva deltog i budgivningen och att de därigenom kunde inverka på försäljningspriserna. En upplysning om detta förhållande skulle med all sannolikhet ha verkat i hög grad återhållande på allmänhetens intresse att deltaga i budgivningen. Genom sitt nu ifrågavarande agerande har C.A. och G.R. i ett ytterst väsentligt hänseende fört deltagarna i budgivningen bakom ljuset.

Vid samtliga försäljningar som är under HovR:ns bedömning har C.A. och G.R. genom att deltaga i budgivningen påverkat priserna i höjande riktning eftersom buden utgjort näst högsta bud. I samband med att de därefter publicerat resultatet av budgivningen har de fordrat betalning enligt det högre pris som föranletts av att de själva deltagit i budgivningen. De har därigenom vilselett köparna att betala ett högre pris än som rätteligen skolat utgå.

Såsom framgår av det föregående har köparna genom vilseledandet förmåtts att betala högre priser än som skolat utgå om Prylbankens bestämmelser följts. C.A. och G.R. har invänt att köparna inte därigenom tillfogats någon skada eftersom de inte betalat mer än marknadsvärdet och priset i varje särskilt fall varit lägre än det högsta budet, dvs det pris som köparen varit beredd att betala. Såsom tidigare framhållits har reglerna för beräknande av försäljningspriset varit ägnade att stimulera till höga bud. De av köparna avgivna högsta buden kan redan av denna anledning inte anses utgöra en sådan värdering att de kan läggas till grund för en beräkning av varornas marknadsvärde. Utgångspunkten måste i stället vara det pris köparen kunnat antagas få vid en utan svårighet och tidsutdräkt genomförd försäljning av varan. Endast i ett fall finnes det enligt HovR:ns bedömning anledning att antaga att köparen skulle ha kunnat hålla sig skadeslös genom en sådan försäljning, nämligen det fall som avses i punkten nr 11 i förundersökningsprotokollet (målning av B.L.). Genom att den s k 75-procentregeln inte gällde i detta fall kom köparen att förvärva målningen för ett pris av 2 145 kr, ett pris som det med hänsyn till tavlans värde uppenbarligen skulle ha varit lätt för honom att återfå även vid en snabb försäljning av tavlan. Åtalet i denna del skall följaktligen ogillas. I övrigt föranleder C.A:s och G.R:s invändning inte till annat bedömande än att köparna lidit skada genom att de vilseletts att betala de priser de erlagt. I skadan ingår de högre expeditionsavgifter som köparna betalat till Prylbanken än som skulle ha utgått om försäljningspriset hade beräknats efter de regler som fastställts därför.

Den skada köparna lidit utgör vinning för säljarna i form av högre priser och för Prylbanken i form av högre expeditionsavgifter. Härtill kommer den ökning av Prylbankens försäljningsprovisioner som föranletts av de högre priserna.

För HovR:n återstår att bedöma huruvida C.A. och G.R. förfarit med bedrägligt uppsåt genom att i sin försäljningsverksamhet själva deltaga i budgivningen. Såsom framhållits tidigare har C.A. och G.R. hävdat att de i viss utsträckning handlat på uppdrag av andra personer. Till styrkande härav har de i HovR:n åberopat förnyat vittnesförhör med bl a C.. Denne har berättat, att han gett G.R. i uppdrag att lägga in anbud på mattor, pälsverk, guldmynt m m och att han på detta sätt förvärvat ett stort antal varor vid Prylbankens försäljningar. Även om det framstår som anmärkningsvärt att C.s namn inte förekommer på någon anbudsblankett och att denne inte i något fall angivit något visst högsta belopp för budet anser sig HovR:n inte kunna utesluta att de bud som enligt vad G.R. uppgivit haft samband med C.s uppdrag - - - och som legat som näst högsta bud och därmed varit prisbestämmande avgetts utan annan avsikt än att fullgöra det uppdrag som förelegat. Vid sådant förhållande finner HovR:n, att åtalet i den del det hänför sig till dessa punkter skall ogillas. En motsvarande bedömning bör göras såvitt angår de försäljningar som avses under punkterna - - - beträffande vilka likaledes gjorts gällande att anbuden skrivits på grund av uppdragsförhållanden.

Vad beträffar åtalet för försäljningarna i övrigt finner HovR:n, att C.A. och G.R. - oavsett hur de själva betecknat sina bud - avsiktligen vilselett köparna att betala de höga priserna.

De gärningar om vilka C.A. och G.R. i enlighet med det anförda är övertygade bör på de skäl TR:n åberopat bedömas som grovt bedrägeri.

Åtalet mot C.A. för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning

I målet är utrett, att C.A. har undertecknat ett antal anbudsblanketter i andra personers namn utan att han varit berättigad därtill.

C.A. har gjort gällande, att någon fara i bevishänseende inte kunnat uppkomma med hänsyn till att handlingarna varit avsedda att användas uteslutande för internt bruk och att han i vart fall saknat uppsåt att framkalla någon sådan fara.

HovR:n finner det långt ifrån osannolikt, att de förfalskade handlingarna, vilka arkiverats, skulle ha kunnat komma till användning som bevis. Detta skulle t ex kunna inträffa, om en köpare, som ville förvissa sig om att det pris han avkrävdes beräknats på rätt sätt, i sådant syfte ställde krav på att få ta del av det näst högsta budet. HovR:n delar på grund härav TR:ns uppfattning att fara i bevishänseende har förelegat. Detta måste C.A. ha insett. Förfalskningen av anbudsblanketterna har utgjort ett första led i vilseledandet av köparna att betala de högre priserna. I den mån förfalskade handlingar har förelegat bör därför de grova bedrägerierna, såsom även TR:n funnit, rubriceras som grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning.

Åtalet för försök till grovt bedrägeri

C.A. och G.R. har till bestridande av åtalet framhållit, att det inte kan anses uteslutet att "stödbud" helt saknas bland de 55 bud som fanns på de anbudsblanketter som hade instansats för databehandling. Med hänsyn till HovR:ns bedömning av åtalet för grovt bedrägeri måste C.A. och G.R., såvitt nu är i fråga, anses övertygade om försök till sådant brott. HovR:n anser sig emellertid inte kunna utesluta, att det bland nu ifrågavarande bud kan ha ingått en del "uppdragsbud" som tillkommit utan annat syfte än att C.A. och G.R. velat fullgöra uppdrag som de ansett sig ha haft.

Vad härefter angår de 113 bud som G.R. hade skrivit på de anbudsblanketter som påträffades hos honom när han greps utanför Prylbanken har C.A. och G.R. framhållit, att de inför försäljningen av kvalitetsvaror hyst starka misstankar om att en kupp var på gång från handlarringens sida, att de därför velat vara beredda att göra ett motdrag, att de i sådant syfte varit överens om att G.R. skulle gå igenom de bud som avlämnats särskilt mot slutet av budgivningen samt att G.R., eftersom den befarade kuppen uteblev, bestämt sig för att avstå från att lämna in de bud han skrivit på anbudsblanketterna. G.R. har därjämte framhållit, att tiden varit för knapp för att det skulle ha varit möjligt att hinna med att stansa in blanketterna med de 113 buden.

