lagen.nu

NJA 2017 s. 794

Tre personer har innehaft fem helautomatiska automatkarbiner och ammunitionpå allmän plats. Brottet har bedömts som grovt, inte synnerligen grovt, vapenbrott.

Solna tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot A.B., född 1997, R.T., född 1997, och M.A.H., född 1999, för synnerligen grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen (1996:67) med följande gärningspåstående. A.B., R.T. och M.A.H. har tillsammans och i samförstånd innehaft fem helautomatiska automatkarbiner, fem magasin innehållande totalt 99 skarpa patroner samt ytterligare 280 skarpa patroner utan att ha rätt till det. Det var den 15 januari 2017 på bland annat Mogårdsvägen i Vårby Gård och Bergslagsvägen i Bromma. A.B., R.T. och M.A.H. begick gärningen med uppsåt. Brottet bör bedömas som synnerligen grovt eftersom innehavet avsett fem vapen med tillhörande magasin och ammunition, vapnen är av särskilt farlig beskaffenhet och då vapnen har innehafts på allmän plats.

A.B., R.T. och M.A.H. förnekade den gärning som åklagaren lagt dem till last eftersom de inte haft uppsåt att transportera några vapen, magasin och ammunition.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Håkan Larson) anförde i dom den 31 mars 2017 följande.

DOMSKÄL

Ansvar

Den 15 januari 2017 kl. 17:12 stoppade polisen en taxi på Bergslagsvägen i Stockholm. Taxin kördes av S.A. med A.B., R.T. och M.A.H. som passagerare. A.B. flydde från platsen men upphanns och stoppades av polismannen P.H.

I taxins baklucka låg två väskor, typ sportbagar, som öppnades. Den ena väskan, NIKE-väskan, innehöll fem stycken automatkarbiner medan den andra väskan, Everestväskan, innehöll fem magasin ettvart med plats för 30 patroner och laddade med sammanlagt 99 skarpa patroner samt fyra petflaskor innehållande sammanlagt 280 skarpa patroner. Magasinen och patronerna passade till automatkarbinerna.

Två av automatkarbinerna har provskjutits vid NFC i halv- och helautomatläge och befunnits fungera utan anmärkning. De övriga tre vapnen hade grava rostangrepp i piporna och därmed åtföljande risk för pipsprängning. Ett av dessa vapen provsköts av säkerhetsskäl endast med två skott i halvautomatläge och de andra två med en patron som tömts på krut och kula "störtad patron" . Vapnen var kompletta och fungerade. Ingen DNA har påträffats på vapnen, magasinen, ammunitionen eller insidan av väskorna.

Automatkarbinerna är skjutvapen och tillståndskrävande enligt 1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § vapenlagen. Patronerna är ammunition och tillståndskrävande enligt 1 kap. 5 § och 2 kap. 1 och 8 §§ vapenlagen. Automatkarbinerna är tillverkade som tjänstevapen för krigsmakten och polisen i Jugoslavien. De har en konstruktiv skotthastighet av 600–650 skott per minut. Anslagsenergin för en kula med kaliber 7,62x39 mm är drygt fyra gånger högre än polisens tjänstevapen med kaliber 9x19 mm.

Polisen hade följt efter taxin från att den hämtade upp A.B., R.T. och M.A.H. utanför porten till Morgårdsvägen 21 i Vårby Gård. P.H. hade haft uppsikt på porten från kl. 16:22. Han hade sett någon inne i porten och när taxin anlände gick denne, som han senare identifierade som A.B. ut och satte sig bak i taxibilen. Samtidigt och bakom A.B. gick två andra personer, senare identifierade som R.T. och M.A.H., och bar på varsin väska som de lade in i taxins bagageutrymme, varpå taxin åkte iväg.

P.H. har uppgett att han dessförinnan sett en person gå uppför trappan på gångvägen nedanför Mogårdsvägen upp mot port nr 21. Inför tingsrätten har P.H. inte kunnat ange vem denna person var men i sitt avrapporteringspm har han angett att denna person var A.B.

Inspelningar från övervakningskameror från Vårby Gårds centrum gjorda den 15 januari 2017 mellan kl. 15:48 och kl. 15:51 visar hur A.B., R.T. och M.A.H. går tillsammans lugnt genom inomhuscentret. A.B. bär Everestväskan på ryggen medan R.T. bär NIKE-väskan i handen. Väskorna ger intryck av att vara tomma; i vart fall kan de då inte ha innehållit det som de senare visade sig innehålla.

