NJA 2016 s. 465
Internationellt köp. Bevisbörda och beviskrav beträffande den sålda varans avtalsenlighet vid riskövergången. Även fråga om ett förbehåll om rätt att väcka talan om skadestånd ska tas in i domslutet.
Umeå tingsrätt
N.K. och P.K.S. förde vid Umeå tingsrätt talan mot varandra enligt vad som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Olof Johnson och Anders Carlbaum, referent, samt tingsfiskalen Fredrik Henriksson) anförde i dom den 10 december 2012 följande.
Bakgrund m.m.
N.K. äger företaget Kartal Evaparator Sanayi med säte i Istanbul, Turkiet. Företaget producerar bl.a. utrustning för industriell kylning och frysanläggningar. I tillverkningen används koppar av hög kvalitet.
Genom förmedling av en tredje part kom N.K. i förbindelse med P.K.S. som vid aktuell tidpunkt var verksam som internationell handlare av metaller. P.K.S. är bosatt i Umeå och drev sin verksamhet i enskild firma under beteckningen African-Scandinavian Trading.
N.K. beställde först 20 ton koppar av P.K.S. Beställningen utvidgades till att slutligen avse 50 ton koppar enligt kontrakt som tecknades i Istanbul i juni 2010. Kontraktet avsåg kopparkatoder grade A och renheten skulle vara 99,99 %. I kontraktet angavs att transporten skulle ske i container. Efter det att kontraktet undertecknats överförde N.K. den 22 juni 2010 50 000 USD till P.K.S:s konto.
P.K.S. tecknade härefter den 4 juli 2010 ett avtal med Bongeli Miniere Company Sprl om köp av 50 ton koppar. Genom ett ”Certificate of ownership” fick African-Scandinavian Trading äganderätten till kopparen den 6 juli 2010. Tillsammans med Bongeli Miniere Company Sprl och Trinity Mining Sprl kontaktade P.K.S. Trans Trading and Shipping och bokade en transportör. Trans Trading and Shipping kontaktade i sin tur en fraktagent ZIM i Turkiet som hade båtar i hamnen i Dar es Salaam och erhöll två containrar för att lasta kopparen i.
Enligt uppgifter som P.K.S. lämnat lastades kopparen i containrar den 14 juli 2012 i närvaro av en tulltjänsteman i Dar es Salaam. Sedan containrarna fyllts med avtalad mängd koppar stängdes dörrarna till containrarna i närvaro av tulltjänsteman. Härefter anbringades särskilda ”seal-lås” på containrarna. Varje seal-lås har ett särskilt serienummer vilket antecknades. Utöver seal-låsen satte P.K.S. egna lås på containrarna. Sedan containrarna förseglats kördes dessa till hamnen av den närvarande tulltjänstemannen.
Härefter, den 15 juli 2010, reste P.K.S. till Istanbul och formaliserade avtalet om försäljning av 50 ton koppar. N.K. erhöll vid detta tillfälle nycklarna till containrarna och även deras seal-nummer.
Containrarna lastades ombord på båten Africa Star som lämnade Dar es Salaam den 25 juli 2010. Innan containrarna lastades på fartyget genomfördes enligt P.K.S. en scanning av dessa med hjälp av röntgenapparat för att kontrollera att de containrar som lastats på fartyget verkligen innehöll de varor som de påstods innehålla. Några dagar härefter erhöll P.K.S. en Bill of Lading (konossement). I det utfärdade Bill of Lading står att två containrar innehållande koppar med en vikt om 50 ton har lastats på fartyget.
Den 11 augusti 2010 kom P.K.S. till N.K:s kontor i Istanbul med vad som av N.K. uppfattades vara originalhandlingar av Bill of Lading. Efter bekräftelse från tullpersonal att handlingarna var i sin ordning betalade N.K. sammanlagt 175 000 USD till P.K.S. Resterande 75 000 USD skulle överföras så snart som kopparen kommit fram. Vidare betalade N.K. enligt egen uppgift ytterligare 77 000 USD i kontanter till P.K.S. för täckande av resor och andra kostnader som enligt uppgift från P.K.S. uppkommit för honom då han skulle fullfölja avtalet.
N.K. kontaktade sedan P.K.S. och berättade att han inte fick tillgång till lasten då de handlingar som presenterats inte var originalhandlingar. Efter kontakter mellan N.K., P.K.S. och fraktföraren fick N.K. sedan tillgång till containrarna.
N.K. har sedan containrarna kommit till Istanbul kontaktat P.K.S. och berättat att dessa innehållit endast sten, inte några kopparkatoder.
Yrkanden
N.K. har yrkat att tingsrätten förpliktar P.K.S. att till honom utge 252 000 USD eller motsvarande belopp i svenska kronor på betalningsdagen jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 18 augusti 2010 till dess betalning sker. Han har vidare yrkat att tingsrätten förbehåller honom rätten att föra talan om skadestånd på grund av den skada han åsamkats på grund av utebliven leverans och som avser bl.a. merkostnad för täckningsköp.
P.K.S. å sin sida har yrkat att tingsrätten förpliktar N.K. att till honom utge 75 000 USD jämte ränta enligt 3 och 6 §§ räntelagen från den 15 augusti 2011 till dess betalning sker.
Parterna har bestritt varandras yrkanden. P.K.S. har vitsordat att han mottagit 175 000 USD från N.K. Han har dock bestritt att han mottagit 77 000 USD från N.K.
Grunderna för vardera parts talan och utredningen i målet
N.K. har som grund för sitt yrkande gjort gällande att han har beställt 50 ton kopparkatoder av P.K.S. för 250 000 USD. N.K. har betalat 50 000 USD och 125 000 USD via banktransfer. Han betalade det sista delbeloppet den 18 augusti 2010. Någon leverans har emellertid inte skett. P.K.S. är därför skyldig att till honom betala tillbaka den ersättning han erhållit. N.K. har vidare lämnat lån till P.K.S. om 77 000 USD. Lånet förföll till betalning den 18 augusti 2010. Någon betalning har ännu inte erlagts.
Han har därutöver tillagt bl.a. följande. - - -. Kopparen skulle levereras i Istanbul. När containrarna öppnades efter ankomsten till Istanbul upptäcktes att någon koppar inte fanns i dessa. Kopparen hade ersatts med värdelös sten. Det föreligger således fel eller brist i leveransen. Av honom till P.K.S. erlagd betalning ska därför återbetalas.
P.K.S. har som grund för sitt bestridande gjort gällande att han har fullgjort sina åtaganden enligt avtalet genom att två containrar med totalt 50 ton koppar lastats och förts ombord på fartyget Africa Star. Enligt avtalet ska N.K. utge 250 000 USD för kopparen. N.K. har erlagt betalning med 175 000 USD och N.K. är därför skyldig att utge 75 000 USD till P.K.S.