Beträffande G.R:s uppgift att han bestämt sig för att avstå från att stansa in blanketterna med nu ifrågavarande bud antecknar HovR:n, att det är upplyst att C.A., när han i förväg begav sig till Admatic, hade med sig en stansoperatris och att databehandlingen inte hade påbörjats ännu när C.A. greps. Det framstår enligt HovR:ns bedömning som uppenbart, att operatrisen skulle ha haft till uppgift att stansa in de anbudsblanketter som G.R. kunde komma att medföra till Admatic. HovR:n anser mot bakgrunden av dessa förhållanden och då G.R., när han greps, såsom HovR:n funnit, var på väg till Admatic, att hans invändning om att han frivilligt avstått från att låta stansa in buden på anbudsblanketterna kan lämnas utan avseende. Frågan huruvida det med hänsyn till den tid som stått till förfogande varit praktiskt möjligt att hinna med att stansa in samtliga bud saknar enligt HovR:ns uppfattning betydelse. Redan genom att skriva anbudsblanketterna i syfte att de bud som togs upp på dessa skulle ingå i anbudsförfarandet och vara prisbestämmande - och härom har C.A. och G.R. enligt HovR:ns bedömning varit ense - har de påbörjat ett förfarande som skulle ha kunnat leda till fullbordat bedrägeribrott. På grund härav och då något frivilligt tillbakaträdande enligt vad förut anförts inte skett finner HovR:n, att C.A. och G.R., även såvitt nu är i fråga, är övertygade om försök till grovt bedrägeri.

Påföljderna

HovR:n finner ej skäl att frångå de av TR:n för C.A. och G.R. bestämda påföljderna.

Domslut

Domslut. HovR:n gjorde inte annan ändring i TR:ns domslut såvitt angick ansvar och påföljd än att HovR:n ogillade av åklagaren förd ansvarstalan i vissa punkter.

C.A. och G.R. sökte revision med yrkande att åtalet måtte ogillas.

Riksåklagaren bestred ändring och framlade i sitt genmäle vissa synpunkter på skaderekvisitet i den i målet föreliggande situationen, vilka vid huvudförhandling i HD kom till uttryck genom att riksåklagaren justerade åtalet på sätt som framgår av domskälen i HD:s dom.

De tilltalade ingav i anledning av riksåklagarens genmäle ett d 30 okt 1982 avgivet utlåtande av professor W. av bl a följande innehåll:

Använd litteratur

- Beckman - Holmberg - Hult - Strahl, Kommentar till Brottsbalken 1, 4 uppl, Sthlm 1974. Citeras Kommentaren

- Bockelmann, Strafrecht. Besonderer Teil/1. Vermögensdelikte. 2. Auflage. München 1982. Citeras Bockelmann

- Jareborg, Förmögenhetsbrotten, Lund 1975. Citeras Jareborg

- Schönke-Schröder, Strafgesetzbuch. Kommentar. 20., neubearb. Auflage. München 1980. Citeras Cramer

- Rehberg, Strafrecht III. Delikte gegen den Einzelnen. Zürich 1980. Citeras Rehberg

- Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, Sthlm 1948. Citeras Strahl

- Strahl, Kompensationsspörsmålet vid bedrägeri (SvJT 1966 s 590-602). Citeras Strahl, SvJT

- Kienapfel, Grundriss des österreichischen Strafrechts. Besonderer Teil. II. Delikte gegen Vermögenswerte, Wien 1980. Citeras Kienapfel

- Wessels, Strafrecht. Besonderer Teil-2. Straftaten gegen Vermögenswerte. 5., völlig neubearb. Auflage, Heidelberg 1982. Citeras Wessel

- - -

I mina tidigare utlåtanden har jag hävdat, att skada i bedrägeriparagrafens mening inte uppkommit för målsägandena i Prylbanksmålet eftersom dessa erhållit kompensation för vad de betalat genom de saker de förvärvat. TR:n yttrar i sin dom, utan angivande av något skäl, att kompensationsproblemet inte kunde uppkomma i de fall, då vilseledandet haft en prishöjande effekt. Detsamma gäller enligt TR:n frågan om utebliven vinst utgjorde skada i bedrägeriparagrafens mening. HovR:n ansåg däremot att ett kompensationsproblem förelåg. Enligt HovR:ns mening hade emellertid kompensation inträtt i endast ett fall. HovR:n frikände därför i detta fall men fällde i övrigt de tilltalade för grovt bedrägeri resp försök till grovt bedrägeri.

Med HovR:ns ståndpunkt borde den avgörande frågan i målet bli, hur värdet av kompensationsobjekten skall beräknas och om dessa värden kompenserar de för varorna erlagda beloppen. Emellertid har riksåklagaren i sitt genmäle till HD av d 12 nov 1981 infört helt nya synpunkter på kompensationsfrågan, synpunkter som i hög grad komplicerar bedömningen. Riksåklagarens ståndpunkt är, kort uttryckt, den, att i Prylbanksmålet inträder inte kompensation för köparna om de inte också erhåller kompensation för det positiva kontraktsintresset, vilket skulle vara lika med den uteblivna vinsten på affären.

För att förstå riksåklagarens ståndpunkt måste man gå tillbaka till den tyska doktrinens båda begrepp Eingehungsbetrug och Erfüllungsbetrug. Dessa båda begrepp kan knappast anses tillhöra svensk rätt. De finns inte berörda i lagförarbetena och ej heller i Brottsbalkskommentaren. Däremot finns de omnämnda i Strahls arbete "Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten" (1948). De återkommer i Jareborgs arbete "Förmögenhetsbrotten" (1975), varvid Jareborg försvenskar de tyska termerna till avtalsbedrägeri resp uppfyllelsebedrägeri. Jag kommer att i fortsättningen använda dessa termer.

Med avtalsbedrägeri avses, att ett bedrägeri kommer till stånd genom att ett avtal slu tes. Med uppfyllelsebedrägeri avses, att ett avtal fullgöres genom att prestationer utväxlas och att det är genom själva prestationsutväxlingen, som ett bedrägeri kommer till stånd. Givetvis uppträder dessa båda bedrägerityper ofta tillsammans, så att ett visst händelseförlopp rymmer båda typerna. Först kommer då ett avtalsbedrägeri till stånd genom att ett avtal slutes, som medför skada-vinning i bedrägeriparagrafens mening. Därefter kommer ett uppfyllelsebedrägeri till stånd i och med att prestationerna - enlighet med avtalet - utväxlas med skada-vinning som följd. Givetvis skall i ett sådant fall inte dömas för två bedrägerier. Frågan blir då, om det första bedrägeriet konsumerar det senare (som då blir straffri efterhandling) eller om det senare konsumerar det förra (som då blir vad tysk doktrin kallar, "straflose Vortat"). Strahls mening på denna punkt synes inte helt klar. Visserligen uttalar han sig (s 70 f) till förmån för den senare uppfattningen, men han säger samtidigt (s 71 not 2), att har någon genom samma rättshandling gjort sig skyldig till båda slagen av bedrägeri, så utgör det senare bedrägeriet en straffri efterhandling. Jareborg tar inte ställning till konkurrensproblemet, vilket måste bero på att han i sin framställning av uppfyllelsebedrägeri (s 244) utgår från att något avtalsbedrägeri inte föregått. I tysk doktrin tar man heller inte, såvitt jag kunnat finna, uttryckligen ställning till problemet. Man synes dock utgå från att Erfüllungsbetrug träder i stället för Eingehungsbetrug, om båda typerna samtidigt föreligger.

Riksåklagaren hävdar i Prylbanksmålet, att de åtalade gjort sig skyldiga till uppfyllelsebedrägeri. Vidare hävdar riksåklagaren, i anslutning till Strahl, Jareborg och tysk doktrin, att i sådant fall skyddas inte bara det negativa utan även det positiva kontraktsintresset. Följaktligen måste köparna kompenseras inte bara för sina utgifter utan även för utebliven vinst.

Det första problemet måste då bli att avgöra, om i Prylbanksmålet föreligger ett uppfyllelsebedrägeri i doktrinens mening. Varken åklagarens gärningsbeskrivning eller TR:ns och HovR:ns domar är av naturliga skäl skrivna så, att de utan vidare låter inpassa sig i det tyska begreppsschemat. Men ett gemensamt drag i de av åklagaren och domstolarna rikt varierade bedrägerikonstruktionerna synes vara, att utgivandet av betalningen utgör själva bedrägeridispositionen. Detta passar då bäst in på konstruktionen uppfyllelsebedrägeri. Visserligen ger en analys av det faktiska händelseförloppet vid handen, att om ett uppfyllelsebedrägeri föreligger, så bör detta rimligtvis ha föregåtts av ett avtalsbedrägeri, men då det är tveksamt, om åklagarens gärningsbeskrivning täcker ett avtalsbedrägeri, ser jag i detta sammanhang ingen anledning att gå närmare in på konkurrensproblemet.

