NJA 2016 s. 563
Internationell vägtransport. Frågor rörande transportörs ansvar för skada under transport.
Eskilstuna tingsrätt
If Skadeförsäkring AB väckte vid Eskilstuna tingsrätt den talan mot Johs. Rasmussen, Svebølle A/S som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Ingegerd Ronge och Samuel Hägg, referent, samt tingsfiskalen Emilia Virtanen) anförde i dom den 3 juni 2014 följande.
Bakgrund
Spirits of Gold AB är framställare och försäljare av vodka. Vodkan är av exklusiv karaktär och grundad på utvald, färsk tvättad potatis från Bjärehalvön. Den slutliga vodkan säljs under varumärket Karlsson’s Gold. Denna tvist rör en transport från destilleriet Kanon AB till Brüggemann Alcohol GmbH & Co. KG i Heilbronn, Tyskland, av etanol framställd av denna potatis. If Skadeförsäkring AB (”If”) är saklegitimerad i materiellt hänseende för omstämt skadeståndskrav genom att ha övertagit Spirits of Gold AB:s skadeståndskrav mot Johs Rasmussen, Svebølle A/S (”Rasmussen”).
För transporten ingick Spirits of Gold fraktavtal med Rasmussen för internationell godsbefordran på väg genom tanktransport av etanolen. Rasmussen avtalade i sin tur med ett tyskt åkeri att såsom undertransportör utföra dragningen av Rasmussen Tanktrailer JH 7912 efter lastning hos Kanon AB och att en firma Tankclean Sweden AB skulle utföra rening av tanken m.m. inför transporten av etanolen. Rasmussen har åtagit sig transporten med fraktföraransvar enligt konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (härefter ”CMR”).
Det är ostridigt mellan parterna att etanolen efter transporten till Heilbronn innehöll främmande partiklar och att förekomsten av dessa partiklar har gjort att etanolen varit skadad. Det är vidare ostridigt mellan parterna att tankarna som använts för etanolen tidigare använts för transport av animaliskt fett.
Yrkanden m.m.
If har yrkat att tingsrätten förpliktar Rasmussen att till If utge motvärdet på betalningsdagen i SEK av dels 167 433 särskilda dragningsrätter dels EUR 6 150 ävensom 5 procent ränta på det sammanlagda beloppet - - -.
Rasmussen har bestritt käromålet. Yrkat belopp och räntans beräkning har vitsordats som skäliga i och för sig.
Grunder
If
Kravet är grundat på fraktavtalet mellan Spirits of Gold AB och Rasmussen för vilket CMR är tillämpligt. Etanolen har skadats under transporten och därmed under Rasmussens ansvarsperiod enligt CMR Artikel 17.1. Då Rasmussen bär principalansvar för alla som Rasmussen anlitat för befordringen (CMR Artikel 3) och då ansvarsundantag från det tvingande transportörsansvaret ej föreligger är Rasmussen ansvarigt för skadan.
Rasmussen
Godset har inte skadats under den tid Rasmussen hade ansvar för dess välbefinnande.
För det fall tingsrätten skulle finna att godset skadats under transporten föreskrev inte avtalet att tanken skulle vara rengjord på något särskilt sätt. Tanken var rengjord i enlighet med normala rutiner. Rasmussen har därför även om godset skadats under transporten inte brutit mot transportavtalet.
Skadan härrör vidare från den särskilda risk som är förbunden med godsets beskaffenhet.
Slutligen härrör skadan i vart fall från brister vid avsändarens kontroll i samband med handhavandet och lastningen av godset.
Utvecklan av talan
Godset skadades under den tid Rasmussen hade ansvar för dess välbefinnande
- - -.
Transportavtalet föreskrev inte att tanken skulle vara rengjord på något särskilt sätt. Tanken var rengjord i enlighet med normala rutiner. Rasmussen har därför inte brutit mot transportavtalet
If
Det fanns inget avtal mellan Spirits of Gold och Rasmussen om hur tankarna i transporten skulle rengöras annat än att tankarna skulle vara rena. Rasmussen har inte, som det sägs på bolagets hemsida, gjort rent tankarna i sitt eget tvätteri utan i stället anlitat Tankclean. Rasmussen har ägt kännedom om lastens särskilda natur och Rasmussen har utfäst att tankarna ska vara rengjorda för transport av godset. Det föreligger inget avtal om särskild rengöring mellan parterna.
Art. 17(2) kan endast göras gällande om Spirits of Gold gett felaktig anvisning vilket If bestrider har skett. Rasmussen har inte gjort gällande att felaktig anvisning förekommit.
Lasten har kontaminerats av animaliska fetter. Tankbilens tre tankar hade enligt rengöringsintyget transporterat animaliskt fett innan etanoltransporten. Rengöringsintyget avser endast de tre tankarna men inte rörliga delar som t ex rör, kranar och dylikt. Lasten kan även ha kontaminerats av andra ämnen under tiden från Rasmussens mottagande av godset till befordran till och med dess utlämning i Tyskland.
Rasmussen har i sin marknadsföring uppgett att de rengör sina tankar effektivt, vidare har Rasmussen utfäst att deras fordon och tankar är väl rengjorda inför transporter. Spirits of Gold har tidigare anlitat Rasmussen för att transportera etanol där Rasmussen försäkrat sig om att vidta särskilda åtgärder för transporten.
Tankarna ska vara rena oavsett vilken rengöring som Rasmussen beordrar ska användas.
Rasmussen har, genom tidigare transporter och korrespondens mellan parterna, ägt kännedom om att det rört sig om transport av gods som är känsligt till sin natur.
Därutöver har Rasmussen för transporten varit tvungen att söka tillstånd för frakt av farligt gods vilket kräver särskild registrering hos Skatteverket pga. godsets natur. Efter diskussioner mellan parterna har så till sist proformafakturan upprättats vilket betyder att Rasmussen känt till att det rört sig om högvärdig etanol som skulle transporteras vilket även innehållet i fakturan utgör en klar indikation för.
If gör gällande att kontaminationen har skett genom animaliskt fett eller åtminstone av ämne som aldrig har funnits i Kanon AB:s anläggning i Åkers styckebruk. Destilleriets produktionsinriktning har medfört att endast vegetabiliska råvaror för etanoldestillering, företrädesvis färsk Bjärepotatis, har funnits i anläggningen. Ingen av dessa råvaror skulle ha kunnat kontaminera etanolen med skada som följd.
Den aktuella kontaminationen medförde en kemisk förändring av etanolen med smak- och luktförändringar, som inte kunde botas genom omdestillation och som gjorde det omöjligt att av etanolen framställa den exklusiva Karlsson Gold-vodkan i försäljningsbart skick.
Rasmussen hade kännedom om dels etanolens känsliga natur, dels dess extremt höga värde. Detta hade Rasmussen i vart fall fått kännedom om genom korrespondensen med proformafakturautkast och slutlig sådan faktura mellan Spirits of Gold AB och Rasmussen före transporten. Att 96 % etanol är ett effektivt rengöringsmedel vet till och med lekmannen, och effekten av att släppa in ett sådant rengöringsmedel i tankar som endast tvättas på sedvanligt sätt, trots föregående transport av animaliska fetter, måste tveklöst tanktransportspecialisten Rasmussen känna till i detalj. Rasmussen hade därför självständigt haft att beakta inför sin förutsatt egna, men i detta fall med tredje man avtalade, rengöring av det fordon som skall ställas till förfogande för transport att den blev så komplett att den ostridigt högvärdiga och därmed för lukt- och smakförändring känsliga etanolen inte kontaminerades.
Emellertid synes Rasmussen generellt inte garantera att ”förprodukterna är vattenupplösliga”, vilket följer av e-post, vilket förmodligen innebar att rengöringsinstruktionen till Tankclean Sweden AB blev otillräcklig för att rengöra bland annat animaliska fetter.
Rasmussen
Rasmussen och Spirits of Gold avtalade om en normal transport, inklusive normal rengöring av tanken före transport. Transporten utfördes också i enlighet med avtalet. Beställningen avsåg transport av etanol och det var upp till Spirits of Gold att framställa eventuella särskilda krav. Det är möjligt att beställa en transport som inte tidigare transporterat andra ämnen än etanol. En sådan transport är emellertid dyrare. Spirits of Gold fick den avtalade transporten. Om godset trots detta skadades under transporten så beror det på att godset hade egenskaper som avvek från vad som hade avtalats.
Om detta sedan innebär att godset till sin natur var bristfälligt eller på att dess beskaffenhet innebar att det var särskilt utsatt för risk för skada har ingen betydelse. Rasmussen ansvarar bara för avvikelser från vad som är avtalat, och eftersom någon sådan avvikelse inte har skett här så ansvarar Rasmussen inte för skadan.
Den aktuella bokningen gjordes muntligen av Spirits of Gold. Spirits of Gold gjorde ingen anmärkning vid bokningen om att den etanol som skulle transporteras var särskilt värdefull eller känslig. Det enda som framgick vid bokningen var att etanolen skulle användas som livsmedel. Spirits of Gold angav inte heller några begränsningar avseende vilka tidigare laster som skulle ha transporterats i fordonet. Spirits of Gold beställde en normal transport av en normal livsmedelsprodukt.