De tilltalade har berättat följande.

A.B.: Han åkte taxi till Vårby Gård för att han tillsammans med vänner skulle titta på en fotbollsmatch på ett café, som han tidigare inte besökt. När de var i Vårby centrum blev han ombedd av en person att bära en annans väska. Han såg att väskan var tom. Han befann sig i Vårby Gårds centrum en kort stund innan han fick syn på cafét, som låg ganska nära centret. Han gick in på cafét och lade väskan på golvet. Det fanns fem till sju personer på cafét. Han köpte snacks och gick ut ur cafét under 15 minuter och rökte. När han gick in igen såg han inte väskan. Han såg en halvlek, cirka 45 minuter. En kompis sa att de skulle åka hem kl. 16 med taxi från en adress i Vårby Gård. Han ville hänga med. Genom att fråga letade han sig ensam fram till adressen. Det tog fem minuter. Han ställde sig i porten. Efter 15–20 minuter träffade han två kamrater. När taxin kom klev han ut ur porten och satte sig bak i taxin på vänster sida. Han såg ingen väska. Han tycker att Everestväskan inte liknar den väska som han bar på ryggen. Att han flydde från taxin när den stoppades av polisen berodde på att han fick panik eftersom händelsen påminde honom om att han tidigare varit med om en ganska hård krock varpå han fick sitta fyra dagar i arresten och fick ont i rygg och nacke.

A.B. har uppgett att han endast velat svara på frågor som rör honom och inte andra. Han har således vägrat svara på om han åkte till Vårby Gård ensam eller tillsammans med andra, var han fått väskan och av vem, med vilka han tittat på fotbollsmatchen, vilka han skulle åka hem med och vilka som väntade på taxin. Att hans uppgifter lämnade inför tingsrätten avviker från det han uppgett under förundersökningen har han förklarat med att han då mått dåligt.

R.T.: Den 16 januari 2017 hade han träffat en kompis som frågat honom om han ville göra snabba pengar. Han skulle transportera stöldgods bestående av iphones och ipads från Vårby Gård. Han fick femtusen kr i förskott. Han skulle vara på ett café kl. 14 med en väska. När han kom dit kom en person, som inte var den han pratat med dagen innan, fram till honom. Denne gav honom väskan och sa åt honom att vänta. Efter 20 minuter kom en person tillbaka med väskan och sa åt honom att åka till Mogårdsvägen. Han tittade inte i väskan och frågade inte om innehållet. Han trodde den innehöll iphones. Om han känt till att den innehöll automatkarbiner skulle han aldrig ha tagit emot den. Han ringde efter taxi och fick vänta 20–30 minuter. Enda gången han bar på väskan var ut till taxin, en sträcka på kanske tio meter. Han vet inte vart väskan som A.B. bar på tog vägen.

R.T. har vägrat svara på vem han pratade med den 16 januari, om han åkte ensam i taxin ut till Vårby Gård, vem han träffade på cafét och vem som kom tillbaka med väskan. R.T. har förklarat att han under förundersökningen upp-gett att han befunnit sig i Vårby Gård enbart för att köpa "gräs" men att han nu ändrat sig och velat lägga alla korten på bordet.

M.A.H.: Han åkte taxi till Vårby Gård för att köpa "gräs" av en kompis. Om han köpt "gräs" i Hässelby skulle hans föräldrar få reda på detta. Han träffade honom i dennes bostad efter att han varit i Vårby Gårds centrum. Kompisen bodde inte på Mogårdsvägen. Han såg en väska på den plats på Mogårdsvägen som man bestämt att man skulle ta en taxi. Han lade in väskan i taxins bagageutrymme för att hjälpa en kompis på platsen. Han visste inget om väskan, varifrån den kom och frågade inte heller om den. Han hade bestämt att träffa några personer i Vårby Gård. Han har inte hört R.T. prata något om ipad.