En grundprincip i den svenska bedrägeriläran är, att utebliven vinst inte utgör skada i bedrägeriparagrafens mening. Denna regel uttalas i lagmotiven (SOU 1940:20 s 154) och i Kommentaren (s 370). Den återfinns även hos Strahl (s 69) och hos Jareborg (s 244). Kienapfel uttalar för österrikisk rätts del samma uppfattning om "entgangener Gewinn" (§ 146, 141-42, jfr 180). I schweizisk rätt skulle däremot enligt Rehberg (s 69) huvudregeln snarast vara den motsatta: Entgehen von Gewinn är skada i bedrägeriparagrafens mening.

Ett undantag från grundregeln i svensk rätt vill Strahl emellertid göra i vissa fall. Jag saknar anledning att här gå in på annat än just den typ av fall, som här aktualiseras. Medan Strahl finner det klart, att endast det negativa intresset skall kompenseras vid avtalsbedrägeri (s 69), finner han skäl föreligga för att vid uppfyllelsebedrägeri som föregåtts av ett tidigare ingånget avtal även det positiva intresset eller utebliven vinst skall kompenseras (s 69 ff). Såvitt jag kan finna använder Strahl de båda begreppen det positiva intresset och utebliven vinst i samma betydelse. Dock röjer Strahl en viss tveksamhet inför den lära han utvecklar, när han säger (s 71): "Erfüllungsbetrug synes därför kunna äga rum också i fall, där Eingehungsbetrug föregått. Regeln att vid Eingehungsbetrug endast det negativa intresset är skyddat sättes, om detta är riktigt, ur tillämpning, därest bedragaren sedermera gör sig skyldig till Erfüllungsbetrug". Jareborg framställer i stort sett samma lära som Strahl. På ett par punkter föreligger dock avvikelser. Jag återkommer härtill.

Emellertid vill Strahl, om jag förstått rätt, ta hänsyn till det positiva intresset vid kompensationsbedömningen i betydligt mer begränsad omfattning än vad det först förefaller. Strahl anser nämligen (s 72), att Erfüllungsbetrug blir aktuellt endast vid generiskt bestämda prestationer (Jareborg är däremot, s 245, av annan uppfattning; han gör inget undantag för speciesköp). Strahl fortsätter: Köparens rätt vid speciesköp, liksom ock när köpet avser viss myckenhet att uttaga ur bestämt gods, bör nog anses avse det ifrågavarande föremålet oavsett om detta i själva verket är annorlunda beskaffat än säljaren uppgivit, varför Erfüllungsbetrug icke torde kunna komma i fråga".

Vid speciesköp blir det alltså enligt Strahls uppfattning inte fråga om uppfyllelsebedrägeri. Därav torde följa, att vid speciesköp endast det negativa intresset skall kompenseras, eftersom detta är huvudregeln. Man måste då till att börja med skilja mellan de fall, där köparen erhåller den sak han velat ha, och de fall, där han erhåller ett substitut. Från sistnämnda fall bortses här, eftersom köparna i Prylbanksmålet regelmässigt erhållit just den sak de velat förvärva. Strahl framställer i fråga om dessa fall som huvudregel (s 85), att kan köparen med lätthet sälja saken och täcker nettointäkten hans utgifter, så inträder kompensation. Det är denna regel som HovR:n i sin dom gjort bruk av. Men man kan också tänka sig, att skadan kompenseras utan att saken avyttras, nämligen om köparen kan använda saken på sådant sätt, att användandet kompenserar skadan (jfr Strahl s 86). Denna bedömning måste ha legat till grund för de frikännande domarna i fallet NJA 1938 s 193.

Emellertid, framhåller Strahl, inträder i de nu diskuterade fallen kompensation i betydligt större omfattning än vad som framgår av det ovan sagda. Han utvecklar detta på följande sätt (Strahl, SvJT s 591, jfr Strahl s 86): "I allmänhet torde köpeskillingen anses kompenserad, om köparen erhåller det han betingat sig. I allmänhet har han då för sina pengar fått ett vederlag med vilket han bör vara tillfreds. Den som köpt en vara för egen konsumtion kan sällan göra sig betäckt för sin utgift genom att sälja varan vidare, men han har icke redan därför lidit skada."

När riksåklagaren hävdar, att vid uppfyllelsebedrägeri skall även det positiva kontraktsintresset kompenseras, så stöder han sig på Strahl, Jareborg och tysk doktrin. Som ovan framgått är Strahl knappast ett stöd för denna uppfattning, eftersom han inte anser uppfyllelsebedrägeri vara aktuellt vid speciesköp. Ett bättre stöd är då Jareborg. Den kompensationslära, som framför allt utgör ett stöd för riksåklagarens uppfattning är emellertid den, som i Schönke-Schröders kommentar till tyska strafflagen utvecklas av Cramer (§ 263 125 ff).

Av speciellt intresse för det här aktuella målet är Cramers strävan (§ 263, 138) att påvisa skada även vid speciesköp, där den vilseledde köparen erhållit just den levererade varan och denna är värd sitt pris. Som exempel tar Cramer det fall, att den vilseledde köparen haft rätt till nedsättning av köpeskillingen på grund av brister i den levererade varan. I ett sådant fall inträder inte kompensation, även om den köpta varan är värd sitt pris. Cramer framhåller dock, att Bundesgerichtshof inte accepterat detta skaderesonemang i fallet BGHSt. 16 220 (fallet beröres i korthet nedan).

Innan jag i vissa avseenden går närmre in på tysk och österrikisk doktrin skall jag emellertid närmre undersöka konsekvenserna av tanken, att det positiva kontraktsintresset måste kompenseras. Som redan framhållits måste Strahl anses likställa det positiva intresset och utebliven vinst med varandra. Ett krav på att det positiva intresset skall kompenseras leder emellertid till avsevärda komplikationer. Fråga uppkommer omedelbart, hur det positiva intresset skall beräknas. Jag utgår från följande schematiska exempel. A vill köpa en vara genom Prylbanken. Han bjuder 500 kr för varan och får den för 400 kr. Ett stödbud har dock förelegat. Hade detta inte funnits, skulle A ha fått varan för 300 kr. Till vilket belopp skall nu det positiva intresset = den uteblivna vinsten beräknas?

Som exempel på hur man beräknar det positiva intresset kan anföras fallet NJA 1934 s 209. Fallet gällde bl a köparens rätt till skadestånd, då han inte erhållit en kontrakterad silverrävsunge. En minoritet i HD ville utdöma ett skadestånd omfattande även det positiva intresset. Man beräknade då detta med hjälp av det avtal, som köparen slutit om vidareförsäljning av rävungen. Skulle samma beräkningsgrund tillämpas i Prylbanksmålet borde varje köpare uppvisa ett avtal, varigenom han sålde den köpta saken vidare, så att med ledning därav det positiva intresset = den uteblivna vinsten kunde beräknas. Men det är väl knappast denna uteblivna vinst, som enligt riksåklagarens uppfattning skall kompenseras. Den blir ju för övrigt kompenserad, om en vidareförsäljning verkligen äger rum enligt det antydda avtalet, kompenserad så när som på de 100 kr, som köparen erlagt på grund av det i exemplet förutsatta stödbudet. Man skulle också kunna hävda, att dessa 100 kr aldrig skulle kunna kompenseras, eftersom vinsten, oberoende av till vilket pris och med vilken vinst A än säljer varan, alltid blir 100 kr mindre än vad den skulle ha blivit, om stödbudet inte existerat. Med detta resonemang skulle man komma fram till att kompensation i detta fall vore omöjlig. Detta förefaller inte rimligt. Den skulle leda till det bisarra resultatet, att det i vissa fall vore omöjligt för gärningsmannen att åstadkomma kompensation och därigenom undgå bedrägeriansvar utan att dessa fall framstår som mer straffvärda än de fall, där bedrägeriansvar inte inträder på grund av kompensation.

