NJA 2007 s. 879

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Johan Levander) anförde följande i dom den 3 oktober 2002.

Yrkanden m.m.

If Skadeförsäkring AB (If) har yrkat att Vikingstad Åkeri AB (Vikingstad) skall förpliktas att till If betala 94 600 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 23 september 1997 till dess betalning sker.

Vikingstad har bestritt käromålet men vitsordat det omstämda kapitalbeloppet och räntan som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

If har som grund för sin talan åberopat följande: Vikingstad har av oaktsamhet orsakat skada hos rederiet Polish Baltic Shipping Co (rederiet). Då Lars O Andersson Olje AB (LOAB) ansvarar för anlitade självständiga företagares vållande har LOAB ådragit sig skadeståndsskyldighet och ersatt rederiet för skadorna. If har som försäkringsgivare åt LOAB utgett försäkringsersättning till bolaget. Enligt försäkringsavtalet har därigenom If övertagit LOAB:s rätt att kräva ersättning av Vikingstad.

Vikingstad har som grund för sitt bestridande åberopat i första hand att en eventuell fordran är preskriberad och i andra hand att bolaget som fraktförare inte bär ansvar för den typ av skada som görs gällande.

If har som utveckling av sin talan anfört följande: Vikingstads oaktsamhet har bestått av att bolaget inte följt LOAB:s lämnade blandningsinstruktioner vid blandning och leverans av olja. Detta ledde till att oljan fick en felaktig blandning av tjockolja och tunnolja, vilket medförde en felaktig viskositet. Vikingstad har levererat den felaktiga oljeprodukten till färjan MS Rogalin vid två tillfällen - den 26 februari och den 1 mars 1996. Färjan ägs av rederiet. Oljan orsakade skada på MS Rogalins maskin genom att värmen i maskinen blev för hög. Genom att Vikingstad av vårdslöshet orsakat rederiet denna produktskada har bolaget ett utomobligatoriskt ansvar enligt skadeståndslagen. Därav följer att en 10-årig preskriptionstid gäller. Preskription har således inte inträtt. För att lagen (1974:610) om inrikes vägtransport (VTL) skall kunna tillämpas förutsätts att det rör sig om ett fraktavtal och att skadeståndsanspråket omfattas av lagen. I förevarande fall grundar sig talan på att LOAB ådragit sig en skadeståndsskyldighet gentemot rederiet för att Vikingstad orsakat en produktskada hos rederiet. Mellan rederiet och Vikingstad finns inget fraktavtal och VTL är därför inte tillämplig. Parternas avtal tillkom enligt följande. LOAB och Vikingstad träffade ett avtal om lastning, transport och lossning av olja till färjan MS Rogalin. Beställningen gick till så att rederiet skickade order till LOAB som vidarebefordrade ordern till Vikingstad. Vikingstad motbekräftade och denna bekräftelse skickades till rederiet. Vikingstad skulle sedan lasta och blanda olja från olika cisterner för att därefter transportera oljan och lossa den hos mottagaren rederiet. Även om tingsrätten skulle finna att talan grundar sig på ett fraktavtal, omfattas ändå inte det aktuella skadeståndsanspråket av VTL. Lagen omfattar inte den typ av skada som det är fråga om i förevarande fall utan reglerar endast fall där fraktföraren ådrar sig ansvar för om godset går förlorat, minskas eller skadas sedan det mottagits för befordran men innan det utlämnats. If medger dock, för det fall tingsrätten finner att Vikingstads ansvar för produktskadan skall bedömas enligt VTL och att preskriptionsregeln i VTL blir tillämplig i målet på fordran i anledning av denna produktskada, så har preskription inträtt. - Kostnaden för att reparera skadorna uppgick till 101 800 kr. Från detta belopp har avräknats LOAB:s självrisk på 7 200 kr. Netto blir det således 94 600 kr.