Han har därutöver anfört bl.a. följande. I samband med att han i april 2010 var i Kinshasa blev han kontaktad av N.K. som uttryckte behov av att köpa 200 metric tons (MT) koppar per månad i minst fem år. N.K. var även intresserad av att samarbeta med en leverantör eller säljare ifrån D R Kongo under den närmaste framtiden. Han fick kontakt med ett företag i Tanzania vid namn Bongeli Miniere Sprl. Det företaget hade 300 MT koppar tillgängligt i Dar es Salaam. N.K. ville dock köpa koppar av ett företag som hade koppar i D R Kongo och inte under transit utomlands. Via kontakter lyckades han få kontakt med ett företag vid namn Trinity Mining Sprl med säte i Lubumbashi/Katanga provinsen i D R Kongo. Det företaget hade 250 MT koppar ”ready to be exported”. Han underrättade N.K. om detta med vilket N.K. förklarade sig nöjd. Han och N.K. kom överens om att han skulle fungera som mellanhand i affären och att företrädaren för säljaren skulle skriva kontrakten med honom och att African-Scandinavian Trading skulle ta ansvar att leverera koppar månadsvis till Istanbul, Turkiet. Han kontaktade företrädare för Bongeli Miniere Sprl som i sin tur föreslog att Trinity Mining Sprl skulle samarbeta i affären vilket han inte hade någon erinran mot. Han kontaktade N.K. som föreslog att de skulle starta med en container på 20 MT och därefter öka antalet containrar till några containrar per månad i takt med ”affärernas utveckling”. I slutet av juni 2010 flög han till Kinshasa och därefter vidare till Lubumbashi för att träffa A.Z.B. från Bongeli Miniere Sprl och A.A. från Trinity Mining Sprl. De informerade honom om att de bara hade 50 MT kvar att leverera. Han kontaktade N.K. som godkände köp av 50 MT koppar. Han ordnade med ett tullföretag som skulle ta hand om transport och lasta av kopparen. Tillsammans med Bongeli Miniere och Trinity Mining så kontaktade de ett företag, Trans Trading and Shipping, som i sin tur kontaktade en transportör ZIM som hade båtar i hamnen samt containrar att lasta koppar i. Lastningen i containrarna skedde den 14 juli 2010 under överinseende av en tullman. Utöver de lås som ZIM använde hade han köpt extralås. Efter ilastningen betalade han ca en tredjedel av det avtalade priset för kopparen. Efter det skickade N.K. honom en flygbiljett till Istanbul. Den 15 juli 2010 skrev de sedan kontrakt på de 50 MT som skulle levereras. Fartyget Africa Star skulle lämna Tanzania den 25 juli och komma fram till Istanbul mellan den 14 och den 21 augusti 2010. I samband med undertecknandet gav han N.K. nycklarna till låsen och kopia av seal-numren. Båten Africa Star lämnade Tanzania enligt planerat schema och han fick originaldokument B/L (Bill of Lading) några dagar senare via DHL. Dokumenten överlämnade han därefter till N.K. I början av augusti 2010 fick N.K. alla handlingar han hade för de containrar som var på väg samt två räkningar från African-Scandinavian Trading; 125 000 USD respektive 75 000 USD. I augusti 2010 överförde N.K. 125 000 USD till hans företags konto i Sverige. Den 17 augusti 2010 kontaktade N.K. honom och berättade att han inte hade lyckats komma åt containrarna. Det saknades en extra B/L (Bill of Lading). Transportören ZIM hade inte detta utan det var Trans Trading & Shipping som hade kvar detta dokument. Mot en betalning skickade Trans Trading & Shipping det efterfrågade dokumentet till N.K. Den 20 augusti 2010 fick han ett samtal från N.K. som sade att han hade fått stenar i stället för koppar. N.K. nämnde också att han ville ha tillbaka sina pengar. N.K. har också efter detta beställt mer koppar, 100 ton, av de inblandade företagen.
N.K. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv. Som skriftlig bevisning har han åberopat följande:
Avtal avseende beställning av 20 MT koppar, avtal avseende beställning av 50 MT koppar, faktura jämte underlag avseende insatta medel om sammanlagt 175 000 USD, inspektionsrapport 2010-10-05 avseende det förhållandet att kopparen var ersatt med värdelös sten, förbindelse 2010-08-11 för att styrka att P.K.S. 2010-08-18 förbundit sig att återbetala 77 000 USD till N.K. samt e-postkonversation mellan honom och P.K.S.
P.K.S. har som muntlig bevisning åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med sig själv. Som skriftlig bevisning har han åberopat följande: Full Corporate Offer (FCO) for Copper Cathode, utdrag från företagskontot för African-Scandinavian Trading, syn på bilder från inlastningen av kopparen, manifest från tullen avseende det förhållandet att 50 ton koppar lastats ombord på fartyget Africa Star i hamnen i Dar es Salaam i två containrar med numren ZIM 2984439 och ZIM 1271048, Bill of Lading avseende det förhållandet att 50 ton koppar lastats ombord på fartyget Africa Star i hamnen i Dar es Salaam i två containrar med numren ZIM 2984439 och ZIM 1271048, Spot Copper Cathodes Sale and Purchase Contract avseende inköpspriset för kopparen, Bill of Sale avseende det förhållandet att P.K.S. köpt kopparen för 175 000 USD samt fullvärdeförsäkring Fee note.
Från förhören i tingsrätten antecknas följande.
N.K.: Han har beställt 50 ton kopparkatoder för vilka han betalat 175 000 USD. När varorna kom visade de sig vara stenar. Han har dessutom lånat ut 77 000 USD till P.K.S. Handlingen som visar detta har P.K.S. skrivit under. Lånet förföll till betalning den 18 augusti 2010. Dessa pengar har han inte återfått.
P.K.S.: Han var med när kopparen lastades i containrarna. Det är han som tagit de fotografier som visar att kopparen lastas i dem. Han köpte dessutom engångslås och låste containrarna med dem. Därefter följde han med när containrarna kördes till hamnen. Han fick inte följa med in på hamnområdet. Samma dag erhöll han flygbiljetter av N.K. för färd till Istanbul. Han har inte fått 77 000 USD av N.K. och inte heller undertecknat det dokument som N.K. har åberopat till stöd för att han är skyldig honom 77 000 USD. N.K. kontaktade honom och sade att det endast var sten i containrarna redan den 20 augusti 2010, dvs. innan tullens inspektionsrapport.
Tingsrättens domskäl
Käromålet
Parterna är överens om att tillämplig lag är internationella köplagen och att leverans enligt avtalsvillkoren skulle ske i enlighet med CIF (Cost, Insurance and Freight). Enligt CIF går risken över på köparen när varan passerat fartygets reling i angiven lastningshamn.