Den aktuella lasten med vodka lastades i Rasmussens tankfordon vid Kanon AB:s anläggning i Åkers styckebruk. Etanolen lastades från ett antal olika tankar. Lastningen sköttes av Kanon, på uppdrag av Spirits of Gold. Chauffören visade Kanon det tankrengöringscertifikat som Tank-clean hade utfärdat. Av certifikatet framgår det tydligt att föregående last var animaliskt fett. Kanons personal godkände tanken och certifikatet utan invändningar och genomförde lastningen.
För de kunder som inte ställer några särskilda krav avseende fordonet gör Rasmussen precis som de gjorde vid den aktuella transporten. De gör rent fordonet enligt gällande rutiner med ett lämpligt rengöringsprogram. Efter rengöringen blir tankarna i fordonet så rena att de klarar en transport av normal etanol utan att förorena lasten.
Till exempel utförde Rasmussen mellan november 2011 och december 2012 206 separata transporter av etanol för en och samma kund. Vid ett antal av dessa transporter hade tankarna tidigare varit lastade med animaliskt fett. Rengöringen av tankarna gick där till på samma sätt som vid den transport som är aktuell i målet. Samtliga dessa transporter genomfördes utan reklamationer.
Inför transporten av Spirits of Golds etanol gjordes tanken ren vid Tankclean AB:s rengöringsanläggning i Kumla. Rengöringen gjordes på vanligt sätt med tankrengöringsprogram 9, vilket Tankclean har uppgivit är deras mest omfattande standardprogram för tanktvätt, med flera cykler av hett vatten och rengöring med alkaliska diskmedel. Det är ett program väl lämpat för att göra rent från animaliskt fett. Det är också samma program som Rasmussen använder vid sin egen anläggning. Chauffören kontrollerade att rengöringsintyget var riktigt.
Lastningen gjordes underifrån i tankarna, genom tankfordonets eget rörsystem. De tre tankarna har tre separata system, så lastningen till respektive tank gjordes genom helt olika system. Om kontaminationen skulle ha berott på att rengöringen ska ha varit dåligt genomförd måste alltså rengöringen ha misslyckats inte bara i en tank eller ett rör, utan i alla tre systemen för sig.
Efter vad Rasmussen kan förstå hade Kanon sex olika tankar vid sin anläggning. Etanol från flera av dessa tankar lastades i Rasmussens tankfordon. Tankarna i fordonet fylldes successivt, så etanolen från de olika Kanon-tankarna kom att blandas i fordonets tre tankar. Det skulle alltså räcka att en av Kanons tankar eller något av det material Kanon använde för lastningen var källan till föroreningen för att hela lasten i fordonets samtliga tre tankar skulle bli kontaminerad.
När Brüggemann Chemical hittade främmande partiklar i lasten vid ankomsten till Heilbronn konstaterade mottagaren att lasten avvek från Spirit of Golds specifikationer. I normala fall borde ett sådant problem ha kunnat avhjälpas genom att filtrera bort de främmande partiklarna och i värsta fall destillera om alkoholen. Besiktningsmannen på plats anmärkte dock att Spirits of Gold inte tillät att etanolen destillerades om. Det var också omöjligt att filtrera bort de främmande partiklarna, eftersom detta enligt uppgift från Spirits of Gold skulle förstöra ”the product’s special feature”.
Det var alltså Spirits of Golds särskilda krav på produkten som innebar att den i praktiken bedömdes vara förstörd. Det tål att tilläggas att Rasmussen inte hade fått någon information om dessa särskilda karakteristika hos Spirits of Golds produkter.
Rasmussen har en egen rengöringsanläggning vid huvudkontoret i Svebølle. Rengöring av företagets tankar sker i Rasmussens egen anläggning i Svebølle. Den allmänna informationen på hemsidan utgör dock inte avtalsinnehåll för det aktuella transportavtalet. Eftersom tankrengöringen går till på samma sätt hos Rasmussen som hos Tankclean skulle det inte heller ha gjort någon skillnad om fordonet hade tagit omvägen förbi Svebølle för rengöring inför den aktuella transporten, förutom att priset för transporten skulle ha blivit avsevärt högre.
Skadan härrör från den särskilda risk som är förbunden med godsets beskaffenhet
If
Art. 17.4 d) CMR är inte tillämpbar på den situation som uppstått i målet. Artikeln kan inte befria Rasmussen från krav på att vid transport av etanol tillse att tankfordonen är rena. Etanol utgör inte en sådan vara som räknas upp i artikeln. Att den befordrade etanolen var särskilt fin och exklusiv befriar inte Rasmussen från att rengöra tankar m.m. tillräckligt för att undvika skada.
Kanon AB:s deltagande i lastningen utan protest saknar relevans för ansvarsfrågan. CMR saknar föreskrift om ansvarsfrihet för fraktföraren till följd av att lastägaren ställer särskilda krav på produkten, vilket ju de flesta lastägare brukar ställa på sina produkter. Avses därmed ansvarsundantaget under CMR artikel 17.4 d), kan undantaget inte åberopas eftersom etanolen inte hade den ”beskaffenhet hos visst slag av gods som medför att godset är särskilt utsatt för fara att … skadas”.
Vidare härrörde i vart fall inte skadan från sådan risk (CMR artikel 17.4, första stycket) eftersom det inte var etanolen i sig som gav upphov till skadan (ex.vis genom egen bräckning el. dyl. som åsyftas i 17.4 d) utan tvärtom trailerns smutsiga tankar och/eller annan utrustning. Detta är för övrigt en bristfällighet hos fordonet som aldrig får åberopas till ansvarsfrihet (CMR artikel 17.3).
Bland de ansvarsundantag som finns för CMR-fraktförarens i princip strikta ansvar återfinns inte att avsändaren måste kräva helt rengjort fordon för att få skadestånd vid skada under ansvarsperioden. If förnekar att transportavtalet gällde en ”normal transport av en normal livsmedelsprodukt”, men påståendet är i vart fall rättsligt ovidkommande och If bestrider ansvarsfrihet på av Rasmussen påstådd grund.
Rasmussen
Vad If har beskrivit i processen visar att Spirits of Golds etanol var särskilt fin och exklusiv. Etanolens beskaffenhet medförde alltså att den var särskilt utsatt för fara att skadas. Om etanolen inte hade varit så känslig hade partiklarna kunnat avlägsnas genom filtrering och den hade då inte varit skadad. Skadan härrör därför av den särskilda risken och Rasmussen är därför fritt från ansvar.
Skadan härrör också från brister vid avsändarens kontroll i samband med handhavandet och lastningen av godset
If
If bestrider att Spirits of Gold haft ett kontrollansvar. Kanon AB, som är den fysiska avsändaren, kunde inte ha gjort en bättre besiktning och har inte heller varit skyldigt att utföra en sådan besiktning. I vart fall kan inte Kanon AB anses ha varit skyldigt att besikta utrymmen som inte var direkt synliga. Vad gäller rengöringsintyget anges de tvättprogram som använts i de tre tankar som transporterat animaliskt fett. Chauffören har undertecknat intyget till styrkande av att erforderlig rengöring skett, Spirits of Gold och Kanon AB varken känner till rengöringsmetoderna eller vad de innebär. Det är Rasmussens ansvar att tillse att tillräcklig rengöring av tankarna sker innan transport.
Rasmussen
Skadan beror på brister vid avsändarens kontroll i samband med lastningen. Rasmussens chaufförer har uppvisat ett intyg om normal rengöring av vilket även framgick att föregående last var animaliskt fett. Med tanke på att Spirits of Gold hade särskilda krav på rengöringen så borde avsändaren därför antingen på något annat sätt ha säkerställt att tanken motsvarade deras krav eller helt enkelt inte lastat etanolen i tanken. Handhavande enligt art. 17.4 c) CMR innebär att godset placeras på rätt ställe så att godset inte förstörs i och med att det lastas. Avsändaren uppfyllde inte detta då de underlät att kontrollera att tanken motsvarade deras egna högt ställda krav på renhet. Avsändaren var därigenom vårdslös.
Även för det fall den transporterade etanolen skadats under den tid som Rasmussen ansvarade för den, kan Rasmussen inte hållas ansvariga för fel enligt art. 17.4 c) CMR med anledning av Spirits of Golds bristande handhavande.
Utredningen i målet
- - -.
De i målet hörda personerna har uppgivit i huvudsak följande.