M.A.H. har endast besvarat frågor som rör honom. Han har vägrat svara på med vilka han åkte i taxi till Vårby Gård, vilka han träffade där, var han köpte "gräset", vem som beställde taxin, vilka han hade bestämt att åka taxi hem med och vem han hjälpte med väskan.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Automatkarbinerna, magasinen och ammunitionen har placerats i väskorna någon gång efter att väskorna kl. 15.51 befunnit sig i Vårby Gårds centrum och innan kl. 16.22 då väskorna fanns i porten på Mogårdsvägen 21. Platserna ligger cirka 500 meter från varandra. Vid båda tillfällena har A.B., R.T. och M.A.H. tillsammans haft den omedelbara kontrollen över väskorna. Deras berättelser om vad de gjort under besöket i Vårby Gård och vad som föregått besöket är synnerligen knapphändiga, fulla av luckor och avsiktligen begränsade till förhållanden som på annat sätt framkommit i utredningen. Berättelserna lämnar inga rimliga förklaringar till deras befattning med väskorna och den uppgivna okunskapen om väskornas innehåll. Den angivna tidsramen ger inte A.B. utrymme för att befinna sig på cafét under den tid han uppgett. Blotta tyngden av väskan innehållande fem automatkarbiner måste ha inneburit att R.T. när han bar väskan insett att den inte innehöll ipads och iphones. Omständigheterna är sådana att det får anses åligga A.B., R.T. och M.A.H. att ge rimliga förklaringar till hur de har kunnat påträffas tillsammans med vapnen, magasinen och ammunitionen utan att veta om det.

Det är allmänt känt att det i Stockholm s förorter och inte minst i Västerort, där A.B., R.T. och M.A.H. bor grannar, finns konstellationer av kriminella yngre män som ligger i fejd med andra motsvarande konstellationer, varvid skjutningar med skarpladdade vapen kommit till användning. Transporten av de fem automatkarbinerna med ammunition från Vårby Gård i riktning mot Västerort stämmer väl in i detta mönster. A.B., R.T. och M.A.H. måste ha fått i uppdrag av någon eller några inom en sådan konstellation att utföra transporten. Deras tystnad inför rätten förklaras av att de velat skydda sig själva och sina uppdragsgivare.

Sammantaget finner tingsrätten det visat att A.B., R.T. och M.A.H. känt till att väskorna innehöll fem automatvapen samt magasin och ammunition till dem. De har tillsammans och i samförstånd uppsåtligen innehaft dessa föremål på allmän plats såsom anges i gärningsbeskrivningen. Vapnen har varit av särskilt farlig beskaffenhet. Innehavet har avsett fem automatkarbiner, vilket får anses som ett stort antal vapen i vapenlagens mening.

A.B., R.T. och M.A.H. ska dömas för synnerligen grovt vapenbrott.

Påföljd

Straffskalan för synnerligen grovt vapenbrott börjar vid fängelse tre år. Straffvärdet för det begångna brottet är tre år. Eftersom A.B. och R.T. var, och alltjämt är, 19 år när de begick brottet är straffmätningsvärdet med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB för dem två år medan straffmätningsvärdet för M.A.H. som var 17 år när han begick brottet är ett år.

Av 30 kap. 5 § BrB följer att för att A.B. och R.T. ska kunna dömas till fängelse krävs att det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl. För att M.A.H. ska kunna dömas till fängelse krävs synnerliga skäl, varvid påföljden i så fall i första hand ska bestämmas till sluten ungdomsvård.

Enligt 32 kap. 1 § BrB kan den som är under 21 år och som begått brott och har ett särskilt vårdbehov dömas till ungdomsvård. Men till denna påföljd får endast dömas om socialtjänstens planerade åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet. Av yttranden från socialtjänsten bedöms A.B., R.T. och M.A.H., som alla är tidigare ostraffade, ha särskilda vårdbehov och socialtjänsten har för dem upprättat ungdomskontrakt enligt socialtjänstlagen, till vilka de lämnat sina samtycken.

Det begångna synnerligen grova vapenbrottet har ett mycket högt artvärde. Detta förhållande tillsammans med de angivna straffmätningsvärdena gör att tingsrätten finner att socialtjänstens planerade åtgärder inte är tillräckligt ingripande.

Det föreligger särskilda skäl för att bestämma påföljden för A.B. och R.T. till två års fängelse.