Eftersom N.K. visat en befogad invändning om att P.K.S. inte levererat den vara parterna kommit överens om är den fråga som tingsrätten inledningsvis har att ta ställning till om P.K.S. förmått visa att den koppar av överenskommen kvalitet som han sålt passerat fartyget Africa Stars reling i hamnen i Dar es Salaam, vilket i sin tur är en förutsättning för att han ska vinna framgång med sitt yrkande om förpliktande för N.K. att till honom utge 75 000 USD.
Den utredning som P.K.S. presenterat avseende köp av kopparkatoder visar att han den 4 juli 2010 förvärvat 50 ton 99,99 % kopparkatoder av Bongeli Miniere Company Sprl. Utredningen visar också att P.K.S. vidtagit åtgärder för transporter m.m. av containrarna till Dar es Salaam.
Av P.K.S:s egna uppgifter samt åberopade fotografier framgår att något som kan vara den koppar P.K.S. förvärvat lastats och funnits i två containrar med de nummer P.K.S. uppgett samt att containrarna försetts med lås. Av fotografierna framgår också att en person, som får antas vara tulltjänsteman, medverkat.
P.K.S. har berättat att containrarna efter lastning fördes till hamnen i Dar es Saalam för att därefter lastas ombord på fartyget Africa Star för vidare transport till Istanbul. Det lastningskvitto - Bill of Lading - avseende containrarna som P.K.S. åberopat tyder på att containrarna lastats ombord på fartyget med destination Istanbul i Turkiet. Huruvida containrarna då alltjämt innehöll kopparkatoder saknas emellertid enligt tingsrättens uppfattning tillförlitlig utredning om. Av betydelse i det sammanhanget är att några viktuppgifter - measurement - i lastningskvittot inte lämnats eller andra uppgifter från tullmyndigheter som visar att containrarna alltjämt innehöll de 50 ton kopparkatoder som påstås.
Mot den bakgrunden anser tingsrätten att P.K.S. inte förmått visa att aktuella containrar innehöll den mängd kopparkatoder som N.K. hade beställt och betalat merparten för när de passerade relingen på fartyget Africa Star i hamnen i Dar es Salaam.
Under sådana förhållanden har P.K.S. inte, mot N.K:s bestridande, visat att han levererat den avtalade kopparn till punkten för riskövergången. P.K.S. är därmed skyldig att till N.K. utge vad han erhållit som betalning för kopparkatoderna.
I målet är ostridigt att N.K. har beställt 50 ton kopparkatoder av P.K.S. för 250 000 USD. Av detta belopp har N.K. ostridigt erlagt 175 000 USD.
Av det anförda följer att N.K:s yrkande om att P.K.S. till honom ska återbetala vad N.K. erlagt för beställda men icke levererade kopparkatoder ska bifallas jämte ränta.
N.K. har därutöver yrkat att P.K.S. ska förpliktas att till honom utge 77 000 USD vilket motsvarar vad N.K. lånat ut till P.K.S. för utlägg i samband med förvärvet av kopparkatoder.
N.K. har till stöd för sitt yrkande i denna del åberopat en handling av vilken bl.a. framgår att ”Mr P. will pay back to Mr K. 77.000 USD inofficial way on wenesday 18 August 10”. Handlingen är undertecknad med en, såsom tingsrätten bedömt den, oläslig namnteckning.
P.K.S. har bestritt att han lånat sammanlagt 77 000 USD av N.K. och förklarat att han inte skrivit under handlingen. Någon annan utredning än den handskrivna handling och de uppgifter N.K. lämnat under förhöret med honom som visar att N.K. lånat P.K.S. det omstämda beloppet saknas. På grund av det anförda anser tingsrätten att N.K. inte förmått visa att P.K.S. har lånat 77 000 USD av honom. Käromålet ska därför i denna del ogillas.
Genkäromålet
Med den utgång tingsrätten funnit i frågan huruvida leverans av kopparkatoder skett till riskövergången kan P.K.S. inte vinna framgång med sitt anspråk på att N.K. ska förpliktas att till honom utge återstoden av den köpeskilling som var avtalad. Genkäromålet ska därför ogillas.
Domslut
Domslut
Tingsrätten förpliktar P.K.S. att till N.K. utge 175 000 USD eller motsvarande belopp i svenska kronor på betalningsdagen jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 18 augusti 2010 till dess betalning sker.
N.K. förbehålls rätt att föra talan om skadestånd på grund av den skada N.K. åsamkats på grund av utebliven leverans och som avser bl.a. merkostnaden för täckningsköp.
Hovrätten för Övre Norrland
Båda parter överklagade i Hovrätten för Övre Norrland med de yrkanden som framgår av hovrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Margareta Bergström, hovrättslagmannen Kjell Persson samt hovrättsråden Olof Hellström och Katarina Brodin, referent) anförde i dom den 11 november 2014 följande.
Yrkanden i hovrätten
P.K.S. har yrkat att hovrätten ogillar N.K:s talan. Vidare har han yrkat att hovrätten förpliktar N.K. att till honom betala 75 000 USD jämte ränta enligt 3 och 6 §§ räntelagen från den 15 augusti 2011 till dess betalning sker (genkäromålet).
N.K. har motsatt sig den ändring av tingsrättens dom som P.K.S. yrkat. Han har för egen del yrkat att hovrätten förpliktar P.K.S. att till honom betala ytterligare 77 000 USD jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från och med den 18 augusti 2010 till dess betalning sker. Han har, gällande genkäromålet, vitsordat yrkat kapitalbelopp om 75 000 USD samt sättet att beräkna ränta som skäligt i och för sig. Räntan ska dock beräknas från den 18 augusti 2011.
P.K.S. har motsatt sig N.K:s yrkande om 77 000 USD och har inte vitsordat vare sig det yrkade kapitalbeloppet eller räntan som skäliga i och för sig.
Hovrättens domskäl
Utredningen i hovrätten
Parterna har i hovrätten förklarat att de är eniga om
-.att de ingått ett avtal om att N.K. skulle köpa 50 ton koppar av P.K.S. för 250 000 USD,
-.att N.K. av detta belopp har betalat 175 000 USD,
-.att leveransklausulen CIF i Incoterms 2000 skulle gälla för kopparleveransen,
-.att kopparen skulle levereras via sjötransport från Dar es Salaam till Istanbul,
-.att en tillämpning av CIF medför att risken för varan går över på köparen när varan passerat fartygets reling i angiven lastningshamn,
-.att två containrar lastats ombord på fartyget Africa Star i hamnen i Dar es Salaam,
-.att fartyget lämnade hamnen den 25 juli 2010,
-.att lasten under augusti 2010 nådde Istanbul där N.K. efter en tid fick tillgång till den och
-.att det vid en inspektion av containrarna i Istanbul den 4 oktober 2010 kunde konstateras att de innehöll sten och inte koppar.