Det kan emellertid göras gällande, att den uteblivna vinsten i detta fall visserligen inte kan sättas lika med det positiva intresset men att den skulle kunna motsvara det belopp, som utgör differensen mellan vad A betalt och vad han skulle ha betalt, om stödbudet inte förelegat, dvs 100 kr. I brist på bättre benämning kallar jag denna vinst för hypotetisk vinst. Hypotetisk är den nämligen i de fall, där köparen förvärvat varan för att behålla den. Skall denna hypotetiska vinst kompenseras, borde köparen vid en hypotetisk försäljning erhålla 500 kr för att kompensation skulle inträda. Med 400 kr kompenseras då köparens utlägg och med 100 kr hans uteblivna hypotetiska vinst. Man frågar sig naturligtvis då, vilka skäl som talar för att en köpare, som vill behålla varan, skall kompenseras för den uteblivna försäljningsvinst, som han inte eftersträvat. Det förefaller mig svårt att finna några skäl härför.

Hur man än beräknar den uteblivna vinsten i Prylbanksmålet så kvarstår det faktum, att enligt riksåklagarens uppfattning denna uteblivna vinst skall kompenseras för att bedrägeriskadan skall anses hävd. Detta är då ett undantag från regeln, att utebliven vinst ej utgör skada i bedrägeriparagrafens mening. Det kan vara lämpligt att med tanke på det fortsatta resonemanget anföra ett exempel ur Kommentaren (s 370, jfr SOU 1940:20 s 154). Enligt detta exempel inträder inte ansvar för bedrägeri för den, som förespeglar sina kunder, att han säljer smör till billigt pris men levererar margarin, om han bara levererar margarinet till för margarin normalt pris. Den förespeglade vinsten skall inte kompenseras. Den utgör ingen skada i bedrägeriparagrafens mening.

Jämför man lagmotivens och Kommentarens ståndpunkt med den ståndpunkt, som riksåklagaren hävdat, så kommer man till följande resultat. Förespeglar man någon en vinst genom att utlova, att han skall få köpa en viss vara speciellt billigt och erhåller köparen, till det överenskomna priset, inte den utlovade varan utan en sämre, så föreligger likväl inte bedrägeri, om blott den levererade varan är värd sitt pris. Förespeglar man åter någon, att han skall få köpa en sak billigt och uteblir den förespeglade vinsten inte genom att köparen erhåller en sämre vara än den utfästa - margarin i stället för smör - utan genom att han får betala mer för varan än han förespeglats, då räcker det inte längre med att han kompenseras för sina utlägg för att bedrägeriskadan skall hävas. Det räcker alltså inte med att varan är värd sitt pris. Först då den uteblivna vinsten - hur den nu skall beräknas - har kompenserats försvinner skadan och upphör bedrägeriansvaret.

Finns det något som helst skäl för att bedöma de båda anförda fallen olika, så att straffansvaret i det senare fallet blir mera omfattande än i det förra? Enligt min uppfattning finns inga sådana skäl. Det är heller inte kriminalpolitiska överväganden, som åstadkommit denna skillnad utan helt enkelt den tyska doktrinens utformning av det straffrättsliga förmögenhetsbegreppet.

Förvisso håller sig den tyska doktrinen med flera straffrättsliga förmögenhetsbegrepp. Det dominerande torde dock vara vad som kallas "wirtschaftlicher Vermögensbegriff". Detta förmögenhetsbegrepp är synnerligen omfattande. Till förmögenheten räknas bl a ett företags kundkrets och säkra förhoppningar om vinstgivande uppdrag. Av speciellt intresse för det här diskuterade problemet är den omständigheten, att anspråk på grund av avtal räknas till förmögenheten (en utmärkt sammanfattning av det tyska förmögenhetsbegreppet finns hos Wessels s 108). Cramer skriver i Schönke-Schröder (§ 263, 136): "Durch den Vertragsabschluss erhalten die beteiligten zunächst Ansprüche die Bestandteile ihres Vermögens werden und deren Wert sich nach dem bestimmt, was sie als Erfüllung verlangen können." Detta är alldeles samma lära som Strahl utvecklar (s 69 f).

Det är det tyska förmögenhetsbegreppet som, i förening med en speciell metod för kompensationsbedömning, kallad "Gesamtsaldierung" (klargörande framställd av Bockelmann s 77), leder till att utebliven vinst i vissa fall måste kompenseras. De av Strahl och Jareborg importerade begreppen Eingehungsbetrug och Erfüllungsbetrug är i sig utan betydelse för kompensationsproblemet. Detta visas bäst av det faktum, att Kienapfel framställer sin kompensationslära under klart avvisande för österrikisk rätts del av dessa båda begrepp. Personligen finner jag, i likhet med Kienapfel, läran om Eingehungsbetrug och Erfüllungsbetrug "entbehrlich" (§ 146, 196). Vad begreppen aktualiserar är i grunden intet annat än frågan om försökspunkten resp fullbordanspunkten vid bedrägeri.

Den "Gesamtsaldierung", som i tysk rätt läggs till grund för kompensationsbedömningen torde även utgöra grundvalen för Strahls och Jareborgs kompensationsbedömning. Frågan är emellertid, om den också ligger till grund för de svenska domstolarnas kompensationsbedömning. Det finns nämligen flera sätt att utföra denna bedömning. Ett sätt att utföra denna bedömning är att jämföra den vilseleddes och gärningsmannens prestationer med varandra. Man ställer alltså frågan: Är den levererade varan värd det erlagda priset? I fall, där kompensation anses ha inträtt, NJA 1938 s 193 och NJA 1948 s 537 (rådhusrättens dom), finns inga spår av en "Gesamtsaldierung". Vad domstolarna utfört är helt enkelt en jämförelse mellan levererad vara och erlagt pris. Samma metod för kompensationsbedömning synes mig HovR:n ha använt i Prylbanksmålet, då den fastslår, att kompensation inträtt för köparen av en viss tavla: "Genom att den s k 75-procentregeln inte gällde i detta fall kom köparen att förvärva målningen för ett pris av 2 145 kr, ett pris som det med hänsyn till tavlans värde uppenbarligen skulle ha varit lätt för honom att återfå även vid en snabb försäljning av tavlan." En sådan metod för kompensationsbedömningen utesluter givetvis möjligheten av att en utebliven vinst skall kompenseras.

Den tyska kompensationsläran leder, trots den tankemöda som finns nerlagd i den, till den inkonsekvens, som redan tidigare diskuterats, nämligen att i vissa fall utebliven vinst skall ses som skada i bedrägeriparagrafens mening och i andra fall inte, utan att det finns någon rimlig kriminalpolitisk grund för att skilja på fallen. Man kan också uttrycka saken så, att i vissa fall blir det straffbart att förespegla en vinst, i andra fall inte. Fenomenet har, som ovan framhållits, sin förklaring i att anspråk, som uppkommit genom ett avtal, skall inräknas i den vilseleddes förmögenhet genom en Gesamtsaldierung. Andra anspråk räknas däremot inte in i förmögenheten, så t ex inte kravet på att en vara skall ha en viss tillförsäkrad egenskap. Det innebär, att man inte vill beakta kravet på att den kontrakterade varan skall vara smör, ej margarin. Genom att - enligt min mening på ett godtyckligt sätt - utesluta vissa anspråk från förmögenhetsbegreppet uppnår man, att i dessa fall den förespeglade vinsten inte behöver kompenseras. Hur man då går till verket får man en uppfattning om genom det tyska rättsfallet Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Strafsachen, 16 Band (1962) s 220. Tyvärr kompliceras fallet av den omständigheten, att köparen ej var vilseledd rörande den tillförsäkrade egenskapen (rent ylle, ej cellull) utan tvärtom köpte varan för att kunna sätta fast säljaren. Bedrägeriet ansågs därför ha stannat på bedrägeristadiet. Fallets principiella räckvidd torde vara begränsad.

