NJA 2017 s. 669

Den svenska parkeringslagstiftningen kan sägas bestå av två olika system; det offentligrättsliga och det civilrättsliga. Med offentligrättslig parkering avses i huvudsak parkering som sker på gator och andra allmänna platser. När, var och hur sådan parkering får ske regleras genom bestämmelser i trafikförordningen (1998:1276) och lokala trafikföreskrifter meddelade med stöd av trafikförordningen. Överträdelser av dessa bestämmelser och föreskrifter sanktioneras huvudsakligen genom felparkeringsavgifter enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Med civilrättslig parkering avses parkering som i huvudsak sker på tomtmark. Det är då markägaren som bestämmer de närmare villkoren för parkering. Enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering får en markägare som upplåter ett område för parkering under vissa i lagen angivna förutsättningar ta ut en kontrollavgift om ett fordon har parkerats inom området i strid mot förbud eller villkor som markägaren beslutat.

Gränserna mellan de olika parkeringsformerna är inte alltid helt tydliga för den enskilde. Det förekommer t.ex. civilrättslig parkering på områden som för trafikanten framstår som gatumark, och parkering som sker på tomtmark kan ibland omfattas av offentligrättsliga regler.

C.-G.N. har i detta fall parkerat sin bil på ett område där det är markägaren som bestämt villkoren för parkering. Parkeringsbolaget har således tagit ut kontrollavgift med stöd av lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering. En av förutsättningarna för att en sådan avgift ska få tas ut är enligt 3 § i lagen att parkeringsförbudet eller parkeringsvillkoren tydligt har tillkännagetts genom skyltning på platsen. Skyltningen ska utföras med vägmärken.

Frågan i målet är om skyltningen vid det parkeringsområde där C.-G.N. parkerade sin bil tydligt tillkännagav de av markägaren uppställda villkoren för parkering.

Enligt förordningen (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parkering får föreskrifter för verkställighet av 3 § i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering meddelas av Transportstyrelsen. Tidigare skulle sådana föreskrifter meddelas av Trafiksäkerhetsverket. Så skedde också genom TSVFS 1984:32 vilka genomgick en mindre förändring genom TSVFS 1992:18. Dessa föreskrifter är fortfarande gällande. Av föreskrifterna framgår bl.a. att det på tilläggstavla ska anges begränsningar i fråga om tillåten parkeringstid, tillåtna fordonsslag eller trafikantgrupper och om avgift ska erläggas för parkeringen. Någon ytterligare egentlig vägledning för bedömningen i detta mål ger inte föreskrifterna.

Av förarbetena till lagens 3 § framgår att syftet med bestämmelsen var att åstadkomma en begriplig, ändamålsenlig och enhetlig skyltning. Det angavs också bl.a. att det vore en fördel om man kunde utnyttja de vägmärken som fanns i vägmärkesförordningen med lämpliga kompletteringar. Detta fick komma till uttryck direkt i lagtexten genom att det angavs att skyltningen skulle utföras med vägmärken. Begreppet vägmärke ansågs så entydigt att det inte torde uppkomma några tvivel om att det var vägmärken enligt vägmärkesförordningen som åsyftades. (Se Ds K 1980:14 s. 77 och 107 samt prop. 1983/84:104 s. 17 och 39.)

Förarbetenas hänvisningar till vägmärkesförordningen avser främst vilken typ av skyltar som bör användas av markägaren, men de visar också på den allmänna betydelse som förordningen har för skyltningen i trafiken. Trafikanter har ju att följa de anvisningar som ges genom vägmärken och andra anordningar i trafiken. Det ligger därmed i sakens natur att det i så liten omfattning som möjligt bör råda tvivel om hur skyltningen ska tolkas.

Innan lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering infördes var skillnaderna mellan de olika parkeringssystemen påtagliga. För bilisterna framstod dessa skillnader ofta som helt omotiverade. Lagen utformades bl.a. därför med lagen om felparkeringsavgift som förebild (prop. 1983/84:104 s. 12 ff. och 22). HD har också uttalat att det ur den enskildes perspektiv är rimligt att de båda lagarna så långt det är möjligt ges en enhetlig tolkning och tillämpning (se NJA 2013 s. 711 I, p. 5).