Parterna har i övrigt åberopat samma grunder och sakomständigheter samt gjort samma invändningar som vid tingsrätten, med nedan angivna förtydliganden.
N.K.
Grunden för hans talan är att han avtalat om köp av 50 ton kopparkatoder av P.K.S. för 250 000 USD. Han har betalat först 50 000 USD och sedan 125 000 USD via banktransfer. Det sista beloppet betalade han den 18 augusti 2010. Någon koppar fanns det inte i containrarna när han tog emot dem, vilket innebär att överenskommen leverans har uteblivit. Han har därför rätt att återfå den del av köpeskillingen som han har betalat. Att det var sten i containrarna fick han kännedom om i mitten av september, i vart fall före den 23 september 2010.
P.K.S.
Någon gång från det att containrarna passerade relingen på fartyget har kopparen bytts ut till sten. Han kan inte vitsorda att det var sten i containrarna när N.K. öppnade dem för första gången i Istanbul, men däremot att så var fallet vid tidpunkten för Bureau Veritas inspektion den 4 oktober 2010.
Parterna har i allt väsentligt åberopat samma bevisning som vid tingsrätten. Hovrätten har tagit del av ljud- och bildupptagningarna av förhören vid tingsrätten med N.K. och P.K.S.
Hovrättens bedömning
Den fråga som hovrätten först ska pröva är om N.K. har visat att leveransen av koppar har uteblivit. Om svaret på den frågan är ja ska hovrätten sedan pröva om P.K.S. har visat att överenskommen vara har passerat fartygets reling i hamnen i Dar es Salaam. Om P.K.S. lyckats visa detta så innebär det att N.K. är skyldig att betala för varan även om den har gått förlorad. I annat fall ska den erlagda köpeskillingen återbetalas.
Har N.K. bevisat att leveransen av koppar har uteblivit?
N.K. har, förutom sina egna uppgifter, åberopat en rapport från Bureau Veritas som visar att containrarna innehöll sten vid Bureau Veritas inspektionstillfälle den 4 oktober 2010. Av inspektionsrapporten framgår att containrarna hade förvarats och förseglats av tullen fram till tidpunkten för inspektionen. Mot den bakgrunden finner hovrätten att N.K. har visat att containrarna innehöll sten när han tog emot dem, vilket innebär att överenskommen leverans har uteblivit.
Har P.K.S. bevisat att överenskommen vara har passerat relingen?
P.K.S. har genom åberopade fotografier och dokument samt sina egna uppgifter visat att han har närvarat dels vid ilastning av koppar i två containrar i Dar es Salaam, dels i samband med att dessa containrar förts till hamnområdet i samma stad den 14 juli 2010.
P.K.S. har dock, enligt vad han själv har uppgett, inte fått komma in på själva hamnområdet. I detta sammanhang bör framhållas att den leveransklausul som är tillämplig förlägger riskens övergång till en tidpunkt efter det att P.K.S. ostridigt har lämnat ifrån sig lasten till en självständig transportör. Även om han har försett containrarna med extra lås och behållit nycklarna, så har han efter överlämnandet vid hamnen inte kunnat utöva någon faktisk tillsyn över dem under de elva dagar som följde fram till ombordlastningen. Avgörande blir därför värderingen av den skriftliga bevisning i form av tullmanifest och konossement som P.K.S. har åberopat till styrkande av att kopparen har lastats ombord på fartyget (se närmare angående betydelsen av villkoret ”skeppets reling” vid containertransporter Ramberg och Herre, Köplagen, 2:a uppl. 2013, s. 119 f. Jämför även Ramberg, SvJT 1988 s. 281, särskilt p. 2.2.).
Av de åberopade tullmanifesten kan varken utläsas att de härrör från en tullmyndighet eller att avtalad vara har lastats ombord. Dessa handlingar utgör därför inte något bevis om att det fanns koppar i containrarna när de passerade fartygets reling.
När det gäller bevisvärdet av konossementet (Bill of Lading) kan först konstateras att ursprunget till uppgifterna om lastens innehåll, som beskrivs vara 50 ton koppar, anges genom hänvisningen ”particulars as furnished by shipper”. Uppgifterna om lasten har följaktligen lämnats av skepparen, Trans Trading & Shipping Ltd. Konossementet bevisar därmed inte annat än att två containrar lastats ombord och att skepparen, vars företrädare inte har hörts i målet, påstått att de vid den tidpunkten innehöll koppar (om ansvarsfriskrivningar i transportdokument se Ramberg och Herre, Internationella köplagen, 2:a uppl. 2004, s. 257). Sammantaget finner hovrätten att konossementet inte utgör tillräcklig bevisning för att P.K.S. ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Inte heller i övrigt har åberopats någon bevisning, som styrker att överenskommen mängd koppar lastats ombord på fartyget.
Hovrätten instämmer därmed i tingsrättens bedömning om att P.K.S. inte har förmått visa att överenskommen vara har passerat fartygets reling i hamnen i Dar es Salaam. P.K.S. är därmed skyldig att till N.K. återbetala yrkade 175 000 USD och kan under angivna förhållanden inte heller vinna framgång med sitt egna anspråk på att utfå återstoden av köpeskillingen. Den av N.K. yrkade räntan får anses skälig. Tingsrättens domslut bör därför fastställas i denna del.
När det gäller det belopp om 77 000 USD som N.K. har yrkat att P.K.S. ska utge till honom avseende återbetalning av lån gör hovrätten ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Tingsrättens dom bör därför fastställas även i den delen.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut såväl i själva saken som i fråga om vad tingsrätten har förordnat om att N.K. förbehållits rätt att föra talan om skadestånd.
Högsta domstolen
P.K.S. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla N.K:s talan och i stället bifalla den talan som han själv hade fört i tingsrätten och hovrätten.
N.K. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Gudrun Persson Härneskog, föreslog i betänkande följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
N.K. ingick ett avtal med P.K.S. i juni 2010 om köp av 50 ton koppar för 250 000 US-dollar. Av beloppet har N.K. betalat 175 000 US-dollar. Enligt avtalet skulle kopparen lastas i containrar och transporteras till sjöss från lastningshamnen Dar es Salaam i Tanzania till destinationshamnen Istanbul i Turkiet. Två containrar lastades ombord på fartyget Africa Star i hamnen i Dar es Salaam. Fartyget lämnade hamnen den 25 juli 2010. Det nådde hamnen i Istanbul under augusti 2010 där N.K. efter en tid fick tillgång till containrarna. Vid en inspektion av containrarna i hamnen i Istanbul den 4 oktober 2010 konstaterades att de innehöll sten, inte koppar.