Den tyska doktrinens kompensationslära leder till en inkonsekvent bedömning av de fall, där gärningsmannen förespeglar den vilseledde en vinst. Redan detta synes mig vara tillräckligt för att man inte i svensk rätt skall acceptera denna lära. I stället bör man hålla fast vid regeln, att utebliven vinst inte utgör skada i bedrägeriparagrafens mening. Det är sannolikt, att denna regel inte kan upprätthållas undantagslöst, men då bör undantagen vara så få och så konsekvent utformade som möjligt. Det framgår av lagmotiven (SOU 1940:20 s 154), att även Straffrättskommittén rört sig med möjligheten att utebliven vinst i visst fall kan påverka bedömningen av bedrägeriskadans omfattning, nämligen då den vilseledde är återförsäljare. Då åklagaren i Prylbanksmålet inte hävdat, att köparna köpt för återförsäljning har jag ingen anledning att här gå in på detta problem.

Avvisar man den av Strahl och Jareborg importerade och av riksåklagaren åberopade läran, att utebliven vinst i vissa fall, exempelvis vid uppfyllelsebedrägeri, utgör skada i bedrägeriparagrafens mening, så reduceras problemen i Prylbanksmålet avsevärt. Då blir, som redan framhållits, det avgörande problemet, hur varans kompensationsvärde skall beräknas. Som generell regel fastslår HovR:n, att kompensationsvärdet är "det pris köparen kunnat antagas få vid en utan svårighet och tidsutdräkt genomförd försäljning av varan." Detta är utan tvivel riktigt (jfr Strahl s 85) men passar, som riksåklagaren framhåller i sitt genmäle, mindre väl i de fall köparen fått just den vara han velat ha och ämnar behålla den. Det är ju just vid denna typ av fall som Strahl anser att kompensation bör inträda även om varan inte kan säljas vidare till det pris som erlagts.

Varken i nordisk eller tysk doktrin och praxis finns mig veterligt den här aktuella situationen behandlad, en situation, som karakteriseras av att köparen själv satt ett pris på varan i den meningen, att han angivit ett högsta pris som han är villig att betala. Jag har i Prylbanksmålet tidigare hävdat, att man vid kompensationsbedömningen i detta fall får lägga köparens egen bedömning av varans värde till grund. Detta betraktelsesätt avvisar HovR:n med hänvisning till att "reglerna för beräknande av försäljningspriset varit ägnade att stimulera till höga bud". Köparen har emellertid i de här aktuella fallen inte köpt varan till det högsta priset utan till ett lägre pris. Det är detta lägre pris som, om man inte vill godta kundens bedömning av värdet, skall läggas till grund vid kompensationsbedömningen. Det är åklagaren som skall visa, att kompensation inte inträtt, inte den åtalade som skall bevisa, att kompensation föreligger. Detta innebär att åklagaren skall visa, att varan inte har det värde som köparen erlagt inom ramen för sitt bud.

Målet avgjordes som nämnt efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. 1. Åtalet mot C.A. och G.R. för grovt bedrägeri (beträffande C.A. se även nedan under 2)

Riksåklagaren har i HD justerat åtalet, såsom det återgivits i TR:ns dom s 5-6, på så sätt att dels orden "skriftligt auktionsförfarande" i fjärde meningen (red:s anm: se de i inledningen till referatet återgivna ansvarspåståendena, fjärde meningen) bytts ut mot "hemligt anbudsförfarande" dels ordet "auktion" i den följande beskrivningen satts inom citationstecken dels ock själva gärningsbeskrivningen (s 6 rad 13-27 i TR:ns dom) (red:s anm: motsvarar de i inledningen till referatet återgivna ansvarspåståendena i det avsnitt som börjar "C.A. och G.R. har under tiden jan 1978-d 12 mars 1979" och slutar med meningen "De har därvid falskeligen undertecknat anbudsblanketterna med andra personers namn.") ersatts av följande gärningsbeskrivning: "På uppdrag av säljarna försäljer Prylbanken varor i eget namn. Från köparens synpunkt är Prylbanken medkontrahent. Det är banken som ansvarar för avtalets fullgörande. I och med att en presumtiv köpare undertecknar och lämnar in en anbudsblankett uppkommer därigenom ett avtalsförhållande mellan denne och Prylbanken. Avtalet regleras av de köpbestämmelser som ovan nämnts. Enligt dessa är anbudsgivarna bundna vid sina bud såtillvida att den som inger högsta bud måste köpa varan. Vidare gäller som avtalsvillkor att näst högsta bud blir bestämmande för varans pris. Anbudsgivarna har avgivit sina bud under dessa förutsättningar. C.A. och G.R. har under tiden jan 1978-d 12 mars 1979 i Stockholm som företrädare för Prylbanken, med utnyttjande av att de haft tillgång till avgivna bud, i samråd lagt in fingerade bud på sådana belopp att de kommit att gälla som näst högsta bud. C.A. har därvid falskeligen undertecknat anbudsblanketter med andra personers namn. För köparna har det varit en väsentlig förutsättning att anbudsförfarandet var hemligt och att med Prylbanken avtalade köpbestämmelser följdes. C.A. och G.R. har insett detta. Genom att trots detta, utan att ge det köparna tillkänna, förfara på angivet sätt har C.A. och G.R. genom vilseledande förmått 131 köpare att i samband med fullgörande av det mellan köparna och Prylbanken ingångna avtalet betala mer för varor än de enligt Prylbankens köpbestämmelser skulle ha betalat. Dispositionen har för köparna inneburit skada med sammanlagt 86 793 kr samt för säljarna och Prylbanken vinning med respektive 83 114 kr och 3 679 kr."

Riksåklagaren har i anslutning härtill gjort gällande att de av C.A. och G.R. inlagda bud som är föremål för bedömning i HD huvudsakligen utgjorts av s k stödbud, dvs bud som efter granskning av avgivna anbud lagts strax under det högsta anbudet, och i övrigt av s k bevakningsbud, dvs bud som utan sådan granskning lagts endast i syfte att höja priset. Båda dessa typer av bud har enligt riksåklagaren varit otillåtna och ingått som led i bedrägeribrotten mot köparna. Den nya formuleringen "med utnyttjande av att de haft tillgång till avgivna bud" skall läsas på samma sätt som det tidigare använda uttrycket "delvis med utnyttjande av - - -". I de nu aktuella fallen förekommer däremot enligt riksåklagarens uppfattning inte några s k uppdragsbud, dvs bud som C.A. och G.R. avgivit på uppdrag av andra personer, eller s k egna bud, dvs sådana som de avgivit för egen räkning eller för Prodessia. Riksåklagaren har förklarat sig inte göra gällande att eventuella uppdragsbud eller egna bud skulle kunna föranleda ansvar för bedrägeribrott.

C.A. och G.R. - som förklarat sig inte ha någon erinran mot åtalsjusteringen - har som grund för bestridandet av åtalet åberopat följande: Vid vanlig auktion är den som anordnar auktionen berättigad att själv delta i budgivningen, bl a för att tillse att priset inte blir för lågt. Prylbankens försäljningsmetod överensstämmer i allt väsentligt med vanlig auktion. Även om Prylbanken inte skulle anses vara ett auktionsföretag, har det uppfattats så av allmänheten. Prylbanken har i egenskap av kommissionär för säljarna varit skyldig att tillvarata dessas intressen. C.A. och G.R. har därför varit berättigade att själva inge bud. I vart fall har uppdragsbud, egna bud och bevakningsbud varit tillåtna. Under alla förhållanden har de saknat brottsligt uppsåt. De bud som avses med åtalet för fullbordat bedrägeribrott har främst utgjorts av bevakningsbud och uppdragsbud och i övrigt av egna bud. Även om det inte kan uteslutas att också stödbud har förekommit, har några sådana inte kunnat påvisas. De av C.A. och G.R. avgivna buden har inte varit bestämmande för köparnas handlande. C.A. och G.R. har inte heller varit skyldiga att upplysa om buden. Även om köparna inte känt till att bud ingavs från Prylbankens sida, har de därför inte blivit vilseledda. Köparna har inte lidit någon skada, eftersom varornas marknadsvärden översteg de priser som de betalade. Köparna har dessutom varit beredda att betala de belopp som de bjöd.