If
R.S.: Hon var anställd på Spirits of Gold mellan juni 2010 och december 2012. Hon var ansvarig för transporter. Det skedde inga reklamationer efter transport av etanol under 2010/2011. På Kanon AB tillverkades ca 100 000 liter etanol för denna kampanj. Den nu aktuella lasten var de sista 20 000 literna. Hon hade anlitat Rasmussen för två tidigare transporter utan problem. Rasmussens signum var att de alltid nogsamt gör rent sina tankbilar, vilket var mycket viktigt. Hon hade inför den aktuella transporten kontakt med Rasmussen per mail och telefon. Hon talade om att det inte fick ha varit fett i lasten tidigare. Tyvärr har hennes dator skadats och mailen har inte kunnat räddas. Hon talade om för Rasmussen att fråga var om etanol till en premium-vodka. Instruktionen till Rasmussen var att tanken skulle vara ren och att det inte skulle finnas några föroreningar eller annat. Rasmussen fick inför transporten genom proformafakturan reda på värdet av lasten. Efter den aktuella transporten blev hon tillsagd att det måste vara klart vad som gällde för transporterna. Det var därför mailen skickades den 12 januari 2012.
B.B.: Han var anställd från 2010 till juli 2012 på Kanon AB. Han var ansvarig för produktionen. På Kanon AB var råvarorna för destilleringen endast vete, råg och potatis. Potatisen levererades till Kanon AB. Potatisen lastades på ett mottagningsband, tvättades och maldes. Därefter vidtog etanolproduktionen. Transport skedde i rostfria rör. Den färdigdestillerade etanolen samlades i en tank innan den pumpades över för lagring i något av sex lagringskärl. I uppsamlingstanken undersöktes spriten okulärt och analyserades. Det fanns aldrig främmande ämnen. Varje lagringstank rymde 10 kubikmeter. När en tank var full togs ett prov för analys varefter tanken förseglades. För utleverans användes en livsmedelsgodkänd gummislang. Före den aktuella transporten kollade han att det fanns ett rengöringsintyg och att det stämde. Innan transporten tog han även ett samlingsprov från de tankar i vilka etanolen förvarades. Det provet har tyvärr förkommit. Det fanns på hans rum när han slutade. Det visade i alla fall inte på några fel. Om det hade visat på något fel hade han inte skickat iväg etanolen. Han kontrollerade även lastbilen före lastning genom att lysa ner i tankarna. Han kontrollerar alltid före lastning att alla kopplingar är fria från förorening. Han vet inte vad de olika rengöringskoderna på rengöringsintyget betyder. Han utgick från att chauffören valt rätt program. Det stod att föregående last var animaliska fetter. Han utgick från att det var okej, eftersom Rasmussen skickat den tankbilen.
S.S.: Kanon AB:s tillverkningsmetod gör det osannolikt att etanolen förorenats där. Hennes uppfattning är att de partiklar som fanns i etanolen inte skulle vara där och att det skulle skadat etanolen att filtrera bort dem. De prover som togs vid ankomsten till Brüggemann visar att lasten avvek såväl sensoriskt som vad avser UV-kurvan samt att där fanns främmande partiklar. Hon vet inte vad Brüggemann använde för referensprov. Hennes slutsats är att det rör sig om fett från transporten. Det är mer troligt att fettet kommer från transporten än från destilleriet. Hon fick alltid batchprover av all etanol. Hon rensade ut och kastade dessa förra året eftersom även Spirits of Gold har referensprover.
Rasmussen
Ø.M.: Han är anställd av Rasmussen sedan 2011 och ansvarar för att transporter och tvätteri följer lagar, regler och förordningar. Rasmussen transporterar ofta etanol för såväl medicinska ändamål som livsmedelsframställning. Han har gått igenom korrespondensen med Spririts of Gold och kan inte se att bolaget hade några särskilda krav för transporten. Andra kunder har ibland sådana krav och då blir transporten dyrare. Först efter den aktuella transporten kom krav via e-mail på vilka förprodukter som skulle få ha transporterats. Rätt tvättprogram användes för den aktuella transporten. Ändå kan man aldrig garantera att alla produktrester försvinner i alla tre tankar. Om föroreningen skett under transporten måste samma fel ha begåtts för alla tre tankar, eftersom dessa är separerade från varandra. Det är uteslutet. Det finns inget bättre tvättprogram för animaliska fetter. Samma tvättprogram användes vid den föregående transporten för Spirits of Gold. Den reklamerades inte. Det är vanligt att etanol transporteras i tankar i vilka tidigare transporterats animaliskt fett.
Härutöver har på Rasmussens begäran hållits förhör med partssakkunnige A.Ö. Han har hörts över sitt sakkunnigutlåtande rörande de i målet åberopade analyserna.
Domskäl
Det är ostridigt mellan parterna att etanolen efter transporten till Heilbronn innehöll främmande partiklar och att förekomsten av dessa partiklar har gjort att etanolen varit skadad. Det är vidare ostridigt mellan parterna att tankarna som använts för etanolen tidigare använts för transport av animaliskt fett. If har uppgivit att vad de främmande ämnen som har kontaminerat lasten härrör ifrån inte är till hundra procent fastslaget men att det med största sannolikhet rör sig om animaliskt fett. If har påstått att lasten kontaminerats under transporten. Rasmussen har bestridit att kontaminationen skedde under transporten. If har bevisbördan för att kontaminationen har skett under transporten. Tingsrätten har därför att ta ställning om If förmått visa att kontaminationen skett under transporten.
Är det visat att etanolen kontaminerats av den tidigare lasten bestående av animaliskt fett?
If har inte påstått att kontaminationen med säkerhet består av animaliskt fett. Det kan inte utifrån den åberopade bevisningen uteslutas att kontaminationen består av andra ämnen. Det råder därmed en osäkerhet om vad kontaminationen bestått av - utöver det ostridiga faktumet att det funnits svarta och vita partiklar i lasten. S.S. som har undersökt provet har uppgivit att det är mer troligt att kontaminationen kommer från den föregående lasten än från Kanon AB. A.Ö. har uppgivit att även om kontaminationen bestått av animaliskt fett, kan det inte från de utförda testerna dras någon slutsats om varifrån kontaminationen kommit. De i målet åberopade analyserna av etanolen efter transporten ger inte heller annars stöd för att föroreningarna - oavsett vad de bestått av - härrör från en tidigare last och inte från någon annan källa. Tingsrätten finner därför att det inte är visat att kontaminationen härrör från den tidigare lasten i transporten som Rasmussen anlitat.
Är det visat att etanolen var felfri då transporten påbörjades?
Om det är uteslutet att etanolen var kontaminerad när den lastades måste kontaminationen skett under transporten. If har genom vittnesförhör med B.B. och S.S. visat att Kanon AB:s anläggning i Åkers styckebruk haft rutiner och varit utformad för att säkerställa att föroreningar inte ska ske där av etanolen. B.B. har vidare när han har hörts uppgivit att han hade reagerat om lastningsprovet visat att etanolen kontaminerats. Rasmussen har å sin sida genom förhöret med Ø.M. visat att Rasmussen vid rengöring av tanken haft rutiner för att säkerställa att en etanollast inte ska kontamineras. Ändå var lasten ostridigt kontaminerad efter transporten. Trots B.B:s uppgift om att han hade reagerat om lastningsprovet utvisat att etanolen kontaminerats kan tingsrätten i avsaknad av det förkomna lastningsprovet inte finna det uteslutet att etanolen faktiskt varit det. B.B. kan ha misstagit sig. Hur och av vad lasten kontaminerats har inte klarlagts i målet. Bevisningen ger därmed lika lite stöd för att kontaminationen skett före som efter lastningen.
If har anfört att If ska ges en bevislättnad i denna del jämlikt 35 kap. 5 § RB eftersom lastningsprovet förkommit. 35 kap. 5 § RB är enligt sin ordalydelse endast tillämplig vad avser att uppskatta en inträffad skada och inte vad avser att bevisa att en skada inträffat. Visserligen kan en part enligt allmänna bevislättnadsregler ges en bevislättnad när denna har svårt att frambringa bevisning. I detta fall är det emellertid inte lättare för Rasmussen att bevisa att skadan inte inträffat under transporten än för If att bevisa att den inträffat under transporten. If hade dessutom kunnat säkra bevisning i form av lastningsprov. Att provet senare förkommit gör inte att det i detta fall finns skäl att ge If bevislättnad.
Även för det fall en bevislättnad hade givits, ger bevisningen i detta fall varken stöd för att kontaminationen skett före eller efter lastningen.
If har därmed inte visat att lasten skadats under transporten, varför käromålet ska ogillas. Det saknas vid denna bedömning anledning att pröva om det hade förelegat någon ansvarsfrihetsgrund för det fall lasten hade kontaminerats under transporten.
- - -.
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
- - -.
Svea hovrätt
If Skadeförsäkring AB överklagade i Svea hovrätt och yrkade fullt bifall till sitt käromål.
Johs. Rasmussen, Svebølle A/S överklagade i fråga om rättegångskostnader.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Mats Walberg och Anna-Karin Winroth samt tf. hovrättsassessorerna Anna-Karin Berglund och Karin Byström, referent) anförde i dom den 8 maj 2015 följande.
Hovrättens domskäl
Utredningen
Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan och samma bevisning som i tingsrätten samt utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som där.
Skadades godset under transporten?
Som tingsrätten konstaterat är det ostridigt mellan parterna att etanolen efter transporten till Heilbronn innehöll främmande partiklar och att den därmed var skadad. Den kunde därmed inte längre användas för framställning av ”Karlsson Gold”, en exklusiv vodka med potatiskaraktär. Hovrätten finner, liksom tingsrätten, inte skäl att sänka beviskravet och ge If någon bevislättnad, utan det åligger If att visa att etanolen kom till skada under transporten.