Parterna är överens om att lagen (1987:822) om internationella köp är tillämplig på avtalet. Genom lagen gäller Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods, CISG) som lag i Sverige. Parterna är vidare överens om att Internationella Handelskammarens leveransklausuler Incoterms 2000 och transportvillkoret CIF (Cost, Insurance, Freight) gäller för transporten vilket innebär att risken för förlust av eller skada på godset går över från säljaren till köparen från den tidpunkt då det har passerat fartygets reling i lastningshamnen.
N.K. väckte talan vid tingsrätten med yrkande om återbetalning och förbehåll om skadestånd. Han gjorde gällande att P.K.S. inte levererat någon koppar. P.K.S. bestred yrkandet och yrkade genstämningsvis att N.K. skulle betala resterande 75 000 US-dollar för kopparen. Han gjorde gällande att han fullgjort sina åtaganden enligt avtalet genom att två containrar med 50 ton koppar lastats och förts ombord på fartyget Africa Star.
Tingsrätten lade bevisbördan på säljaren. Enligt tingsrätten hade P.K.S. inte förmått visa att containrarna innehöll den mängd koppar som N.K. hade beställt och betalat merparten för när de passerade relingen på fartyget Africa Star i hamnen i Dar es Salaam. Säljaren var därmed skyldig att till köparen utge vad han erhållit som betalning för kopparen. N.K. förbehölls även rätt att föra talan om skadestånd. P.K.S:s genkäromål lämnades utan bifall. Hovrätten lade bevisbördan på köparen och på säljaren. Hovrätten fann dels att N.K. visat att containrarna innehöll sten när han tog emot dem, vilket innebar att överenskommen leverans hade uteblivit, dels att P.K.S. inte visat att överenskommen vara passerat fartygets reling i hamnen i Dar es Salaam. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut i själva saken samt i fråga om förbehållet om skadestånd.
Frågan i målet gäller vem som har bevisbördan och vilket beviskrav som gäller för att varan var avtalsenlig vid tidpunkten för riskövergången.
Den rättsliga regleringen beträffande varans avtalsenlighet
Enligt artikel 35(1) CISG ska säljaren avlämna en vara som i fråga om mängd, kvalitet och art överensstämmer med det som avtalet förutsätter och som också är innesluten eller förpackad på ett avtalsenligt sätt. Det innebär bl.a. att säljaren ska leverera just den vara som parterna har avtalat om. I annat fall är varan att anse som felaktig.
Frågan om varan är avtalsenlig i den mening som avses i artikel 35(1) CISG ska bedömas med hänsyn till varans beskaffenhet vid riskövergången. Enligt artikel 36(1) ansvarar säljaren för fel som föreligger vid den tidpunkt då risken går över på köparen, även om felet visar sig först senare. Det faktum att en köpare upptäcker ett fel först när denne har fått tillgång till varan och inte vid riskövergången befriar inte säljaren från ansvar för att varan är avtalsenlig så länge det kan bevisas att felet redan förelåg vid riskövergången. (Se Stefan Kröll m.fl., UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods [CISG] Commentary, 2011, art. 36 para 7 s. 544.)
Enligt artikel 38(1) CISG ska köparen undersöka varan eller låta undersöka den så snart det med hänsyn till omständigheterna är möjligt. Enligt artikel 38(2) kan undersökningen senareläggas om avtalet förutsätter att varan ska transporteras. I sådant fall får undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram till bestämmelseorten. Det sägs inte inom vilken tid och hur undersökningen ska göras. Det finns dock inte anledning att inte även då tillämpa huvudprincipen enligt artikel 38(1). (Se Jan Ramberg och Johnny Herre, Internationella köplagen [CISG] En kommentar, 3 uppl. 2009, s. 265.)
Köparens undersökning enligt artikel 38 CISG utgör en integrerad del av reklamationsskyldigheten enligt artikel 39. Enligt artikel 39(1) förlorar köparen rätten att åberopa fel i varan, om köparen inte inom skälig tid efter det att denne märkte eller borde ha märkt felet reklamerar till säljaren och uppger felets art. Enligt artikel 39(2) förlorar köparen i alla händelser rätten att åberopa fel i varan om denne inte reklamerar till säljaren om felet senast inom två år från den tidpunkt då varan faktiskt överlämnades till köparen, såvida inte denna tidsfrist är oförenlig med en avtalad garantitid.
Bevisbörda och beviskrav för varans avtalsenlighet
Någon uttrycklig bevisbörderegel vad gäller en varas avtalsenlighet finns inte i artikel 35 CISG. Ett förslag att införa en sådan bevisbörderegel framfördes under förhandlingarna om konventionen. Det vann dock inte gehör. Enligt förslaget låg bevisbördan i första hand på säljaren men den kunde i vissa fall gå över på köparen.
Frågan om CISG alls reglerar frågor om bevisbörda har länge varit omdebatterad. Den nu rådande, i stort sett inte ifrågasatta, uppfattningen är att så är fallet. Ett skäl till det är att en enhetlig tillämpning av konventionen enligt artikel 7(1) skulle kunna riskeras om man var hänvisad att tillämpa sinsemellan väldigt olika nationella bevisbörderegler. (Se Peter Schlechtriem och Ingeborg Schwenzer, Commentary on the UN Convention on the International Sale of Goods [CISG], fourth edition 2016, art. 4 para 25 s. 84 och art. 74 para 66 s. 1084.) Det är numera också allmänt accepterat att CISG och inte nationella lagar reglerar vem som har bevisbördan vad gäller en varas avtalsenlighet (se Stefan Kröll m.fl., a.a., art. 35 para 170 s. 532.)
När den bristande avtalsenligheten grundas på artikel 35(1) måste köparen, när denne i fysisk bemärkelse har tagit emot varan enligt artikel 60(b), i allmänhet bevisa att varan inte var avtalsenlig vid riskövergången. I speciella fall kan dock bevisbördan gå över på säljaren. Så är fallet om köparen inte godtar varan eller meddelar säljaren om att varan inte är avtalsenlig omedelbart vid tidpunkten för mottagandet av varan. Säljaren måste i sådant fall bevisa att varan var avtalsenlig vid riskövergången. Bevisbördan går inte över på säljaren i alla de fall där köparen reklamerar varan i rätt tid enligt artikel 39. I annat fall skulle köparen ha bevisbördan endast i de fall då denne reklamerat för sent enligt artikel 39 och då är ändå frågan om vem som har bevisbördan överspelad. Ett skifte av bevisbördan bör således inte vara direkt kopplat till reklamationsfristens utgång. (Se Peter Schlechtriem och Ingeborg Schwenzer, a.a., art. 35 para 55 s. 620-621.) Medan godtagandet av en vara utan invändningar efter en ytlig kontroll av dess avtalsenlighet har betydelse för frågan om vem som har bevisbördan har reklamationsfristens utgång med en mer noggrann undersökning enligt artikel 38 betydelse för frågan om påföljder över huvud taget kan göras gällande. (Jfr Stefan Kröll m.fl., a.a., art. 35 para 185 s. 537.)