Vikingstad har som utveckling av sin talan anfört följande: Bolaget och LOAB har ingått avtal om transport av olja från LOAB:s terminal till anvisad mottagare, som i det aktuella fallet var MS Rogalin. Ansvaret för transporten regleras i VTL. Nämnda lag blir tillämplig oavsett om avsändaren eller mottagaren framställer ersättningskrav. Enligt avtalet har bolaget haft att lasta oljan i enlighet med en av LOAB föreskriven blandningsinstruktion. Vid lastningen har blandningsinstruktionen inte följts, vilket medfört att oljan inte kommit att hålla föreskriven kvalitet. Lastningen ingår i Vikingstads transportåtagande och oljan måste härvid anses ha mottagits till befordran (27 § VTL). VTL blir tillämplig även om krav inte framställts vad avser skada på oljan. Enligt nämnda lag skall fraktföraren vid skada utge ersättning för den befordrade varans värde på angivet sätt samt för frakt och andra utlägg i samband med befordringen. Fraktföraren är inte skyldig att utge någon ytterligare ersättning såvida inte särskilt leveransintresse avtalats. Något sådant avtal har inte träffats i förevarande fall. Bolaget kan därför inte förpliktas utge ersättning för en konsekvensskada. Vikingstad medger dock att Vikingstad av försumlighet förorsakat skadan. Det förhållandet att skadan drabbat godsmottagaren medför dock inte en utökad ersättningsskyldighet för fraktföraren. Inte heller utökas ansvaret om ersättningsskyldigheten grundas på utomobligatoriskt ansvar, se 37 § VTL. Enligt 41 § VTL skall talan rörande befordran som avses i lagen väckas inom ett år från det datum godset utlämnades till mottagaren. Då preskriptionstidsförlängning inte lämnats i förevarande fall och då If ingett stämningsansökan i april 2000 har preskription inträtt. Även om tingsrätten skulle finna att preskription inte inträtt föreligger ingen ersättningsskyldighet då kravet avser en sådan indirekt kostnad för vilken fraktföraren inte bär ansvar.

Målet har jämlikt 42 kap. 18 § 1 st. 5 p. RB avgjorts utan huvudförhandling.

Domskäl

If har som skriftlig bevisning åberopat blandningsinstruktion, skadeanmälan, offert och faktura.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Vikingstad har invänt i första hand att preskription inträtt i enlighet med VTL:s regler. If har gjort gällande att ersättningsanspråket inte skall bedömas enligt VTL utan enligt skadeståndslagen, varför preskription inte inträtt.

Ostridigt är att Vikingstad inte följt blandningsinstruktionen, vilket medfört att oljan inte kommit att hålla föreskriven kvalitet. Blandning och lastning av oljan har ingått i Vikingstads transportåtagande, varför VTL blir tillämplig. Ersättningskravet avser inte kompensation för oljan i sig utan för en följdskada orsakad av den felaktiga oljeblandningen. Enligt 34 § VTL utgår vid skada dock bara ersättning för värdeminskning på det befordrade godset jämte frakt och andra utlägg. Ersättning utgår således inte för följdskador, såsom utebliven handelsvinst, produktionsbortfall eller kontraktsviten (prop. 1974:33 s. 51 och 120 och SOU 1972:24 s. 38 och 111). Frågan är då om ersättning för följdskador istället kan erhållas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

I 37 § VTL stadgas att de bestämmelser i lagen som utesluter fraktförarens ansvarighet eller som anger eller begränsar ersättningens storlek, tillämpas i fråga om varje talan om ersättning för skada som riktas mot fraktföraren, även om sådan talan inte grundas på fraktavtalet.