- - -.
Mot angiven bakgrund får det anses utrett att de vita partiklarna i etanolen bestod av någon sorts fett, men att detta fett inte lösts upp i etanolen. Att det rört sig om fettpartiklar stöds också av kemisten S.S:s bedömning av partiklarna. Någon annan skada på godset har inte visats.
Det är ostridigt att tankarna tidigare använts för transport av animaliskt fett. Av förhöret med Ø.M. och intyget från Tankclean framgår att tankarna rengjorts enligt de rutiner som normalt används efter det att animaliska fetter transporterats i dessa. Ø.M. har dock även uppgett att det inte går att till 100 procent garantera att alla molekyler och partiklar försvinner i en tvätt. Vid transport av etanol kan denna emellertid normalt filtreras efter transport för att avlägsna eventuellt resterande partiklar. Vissa kunder ställer dock krav på vilka produkter som tidigare får ha transporterats i tanken för att vara säkra på att deras last inte ska skadas. Transporten blir då dyrare.
Som tingsrätten angett framgår av vittnesförhören med B.B. och S.S att Kanon AB:s anläggning var utformad och hade rutiner för att säkerställa att etanolen inte förorenades där. I anläggningen processades t.ex. aldrig några produkter som skulle kunna efterlämna spår av fetter. Det lastningsprov som togs av B.B. har förkommit. Han har emellertid uppgett att om provet hade visat på något fel så hade han inte skickat iväg etanolen.
Frågan är då om If lyckats visa att etanolen skadats under transporten. Det förkomna lastningsprovet försvårar denna bedömning, men hovrätten finner inte anledning att betvivla B.B:s uppgift om att han skulle ha reagerat ifall lastningsprovet hade visat på något fel med etanolen. B.B. är utbildad kemist och har gett ett säkert intryck. Med hänsyn till vad B.B. uppgett och mot bakgrund av den övriga bevisning som redogjorts för ovan finner hovrätten därför - till skillnad mot tingsrätten - att If förmått visa att etanolen skadades under transporten.
Ska Rasmussen ansvara för skadan?
Eftersom godset skadades under transporten är utgångspunkten att Rasmussen ansvarar för skadan enligt artikel 17.1 konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR).
Rasmussen har emellertid invänt att bolaget inte bär något ansvar för skadan, i första hand eftersom Rasmussen utfört en avtalsenlig transport. Rasmussen har härvid anfört att tanken var rengjord efter normala rutiner, att något annat inte var överenskommet mellan parterna, att sådan rengöring är ändamålsenlig för etanol i vanliga fall och att anledningen till att godset betraktades som skadat var dess speciella karaktär, som inte var bekant för Rasmussen. Enligt Rasmussen ger systematiken i regleringen av ansvar och ansvarsfrihetsgrunder i artiklarna 17 och 18 CMR vid handen att transportören inte ska ansvara under dessa förhållanden och har härvid hänvisat till doktrinuttalanden.
Som hovrätten konstaterat ovan är annat inte visat än att etanolen skadats på så sätt att främmande partiklar fanns i etanolen. Dessa partiklar hade i normala fall kunnat filtreras bort, men så har inte varit möjligt i det aktuella fallet eftersom Spirits of Gold inte tillät det då etanolen var avsedd för exklusiv vodka med särskild potatissmak och ytterligare filtrering eller destillering skulle göra etanolen otjänlig för detta ändamål. Att godset överhuvudtaget är att betrakta som skadat har således att göra med dess speciella karaktär och Spirits of Golds särskilda krav. Det har inte framkommit att Spirits of Gold skulle ha upplyst Rasmussen om detta. Att godsets värde framgått av fakturor som Rasmussen torde ha fått del av innebär enligt hovrätten inte att Rasmussen borde ha insett godsets speciella karaktär.
Av utredningen framgår att Rasmussen utför en mängd transporter av olika former av etanol med bilar som tidigare använts för transport av animaliska och vegetabiliska fetter. Det rengöringsprogram som använts i nu aktuellt fall är det som normalt används efter en sådan transport för att rengöra tankarna. Något mer effektivt rengöringsprogram finns inte enligt Ø.M. och några reklamationer har inte framförts mot andra sådana transporter. Även Spirits of Gold hade utan reklamation låtit utföra tidigare etanoltransporter under dessa förutsättningar.
Av parternas avtal, inklusive fraktsedel, framkommer inte att särskilda krav ställts på transporten från beställarens, Spirits of Golds, sida. Förhöret med R.S. visar inte heller att några särskilda krav framställts innan transporten, t.ex. angående föregående last. E-postkonversationen mellan R.S. och Rasmussen tyder snarast på att det först efter den aktuella transporten ställdes krav på att fordon som transporterat animaliska produkter inte fick användas.
Rasmussen har således i enlighet med parternas avtal tillhandahållit ett transportfordon som i normalfallet är ändamålsenligt för transport av etanol och fordonets tankar hade också rengjorts i normal utsträckning inför en sådan transport. Det finns inte heller några andra omständigheter kring den nu aktuella transporten som bör ha gett Rasmussen anledning att reagera och exempelvis avråda Spirits of Gold att utnyttja det i målet aktuella transportfordonet.
Spirits of Gold är en professionell aktör och synes vara en van upphandlare av transporter. Det kan under dessa förhållanden inte läggas Rasmussen till last att Spirits of Gold inte särskilt upplysts om de olika transportlösningar som stod till buds. Av Tankcleans intyg som B.B. såg före lastning framgår tydligt att föregående transport hade innehållit animaliskt fett. Trots det stoppades inte lastningen av B.B.
Det kan i och för sig konstateras att fordonet var olämpligt för att transportera Spirits of Golds speciella etanol. Transportören kan enligt artikel 17.3 CMR inte åberopa bristfällighet hos fordonet som grund för ansvarsbefrielse. Rasmussen har dock som redogjorts för ovan förmått visa att transporten utförts i enlighet med vad parterna kommit överens om och att man saknat anledning att misstänka att fordonet var olämpligt varför det inte förelegat en skyldighet för Rasmussen att uppmärksamma beställaren på fordonets olämplighet. Vid dessa förhållanden bör, enligt hovrättens mening, regleringen i artikel 17.3 CMR inte inskränka transportörens rätt att göra gällande ansvarsfrihetsgrunderna i artikel 17.2 CMR (se Clarke, International carriage of goods by road: CMR, 6 uppl., s. 76-79 och 242, samt Fabricius, Lov om Fragtaftaler ved international vejtransport [CMR], 3 uppl., s. 308).
Enligt hovrättens mening ska med hänsyn till omständigheterna Spirits of Golds underlåtelse att upplysa Rasmussen om etanolens speciella karaktär betraktas som en sådan försummelse som innebär att transportören ska gå fri från ansvar enligt artikel 17.2 CMR.
Slutsatsen blir således att Rasmussen inte ska åläggas något ansvar för att godset skadats under transporten, utan ansvaret för skadan ska i stället falla tillbaka på beställaren. Tingsrättens dom i huvudsaken ska därmed fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer punkten 1 i tingsrättens domslut.
- - -.
Högsta domstolen
If Skadeförsäkring AB överklagade och yrkade att HD skulle bifalla dess talan.
Johs. Rasmussen, Svebølle A/S motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i att hovrätten funnit att skadan inträffat under transporten.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Peder Bjursten, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
Punkterna l och 2 motsvarar i huvudsak punkterna 1-6 i HD:s dom.
Frågeställningen i HD
I enlighet med prövningstillståndet är frågan i HD om Rasmussen kan göra gällande ansvarsbefrielse enligt regleringen i artikel 17 CMR. I målet aktualiseras särskilt frågor om tolkningen av 17.3 CMR och hur denna reglering förhåller sig till övriga stycken i artikel 17 CMR.
Rättslig reglering - huvuddrag
Mot bakgrund av den växande internationella godsbefordran på väg åren efter andra världskriget inleddes på initiativ av Internationella Privaträttsinstitutet (UNIDROIT) förhandlingar för att åstadkomma en internationell konvention med syfte att förenhetliga de frakträttsliga reglerna. Arbetet avslutades genom undertecknandet i Genève den 19 maj 1956 av konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR). Sverige tillträdde CMR 1969 och i samband därmed antogs den s.k. CMR-lagen (1969:12) och konventionstexten blev därmed gällande som svensk lag. Lagstiftningsarbetet skedde i samverkan mellan de nordiska länderna, se SOU 1966:36, Vägfraktavtalet I. Liksom Sverige har Finland valt promulgationsmetoden medan Danmark och Norge har valt att skriva egna lagar. CMR har således blivit gällande som svensk lag, medan särskilda bestämmelser avseende inrikes transporter återfinns i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport (vägtransportlagen) som i huvudsak har samma uppbyggnad som CMR och ledning för tolkningen av bestämmelserna i CMR kan således också hämtas från uttalanden i förarbeten och andra rättskällor till vägtransportlagen (SOU 1972:24, Vägfraktavtalet II och prop. 1974:33). I enlighet med prövningstillståndet är utgångspunkten för HD:s bedömning att den i målet aktuella skadan har skett under den tid då Rasmussen haft ansvar för godset. Av artikel 3 CMR framgår att Rasmussen ansvarar för dem som han anlitat för befordringen och fraktförarens ansvar regleras i artikel 17 CMR.