På motsvarande sätt och särskilt med beaktande av det mycket höga artvärdet föreligger såvitt avser M.A.H. synnerliga skäl för fängelse (jfr NJA 2016 s. 553 punkt 20). Då det inte finns något särskilt skäl som talar mot ska påföljden enligt 32 kap. 5 § BrB bestämmas till sluten ungdomsvård. Eftersom villkorlig frigivning inte kan komma ifråga ska tiden för ungdomsvård bestämmas till åtta månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde A.B., R.T. och M.A.H. för synnerligen grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen (1996:67) och bestämde påföljden för envar av A.B. och R.T. till fängelse 2 år samt för M.A.H. till sluten ungdomsvård 8 månader.

Svea hovrätt

A.B., R.T. och M.A.H. överklagade i Svea hovrätt och yrkade alla att hovrätten skulle frikänna dem från åtalet för synnerligen grovt vapenbrott eller i vart fall lindra de påföljder som de hade dömts till.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Erik Lindberg och Anita Glad, tf. hovrättsassessorn Madeleine Nilsson, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 2 juni 2017 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Parterna har lagt fram i huvudsak samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten.

Skuld och rubricering

När det gäller frågan om skuld ansluter sig hovrätten till tingsrättens slutsats att det är visat att A.B., M.A.H. och R.T. tillsammans och i samförstånd uppsåtligen har innehaft fem helautomatiska automatkarbiner, fem magasin innehållande totalt 99 skarpa patroner samt ytterligare 280 skarpa patroner på allmän plats utan att ha rätt till det. De ska alltså dömas för vapenbrott.

Frågan är dock hur gärningen ska rubriceras. I denna del gör hovrätten följande överväganden.

Åklagaren har hävdat att brottet ska rubriceras som synnerligen grovt vapenbrott medan försvararna i denna del har argumenterat för att brottet bör bedömas som grovt vapenbrott.

Straffbestämmelsen i vapenlagen om synnerligen grovt vapenbrott infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 september 2014. Samtidigt ändrades straffskalorna för vapenbrott och grovt vapenbrott och uppräkningen av vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt ändrades. Straffskalan är numera för vapenbrott fängelse i högst två år, för grovt vapenbrott fängelse i lägst ett och högst fyra år samt för synnerligen grovt vapenbrott fängelse i lägst tre och högst sex år.

Av förarbetena till lagändringen framgår att syftet med att höja straffmaximum för grovt vapenbrott har varit att skapa större utrymme för att vid straffmätningen beakta allvaret hos vapenbrott som rör ett stort antal vapen och att det därför i första hand är den omständigheten att ett brott har avsett ett stort antal vapen som bör motivera att straffet mäts ut i den del av straffskalan som överstiger det tidigare straffmaximumet om fängelse i fyra år. Även i den del av straffskalan där den synnerligen grova graden överlappar den grova graden, vid straffvärden i intervallet fängelse i tre till och med fyra år, är det främst det förhållandet att brottet har avsett ett stort antal vapen som bör vara av betydelse för kvalificering av brottet som synnerligen grovt. Det anges inte vilket antal vapen det ska röra sig om, eftersom även andra försvårande omständigheter bör vägas in i bedömningen. Ju farligare vapen det är fråga om, eller ju mer försvårande omständigheterna i övrigt är, desto färre vapen bör krävas. De omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen om ett vapenbrott är grovt är av särskild betydelse även för bedömningen om brottet är synnerligen grovt, men en helhetsbedömning måste göras där alla relevanta omständigheter ska beaktas. Att samtliga relevanta omständigheter ska tas med i bedömningen innebär att det kan förekomma fall då det finns skäl att kvalificera ett brott som synnerligen grovt även om det avser ett mindre antal vapen (se prop. 2013/14:226 s. 42 och 48).

I det nu aktuella fallet har det handlat om fem helautomatiska automatkarbiner jämte magasin och skarpa patroner. Enligt hovrätten är antalet vapen inte så stort att enbart den omständigheten medför att brottet ska bedömas som synnerligen grovt (jfr t.ex. Göta hovrätts dom 2016-08-08 i mål B 1677-16 och Hovrätten för Västra Sveriges dom 2015-04-22 i mål B 1684-15). Det förhållandet att magasin och skarpladdade patroner också anträffats vid tillfället ändrar inte den bedömningen.

En försvårande omständighet i målet är emellertid att vapnen med tillhörande skarp ammunition har lastats in i en bil på allmän plats och transporterats genom staden, vilket i sig måste anses vara riskfyllt. Det har dock inte kommit fram något som talar för att det har funnits en betydande risk för att vapnen skulle komma till användning vid tillfället. Åklagaren har inte heller i hovrätten uttryckligen gjort gällande att vapnen varit avsedda att användas i vissa kriminella kretsar även om så säkert varit fallet.