I förarbetena framhålls att VTL:s ersättningsbestämmelser syftar till att storleken av fraktförarens ersättningsansvar skall bli i viss mån förutsebart (prop. 1974:33 s. 52). Det anförs vidare att fraktföraren får åberopa VTL:s, i förhållande till allmänna skadeståndsrättsliga regler, för honom gynnsammare ersättningsbestämmelser, även om han orsakat skadan genom en klandervärd handling (a. prop. s. 123 och SOU 1972:24 s. 115). I anslutning till 37 § VTL framhålls vidare att varuhavaren, för det fall nämnda bestämmelse inte infördes i lagen, skulle kunna åberopa allmänna skadeståndsrättsliga regler och göra gällande att ersättning skall utgå med obegränsat belopp (a. prop. 121 f. och a. SOU s. 114).

Enligt tingsrättens mening ger såväl avfattningen i 37 § VTL som motiven stöd för att ett sådant ersättningsanspråk som det är fråga om i förevarande fall inte kan göras gällande enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Även ändamålsskäl talar för ett sådant synsätt. Ordningen får till att börja med ses mot bakgrund av att fraktförarens ersättningsansvar enligt VTL i utgångsläget är strikt och även omfattar fall när skadeståndsskyldighet inte kommer ifråga enligt skadeståndslagen. Därtill får fraktföraren inte åberopa VTL:s ersättningsregler om han orsakat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (38 § VTL). I det fallet förlängs även preskriptionstiden (41 § VTL). Noterbart är även att parterna enligt 5 och 36 §§ VTL kan avtala om ett större, till och med obegränsat, ansvar för fraktföraren. De är således inte låsta av VTL:s ersättningsbestämmelser, även om dessa fungerar som en utgångspunkt. Mot bakgrund av det anförda anser tingsrätten att ersättningsanspråket skall bedömas enligt VTL med dess preskriptionsregler och inte enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Enligt 41 § VTL skall talan vid skada väckas inom ett år från dagen då godset utlämnades till mottagaren. Eftersom aktuella leveranser skedde i februari och mars 1996 och talan väcktes först i april 2000 har preskription inträtt. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Lundeholm, referent, och Lena Egelin samt tf. hovrättsassessorn Joakim Hugoson) anförde följande i dom den 18 november 2004.

Hovrättens domskäl

Det är ostridigt att Lars O Andersson Olje AB (LOAB) träffat avtal med ett rederi om leverans av olja, att LOAB anlitat Vikingstad för att utföra leveransen samt att Vikingstad också haft i uppdrag att blanda oljan, vilket skett på ett felaktigt sätt med följd att oljan fått en felaktig viskositet och medfört en skada på en av rederiets maskiner. LOAB som kontraktspart med rederiet och som ansvarig för anlitade självständiga företagare har ersatt rederiet för uppkommen skada och If som försäkringsgivare åt LOAB har i anledning härav ersatt LOAB med 94 600 kr. Det är ostridigt att If har inträtt i LOAB:s rätt att kräva ersättning av Vikingstad. Vikingstad har vitsordat att man av försumlighet har orsakat maskinskadan och har vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp jämte ränta.

Parterna är ense om att den omtvistade oljeleveransen har skett under sådana förhållanden att den i och för sig är en sådan transport som avses i 1 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport (VTL). Däremot skiljer sig parterna åt i flertalet andra frågor, t.ex. i frågan om Vikingstads uppdrag gentemot LOAB grundas på ett transportavtal, där blandningsinstruktionen utgjort en lastningsanvisning, eller om detta uppdrag har varit tvådelat; ett avseende lastning, transport och lossning av olja, och ett självständigt uppdrag avseende blandning av olja. Hovrätten finner i den frågan övervägande skäl tala för att det har funnits ett transportavtal där blandningsinstruktionen närmast får jämställas med en lastningsanvisning.

Parterna har vidare redovisat olika åsikter om vilka som är att betrakta som parter i det nyssnämnda transportavtalet. If har ansett att det helt och hållet är ett avtal mellan LOAB och Vikingstad, varvid rederiet är att betrakta som tredje man, medan Vikingstad ansett att det är ett trepartsavtal som visserligen ingåtts mellan LOAB och Vikingstad men där rederiet som mottagare av oljan ex lege blir part i avtalet om inrikes vägtransport.