Vid offentligrättslig parkering gäller vid överträdelser av lokala trafikföreskrifter, vilket är den vanligaste formen för reglering av parkering på gator och andra allmänna platser, att föreskrifterna ska ha märkts ut enligt bestämmelserna i vägmärkesförordningen (2007:90) eller föreskrifter som meddelats med stöd av den förordningen (se 2 § första stycket 1 förordningen, 1976:1128, om felparkeringsavgift med vidare hänvisningar till trafikförordningen).

Vägmärkesförordningens bestämmelser är alltså bestämmande för utformningen av skyltningen vid offentligrättsligt reglerad parkering. Det finns således även av detta skäl anledning att beakta bestämmelserna vid bedömningen av skyltningen vid civilrättslig parkering. En skyltning som är utförd i enlighet med de huvudregler som anges i vägmärkesförordningen bör därför som utgångspunkt anses uppfylla lagens krav på att parkeringsvillkoren tydligt ska ha tillkännagetts genom skyltningen.

Av 1 kap. 3 § vägmärkesförordningen framgår bl.a. att vägmärken och andra anordningar tillsammans med väg- och gatuutformningen och dess anpassning till väg- och gaturum ska ge trafikanten vägledning, styrning och information för en effektiv och säker trafik. Vägmärken och andra anordningar ska vara utformade och placerade samt i sådant skick att de kan upptäckas i tid och förstås av de trafikanter som de är avsedda för.

Vägmärken, symboler och tilläggstavlor har den betydelse som framgår av deras namn om inte annat särskilt anges. Om det finns flera tilläggs­tavlor under ett vägmärke gäller anvisningen på var och en av dessa som en kompletterande anvisning till märket. Innehåller en tilläggstavla flera anvisningar gäller dessa gemensamt som en kompletterande anvisning till märket. En tilläggstavla under två eller flera vägmärken som satts upp direkt över varandra avser samtliga dessa märken. (2 kap. 2 §.)

Av 2 kap. 12 § framgår att parkeringsskyltar är anvisningsmärken. Om märket används av en markägare enligt lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering anger märket att parkering är tillåten, under vardagar utom vardag före sön- och helgdag, högst 24 timmar i följd, om inte annat framgår av en tilläggstavla.

Tilläggstavlorna och de närmare föreskrifterna som hör till dessa framgår av 2 kap. 30 §. I fråga om tidsangivelser gäller att en sådan tavla anger när angivelsen på vägmärket gäller. Används klockslag i kombination med andra villkor anger tavlan även när dessa villkor gäller. Tilläggstavla med texten ”Avgift” anger att avgift ska betalas för parkering enligt den taxa som anges på en parkeringsmätare, biljettautomat eller motsvarande och att övriga villkor för parkering som anges där ska iakttas. För eventuella klockslag gäller de närmare föreskrifterna för tavlan för tidsangivelser. Det finns också en tavla som avser längsta tillåtna tid för parkering. En sådan tid anges normalt till ett visst antal minuter eller timmar.

Skyltningen vid det parkeringsområde där C.-G.N. parkerade sin bil bestod av ett anvisningsmärke för parkering och tre tilläggstavlor. Den första tilläggstavlan hade texten ”Avgift”, den andra tilläggstavlan innehöll en angivelse om längsta tillåtna tid för parkering (”4 tim”) och tidsangivelsen ”9-18 (9-15)”, den tredje tavlan innehöll information om parkeringsbolaget.

Enligt tolkningsregeln i 2 kap. 2 § vägmärkesförordningen har denna skyltning den innebörd som parkeringsbolaget har gjort gällande i målet, dvs. att parkeringen var avgiftsbelagd under hela dygnet (då den uppgiften framgick av en egen tilläggstavla) och att det under vissa tider på dygnet fanns en begränsad tillåten tid för parkering (den andra tilläggstavlan).

Skyltningen uppfyllde därmed det i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering uppställda kravet på tydlighet. Hovrättens domslut ska således stå fast.