En annan försvårande omständighet är att det rör sig om vapen av särskilt farlig beskaffenhet, militära vapen som saknat legala användningsområden. Vapnen har också varit kompletta och, enligt A.E. (handläggare vid Nationellt forensiskt centrum) som undersökt vapnen, har de varit funktionsdugliga. Vid vapenundersökningen har dock kommit fram att tre av vapnen haft betydande rostangrepp i piporna, vilket skulle kunna resultera i s.k. pipsprängning. A.E. har också uppgett att hon inte skulle våga skjuta automateld med dessa tre vapen på grund av rostangreppen.

Det finns alltså några försvårande omständigheter i målet men också förhållanden som talar för att brottet inte når upp till gränsen för brottet synnerligen grovt vapenbrott. Enligt vad som redogjorts för ovan om syftet med införandet av detta brott synes lagstiftaren nämligen ha avsett än allvarligare gärningar. Vid en samlad bedömning av omständigheterna anser hovrätten därför att brottet ska rubriceras som grovt vapenbrott.

Påföljd

Ett innehav av vapen med skarp ammunition på allmän plats är tillräckligt för att ett vapenbrott ska anses som grovt (se t.ex. NJA 2016 s. 553). Att det i det här fallet har varit fråga om flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet – fem helautomatiska automatkarbiner, låt vara tre med vissa brister – innebär att straffvärdet för gärningen är mycket högt. Hovrätten bedömer att straffvärdet motsvarar fängelse i två år och sex månader.

M.A.H. var 17 år och A.B. och R.T. var 19 år vid tidpunkten för gärningen. Det finns inga förmildrande omständigheter. Detta innebär att brottets straffmätningsvärde, efter den s.k. ungdomsrabatten, för M.A.H. motsvarar tio månaders fängelse och för A.B. och R.T. fängelse ett år och åtta månader.

Även om hovrätten bedömt gärningen som något lindrigare än tingsrätten innebär brottets fortsatt höga straffmätningsvärde och mycket höga artvärde att det finns särskilda skäl att döma A.B. och R.T. till fängelse, trots deras låga ålder. Främst med anledning av det mycket höga artvärdet anser hovrätten också att det finns synnerliga skäl att döma M.A.H. till fängelse, trots hans låga ålder. Påföljden för honom ska dock enligt 32 kap. 5 § BrB bestämmas till sluten ungdomsvård. Eftersom villkorlig frigivning inte kan ske från sluten ungdomsvård ska påföljdens längd bestämmas till sex månader.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på det sättet att hovrätten dömde A.B., R.T. och M.A.H. för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen och bestämde påföljden för envar av A.B. och R.T. till fängelse 1 år 8 månader samt för M.A.H. till sluten ungdomsvård 6 månader.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade hovrättens dom och yrkade att A.B., R.T. och M.A.H. skulle dömas för synnerligen grovt vapenbrott och att påföljderna skulle skärpas.

A.B., R.T. och M.A.H. motsatte sig att yrkandena bifölls.

HD meddelade med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett angående gärningarna prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Ella Nyström, Agneta Bäcklund, referent, och Petter Asp) meddelade den 7 november 2017 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. I enlighet med hovrättens dom har A.B., R.T. och M.A.H. gjort sig skyldiga till vapenbrott genom att de tillsammans och i samförstånd uppsåtligen har innehaft fem helautomatiska automatkarbiner, fem magasin innehållande totalt 99 skarpa patroner samt ytterligare 280 skarpa patroner på allmän plats utan att ha rätt till det.

2. Av utredningen framgår att A.B., R.T. och M.A.H. färdades i taxi från Vårby Gård och att vapnen och ammunitionen förvarades i två sportväskor i bagageutrymmet på bilen. Taxin stoppades av polis i Bromma och de tilltalade greps. Automatkarbinerna undersöktes vid Nationellt forensiskt centrum och undersökningen visade att de var funktionsdugliga. Två av dem provsköts och fungerade helt utan anmärkning. De övriga var kraftigt rostangripna och det fanns risk för pipsprängning om de brukades. Två av dem provsköts därför inte och den tredje testades med två skott i halvautomatläge.