Utredningen om de avtal som har ingåtts är inte fullständig. Såvitt avser det nyssnämnda transportavtalet är emellertid LOAB avsändare av godset och den som ingått avtal om transport med Vikingstad. Vikingstad har varit fraktförare, den transportör som åtagit sig och utfört transporten. Rederiet har varit mottagare av godset. Även om avtalet har ingåtts mellan LOAB och Vikingstad har det sådan bäring på rederiet att, som anförts i litteraturen, det ligger nära till hands att betrakta det som ett trepartsavtal. Rederiet kan dock knappast ses som en fullvärdig part i traditionell mening och partsverkningarna framstår som begränsade. Frågan kan ha viss betydelse vid tolkning av enskilda bestämmelser i VTL.

Parterna är inte ense om hur den inträffade maskinskadan rättsligen skall kvalificeras. If menar att fråga är om en sakskada, en av Vikingstad av oaktsamhet orsakad produktskada, som Vikingstad ansvarar för men som LOAB varit skyldig att reglera gentemot rederiet. Vikingstad hävdar att fråga är om en oförutsebar konsekvens- eller följdskada under transportuppdragen, att den är en indirekt följd av Vikingstads vårdslöshet vid utförande av sitt transportuppdrag. Vikingstad har vidare ansett att LOAB som leverantör och säljare av oljan må ha ett produktansvar men att Vikingstad inte har ett sådant ansvar.

Den olja Vikingstad levererat till rederiet har varit olämplig för det avsedda ändamålet och oljan har orsakat en maskinskada hos mottagaren av oljan. Oljan får anses behäftad med en skadebringande egenskap och detta har föranlett en sakskada på annat än den tillhandahållna varan. Den felaktiga oljan har därmed enligt hovrättens bedömning gett upphov till en s.k. produktskada. I relationen mellan Vikingstad och rederiet har skadan inte inneburit en indirekt förlust eller utgjort en följdskada i den mening som dessa begrepp brukar ha.

Ett produktansvar förutsätter inte att det föreligger ett kontraktsförhållande mellan parterna. För ansvar är det tillräckligt med culpa. I förevarande fall har Vikingstad levererat oljan och har dessförinnan genom felaktig blandning förorsakat att oljan blivit olämplig för sitt ändamål och orsakat en maskinskada. Även om LOAB haft ett ansvar gentemot rederiet (jfr 6 § VTL och t.ex. Håstad, Den nya köprätten, s. 217), finns det enligt hovrättens bedömning av tillämpliga principer rörande produktansvar inget som hindrar att Vikingstad, i en tvist med rederiet, som fraktförare och vållande till skadan hade kunnat åläggas ett på principerna om produktansvar och culpaansvar vilande skadeståndsansvar.

If har förklarat att man inte grundar sin talan på det ovan beskrivna transportavtalet utan på en utomobligatorisk rätt för rederiet att yrka skadestånd av Vikingstad. Vikingstad å sin sida har hävdat att If som skadereglerande försäkringsbolag inte kan träda in i andra subjekts rättigheter än försäkringstagarens och att If därmed inte har bättre eller sämre rätt att göra gällande krav mot Vikingstad än vad LOAB haft. Bolaget synes också ifrågasätta om LOAB verkligen har inträtt i Vikingstads (rederiets? Red:s anm.) rätt att kräva skadestånd av Vikingstad.

Enligt hovrättens bedömning kan If till stöd för sin talan endast åberopa sådana grunder som LOAB skulle ha haft möjlighet att åberopa vid en tvist med Vikingstad. LOAB har, bl.a. som en följd av sitt ansvar för anlitade självständiga företagare, ersatt rederiet för den av Vikingstad orsakade skadan. När frågan bedöms utifrån allmänna processrättsliga och skadeståndsrättsliga regler framstår det enligt hovrättens bedömning som klart att LOAB, när inte annat avtalats mellan parterna, skulle ha varit berättigad att i en regresstalan mot Vikingstad åberopa Vikingstads vållande av produktskada för rederiet till stöd för att utfå det i målet yrkade beloppet. Det måste anses vara frågan om ett sådant yrkande som If framställt i målet och när frågan bedöms utifrån nu angivna utgångspunkter är det således möjligt för If att föra en sådan talan.