Åtminstone tidigare användes nationella processuella regler för att bestämma beviskraven. På grund av det nära sambandet mellan bevisbörda och beviskrav behövs dock en enhetlig konventionsstandard. Liksom bevisbördan måste beviskraven regleras av konventionen. En enhetlig tillämpning av konventionen enligt artikel 7(1) skulle annars kunna riskeras om man var hänvisad att tillämpa sinsemellan väldigt olika nationella beviskrav. Det beviskrav som förefaller lämpligt är ”the standard of reasonableness”. Den part som har bevisbördan måste övertyga domstolen om den bristande avtalsenligheten med en rimlig grad av säkerhet (”a reasonable degree of certainty”). (Se Peter Schlechtriem och Ingeborg Schwenzer, a.a., art. 4 para 26 s. 85, art. 35 para 58 s. 621-622 och art. 74 para 67 s. 1085-1086 samt Stefan Kröll m.fl., a.a., art. 4 para 37 s. 81-82.)
Bedömningen i detta fall
Det är ostridigt att containrarna den 4 oktober 2010 innehöll sten och inte koppar vilket parterna hade avtalat om. Det är uppenbart att varan åtminstone vid den tidpunkten inte var avtalsenlig enligt artikel 35(1) CISG.
Frågan är dock om varan var avtalsenlig vid riskövergången. Enligt parternas överenskommelse gick risken för förlust av eller skada på godset över från säljaren till köparen vid den tidpunkt då det passerade fartyget Africa Stars reling i lastningshamnen i Dar es Salaam i Tanzania.
Bevisbördan för varans avtalsenlighet vid riskövergången ligger enligt huvudregeln på köparen när denne i fysisk bemärkelse har tagit emot varan. Parterna är överens om att containrarna kom till Istanbul under augusti 2010 och att N.K. fick tillgång till dem ”efter en tid”. Utgångspunkten är således att N.K. har bevisbördan för varans bristande avtalsenlighet vid riskövergången. Detta gäller dock inte om han omedelbart när han fick fysisk tillgång till containrarna invände att varan inte var avtalsenlig. I sådant fall går bevisbördan över på säljaren.
17. Frågan är då när N.K. fick fysisk tillgång till containrarna och när han invände att det var sten och inte koppar i dem?
Av förhöret med N.K. framgår att transporten av containrarna tog en månad, att leveransen var kraftigt försenad och att det tog 3,5 månader till dess att han fick varorna som var sten, inte koppar. Han säger dock inget om när han fick fysisk tillgång till containrarna eller när han vände sig till P.K.S. Av förhöret med P.K.S. framgår att N.K. den 17 augusti 2010 ringde honom och talade om att containrarna anlänt till Istanbul men att han inte fått tillgång till dem eftersom det saknades ett konossement, en Bill of Lading. Vidare framgår att N.K. den 20 augusti 2010 ringde till honom och var rasande för att det var sten och inte koppar i containrarna. Av utredningen framgår således att N.K. fick fysisk tillgång till containrarna efter den 17 augusti 2010 men innan den 20 augusti 2010 då han invände att varan var felaktig. Han får därmed anses ha invänt mot varans bristande avtalsenlighet i sådan tid att bevisbördan för varans avtalsenlighet vid riskövergången övergått på P.K.S. Av förhöret med P.K.S. framgår att han i närvaro av en tjänsteman från tullen var i Dar es Salaam och lastade in koppar i två containrar och att dessa därefter förslöts av honom med särskilda lås. Numren på containrarna ZIMU 2984439 och ZIMU 1271048 framgår av de foton som P.K.S. har åberopat. Dessa nummer återfinns i det konossement, Bill of Lading, som har utfärdats för transporten. Där anges också under beskrivning av godset att det består av två containrar med 50 ton kopparkatoder. Konossementet utgör ett prima facie bevis för att lasten mottagits eller lastats som den beskrivits däri. Tills motsatsen bevisats, presumeras således godset vid lastningen ha varit i det tillstånd och i den mängd som konossementet beskriver. P.K.S. får sammanfattningsvis anses ha uppfyllt sin bevisbörda för att godset var avtalsenligt vid riskövergången.
N.K:s talan bör således ogillas och han bör förpliktas att till P.K.S. betala 75 000 US-dollar och ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen. - - -.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom i själva saken ogillar HD N.K:s talan och förpliktar HD N.K. att till P.K.S. betala 75 000 US-dollar och ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 augusti 2011 tills betalning sker.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Martin Borgeke, Svante O. Johansson, referent, Lars Edlund och Sten Andersson) meddelade den 10 juni 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
N.K. driver rörelse i Istanbul. Genom annan kom han i kontakt med P.K.S., Umeå, som handlade med metaller. De ingick i juni 2010 ett avtal om köp av 50 ton koppar. Priset bestämdes till 250 000 US-dollar och skulle betalas i rater. Sedan två betalningar hade gjorts i enlighet med avtalet återstod 75 000 dollar att betala.
Enligt avtalet skulle kopparn lastas i två containrar och transporteras till sjöss från lastningshamnen i Dar es Salaam (Tanzania) till destinationshamnen i Istanbul. Två containrar lastades ombord på fartyget Africa Star i Dar es Salaam. Fartyget kom fram till Istanbul under augusti 2010. N.K. fick där tillgång till containrarna. Vid en inspektion av dessa i hamnen konstaterades att de i stället för koppar innehöll sten.
N.K. väckte talan vid tingsrätten och yrkade bl.a. återbetalning av vad han hade betalat samt begärde att han skulle förbehållas rätt att föra talan om skadestånd. Han gjorde gällande att någon leverans inte hade skett. P.K.S. bestred yrkandet och påstod att han hade fullgjort sina åtaganden enligt avtalet. Han yrkade genstämningsvis att N.K. skulle betala resterande 75 000 dollar.
Tingsrätten biföll N.K:s talan om återbetalning samt ogillade genkäromålet. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut. Domstolarnas bedömningar grundades huvudsakligen på att det inte var visat att P.K.S. hade levererat avtalad mängd koppar.
Frågorna i målet
Parterna är eniga om att Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (CISG, SÖ 1987:87) ska tillämpas på tvisten. De frågor som HD har att ta ställning till är främst vem av parterna som har bevisbördan för att containrarna innehöll koppar vid riskövergången och vilket beviskrav som gäller för att varan då var avtalsenlig.