3. De tilltalade har lämnat knapphändiga uppgifter om händelsen. De har alla hävdat att de inte kände till att det fanns vapen och ammunition i väskorna. A.B. och R.T. var 19 år vid brottstillfället och M.A.H. var 17 år. De var tidigare ostraffade.

4. Tingsrätten dömde A.B., R.T. och M.A.H. för synnerligen grovt vapenbrott. Enligt tingsrätten motsvarade straffvärdet fängelse i tre år. Påföljden bestämdes med beaktande av de tilltalades ålder till fängelse i två år för A.B. och R.T. och till sluten ungdomsvård i åtta månader för M.A.H.

5. Hovrätten har funnit att brottet ska rubriceras som grovt vapenbrott och har bedömt att straffvärdet motsvarar fängelse i två år och sex månader. A.B. och R.T. har i hovrätten dömts till fängelse i ett år och åtta månader. M.A.H. har dömts till sluten ungdomsvård i sex månader.

6. A.B. har i HD gjort gällande att han medverkat i mindre mån eftersom han inte har burit någon av väskorna till bilen och inte heller har varit i den lägenhet där vapnen och ammunitionen måste ha packats inför transporten.

7. Frågorna i målet är främst hur gärningarna ska rubriceras och hur påföljden ska bestämmas.

Lagregleringen

8. Enligt 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) är det straffbelagt att uppsåtligen inneha ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller att överlåta eller låna ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet (vapenbrott). Straffskalan är fängelse i högst två år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

9. I 9 kap. 1 a § finns bestämmelser om grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott. Straffskalan för grovt brott är fängelse i lägst ett och högst fyra år och för synnerligen grovt brott fängelse i lägst tre och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats,

2. vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,

3. innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera vapen, eller

4. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen.

10. Bestämmelserna i 9 kap. 1 och 1 a §§ vapenlagen avser uteslutande befattning med vapen som man inte har rätt att inneha eller överlåtelse och utlåning till någon som saknar sådan rätt. Otillåten hantering av vapen som man har rätt att inneha och andra överträdelser av föreskrifter i fråga om sådana vapen regleras i 9 kap. 1 b § samt 2 och 3 §§. Som exempel kan nämnas att otillåtet innehav på allmän plats beträffande vapen för vilka tillstånd finns bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 2 § första stycket g och 5 kap. 6 §).

Förändringar i lagstiftningen

11. Vapenlagstiftningen syftar bl.a. till att motverka att vapen kommer till brottslig användning. Redan i början av 1990-talet, när en särskild straffskala för grovt vapenbrott infördes, motiverades straffskärpningen med att användningen av skjutvapen vid våldsbrott hade ökat (se prop. 1992/93:141 s. 52).

12. Det finns nu indikationer på att vapen förekommer i allt större utsträckning i landet, särskilt i kriminella kretsar. Det framstår också som att benägenheten att använda vapen har ökat. Skjutningar och skjutvapen har på senare tid blivit allt vanligare, framförallt i de tre storstäderna. (Jfr SOU 2014:7 s. 47 f. och prop. 2013/14:226 s. 34.)

13. År 2012 infördes i lagtexten omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt. De omständigheter som då nämndes var om vapnet innehafts på vissa angivna platser, om vapnet varit av särskilt farlig beskaffenhet eller om befattningen avsett flera vapen. Avsikten var att vidga tillämpningsområdet för det grova brottet mot bakgrund av att vapen kommer till användning vid allvarliga våldsbrott. (Se prop. 2011/12:109 s. 16 ff. och s. 41 ff.)

14. Straffminimum för grovt vapenbrott höjdes år 2014 från sex månader till ett år. Samtidigt infördes ytterligare en omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt, nämligen om gärningen har varit av särskilt farlig art. Vidare infördes ett nytt brott, synnerligen grovt vapenbrott, som ska omfatta de grövsta gärningarna. Straffskalan för det nya brottet är fängelse i lägst tre och högst sex år. Syftet var att åstadkomma en generell skärpning av straffen för allvarliga vapenbrott. (Se prop. 2013/14:226 s. 33 ff.)