Enligt artikel 17 första stycket (17.1) CMR är fraktföraren ansvarig för skada som inträffar under transporten. I doktrinen har framställts olika uppfattningar om punkten innebär strikt ansvar eller culpaansvar med omvänd bevisbörda, se exempelvis Schelin, Lastskadeansvaret, Stockholm 2015, s. 23 ff. och U. Fabricius, Lov om Fragtaftaler ved international vejtransport, 3. udgave, s. 243 ff. Oavsett synsätt kan konstateras att det enligt huvudregeln vilar ett stort ansvar på fraktföraren under ansvarsperioden. Enligt artikel 17.2 är fraktföraren fri från ansvar under vissa uppräknade mer generella förhållanden. Denne har bevisbördan för att dessa omständigheter föreligger (artikel 18.1). Enligt 17.3 kan inte fraktföraren åberopa ansvarsbefrielse vid bristfällighet hos fordonet. I 17.4 anges vissa risker som är förbundna med särskilt uppräknande förhållanden och som kan innebära ansvarsbefrielse. Fraktföraren har då viss bevislättnad. Det är tillräckligt att denne visar att skadan kan härröra från en eller flera av de särskilda riskerna med följden att skadan ska antas härröra därav. Motparten har rätt att föra motbevisning (artikel 18.2). Strängare beviskrav gäller för fraktföraren när fordonet är utrustat med särskild utrustning för att skydda godset (artikel 18.4). I I7.5 finns regler om fördelning vid samverkande orsaker.
Grunder för ansvarsfrihet
Som framkommit ovan finns i artikel 17 CMR två möjligheter för fraktföraren att undgå ansvar enligt 17.1. De generella grunderna (17.2) och de särskilda grunderna för ansvarsfrihet (17.4). Artikel 17.2 anger fyra omständigheter som kan ge fraktföraren befrielse från ansvar. Det krävs kausalitet mellan omständighet och skada och bevisbördan ligger på fraktföraren (18.1). De fyra omständigheterna som anges i 17.2 är fel eller försummelse av den berättigade, instruktioner från den berättigade som inte har föranletts av fraktförarens fel eller försummelse, godsets bristfälliga beskaffenhet, och force majeure-liknande händelser. Ansvarsfrihet genom anvisningar av den berättigade kan åberopas av fraktföraren utan att det föreligger fel eller försummelse på den berättigades sida. Det ska finnas orsaksamband mellan anvisningen och skadan och det får inte bero på fraktförarens fel eller försummelse att anvisningen gavs. Den tredje omständigheten rör bristfällighet hos godset - som att godset är av en viss kvalitet, som gör att det är mer utsatt för skada än vad som normalt gäller för sådant gods.
Rasmussen har som grund för bestridandet bl.a. angett att skadan härrör från den särskilda risk som är förbunden med godsets beskaffenhet. Det finns därför anledning att närmare beröra skillnaden mellan ”godsets bristfälliga beskaffenhet” enligt 17.2 och den särskilda ansvarsfrihetsgrunden i 17.4 d) som behandlar fall som härrör av den särskilda risk som är förbunden med ”sådan beskaffenhet hos visst slag av gods som medför att godset är särskilt utsatt för fara att skadas”. Som angetts tidigare avser 17.2 ett egentligt fel i det skadade godset i fråga - som att godset är av en viss kvalitet, som gör att det är mer utsatt för skada än vad som normalt gäller för sådant gods medan 17.4 d) behandlar egenskaper som generellt är karaktäristiska för allt gods av samma slag, se exempelvis Hill & Messent, CMR, 2nd edition, 1995 s. 112. Uppräkningen av fall då 17.4 d) kan vara tillämplig är inte uttömmande, vilket framgår av uttrycket ”i synnerhet”, jfr K.H. Thume, Kommentar zur CMR, Frankfurt a M, 2007 s. 437 f. HD har ingen annan uppfattning i denna fråga.
Bristfällighet hos fordonet
Enligt 17.3 CMR kan inte fraktföraren till befrielse från ansvarighet åberopa vare sig bristfällighet hos det fordon son används för befordringen eller fel eller försummelse av den från vilken fraktföraren kan ha hyrt fordonet eller av dennes folk. En avgörande fråga i målet är om 17.3 mot bakgrund av lydelse och placering innebär att möjligheterna till att åberopa ansvarsfrihet enligt 17.2 inskränks eller om denna, såsom hovrätten funnit, kvarstår i vissa fall. Någon ledning finns inte att hämta i ovan (punkten 4) redovisade förarbeten. Vid utarbetandet av CMR tjänade som förebild särskilt de enhetliga rättsreglerna för avtal om internationell transport av gods på järnväg (CIM) sådan texten förelåg efter 1952 års revision. Det kan konstateras att CIM saknar motsvarighet till 17.3 CMR. I förarbeten och doktrin framskymtar att en anledning till att 17.3 inarbetades i CMR-texten var de olika synsätt som konventionsländerna hade beträffande innebörden av begreppet force majeure och att bestämmelsen i 17.3 avsåg att klargöra att från force majeure skulle uteslutas fall då skadan berott på bristfällighet hos fordonet, se SOU 1966:36, Vägfraktavtalet I, s. 59, sista stycket, jfr K.F. Haak, The Liability of the Carrier under the CMR, Haag 1986, s. 150-152.
En avgörande fråga i sammanhanget är vad som avses med bristfällighet hos fordonet. Inom sjörätten finns en plikt för transportören att ta till vara lastägarens intressen och transportören ska se till att fartyget är sjövärdigt i vilket begrepp även innefattas att skeppet är i lämpligt skick att frakta den aktuella lasten (lastvärdigt). Någon direkt motsvarighet till sjövärdighetsbegreppet finns inte beträffande ickemaritima transportslag, se exempelvis S. O. Johansson, An Outline of Transport Law, Stockholm 2014 s. 87 f. I praxis och doktrin återfinns ett spann från att bristfällighet hos fordonet endast avser de tekniska och mekaniska felen (Herber/Piper, CMR, München, 1996, s. 298-300) till att även ett orent fordon som därmed varit olämpligt för transport av (känsligt) gods ska anses som bristfälligt fordon enligt 17.3 (Österrikiska rättsfallet OHG Wien, 21.2.1996 [3 Ob 2006/96]). Däremellan synes emellertid i doktrin finnas en relativt stor enighet om hur begreppet bristfällighet hos fordon bör tolkas när fordonet i fråga i sig inte har uppvisat några tekniska brister utan i stället inte har varit i det skick som faktiskt krävdes för att frakta det aktuella godset.
Clarke förespråkar att sjövärdighetsbegreppet inom sjörätten ska gälla på motsvarande vis även för CMR-transporter och fastslår samtidigt att an unsuitable vehicle is a defective vehicle only if its unsuitability is a breach of contract by the carrier. M. Clarke, International Carriage of Goods by Road, 6th edition 2014 s. 240-242. Thume menar att begreppet bristfällighet hos fordonet bör tolkas vitt men anser också att det ankommer på vad parterna har avtalat beträffande den enskilda transporten och understryker att fraktförarens fordon åtminstone inte ska vara helt olämpligt för den avtalade godsbefordran, K.H Thume, Kommentar zur CMR, Frankfurt a M, 2007 s. 415-417. Fabricius föreslår att den aktuella frågan i det konkreta fallet ska besvaras av avtalet mellan parterna och branschpraxis m.m., U. Fabricius, Lov om Fragtaftaler, 3 uppl. 2005, s. 308, se även K.F. Haak, The Liability of the Carrier under the CMR, Haag 1986, s. 152 andra stycket och Hill & Messent, CMR, 2nd edition, 1995, s. 125-128.
Någon särskild regel om vem av den berättigade och fraktföraren som har bevisbördan beträffande omständighet som behandlas i 17.3 återfinns inte i artikel 18 CMR. I stället bör sedvanliga regler om bevisbördans placering i tvistemål gälla, jfr M. Clarke, International Carriage of Goods by Road, 6th edition 2014, s. 241.