Leverans ska anses ha skett
Enligt artikel 35(1) CISG ska säljaren avlämna en vara som i fråga om mängd, kvalitet och art överensstämmer med det som avtalet förutsätter och som också är innesluten eller förpackad på ett avtalsenligt sätt. Det innebär bl.a. att säljaren ska leverera den vara som parterna har avtalat om. Men även om säljaren till fullgörande av sitt åtagande överlämnar något helt annat än det som har avtalats (i vissa kontinentala rättsordningar kallat aliud) anses det vara fråga om en leverans och därmed om en sådan avvikelse från varans avtalade egenskaper att den är felaktig i konventionens mening (se Peter Schlechtriem och Ingeborg Schwenzer, Commentary on the UN Convention on the International Sale of Goods [CISG], 4 ed. 2016, Art. 35 para 4).
Av det anförda följer beträffande den i målet aktuella tvisten att leverans ska anses ha skett, och att det därför blir fråga om att tillämpa de felregler som gäller i avtalsförhållandet.
Tillämpliga regler om fel och riskövergång
Frågan om en vara är avtalsenlig i den mening som avses i artikel 35(1) CISG ska bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet vid riskövergången. Säljaren ansvarar då enligt artikel 36(1) för fel som föreligger vid den tidpunkt när risken går över på köparen, även om felet visar sig först senare.
Regler om riskens övergång finns i artiklarna 66-69 CISG. Enligt artikel 6 kan emellertid parterna genom avtal avvika från dessa. Ofta sker det genom en hänvisning till en viss handelsterm. I detta fall avtalade parterna att Internationella Handelskammarens leveransklausul CIF (Cost, Insurance, Freight) i Incoterms® 2000 skulle gälla för leveransen. Enligt den klausulen går risken för förlust av eller skada på godset över från säljaren till köparen när det har passerat fartygets reling i lastningshamnen (se punkterna A5 och B5).
Bevisbördan för fel vid distansköp
Under arbetet med 1977 års utkast till CISG framfördes ett förslag till en reglering av bevisbördan vid fel. Förslaget fick endast begränsat stöd, eftersom det ansågs vara olämpligt att i en köpkonvention ta in regler som rör bevisning och process (UN Yearbook VIII, 1977, Doc. A/32/17, Annex 1, s. 37 para 178). Någon bevisregel i detta hänseende togs heller inte in i konventionen.
Konventionen saknar dock inte helt bevisregler. I artikel 79 CISG ges således en bevisbörderegel när det gäller kontrollansvaret. Detta har - tillsammans med att det i artikel 7(1) anges att det vid tolkningen av konventionen ska tas hänsyn till dess internationella karaktär samt till behovet av att främja en enhetlig tillämpning av konventionen - lett till att det numera i rättspraxis och den juridiska litteraturen råder enighet om att bevisfrågor i princip ska lösas med tillämpning av konventionen (se Schlechtriem och Schwenzer, a.a., Art. 35 para 52 och Art. 74 para 66 och 67; UNCITRAL Digest of Case Law on the United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods, 2012 Edition, s. 44 para 19 samt Stefan Kröll, The Burden of Proof for the Non-Conformity of Goods under Art. 35 CISG, i Belgrade Law Review 2011, s. 162 ff., samtliga med vidare hänvisningar).
I nationell rättspraxis i fall där CISG är tillämplig finns olika teorier och principer rörande bevisbördan för varans skick vid riskövergången representerade.
Enligt ett synsätt har den part som åberopar en regel till sin fördel bevisbördan för att förutsättningarna för tillämpning av regeln är uppfyllda (actori incumbit probatio). Åberopar motparten en undantagsregel har denne bevisbördan för de omständigheter som gör att den regeln blir tillämplig. Bevisbördan kommer här att bero på vilken talan som förs; kräver säljaren betalning för varan har han bevisbördan för att denna är felfri, men om köparen har betalat förskott och kräver återbetalning på grund av att varan är felaktig ligger bevisbördan på denne. Synsättet leder alltså till att bevisbördan kan bli beroende på partsställningen, och det bör därför inte vara styrande för bevisbördans placering.
På senare tid har ett annat synsätt vunnit insteg, nämligen att bevisbördan rörande varans skick vid riskövergången ska fördelas mellan säljare och köpare på grundval av bevissäkringsargument (se t.ex. Bundesgericht [Schweiz] 7 juli 2004 [Cable drums], CISG-online 848 och CLOUT 894). Det har sin grund i att den som besitter varan har lättast att säkra bevis om att det föreligger ett fel i den.
Det sistnämnda synsättet har lett till att det i rättspraxis och i den juridiska litteraturen numera i stort sett råder enighet om följande bevisbörderegler. Säljaren har bevisbördan för att varan överensstämde med avtalet när risken gick över till köparen. Har köparen emellertid tagit emot varan utan att omedelbart meddela säljaren om att han anser att den är felaktig, är det köparen som får bevisa att det förelåg ett fel vid riskövergången. (Jfr t.ex. UNCITRAL Digest CISG, 2012 Edition, s. 44 para 19 och s. 156 para 5; Jan Ramberg och Johnny Herre, Internationella köplagen [CISG]. En kommentar, 3 uppl. 2009, s. 253; Schlechtriem och Schwenzer, a.a., Art. 35 para 55 samt Stefan Kröll m.fl., UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods [CISG] Commentary, 2011, Art. 35 para 175 och 180.)
Det kan framhållas att i svensk rätt ligger ett motsvarande synsätt till grund för bevisbördans placering beträffande fel i varan (se NJA 1977 s. 756 och NJA 2013 s. 524 samt Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 119 f.; Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 308 f. samt Jan Ramberg och Johnny Herre, Köplagen. En kommentar, 2 uppl. 2013, s. 65 f.).
Sammanfattningsvis gäller följande. Säljaren har som utgångspunkt bevisbördan för att varan var i avtalsenligt skick vid riskövergången. Om köparen omedelbart efter mottagande av varan meddelar säljaren att han anser att den är felaktig ligger bevisbördan kvar på säljaren. Men om köparen dröjer med meddelandet övergår bevisbördan på denne.
Beviskrav beträffande fel i varan
Med hänsyn till det nära samband som finns mellan bevisbörda och beviskrav bör också det krav som kan ställas på bevisningen härledas ur konventionen. Om nationell rätt skulle styra beviskravet kan nämligen den enhetliga tillämpningen av konventionen riskeras.
I den juridiska litteraturen har det framförts att vid tillämpning av CISG bör beviskravet svara mot ”the standard of reasonableness”. Detta kan uttydas så att den part som har bevisbördan måste övertyga domstolen om att bristande avtalsenlighet föreligger med en rimlig grad av säkerhet (se Schlechtriem och Schwenzer, a.a., Art. 35 para 58 samt Kröll m.fl., a.a., Art. 4 para 37). Detta är ett något lägre beviskrav än det som för civilmål i allmänhet gäller enligt svensk rätt.