Av utredningen i målet framgår följande beträffande den ifrågavarande försäljningsverksamheten: Styrelsen i Prylbanken utgjordes av bl a C.A. och G.R.. C.A. var även verkställande direktör. I styrelsen för Prodessia ingick bl a C.A. och G.R. och G.R. var verkställande direktör. Prodessia ägde aktierna i Prylbanken. - Prylbanken sålde varor, främst begagnade sådana, vilka lämnades in till Prylbanken av den som ville ha varan såld. Försäljning ägde rum en gång i veckan. Säljaren skulle på en blankett (försäljningsanmälan) lämna uppgifter om namn och adress m m och om den eller de varor som skulle säljas. Varje vara tilldelades ett varunummer. Varor kunde under den i målet aktuella tiden lämnas in under tisdag-torsdag. Vara som lämnades in för försäljning mottogs av en varumottagare, som åsatte varan ett nummer. I samband med inlämningen kunde säljaren bestämma ett minimipris, dvs det lägsta pris för vilket varan fick säljas. Minimipriset, som inte fick vara lägre än 50 kr, angavs på varan så att det kunde ses av spekulanter. Varumottagarna hjälpte i allmänhet säljarna med att bestämma minimipris. Uppgifter från försäljningsanmälningar, bl a om varunummer och minimipris, stansades in på hålkort. De till försäljning inlämnade varorna visades för allmänheten i Prylbankens lokaler under lördag och söndag samt måndag fram till kl 15. Ett par gånger om året såldes mera värdefull egendom, främst antikviteter, på s k kvalitetsauktion. - Under visningstiden kunde de som önskade köpa viss eller vissa varor fylla i och lämna in en särskild blankett (anbudsblankett). Denna skulle innehålla uppgifter dels om anbudsgivarens namn och adress m m dels om den aktuella varans nummer och om det belopp som utgjorde anbudsgivarens bud. Anbudsblanketten, som gav utrymme för anbud i fråga om flera varor, skulle vara underskriven av anbudsgivaren. På baksidan av anbudsblanketten var under rubriken Köpbestämmelser angivna de villkor som gällde i fråga om köp. Anbudsblanketten skulle lämnas in i Prylbankens kassa, varvid anbudsavgift skulle erläggas. Därvid åsattes blanketten ett anbudsnummer. Uppgifterna på blanketten om anbudsnummer, varunummer och budets belopp stansades in på hålkort. Instansningen skedde efter hand och var färdig strax efter kl 15 på måndagen. Omedelbart därefter skedde den s k dragningen, vilken bestod i att hålkorten databehandlades, varvid beträffande varje vara fastställdes det högsta bud som avgivits och dess anbudsnummer samt bestämdes priset. Databehandlingen skedde hos företaget Admatec sedan hålkorten förts dit, i allmänhet av C.A.. Resultatet av databehandlingen, dvs varunummer, köparens anbudsnummer och priset, presenterades på datalistor, som sattes upp på en anslagstavla i Prylbankens lokaler vid 17-tiden på måndagen. Köparna kunde därefter omgående betala och hämta ut varorna. Resultatet publicerades också i Svenska Dagbladet dagen därpå. Anbudsgivarna var skyldiga att själva underrätta sig om huruvida deras bud lett till köp. Prylbanken tog ut dels försäljningsprovision, vilken utgick efter viss procent som varierade efter försäljningsprisets storlek, dels expeditionsavgift. Expeditionsavgiften var inräknad i det pris som angavs på datalistan. I köpbestämmelserna angavs att samtliga uppgifter som överförts till dator användes endast för Prylbankens interna bearbetning.

Av intresse är vidare särskilt vad som gällde i fråga om bestämmande av priset på varorna. Härom gällde enligt köpbestämmelserna att högsta budet alltid fick varan, att priset motsvarade det näst högsta budet plus 10 %, dock inte mer än högsta budet, att priset aldrig blev lägre än 25 kr eller på varan angivet minimipris, att priset aldrig blev lägre än 75 % av det avgivna budet, dock att 75 %-regeln sattes ur spel om det högsta budet var tre gånger högre än näst högsta budet och över 1 000 kr, att minimipriset räknades som bud, att om två högsta bud var lika stora det med lägsta anbudsnummer blev köpare samt att Prylbanken tog ut en expeditionsavgift om 8 % på försäljningspriset, dock högst 200 kr per vara. I köpbestämmelserna var till föreskriften, att priset motsvarade näst högsta budet plus 10 % dock inte mer än högsta budet, anmärkt att regeln var tillkommen bl a för att man skulle kunna avge ett högt bud, dock aldrig högre än man var beredd att betala, och därmed öka möjligheterna att erhålla varan, ofta till ett lägre pris än det man bjudit. - Under köpbestämmelserna på anbudsblanketten fanns en särskild ruta med rubriken "Viktiga fördelar för köpare med Prylbanken". Bland fördelarna upptogs: "3. Rättvist och konsumentvänligt,, budsystem ger alla lika chans. 4. Högsta bud kan ge lägre slutpris.

Närmare hörda om de ifrågavarande gärningarna har C.A. och G.R. i HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar, med följande tillägg och förtydliganden.