Sammanfattning
Fraktföraren har enligt artikel 17 närmast ett strikt ansvar för förlust eller minskning och skador på godset under ansvarsperioden. Detta gäller också för dröjsmål (17.1). Fraktföraren är emellertid fri från ansvar i vissa fall, dels enligt de generella ansvarsfrihetsgrunderna (17.2) och dels vid vissa särskilda omständigheter (17.4). De senare fallen kan inte åberopas vid dröjsmål. Fraktföraren har att bevisa att någon av omständigheterna i 17.2 föreligger och att det finns orsakssamband mellan omständigheten och den uppkomna skadan (18.1). För de särskilda grunderna i 17.4 gäller ett presumtionsansvar (18.2). Särskilda beviskrav gäller vid omständigheter enligt 17.4 d) när befordringen skett med fordon som är utrustat med särskild anordning för att skydda godset (18.4). Särskilda beviskrav gäller också i vissa övriga fall, se artikel 18.3 och 18.5. I artikel 17.3 finns bestämmelser om bristfällighet hos fordonet. Dessa får enligt HD anses ha följande innebörd. Vid mekaniska och tekniska fel hos fordonet kan inte fraktföraren åberopa någon av ansvarsfrihetsgrunderna i artikel 17.2. Om fordonet i fråga inte har uppvisat några tekniska brister utan bristfälligheten hos fordonet i stället har inneburit att fordonet inte har varit i det skick som faktiskt krävdes för att frakta det aktuella godset ska frågan om bestämmelsen i 17.3 inskränker fraktförarens rätt att åberopa ansvarsbefrielse enligt 17.2 i det konkreta fallet besvaras av vad som visats genom avtalet mellan parterna. Som tolkningsdata kan då även bli fråga om att beakta branschpraxis m.m. Den berättigade har bevisbördan för att omständighet enligt 17.3 föreligger.
Bedömningen i detta fall
Enligt det meddelade prövningstillståndet har HD att utgå från att godset varit skadat och att skadan skett under ansvarsperioden. Utredningen ger vid handen att den aktuella etanolen varit av speciell karaktär eftersom den varit avsedd för exklusiv vodka med potatissmak. R.S:s och även i viss mån S.S:s uppgifter tyder närmast på att man inte ens på Spirits of Gold, innan den i målet aktuella händelsen, var helt införstådd med den särskilda känsligheten hos etanolen i fråga. Rasmussen har visat att den aktuella etanolen varit av sådan känslig kvalitet som gjort den mer utsatt för skada än vad som normalt gäller för etanol, i vilket normalfall skadan hade kunnat repareras genom filtrering eller omdestillering. Det finns ett orsakssamband mellan etanolens känslighet och skadan. Rasmussen kan således åberopa ansvarsbefrielse enligt 17.2. Frågan är då om If Skadeförsäkring visat att regleringen i artikel 17.3 inskränker Rasmussens rätt. Det har inte påståtts något tekniskt fel. Fordonet har följaktligen varit lastat med animaliskt fett vid den föregående transporten och fordonet har mot bakgrund av att skada uppkommit inte varit i det skick som faktiskt krävdes för att frakta den aktuella etanolen. Det är inte visat att tankarna inte har varit tillräckligt rena för transport av etanol i enlighet med gällande branschpraxis. Av avtalet framkommer inte heller att några särskilda krav ställts på den aktuella transporten. Sammantaget kan inte If Skadeförsäkring anses ha visat att fordonet varit bristfälligt på sådant sätt att Rasmussen ska anses ha brutit mot transportavtalet.
Slutsats
Av utredningen har framgått att den aktuella etanolen varit av sådan känslig kvalitet som gjort den mer utsatt för skada än vad som normalt gäller för etanol. Det är inte visat i målet att fordonet varit bristfälligt på sådant sätt att Rasmussen ska anses ha brutit mot transportavtalet. Rasmussen kan därför åberopa ansvarsbefrielse enligt artikel 17.2 CMR. Hovrättens domslut ska således fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Johnny Herre, Svante O. Johansson, referent, och Lars Edlund) meddelade den 14 juni 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Spirits of Gold AB marknadsför och säljer spritdrycker. Bolaget genomförde under bl.a. säsongen 2011 en kampanj med en exklusiv vodka under varumärket Karlsson’s Gold. För detta ändamål destillerade Kanon AB i Åkers styckebruk etanol av utvald färskpotatis från Bjärehalvön. Etanolen skulle senare i omgångar transporteras till olika företag i Europa.
Målet gäller en transport från Sverige till Tyskland av den specialtillverkade etanolen. För den aktuella transporten ingick Spirits of Gold i januari 2012 ett internationellt vägtransportavtal med Johs. Rasmussen, Svebølle A/S. Vid ankomsten till mottagaren i Heilbronn visade det sig att etanolen innehöll främmande partiklar. Hela sändningen betraktades som en totalförlust.
If Skadeförsäkring AB - som efter att ha betalat ersättning för den förlorade etanolen har tagit över Spirits of Golds krav - väckte talan mot Rasmussen med yrkande om att Rasmussen skulle utge ersättning för etanolen. Som grund för talan åberopade If Skadeförsäkring att etanolen hade skadats under transporten och att Rasmussen som transportör hade ansvar för det inträffade.
Rasmussen bestred försäkringsbolagets talan, i första hand på den grunden att skadan inte hade uppkommit under den för transporten gällande ansvarsperioden. I andra hand angav Rasmussen att fordonets tankar hade gjorts rena i enlighet med normala rutiner och att annat inte hade avtalats, varför något avtalsbrott från transportörens sida inte förelåg. Slutligen anförde Rasmussen att skadan härrörde från de särskilda risker som är förbundna med godsets beskaffenhet och brister i avsändarens kontroll i samband med handhavandet och lastningen av godset.
Tingsrätten ogillade försäkringsbolagets talan med hänvisning till att det inte hade visats att skadan uppkommit under ansvarsperioden.
Till skillnad från tingsrätten har hovrätten funnit att skadan uppkom under ansvarsperioden. Hovrätten har emellertid ansett dels att Spirits of Golds underlåtelse att upplysa Rasmussen om etanolens speciella karaktär ska betraktas som en sådan försummelse som medför att transportören är fri från ansvar, dels att det inte förelåg en sådan bristfällighet hos fordonet att det påverkade transportörens ansvarsfrihet. Hovrätten har därför fastställt tingsrättens domslut.
HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i att hovrätten funnit att skadan inträffat under transporten.
Vad som är utrett i de hänseenden som HD har att pröva
Den transporterade etanolen skulle användas för tillverkning av en exklusiv vodka med särskild potatissmak. Fordonets föregående last hade utgjorts av animaliska fetter. Genom hovrättens dom är fastslaget att etanolen under transporten kontaminerades av fettrester i tankarna och inte kunde användas för det avsedda ändamålet.
Före lastning av etanolen lät Rasmussen rengöra den trailer, inklusive tre tankar, som skulle användas för transporten. Tvättprogrammet var detsamma som vid alla Rasmussens etanoltransporter, också de som hade utförts för Spirits of Gold. Några reklamationer hade inte förekommit i samband med dessa transporter. Av utredningen framgår att Rasmussens rutiner inte avvek från hur andra transportörer hanterar transporter av etanol. Att den föregående lasten hade utgjorts av animaliska fetter redovisades i det tvättbevis som Rasmussen företedde vid lastningen på Kanon AB.
Någon mer preciserad skriftlig uppgift om vilken typ av gods det var fråga om eller hur etanolen skulle hanteras har såvitt framgår av utredningen inte lämnats före transporten. Av de uppgifter som lämnades i transportinstruktionen framgår endast den FN-kod som identifierar farliga ämnen och produkter, vilket i det här fallet var det brandfarliga ämnet etanol. Vidare angavs i fraktsedeln att det var fråga om ”Potato Ethanol”. Av dessa uppgifter går det inte att dra någon annan slutsats än att det var fråga om etanol med de egenskaper som denna produkt normalt har.
Inte heller ger den muntliga bevisningen något vägande stöd för att Rasmussen skulle ha fått besked om etanolens känslighet före transporten. En anställd hos Spirits of Gold, R.S., har visserligen sagt sig ha en minnesbild av att hon i något skede talat om för Rasmussen att animaliskt fett inte fick förekomma i tankarna. Men det intryck som förhöret med henne i sin helhet ger är att hon har framhållit att tankarna skulle rengöras så att de inte innehöll några föroreningar. Att hon på ett för Rasmussen uppfattbart sätt skulle ha ställt mer långtgående krav än så kan inte läggas in i hennes berättelse. Mot vad R.S. har uppgett talar också det faktum att hon efter den inträffade skadan lämnade skriftligt besked om etanolens speciella karaktär och ställde krav på att animaliska fetter inte fick ha transporterats i tankarna.
Sammantaget ger utredningen stöd för att Rasmussen före transporten inte har fått besked om att det rörde sig om en etanol för vilken särskilda transportförutsättningar gällde. Inte heller har Rasmussen haft anledning att misstänka att det förhöll sig så. Först efter det att skadan hade inträffat fick Rasmussen kunskap om den föreliggande skaderisken.
Den rättsliga regleringen
Sverige tillträdde år 1969 konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR, SÖ 1969:23). Konventionstexten blev genom den s.k. CMR-lagen (1969:12) gällande som svensk lag utan transformering.
Det framgår av artikel 1 CMR att konventionen är tillämplig på varje avtal om godsbefordran på väg mot ersättning, om orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten, som de har angetts i avtalet, är belägna i skilda stater, varav åtminstone den ena finns i en fördragsslutande stat. Konventionen är alltså tillämplig i detta fall.