Det återstår emellertid att ta ställning till hur ställningstagandena påverkas av existensen av det ovan berörda transportavtalet samt av lagen om inrikes vägtransporter. Utöver parternas egen argumentation i denna fråga har If ingivit ett rättsutlåtande författat av docenten Johan Schelin vid Institutet för Sjö- och annan transporträtt vid Stockholms universitet. På skäl som anges i utlåtandet gör Johan Schelin bedömningen att sakskador på annan egendom än den transporterade ligger utanför tillämpningsområdet för VTL, med något undantag som här inte är av betydelse, och att de begränsningsregler som VTL innehåller då inte heller är tillämpliga. Han anser vidare att preskriptionsreglerna inte bör anses ha ett vidare tillämpningsområde än övriga regler. Slutsatsen för hans del är att såväl ansvar som preskription i förevarande fall regleras av allmänna principer rörande produktansvaret samt de allmänna reglerna rörande preskription.

Vikingstad har ifrågasatt slutsatserna och de skäl slutsatserna bygger på samt hävdat bl.a. att utlåtandet ger uttryck för en ståndpunkt som skulle kräva lagstiftning för att kunna följas.

Hovrätten finner av VTL:s förarbeten framgå att lagstiftningen inte i alla delar är avsedd att efterlikna de regler som gäller vid internationella vägtransporter. En tolkning av den svenska lagen kan således ibland leda till andra resultat än vid tolkning av CMR- konventionen. Hovrätten anser sig vidare kunna utläsa att lagstiftningen inte syftar till en heltäckande lösning av alla transporträttsliga problem, utan att det finns delar som lämnas oreglerade. Det kan i det sammanhanget vara värt att notera att lagstiftningen i tvingande delar endast syftar till att ange en nedre gräns för fraktförarens ansvar, till skydd för varuhavaren.

I fråga om fraktförarens ansvar omfattar detta enligt 27 § VTL att godset går förlorat, minskas, skadas under transporten, eller att dröjsmål uppstår. Skador på annan egendom än den levererade och som tillhör mottagaren anges alltså inte i lagtexten. Mot bakgrund av vad som nyss sagts om lagstiftningens syften finner hovrätten att 27 § VTL och övriga bestämmelser i anslutning härtill som preciserar omfattningen av fraktförares ansvar, inte hindrar att ansvar åläggs en fraktförare för sådan skada som är aktuell i förevarande mål.

I 37 §, under rubriken ”Ersättningsanspråk på annan grund än avtal” anges att de bestämmelser i VTL som utesluter fraktförarens ansvarighet, eller som anger eller begränsar ersättningens storlek, tillämpas i fråga om varje talan om ersättning för förlust, minskning, skada eller dröjsmål som riktas mot fraktföraren, även om en sådan talan inte grundas på fraktavtalet. Av förarbetena framgår att därmed åsyftas bl.a. talan på utomobligatorisk grund. Enligt hovrättens tolkning av bestämmelsen är en grundläggande förutsättning för dess tillämpning att fråga är om ansvar för en sådan skada som uttryckligen anges i bestämmelsen, dvs. skada som omfattas av 27 § VTL jämte därtill knutna bestämmelser angående fraktförares ansvar. I enlighet med vad hovrätten anfört angående tillämpningen av 27 § VTL är så inte fallet i förevarande fall och bestämmelsen utgör då inte hinder för den av If förda talan.