C.A.: Vid tillkomsten av Prylbanken och under de första verksamhetsåren funderade han mycket över verksamhetens rättsliga natur. Han betraktade den som ett slags auktion. Så uppfattades den också av de myndigheter som de hade kontakt med och av tidningar och allmänheten. Tanken bakom försäljningsmetoden var att genom lång visningstid ge köparna god tid och låta dessa själva bestämma sina priser. Härigenom skulle man lättare kunna uppnå rimliga marknadspriser. Anledningen till att priset skulle bestämmas efter det näst högsta budet var just att verksamheten skulle utgöra auktion. Om priset hade motsvarat det högsta budet, hade det med hänsyn till det slutna anbudsförfarandet inte varit fråga om auktion. Antalet varor som lämnades in för försäljning uppgick till 1 000-2 000 i veckan. Varorna åsattes i allmänhet ett minimipris. Säljarna hade emellertid som regel dålig uppfattning om värdet. Inte heller Prylbankens personal kunde alltid värdera riktigt. Tanken var att minimipriset skulle motsvara ungefär 75 % av varans marknadsvärde. Vid kvalitetsauktioner värderades antikviteter av särskilt anlitad fackman. 75 %-regeln i fråga om prisets bestämmande räckte inte till för att skydda säljarna mot de antikhandlare som ingick i handlarringar. Många bud, bl a de flesta buden från handlarringarna, gavs in på måndagar mellan kl 14 och 15. Den som var intresserad av att köpa en vara brukade ta ledning av det angivna minimipriset och lade i allmänhet sitt bud omkring det förväntade slutpriset. Det var ganska ovanligt att priset blev mycket under högsta budet. Priset blev ofta samma belopp som högsta budet. - Förfarandet med stödbud inleddes år 1977, sedan antikhandlarna börjat intressera sig för verksamheten. Det skedde i samråd mellan C.A. och G.R. . Stödbud ingavs när C.A. eller G.R. såg att det bland ingivna anbud fanns ett mycket högt bud. Det kunde i sådana fall misstänkas att minimipriset var för lågt. Det var då ofta fråga om bud från en handlarring. Efter att ha besett varan och konstaterat att minimipriset var för lågt, lade de in ett stödbud för att höja minimipriset. De gick inte systematiskt igenom alla anbud. Detta skulle med hänsyn till antalet anbud, som kunde uppgå till flera tusen, vara praktiskt sett omöjligt. De såg dock på en del avgivna anbud vid varje försäljningstillfälle under den aktuella tiden. De ansåg det önskvärt att gå igenom materialet och få priset så rätt som möjligt i förhållande till marknadsvärdet. C.A. och G.R. lade också in bevakningsbud sedan de besett varorna i lokalen och konstaterat att minimipriset var för lågt; i dessa fall hade de inte tagit del av avgivna bud. Eftersom det angivna minimipriset var instansat, kunde det inte ändras. De gav då i stället in ett bud som bättre motsvarade varans marknadsvärde. Om budet blev det högsta köpte de varan, vanligen för Prodessia. C.A. och G.R. ingav också bud på uppdrag av andra. Det var bl a på begäran av personer som ringde efter att ha läst Prylbankens annonser. Varje säljare kunde nämligen genom Prylbankens försorg sätta in en annons om sin vara i Svenska Dagbladet. De hade också mera generella uppdrag för vissa personer att köpa egendom av visst slag. De bjöd vidare flera gånger för egen del, däri inräknat för Prodessias räkning. Av de bud som de avgivit var de flesta bevakningsbud och uppdragsbud. Däremot har stödbud inte varit så vanliga. Syftet med bevakningsbud och stödbud var endast att tillgodose säljarnas intressen. Inte någon köpare har beklagat sig över att ha fått betala för mycket. Köparna fick inte kännedom om näst högsta budet. - Anledningen till att C.A. och G.R. inte avgav anbuden i sina egna namn var att en sådan ordning skulle kunna skapa rykte om att de drog otillbörliga fördelar av verksamheten. Att inte heller uppgifter om adress m m i allmänhet var riktiga berodde på att korrekta uppgifter härom skulle ha givit intryck av att anbud hade avgivits av de personer vilkas namn angavs. Originalen till de av C.A. och G.R. skrivna anbudsblanketterna lämnades liksom andra anbud för stansning. Att de behölls därefter var en ren ordningsfråga. Ingivna anbudsblanketter kunde få betydelse i efterhand endast i fall köparen inte löste ut egendomen. Man hade då genom blanketten uppgift om hans namn och adress. Ingivna anbudsblanketter har aldrig företetts för någon utomstående. Om en köpare skulle vara intresserad av det näst högsta budet, kunde detta utan vidare räknas ut med ledning av priset.

G.R. har förklarat sig i huvudsak vitsorda de av C.A. lämnade uppgifterna och för egen del uppgivit: Både G.R. och C.A. deltog i ingivandet av bud som syftade till att skydda säljaren, men det var egentligen mera G.R:s uppgift att bevaka att minimipriserna inte var för låga. Under den i målet aktuella tiden lade de in bud vid varje auktion. Av de cirka 3 500 bud som nämnts under utredningen utgjordes det övervägande antalet av uppdragsbud. I övrigt var bevakningsbuden fler än stödbuden. Stödbud förekom inte beträffande vardagliga varor som t ex hushållsmaskiner utan endast i fråga om antikviteter od. De hade inte någon tanke på att lägga bud strax över det högsta budet. Det skulle ha inneburit att de tog varan från den högstbjudande, något som de ansåg förkastligt. I stället lades stödbud strax under det högsta budet för att därigenom få upp priset.

HD gör följande bedömning.

Prylbanken har på uppdrag av dem som lämnat in varor för försäljning sålt varorna för uppdragsgivarnas räkning men i eget namn. Prylbanken får därför, såsom C.A. och G.R. gjort gällande, anses ha intagit ställning av försäljningskommissionär. I följd härav har C.A. och G.R. varit skyldiga att i försäljningsverksamheten iaktta dessa uppdragsgivares intressen. Det har exempelvis varit en naturlig uppgift för dem att medverka till att de minimipriser, som säljarna bestämde och som angavs på varorna, inte sattes för lågt. På nämnda förhållande har de emellertid inte kunnat grunda någon rätt att bryta mot avtal som Prylbanken träffade med anbudsgivarna - köparna.

I och med att den som ville köpa en vara lämnat in sin anbudsblankett till Prylbanken och Prylbanken efter att ha mottagit anbudsavgiften försett blanketten med anbudsnummer har mellan Prylbanken och anbudsgivaren ingåtts ett avtal. Detta har för båda parter inneburit såväl rättigheter som skyldigheter. Bestämmande för avtalsinnehållet har varit de villkor som angavs på anbudsblankettens baksida. Av särskild betydelse i målet är dels villkoret att den som avgav högsta budet alltid skulle få varan dels villkoret att priset i regel skulle bli det näst högsta budet plus 10 %, dock inte lägre än 75 % av köparens bud. Det angavs också att den person vars anbudsnummer stod på datalistan - dvs den som avgivit högsta budet - var juridisk köpare av motsvarande varunummer till det pris som stod på listan.

För Prylbankens försäljningssystem har det varit av fundamental betydelse att en spekulant inte kunde före budgivningens avslutande få kännedom om vilka bud som avgivits. Genom att buden således skulle hållas hemliga har systemet på ett avgörande sätt skilt sig från vad som utmärker förfarandet vid en auktion. Det måste för dem som ville köpa en vara ha framstått som helt främmande att Prylbankens företrädare skulle utnyttja sin möjlighet till insyn i avgivna bud till att i syfte att höja priserna avge s k stödbud. Sådana har inte ens kunnat betraktas som bud i någon rimlig mening; avgivaren av s k stödbud har ju saknat inte bara varje tanke på att förvärva varan utan också varje möjlighet att göra det, eftersom "budet" avgivits med vetskap om att annan redan inlagt ett högre bud. De s k stödbuden har stått flagrant strid mot Prylbankens förpliktelser gentemot spekulanterna, och detta måste C.A. och G.R. ha insett.

De s k bevakningsbuden har C. och G.R. avgivit utan kännedom om andra anbud men i syfte att höja priset för den som avgivit högsta budet och således inte att köpa varan. Här bör erinras om att Prylbanken i anslutning till sina köpbestämmelser angav att budsystemet var rättvist och konsumentvänligt samt gav alla lika chans. C.A. och G.R. har haft möjlighet till obegränsad och okontrollerbar insyn i budgivningen. Mot bakgrund av vad som nyss sagts om betydelsen av hemlighållandet för spekulanter av andra personers bud står det klart, att köparna har ägt förutsätta att C.A. och G.R. inte skulle delta i budgivningen för att driva upp priserna, oavsett om de i det enskilda fallet utnyttjade den nämnda möjligheten till insyn eller inte. Med hänsyn härtill har även de s k bevakningsbuden varit stridande mot köpvillkoren. Detta måste C.A. och G.R. ha insett.

Uppdragsbud och egna bud - de senare kännetecknade av att C.A:s och G.R:s avsikt i första hand varit att för egen eller Prodessias räkning förvärva varan och att de endast i andra hand eftersträvat den prishöjande effekt som budet kunde medföra om det visade sig inte bli det högsta - omfattas inte av åtalet, sådant detta i HD bestämts av riksåklagaren. Frågan blir då, i vad mån det finns anledning räkna med att bud av något av dessa slag ingår bland de i HD aktuella fallen.