15. Regeringen har nyligen lagt fram en proposition med förslag till ytterligare ändringar i vapenlagen (prop. 2017/18:26). Det föreslås bl.a. att straffskalan för grovt vapenbrott ändras till fängelse i lägst två och högst fem år. Vidare föreslås att minimistraffet för det synnerligen grova brottet höjs från fängelse i tre år till fängelse i fyra år. Enligt propositionen är de föreslagna ändringarna i straffskalorna inte avsedda att påverka gränsdragningen mellan de olika graderna av vapenbrott utan endast att höja straffnivån för de grövre formerna av vapenbrott generellt (a. prop. s. 24).

Gradindelning och straffvärde

16. Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § första stycket BrB). Bestämmelsen ger uttryck för att straffvärdet utgör utgångspunkten för påföljdsbestämningen, att lika svåra brott ska ges lika stränga straff och att svårare brott ska straffas strängare än lindrigare brott.

17. Varje grad av ett i olika svårhetsgrader indelat brott är att se som en egen brottstyp. Det innebär, vilket återspeglas i 29 kap. 1 § första stycket BrB, att frågan om till vilken grad ett visst brott hör i princip måste avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen görs.

18. Det finns emellertid ett nära samband mellan frågan om till vilken grad ett visst brott hör och bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet. Det innebär att prövningen av brottets svårhetsgrad ofta görs parallellt med bedömningen av dess straffvärde, även om bedömningarna görs med tillämpning av delvis olika kriterier. En sådan prövningsordning har blivit allt mer tydlig under senare år och ligger i linje med att minimistraffet för en grövre grad av ett brott normalt utgör max imum vid straffmätning av den mindre grova formen av brottet (jfr NJA 2011 s. 89).

19. Införandet av ytterligare en ny grad, synnerligen grovt brott, för vissa gradindelade brott har accentuerat ett synsätt som innebär att den samlade straffskalan för grovt och synnerligen grovt brott utgör det ramverk inom vilket straffet bestäms (jfr prop. 2009/10:147 s. 40 f. och prop. 2017/18:26 s. 15).

Straffvärdebedömning vid vapenbrott

20. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (29 kap. 1 § andra stycket BrB).

21. Allmänt sett kan sägas att det finns skäl att se allvarligare på brott där skada har uppkommit eller konkret fara har förelegat än brott som bygger på en presumerad fara. Vapenbrottets konstruktion är sådan att det varken krävs att vapnet använts eller är avsett att användas för att den som befattar sig med vapnet ska kunna straffas. Någon fara eller skada i det enskilda fallet behöver alltså inte konstateras utan brottet bygger på en presumtion att hantering av vapen är farligt. Omständigheter som påverkar bedömningen av gärningens farlighet i det enskilda fallet kan dock påverka hur allvarligt brottet är. Det är då typiskt sett faktorer som påverkar risken för att människor kan komma till skada, t.ex. vilken typ av vapen det är fråga om eller om innehavet skett på allmän plats. (Jfr SOU 2014:7 s. 53 f.)

22. Ett enstaka vapenbrott kan avse befattning med ett stort antal vapen. Införandet av brottet synnerligen grovt vapenbrott med straffmaximum på sex års fängelse syftade till att skapa större utrymme att vid straffmätningen beakta allvaret hos brott som rör ett stort antal vapen. Det är också främst den omständigheten att ett brott rört ett stort antal vapen som kan motivera att brottet bedöms som synnerligen grovt. Straffminimum för det synnerligen grova vapenbrottet, tre års fängelse, är högre än minimistraffet för många allvarliga våldsbrott (t.ex. grov misshandel och våldtäkt). När straffvärdet för sådana vapenbrott sätts i relation till andra brott har dock framhållits just att vapenbrottet är utformat så att ett brott kan avse många vapen och att det motiverar det höga minimistraffet. Det synnerligen grova brottet ska omfatta de mest straffvärda gärningarna som omfattas av det grova vapenbrottet. (Se prop. 2013/14:226 s. 36 och 48.)

Bedömningen i detta fall

23. A.B., R.T. och M.A.H. har innehaft helautomatiska automatkarbiner, magasin och skarpa patroner. Sådana vapen saknar i princip annat användningsområde än beskjutning mot människor och det får antas att de skulle komma till användning vid brottslig verksamhet. Det är fråga om vapen av särskilt farlig beskaffenhet. Vapnen, magasinen och ammunitionen har innehafts på allmän plats och transporterats i en taxi i Stockholms förorter.