Preskriptionsbestämmelsen i 41 § har inte samma tydliga koppling till lagens olika detaljregler utan har en mera generell ordalydelse. Preskriptionsbestämmelsen anges omfatta ”befordran som avses i denna lag”. I förarbetena görs uttalanden av innebörd att även frågor som inte regleras i lagen skulle omfattas, såsom talan på utomobligatorisk grund som riktas mot t.ex. självständig medhjälpare (prop. 1974:33 126 f., s. 188, s. 194).

Frågan om förhållandet mellan skadeståndslagens preskriptionsregler och särskilda, kortare, preskriptionsregler i annan lagstiftning har varit föremål för HD:s prövning i några mål, dock inte avseende vägtransporter. HD har åtminstone i ett fall lagt särskild vikt vid uttalandena i förarbetena till skadeståndslagen, av innebörd att särbestämmelser om preskription inte utan klart stöd bör antas ha verkningar utanför den aktuella lagstiftningens egentliga tillämpningsområde (NJA 1983 s. 836). I ett tidigare mål (NJA 1972 s. 296) kom HD till ett annat slut. Frågan har också diskuterats i litteraturen. För transporträttens del har skilda meningar framförts och rättsläget beträffande VTL:s preskriptionsregel framstår inte som klart, även om litteraturuttalandena synes ge ett visst stöd för antagandet att det inom transporträtten generellt finns en övervikt för ”enspårighetsprincipen”, dvs. att specialpreskriptionen skulle drabba all skadeståndsskyldighet oavsett grunden. (Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 441 ff., Lindskog, Preskription, s. 557 men också s. 563 ff., samt Grönfors i bl.a. SvJT 1988 s. 194 f.).

Ett tillkommande problem i förevarande fall är att man kan tänka sig att preskriptionsregeln måhända är tillämplig på krav som LOAB skulle kunna tänkas framställa mot Vikingstad, eftersom varje sådant krav kan anses ha sin grund i transportavtalet, medan en annan bedömning skulle göras när det gäller förhållandet mellan Vikingstad och rederiet. Frågan om hur en subrogationsgrundad regressrätt skall behandlas har berörts av Lindskog i anfört arbete. Denne har ansett utgångspunkten vara att ett subrogationsgrundat regresskrav är underkastat samma preskriptionsordning som huvudförpliktelsen (a.a. s. 198 ff.). Grönfors synes i SvJT 1967 s. 612 ff. gå än längre och förefaller anse att regresskrav över huvud taget inte skulle omfattas av kortfristiga preskriptionsregler på transporträttens område.

Hovrätten gör den bedömningen att Ifs talan är underkastad samma preskriptionsregler som skulle ha gällt vid en tvist mellan Vikingstad och rederiet.

Rederiet kan visserligen härleda vissa rättigheter från det aktuella transportavtalet, men kan i övrigt inte anses vara i traditionell mening part i det avtal om transport som skulle vara den egentliga grunden för en tillämpning av VTL. Anspråket grundas inte heller på transportavtalet utan på ett utomobligatoriskt culpaansvar, ett ansvar som enligt hovrättens tidigare ställningstagande inte omfattas av övriga regler i VTL. I enlighet med vad Johan Schelin har uttalat finns det ett värde i att preskriptionsregeln inte ges ett tillämpningsområde som alltför mycket avviker från tillämpningsområdet för övriga bestämmelser i VTL. Härtill kommer vad HD uttalat i NJA 1983 s. 836. Enligt hovrättens bedömning bör VTL:s preskriptionsregel inte anses tillämplig i förevarande fall.

Vid denna bedömning är anspråket inte preskriberat. Det är ostridigt att Vikingstad av oaktsamhet har vållat skada för rederiet och att detta har orsakat If en kostnad motsvarande det yrkade beloppet. Mot bakgrund härav, och de bedömningar hovrätten i övrigt gjort, skall Ifs talan bifallas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken förpliktade hovrätten Vikingstad att till If utge 94 600 kr jämte ränta.