CMR tillhandahåller ett system av regler rörande bl.a. fraktförarens, dvs. transportörens, ansvar. Reglerna är enligt artikel 41 tvingande. Parterna kan alltså inte genom avtal avvika från vad som föreskrivs i dessa. Däremot står det parterna fritt att själva avtala om vilket fordon som ska användas, hur fordonet ska vara beskaffat och hur transporten närmare ska utföras.
Konventionens tvingande transportöransvar innebär i här relevanta delar följande. Av artikel 17.1 CMR följer att transportören är ansvarig för skada, förlust eller dröjsmål som inträffar under tiden mellan godsets mottagande till befordran och dess utlämnande.
Transportören är dock enligt artikel 17.2 CMR fri från ansvar om skadan, förlusten eller dröjsmålet har orsakats av någon av fyra anvarsfrihetsgrunder. Den första är fel eller försummelse av den berättigade (felundantaget). Den andra avser en sådan anvisning från denne som inte har föranletts av transportörens fel eller försummelse (anvisningsundantaget). Den tredje grunden som kan åberopas av transportören är godsets bristfälliga beskaffenhet (godsundantaget). Slutligen kan transportören till sitt fredande åberopa ett förhållande, som denne inte har kunnat undvika och vars följder han inte har kunnat förebygga (force majeure-undantaget).
Transportören kan enligt artikel 17.3 CMR inte till befrielse från ansvar åberopa vare sig bristfällighet hos det fordon som han använder för befordringen eller fel eller försummelse av den från vilken han kan ha hyrt fordonet eller av dennes folk.
Slutligen är transportören fri från ansvar enligt artikel 17.4 CMR om förlusten härrör av den särskilda risk som är förbunden med ett eller flera av i denna bestämmelse uppräknade förhållanden, bl.a. risker som rör handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset som ombesörjts av avsändaren (punkten c) och risker som rör sådan beskaffenhet hos visst slag av gods som medför att godset är särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas (punkten d).
Bevisbördan beträffande olika förhållanden regleras i vissa avseenden i artikel 18 CMR. Av denna artikel framgår bl.a. att transportören är bevisskyldig för att skadan eller förlusten orsakats av en omständighet som anges i artikel 17.2. Vad som närmare bestämt ligger i detta är i viss mån osäkert, men det står klart att beviskravet för de särskilda undantagen i artikel 17.4 är något lägre än det krav som gäller för omständigheter enligt artikel 17.2. I övrigt får nationell rätt tillämpas för att fastställa de bevisrättsliga frågorna (jfr Malcolm A. Clarke, International Carriage of Goods by Road: CMR, 6 ed. 2014, s. 213 f. samt Andrew Messent och David A. Glass, CMR: Contracts for the International Carriage of Goods by Road, 3 ed. 2000, para 6.112-6.114).
Frågor i HD
Genom det meddelade prövningstillståndet är det klart att Rasmussen enligt artikel 17.1 CMR ansvarar för den skada på godset som uppstod till följd av att etanolen inte kunde användas för det avsedda ändamålet. Huvudfrågan i HD är därmed om Rasmussen ändå kan undgå ansvar på grund av bestämmelserna i artiklarna 17.2-17.4 CMR.
Såsom målet föreligger i HD är det av omedelbar betydelse för den nämnda frågan hur artikel 17.3 CMR ska uppfattas i förhållande till artiklarna 17.2 och 17.4. Det ligger närmast till hands att först pröva om vad som har orsakat skadan - fettrester i tankarna - utgör en sådan bristfällighet hos det aktuella fordonet att det enligt artikel 17.3 utesluter ansvarsfrihet. Den frågan rymmer två delspörsmål. Det första är om ett fordons bristande lämplighet för avsedd transport omfattas av artikeln. Om så är fallet uppkommer frågan ifall det fordon som användes för etanoltransporten var bristfälligt i artikelns mening till följd av den föregående transporten av animaliska fetter.
Om artikel 17.3 CMR inte utesluter en tillämpning av artikel 17.2, uppkommer rörande den senare artikeln till en början frågan ifall en underlåten instruktion från den berättigade över huvud taget kan utgöra en för transportören ansvarsbefriande anvisning i artikelns mening. Om så är fallet, dvs. att även en underlåten upplysning kan omfattas av anvisningsundantaget, leder det till en prövning av Rasmussens påstående att Spirits of Golds underlåtenhet att upplysa om den aktuella etanolens känsliga karaktär medför att ansvaret för förlusten ligger på Spirits of Gold och inte på Rasmussen. Leder inte anvisningsundantaget till ansvarsfrihet för Rasmussen uppkommer frågan om felundantaget kan få sådan verkan.
Skulle ansvarsfrihet inte föreligga enligt artikel 17.2 CMR uppkommer frågan om ansvarsfrihet kan föreligga enligt artikel 17.4 c) och d) (se p. 19).
Tolkning av CMR
När CMR utarbetades uttrycktes en önskan om internationell enhetlighet i rättstillämpningen. Konventionen ska därför inte tolkas i ljuset av nationella allmänna förmögenhetsrättsliga principer. I stället ska tolkningen så troget som möjligt följa konventionens systematik och uppbyggnad samt göras med beaktande av dess förarbeten.
Regelverket i CMR är ett sammansatt och komplicerat ansvarssystem. Ett stort antal olika faktorer ska beaktas. Vissa faktorer verkar till förmån för transportören medan andra ger lastägaren vissa fördelar. Tillsammans åstadkommer reglerna en rimlig riskfördelning beträffande de skador och förluster som kan uppkomma vid en transport på väg. En utgångspunkt för tolkningen av konventionen är att den avsedda riskfördelningen ska upprätthållas.
Hur man i konventioner rörande andra transportsätt har löst en viss fråga kan också vara av betydelse. Om lösningen är densamma i flera konventioner och därför anses utgöra en allmän transporträttslig princip, så kan den bilda utgångspunkt även för tolkningen av en konvention som inte uttryckligen reglerar frågan. En sådan tillämpning förefaller också naturlig med tanke på att en transport i dag ofta utförs med flera slags transportmedel.
Eftersom tillämpningen och tolkningen av CMR sker enbart vid nationella domstolar, är nationell rättspraxis från konventionsstaterna av stor betydelse vid tillämpning och tolkning av CMR. Det kan dock konstateras att rättspraxis från nationella domstolar inte alltid är enhetlig och konsistent (se t.ex. Robert Wijffels, Legal Interpretation of CMR: the Continental Viewpoint, i European Transport Law 1976, s. 207 ff. och Ernest Krings, CMR: Examen de la jurisprudence des Cours de Cassation de France et de Belgique, et du Hoge Raad des Pays-Bas (Ière partie), ULR 1999, s. 140 ff.).
Slutligen kan domstolarna vid tolkning av en konvention använda den juridiska litteraturen från olika länder (se ”Vikingstad” NJA 2007 s. 879 och ”Akzo Nobel” NJA 2014 s. 425). Framträder en allmän mening bör denna typiskt sett följas. Och skulle olika åsikter komma till uttryck, hindrar det inte att en diskussion i litteraturen kan ange ramar och riktning för tolkningen liksom goda argument för och emot olika tolkningsalternativ. Om en viss författare har en etablerad internationell auktoritet kan också det vara att beakta.
Det finns anledning att tillfoga, att det sagda inte hindrar att bedömningen av en fråga som inte regleras i konventionen kan göras med utgångspunkt i nationell rätt. Vad som följer av konventionen kan dock få sin betydelse på det sättet, att en utfyllande tolkning av transportavtalet bör ske med beaktande av konventionsregleringens syfte och de generella principer som får anses komma till uttryck i konventionen.
Artikel 17.3 CMR omfattar också fordonets lämplighet för transport av godset
I artikel 17.3 CMR anges en grundläggande förutsättning för att ansvarsfrihetsgrunderna i artikel 17.2 ska kunna tillämpas. Således föreskrivs där att bristfälligheter i det fordon som används för transporten inte får åberopas till befrielse från ansvar. Denna kvalifikationsregel och dess rätta innebörd är kanske den mest omdiskuterade i rättslitteraturen rörande CMR.
Det är helt klart att den angivna regeln tar sikte på fordonets skick i teknisk mening, såsom växlar, framdrivningsmekanik och liknande. Detsamma måste anses gälla även fordonets ändamålsenlighet för den sträcka som ska köras, t.ex. att det finns drivmedel i tillräcklig omfattning. Den fråga som det råder störst oenighet om är huruvida fordonet också ska vara lämpligt för transport av just det gods som avtalet omfattar.
Beträffande frågan om fordonet ska vara lämpligt för den avtalade transporten kan inledningsvis noteras att man inom sjörätten laborerar med ett sjövärdighetsbegrepp. Detta omfattar sjövärdighet i teknisk mening, resevärdighet och lastvärdighet. Inom lufträtten är däremot luftvärdighetsbegreppet i allmänhet inskränkt till luftfartygets skick i teknisk mening. Någon närmare ledning för landtransporternas del kan därför knappast dras från dessa transportslag; det blir för vägtransporternas del i stället att tolka artikel 17.3 CMR (jfr Svante O. Johansson, An outline of transport law, 2 ed. 2014, s. 88).