Av C.A:s och G.R:s egna uppgifter och av utredningen i övrigt framgår, att de systematiskt varit verksamma för att genom s k stödbud och bevakningsbud driva upp priserna på mera värdefulla varor. De nu aktuella fallen, som alla gäller sådana varor, utvisar en sådan följsamhet mellan det högsta och det näst högsta budet att det senare måste antas ha i de allra flesta fallen avgivits med kännedom om det högsta budet. Endast till tämligen ringa del kan det tänkas ha varit fråga om annat slag av bud än s k stödbud. Eftersom i verksamheten också s k bevakningsbud förekommit i stor utsträckning - bl a beroende på att tidsplanen för databehandling av buden inte medgav att alla avgivna bud granskades av C.A. och G.R. innan databehandling skedde - är det redan i och för sig osannolikt att den nämnda återstoden innefattar annat än bevakningsbud.

Spörsmålet, i vad mån uppdragsbud förekommit, har varit föremål för särskild uppmärksamhet i både TR:n och HovR:n. Domstolarna har därvid varit ense i sin bedömning att det kan uteslutas att det i något av nu aktuella fall varit fråga om ett uppdragsbud. Vad som förekommit i HD ger inte anledning att frångå denna bedömning.

Efter att ha ogillat åtalet på en del punkter - i de allra flesta av dem beroende på att det ansågs ha kunnat vara fråga om uppdragsbud - har HovR:n fällt C.A. och G.R. till ansvar för övriga där aktuella försäljningar "oavsett hur de själva betecknat sina bud". Detta kan möjligen uppfattas så, att HovR:n ansett sig sakna anledning att skilja mellan å ena sidan s k stödbud och bevakningsbud samt å andra sidan egna bud. TR:n har däremot otvetydigt gjort en sådan åtskillnad och, med ogillande av åtalet i en del fall som antagits kunna gälla verkliga köpeanbud, ansett sig inte ha anledning räkna med att i övrigt verkliga köpeanbud ingått bland de med åtalet avsedda fallen. Under målets fortsatta handläggning har inte förekommit någonting som ger anledning frångå TR:ns bedömning att det inte i något av de nu aktuella fallen varit fråga om ett eget bud.

HD finner sålunda, att samtliga de fall som nu är föremål för bedömande gäller s k stödbud eller bevakningsbud.

Av det förut anförda framgår, att både s k stödbud och s k bevakningsbud varit stridande mot köpvillkoren samt att C.A. och G.R. insett detta. Tillvägagångssättet att, köparna ovetande, låta sådana bud ligga till grund för beräkningen av det pris som köparna avkrävdes har därför inneburit att C.A. och G.R. uppsåtligen vilselett köparna och därigenom förmått dessa att, när de fullgjorde avtalen med Prylbanken, betala högre priser för varorna än vad tillämpning av köpvillkoren rätteligen skulle ha föranlett. De högre priserna har medfört vinning för dem som lämnat in varorna för försäljning och för Prylbanken.

Köparna har visserligen varit beredda att betala vad de bjudit för varorna, och det är inte visat att varorna inte varit värda de betalade priserna. I och med att köparna avgivit det högsta budet har de emellertid blivit berättigade att erhålla varan till det pris som följde av en riktig tillämpning av köpvillkoren. Utgivandet av skillnaden mellan detta pris och det högre pris som köparna vilseletts att betala har för dem inneburit skada, motsvarande vinningen för säljarna och Prylbanken. Då den prishöjande effekten var just vad C.A. och G.R. åsyftade med sina s k stödbud och bevakningsbud, är även förmögenhetsöverföringen täckt av deras uppsåt.

På grund av det anförda har C.A. och G.R. gjort sig skyldiga till brott, som på de av TR:n åberopade skälen bör bedömas som grovt bedrägeri.

2. Åtalet mot C.A. för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning

C.A. har liksom i HovR:n gjort gällande att någon fara i bevishänseende inte kunnat uppkomma samt tillagt: Det har inte funnits möjlighet att de av honom med annans namn underskrivna anbudsblanketterna skulle komma till användning som bevis. Han har i vart fall inte haft anledning räkna med sådan användning. I fall urkundsförfalskning skulle anses föreligga, har detta inte utgjort led i det påstådda bedrägeribrottet.

HD finner att C.A. genom att utan att vara berättigad därtill underteckna anbudsblanketter med andra personers namn har framställt falska urkunder. Blanketterna har behållits av Prylbanken och förvarats tillsammans med andra anbudsblanketter. Oavsett vad C.A. uppgivit om att blanketter beträffande avgivna bud inte fick visas för utomstående, måste det anses ha förelegat reell möjlighet att de falska handlingarna skulle komma till användning som bevis, t ex om en köpare var missnöjd med det pris som han haft att betala och begärde undersökning av frågan. Mot bakgrund härav har framställningen av handlingarna inneburit fara i bevishänseende. Detta måste C.A. ha insett. Åtgärderna är i och för sig att bedöma som urkundsförfalskning.

De falska anbudshandlingarna har visserligen inte företetts för köparna, då dessa avkrävdes betalning. Handlingarna har emellertid legat till grund för stansning av hålkorten och därmed för det framräknande av oriktiga priser som skedde genom databehandlingen. De har härigenom utgjort medel för bedrägeribrotten. C.A. skall därför inte dömas särskilt för förfalskningsåtgärderna. Han skall i stället, för de bedrägeribrott till vilka dessa åtgärder hänför sig, dömas för grovt bedräerimedelst urkundsförfalskning.

3. Åtalet mot C.A. och G.R. för försök till grovt bedrägeri

Riksåklagaren har justerat gärningsbeskrivningen i förevarande del på så sätt att orden "vilselett köpare att inge anbud och" (s 6 rad 6 nedifrån i TR:ns dom) utgår och att till följd härav ordet "dem" på följande rad ändras till "köpare" (red:s anm: se de i inledningen till referatet återgivna ansvarspåståendena i den mening som börjar: "Inför redovisningen d 19 mars 1979 - ".)

C.A. och G.R. har även såvitt nu är i fråga lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. De har i HD särskilt hävdat att gärningarna inte fortskridit så långt att den s k försökspunkten uppnåtts.

G.R. har tillagt: Av de 55 bud som han skrev inför kvalitetsauktionen d 19 mars 1979 och som stansades in var troligen omkring 90 % uppdragsbud. Sannolikt fanns också stödbud bland dem. Avsikten var inte att de övriga 113 anbuden som G.R. hade när han greps skulle stansas in, eftersom han vid genomgången av ingivna anbud inte hade funnit skäl att avge flera stöd bud. Det hade dessutom varit omöjligt att stansa in dessa anbud. Stansoperatrisen hade nämligen lämnat Admatec före den tidpunkt då G.R. hade kunnat komma dit. De 113 buden utgjorde samtliga näst högsta bud.

Av utredningen framgår att G.R., när han och C.A. greps d 19 mars 1979, hade i samråd med C.A. på anbudsblanketter skrivit 168 bud, som avsåg varor beträffande vilka försäljningen skulle avslutas med s k dragning samma dag, och att 55 av dessa bud hade stansats in på hålkort. Den del av de instansade 55 buden för vilken C.A. och G.R. fällts till ansvar av HovR:n har uppenbarligen varit s k stödbud eller bevakningsbud. De 113 buden har enligt vad G.R. själv uppgivit avsetts bli näst högsta bud och skulle alltså ha utgjort bud av nyss angivna slag.

Som HovR:n funnit kan påståendet att G.R. frivilligt avstått från att låta stansa in de 113 buden på hålkort lämnas utan avseende.

Att G.R. i samråd med C.A. fört in s k stödbud och bevakningsbud på anbudsblanketter i syfte att blanketternas innehåll skulle i nära anslutning därtill stansas in på hålkort och databehandlas för att ligga till grund för prisberäkningen har inneburit att de påbörjat utförande av bedrägeribrott. Av utredningen framgår att fara för brottens fullbordan förelegat eller i allt fall varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. C.A:s och G.R:s förfarande i nu aktuella hänseenden är därför att bedöma som försök till grovt bedrägeri.

4. Påföljderna

Anledning att ändra de ådömda påföljderna föreligger inte.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Litteratur: Se hänvisningarna i professor W:s utlåtanden.