Vad som kan utgöra bevisning
Vid internationella köp regleras bevisföringen av domstolslandets lag. Vad som kan utgöra tillräcklig bevisning kan vara föremål för olika åsikter. När varor transporteras under ett transportdokument kan detta utgöra ett gott underlag för bevisvärderingen; särskilt gäller det när dokumentet utgörs av ett konossement (bill of lading). Ett sådant dokument representerar godset och utgör bevis för att det har tagits emot eller lastats ombord (se 13 kap. 42 § första stycket och 49 § sjölagen [1994:1009]).
Transportören ska i skälig omfattning undersöka godset. Om så inte sker, eller om det inte är möjligt, ska transportören i transportdokumentet göra förbehåll som ger uttryck för detta. När transportbehållare i form av containrar används är möjligheterna att undersöka godset begränsade. (Jfr 13 kap. 48 och 49 §§ sjölagen.) Ofta får transportören lita på de uppgifter som avlastaren (the shipper) lämnar om lasten. Detta kommer i regel till uttryck i en förtryckt text som anger att uppgifterna är ”said to be” eller att de är ”furnished by shipper”. Endast om viktförhållanden indikerar att något inte stämmer eller skador på containern kan iakttas krävs ytterligare undersökningar från transportörens sida.
Det ska uppmärksammas att de nu redovisade reglerna beträffande en transportörs ansvar för uppgifter i ett konossement rör förhållandet mellan denne och den som är berättigad enligt konossementet. De tar således inte i första hand sikte på förhållandet mellan säljaren och köparen. Men uppgifter i ett konossement eller annat transportdokument bör många gånger ändå tillerkännas viss prima facie-verkan i det senare förhållandet. Även om dokumentet vid ett första påseende kan godtas, så måste omständigheterna i det enskilda fallet påverka vilket bevisvärde dokumentet har i förhållandet mellan säljaren och köparen.
Säljaren ska i detta fall bevisa att det var koppar i containrarna när dessa lastades på fartyget
Det är ostridigt att containrarna den 4 oktober 2010 innehöll sten i stället för den avtalade varan koppar. Leveransen var således, åtminstone vid den tidpunkten, inte avtalsenlig. Frågan är dock i vilket skick varan var vid riskövergången och vem som har bevisbördan för vad containrarna innehöll.
P.K.S. har uppgett följande. N.K. ringde den 17 augusti 2010 och berättade att containrarna hade anlänt till Istanbul men att han inte fick tillgång till dem. P.K.S. hjälpte då till genom att betala en utestående skuld till avlastaren för dennes tjänster i Tanzania. När N.K. den 20 augusti 2010 åter ringde var han rasande för att det var sten och inte koppar i containrarna.
N.K. får mot bakgrund av det anförda anses ha invänt om varans bristande avtalsenlighet i sådan tid efter att han hade tagit emot den, att bevisbördan för dess avtalsenlighet vid riskövergången kvarstår på P.K.S.
Vad som är utrett om varans tillstånd i samband med ombordlastning
Genom utredningen är följande klarlagt beträffande omständigheterna kring skeppningen av varan.
P.K.S. förvärvade enligt ett äganderättscertifikat, utfärdat i juni 2010, 50 ton koppar från Trinity Mines Sprl i Demokratiska republiken Kongo. Av certifikatet framgår att varan skulle skeppas från Tanzania till Turkiet.
De två containrar som sedermera visade sig innehålla sten packades i Tanzania den 14 juli 2010. Det var avlastaren Trans Trading & Shipping Ltd. som utförde packningsarbetet. Detta dokumenterades av P.K.S. genom ett antal fotografier. Bilderna ger stöd för att det var koppar i containrarna. Vidare finns det fotografier på de lås som containrarna förseddes med.
Containrarna fördes till hamnområdet i Dar es Salaam, där de skulle lastas ombord på fartyget. Tillsammans med en tulltjänsteman som hade deltagit vid förslutningen av containrarna var P.K.S. med fram till hamnområdet. Av säkerhetsskäl fick han dock inte följa med in på området.
Transportören utställde senare ombordkonossement av vilka det framgår att containrarna tagits emot i synligt gott tillstånd (in apparent good order and condition). Godset anges vara 50 ton kopparkatoder. Det framgår dock av den förtryckta texten att dessa uppgifter har lämnats av avlastaren (as furnished by shipper). Fartyget lämnade Dar es Salaam den 25 juli 2010.
Bedömningen av bevisningen i detta fall
P.K.S. har åberopat fotografier tagna i samband med packningen av containrarna. Fotografierna ger starkt stöd för att koppar vid något tillfälle har funnits i containrarna, men de ger inga säkra belägg för att så var fallet när containrarna fördes ombord.
Uppgifterna i transportdokumenten om vad containrarna innehöll är av andrahandskaraktär, eftersom utfärdaren inte själv har utfört någon kontroll av innehållet. Det finns därför anledning att tillmäta dokumentens uppgift om containrarnas innehåll endast begränsat bevisvärde (jfr p. 22).
Det hade varit möjligt för P.K.S. att lägga fram ytterligare bevisning om händelseförloppet. Både anställda hos avlastaren och den tulltjänsteman som var med när containrarna låstes hade kunnat bidra med uppgifter till belysning av detta. Någon sådan bevisning har inte presenterats.
Mot bakgrund av det anförda har P.K.S. inte på ett rimligt övertygande sätt lyckats klargöra att det var den avtalade varan i form av koppar som lastades ombord på fartyget. Han ska därför betala tillbaka det som han har mottagit för varan från N.K. och har inte rätt till ytterligare betalning.
Hovrättens domslut ska således fastställas i denna del.
Förbehåll om rätt att föra talan
N.K. har gjort förbehåll om rätt att föra talan om skadestånd. Det saknas i detta mål anledning att ta ställning till vilken civilrättslig verkan förbehållet kan ha. I processuellt hänseende inverkar ett förbehåll av detta slag inte på domens rättskraft. Detta gäller oavsett om förbehållet har tagits in i domslutet eller inte. (Jfr Carl-Edvard Sundström, Tolv studier i processuella spörsmål, 1969, s. 81 ff., och Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, § 7:7.3.2.) N.K:s yrkande om att ett sådant förbehåll ska tas in i domslutet borde därför ha avslagits av hovrätten. Hovrättens domslut ska alltså upphävas i denna del.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut med endast den ändringen att förbehållet för N.K. om rätt att föra talan om skadestånd upphävs.
HD:s dom meddelad: den 10 juni 2016.
Mål nr: T 5958-14.
Lagrum: 1 § lagen (1987:822) om internationella köp, artiklarna 6, 7, 35, 36, 66-69 och 79 i Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (CISG) samt Internationella Handelskammarens leveransklausul CIF (Cost, Insurance, Freight) i Incoterms 2000.
Rättsfall: NJA 1977 s. 756 och NJA 2013 s. 524.