Ordalydelsen av artikel 17.3 CMR ger närmast vid handen att alla slags bristfälligheter omfattas, således även att fordonet är olämpligt för transport av en viss avtalad last. Förarbetena till konventionen ger ingen ledning i denna fråga och talar alltså inte emot en sådan tolkning.
I rättspraxis är det svårt att finna någon entydig linje rörande tillämpningen av artikel 17.3 CMR. Det kan dock konstateras att det förekommer klara uttalanden från olika domstolar i länder anslutna till konventionen om att artikeln ska tolkas så att den omfattar också att fordonet är olämpligt för den avtalade transporten (se de österrikiska avgörandena OGH 21.2.1996, 3 Ob 2006/96p, TranspR 1996 s. 422 och OGH 13.2.2003, 8 Ob 2148/02a, TranspR 2003 s. 311, samt de franska avgörandena Amiens 28.11.74, Bull. Transp. 1975 s. 23 och Cour Cass., 22.2.94, ETL 1994 s. 669).
Inom den juridiska litteraturen finns det olika åsikter om tillämpningsområdet för artikel 17.3 CMR. Den övervägande meningen förefaller dock vara att bestämmelsen ska ges en vid innebörd (se Helga Jesser, Frachtführerhaftung nach der CMR, 1992, s. 52; Jürgen Basedow, Münchener Kommentar zum Handelsgesetzbuch, 1996, Band 7, §§ 407-619, Transportrecht, CMR Art. 17 Rn. 50; Clarke, a.a., s. 242; Messent och Glass, a.a., para 5.57; Hans Jacob Bull, Innføring i veifraktrett, 2 utg. 1996, s. 83; Karl-Heinz Thume, Kommentar zur CMR, 3 Aufl. 2013, Art. 17 Rn. 113 f. samt Robert Loewe, Commentary on the Convention of 19 May 1956 on the Contract for the Carriage of Goods by Road, i ETL 1976, para 155; jfr René Rodière, Le CMR, i Bull. Transp. 1974, s. 280; Krijn F. Haak, The Liability of the Carrier under the CMR, 1986, s. 152; Rolf Herber och Henning Piper, CMR: Internationales Straßentransportrecht, 1996, Art. 17 Rn. 85 samt Ulla Fabricius, Lov om fragtaftaler, 3 uppl. 2005, s. 308 f.).
Konventionens syfte att uppnå ett enhetligt ansvarssystem för internationella transporter (se p. 25) främjas också av att ansvarsfrågorna avgörs inom ramen för konventionen när dess ordalydelse ger utrymme för detta. Det innebär att konventionen inte ska tolkas inskränkande utan ges en vid tillämpning när ordalydelsen så tillåter.
Sammantaget talar därför övervägande skäl för att artikel 17.3 CMR ska uppfattas på så sätt, att den omfattar också den situationen att fordonet är olämpligt för transport av det gods som parterna har avtalat om. Det leder till frågan om fordonet ska anses ha varit bristfälligt med avseende på transporten av etanolen.
Fordonet var i detta fall inte bristfälligt i den mening som avses i artikel 17.3 CMR
Vad som avgör om ett fordon är bristfälligt anges inte i artikel 17.3 CMR. Oavsett om man förespråkar en bred eller en inskränkt tolkning av konventionen, så råder det emellertid i stort sett enighet om att den frågan ska avgöras mot bakgrund av vad parterna har kommit överens om angående transporten. För att ett fordon ska betraktas som bristfälligt krävs alltså att detta i någon mening avviker från vad som följer av transportavtalet (se t.ex. Basedow, a.a., Art. 17 Rn. 50; Clarke, a.a., s. 242; Messent och Glass, a.a., para 6.57 samt Thume, a.a., Art. 17 Rn. 115).
Utredningen ger inte tillräckligt stöd för att Rasmussen före transportavtalets ingående skulle ha fått besked om att det rörde sig om en etanol för vilken särskilda transportförutsättningar gällde (jfr p. 12). Det har inte anförts några omständigheter som tyder på att sådana förutsättningar skulle ha kunnat vara underförstådda, och inte heller har det förebringats något stöd för att det i branschen finns internationell sedvana av betydelse för avtalsinnehållet i det aktuella hänseendet.
Under angivna förhållanden kan det mellan Spirits of Gold och Rasmussen inte anses ha avtalats att fordonet skulle rengöras på något annat sätt än som var brukligt för etanoltransporter och som skedde i det aktuella fallet. Inte heller kan det anses ha varit avtalat att fordonet inte fick ha transporterat visst gods tidigare. I stället innebär transportavtalet att det var nog att gängse rutiner för transport av etanol följdes för att kravet på lämpligt fordon skulle vara uppfyllt.
Slutsatsen blir följaktligen att fordonet inte var bristfälligt i förhållande till vad som följer av transportavtalet. Artikel 17.3 CMR är därmed inte tillämplig i det aktuella fallet. Det leder till frågan om Rasmussen är fri från ansvar enligt artikel 17.2.
Betydelsen av en utebliven eller ofullständig anvisning
I artikel 17.2 CMR behandlas alltså ett antal ansvarsundantag för transportören (se p. 17). De undantag som är av störst intresse här är att skadan eller förlusten har orsakats av fel eller försummelse av den berättigade (felundantaget) respektive av en anvisning från denne (anvisningsundantaget).
En anvisning kan vara felaktig, oklar eller opreciserad. En första förutsättning för att transportören ska gå fri från ansvar är då att det finns ett samband mellan bristen i anvisningen och skadan, förlusten eller dröjsmålet. Frågan är emellertid om det också krävs fel eller försummelse på den berättigades sida, eller om bristen i anvisningen i sig är tillräcklig för transportörens ansvarsfrihet. Det beror på förhållandet mellan anvisningsundantaget och felundantaget.
En situation som täcks av båda undantagens ordalydelse är att den felaktiga eller ofullständiga anvisningen har lämnats med vetskap om att den är felaktig eller ofullständig. Skulle den berättigade däremot vara aktsamt ovetande om det felaktiga förhållandet - den lämnade uppgiften har t.ex. kommit från en källa som normalt är tillförlitlig - kan anvisningsundantaget få självständig betydelse.
Det naturliga är att låta anvisningsundantaget omfatta sådana situationer, där en anvisning fordras för att transportören ska kunna undvika en närliggande skaderisk som denne annars skulle stå faran för. Om den berättigade då inte har lämnat någon instruktion - eller om den instruktion som har lämnats var oriktig, ofullständig eller oklar - så går transportören fri från ansvar för skada till följd av att risken realiseras. Ställning behöver då inte tas till om fel eller försummelse föreligger på den berättigades sida. Ett sådant synsätt får anses förenligt med hur ansvarsundantagen har uppfattats i rättspraxis (se Messent och Glass, a.a., para 6.20 samt Bull, a.a., s. 82).
En transportör kan alltså under vissa förutsättningar befrias från ansvar på grund av en utebliven eller ofullständig anvisning om transportens genomförande, även om underlåtelsen inte är att anse som fel eller försummelse på den berättigades sida.
Ansvar föreligger inte i detta fall
Den aktuella etanolens speciella karaktär ställde krav på särskilda transportförutsättningar. Närmare bestämt fick den inte transporteras i tankar som tidigare hade innehållit animaliska fetter, eftersom det kunde leda till att etanolen inte gick att använda för sitt avsedda ändamål. Det får anses vara klarlagt att åtminstone när den omedelbart föregående transporten har innehållit sådana fetter, så är skaderisken så stor att den måste bedömas som närliggande.
För att undvika den inträffade skadan skulle Rasmussen ha behövt kunskap om att etanolen var av speciell karaktär och krävde särskilda transportförutsättningar. Som redan har framhållits (se p. 12) ger utredningen stöd för att Rasmussen före transportens genomförande inte har fått besked om eller haft anledning att misstänka att det rörde sig om en etanol för vilken särskilda transportförutsättningar gällde.
Av det anförda följer att anvisningsundantaget i artikel 17.2 CMR är tillämpligt på så sätt att Rasmussen inte svarar för att etanolen skadades under transporten. Det saknas därmed anledning att ta ställning till om andra ansvarsfrihetsgrunder i artikel 17 är tillämpliga.
Med det anförda är inte sagt att Rasmussen - för det fall att Spirits of Gold efter transportavtalets ingående men före transportens genomförande hade ställt särskilda krav när det gäller transportförutsättningarna - skulle ha varit skyldigt att på i övrigt oförändrade avtalsvillkor tillhandahålla ett fordon särskilt anpassat för transporten. Det saknas emellertid anledning att i detta sammanhang ta ställning till vad som då skulle ha gällt.
Slutsats
Eftersom Rasmussen inte är ansvarigt för den förlust som uppkom genom att etanolen kontaminerades under transporten ska hovrättens domslut fastställas.
- - -.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 14 juni 2016.
Mål nr: T 2934-15.
Lagrum: 1 § lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg; artiklarna 17 och 18 i konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, CMR (SÖ 1969:23).