24. Dessa omständigheter gör att gärningarna är så allvarliga att det inte råder någon tvekan om att det är fråga om ett grovt brott. Det faktum att vapnen inte har varit laddade och att tre av automatkarbinerna har varit påtagligt angripna av rost påverkar inte den bedömningen.

25. Frågan är då om brottet, främst med hänsyn till antalet vapen, ska bedömas som synnerligen grovt. Det har rört sig om fem automatkarbiner med en stor mängd tillhörande ammunition. Rent språkligt kan det i många fall sättas i fråga om ett antal om fem kan anses vara ett stort antal. Uttrycket är dock vagt och det finns inte något som helt utesluter att fem, i det här sammanhanget, skulle kunna anses som ett stort antal.

26. Vid prövningen måste också behovet av en differentierad straffmätning inom ramen för den givna straffskalan beaktas. Vidare måste den prövning som görs skapa utrymme i den övre delen av straffskalan för fall som avser befattning med ett avsevärt mycket större antal vapen och då befattningen sker i sammanhang som är mer allvarliga. Det kan noteras att det tidigare nämnda förslaget till skärpning av minimistraffen för grovt och synnerligen grovt vapenbrott (se p. 15) inte minskar behovet av att förbehålla ett visst utrymme i straffskalan för de allra grövsta gärningarna.

27. Mot den nu angivna bakgrunden kan innehavet av de fem automatkarbinerna och ammunitionen – även med beaktande av övriga omständigheter – inte anses vara av sådant slag som faller under bestämmelsen om synnerligen grovt vapenbrott och som ska bestraffas med minst tre års fängelse.

28. Brottet ska alltså bedömas som grovt, och inte synnerligen grovt, vapenbrott.

Påföljd

29. De tilltalade har tillsammans och i samförstånd innehaft vapnen och alla har medverkat i samma mån. Med hänsyn till att det varit fråga om befattning med flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet och tillhörande ammunition på allmän plats har gärningarna ett högt straffvärde. Brottens straffvärde motsvarar, som hovrätten funnit, fängelse i två år och sex månader.

30. HD gör inte heller någon annan bedömning än hovrätten när det gäller valet av påföljder, fängelsestraffens längd eller tiden för den slutna ungdomsvården. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitieråden Ingemar Persson och Lars Edlund var skiljaktiga och anförde.

Vi anser att de aktuella brotten bör bedömas som synnerligen grova vapenbrott och att HD:s domskäl ska ha följande lydelse från och med punkten 23.

Bedömningen i detta fall

23. A.B., R.T. och M.A.H. har innehaft fem helautomatiska automatkarbiner. Sådana vapen saknar i princip annat användningsområde än beskjutning mot människor. Det är fråga om vapen av särskilt farlig beskaffenhet. Med dessa utgångspunkter för bedömningen ligger redan antalet vapen nära den gräns där brottet måste anses som synnerligen grovt.

24. Vid prövningen måste också beaktas att innehavet inte bara avsåg vapnen utan även skarp ammunition i stor mängd. Vidare har vapnen och ammunitionen innehafts på allmän plats och transporterats i en taxi i Stockholms förorter. Det är uppenbart att vapnen efter fullbordad transport skulle kunna komma till användning i brottslig verksamhet. Visserligen har tre av automatkarbinerna varit angripna av rost. Av utredningen framgår dock att de mekaniskt sett var funktionsdugliga och att rostangreppen kunde behandlas genom relativt enkla åtgärder.

25. Bedömningen av brotten måste göras utifrån samtliga omständigheter och med utgångspunkt i den fara som typiskt sett är förenad med befattningen. Gärningarna måste därför anses vara av ett så allvarligt slag att de faller under bestämmelsen om synnerligen grovt vapenbrott.

Påföljd

26. Brottens straffvärde motsvarar fängelse i tre år. Med hänsyn till de tilltalades ålder vid tidpunkten för brotten ska påföljderna - som tingsrätten funnit - bestämmas till fängelse två år för A.B. och R.T. samt sluten ungdomsvård åtta månader för M.A.H.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2017-11-07
Målnummer
B3130-17
Lagrum
9 kap. 1 a § vapenlagen (1996:67)
Rättsfall
NJA 2011 s. 89
Sökord
Synnerligen grovt vapenbrott
Grovt vapenbrott
Straffvärde
Gradindelning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation