NJA 2018 not 14

Domarväsendet i Islamiska republiken Iran har begärt att B.D. ska utlämnas för lagföring av brott.

Enligt riksåklagaren finns det hinder mot utlämning enligt 9 § utlämningslagen då det inte föreligger ett giltigt häktningsbeslut samt då det inte föreligger sannolika skäl för B.D:s skuld till den påstådda gärningen. En utlämning skulle enligt riksåklagaren även strida mot artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

B.D. har motsatt sig utlämning och instämt i riksåklagarens bedömning att det föreligger hinder mot utlämning.

B.D. har inte varit frihetsberövad i utlämningsärendet.

Till stöd för framställningen har Islamiska republiken Iran åberopat en handling daterad den 14 september 2016. Handlingen är utfärdad av domarväsendet i Iran och är undertecknad av ”Ansvarige direktören för den Internationella avdelningen”. Enligt handlingen begär domare och ansvarige direktören av den första sektionen av tingsrätten i Teheran arrestering och utlämning av B.D. Handlingen hänvisar till en ”Arresteringsorder” daterad den 15 augusti 2016. Ordern har undertecknats av ”Inspektören av den andra sektionen för kriminella ärenden av Teherans tingsrätt”. Det anges i handlingen att B.D. är åtalad för mord och att han vid påträffande ska arresteras och överlämnas till Iran. Denna handling innefattar inte någon närmare beskrivning av gärningen. Härutöver har Iran åberopat tre handlingar, undertecknade av samma person som undertecknat nyss nämnda handlingar. Två handlingar betecknas ”Formulären nr. 7” och innehåller uppgift om att B.D. är åtalad för mord samt tid och plats för brottet. Handlingarna hänvisar till arresteringsordern den 15 augusti 2016. Den tredje handlingen innehåller en redogörelse för gärningen.

Den påstådda gärningen har bestått i att B.D., som fått metadon utskrivet av läkare, avsiktligt har berövat ett fyraårigt barn livet genom att ge barnet en flaska med metadon att dricka, trots vetskap om flaskans innehåll. I tron att flaskan innehöll vatten har barnet druckit ur flaskan vilket lett till att barnet avled den 23 september 2015.

Eftersom någon dom angående gärningen inte har meddelats i den främmande staten ska framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som meddelats av behörig myndighet i den främmande staten. Framställningen får inte bifallas, med mindre det föreligger sannolika skäl för att personen har begått gärningen. (Se 9 § 2 st. utlämningslagen.)

Den arresteringsorder som har fogats till framställningen får, tillsammans med övriga bifogade handlingar, godtas som ett beslut om häktning.

Vid bedömningen av om det föreligger sannolika skäl för att den som begärs utlämnad är skyldig till den brottslighet som ligger till grund för begäran om utlämning, måste en värdering ske av häktningsbeslutet och av det utredningsmaterial som har åberopats till grund för framställningen. Vad som är känt om rättsväsendet i det land som har begärt utlämningen är av betydelse för hur en sådan värdering utfaller (se t.ex. NJA 2013 s. 88 och NJA 2014 s. 413).

Enligt Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Iran år 2011 är rättssystemet i Iran mycket politiserat och präglat av oförutsebarhet och korruption. I praktiken saknas ett självständigt rättsväsende. Det legala ramverket är svagt och tvetydigt. Brottsrubriceringarna lämnar många gånger ett godtyckligt tolkningsutrymme och öppnar för missbruk. Ett grundläggande problem är att enskilda domare, som inte sällan saknar formell juridisk utbildning, inte enbart förväntas döma utifrån kodifierad lag. I många fall baseras domarna på tolkningar av religiösa skrifter och uttalanden av religiösa auktoriteter. Detta skapar inkonsekvens, osäkerhet och sammanblandning av rättskällor. Det finns dock en huvudprincip och den är att islamisk rätt (shari´ah) har företräde framför annan lag. I Iran utdöms dödsstraff för vissa brott, bl.a. mord. Under 2011 verkställdes dödsstraff i åtminstone 437 fall. Av vad som framgår av en rapport från Human Rights Council från mars 2016 samt Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Iran år 2015 finns ingenting som tyder på att förhållandena i något avgörande hänseende har förändrats efter år 2011. Under år 2015 avrättades minst 765 personer som dömts till dödsstraff.

Den utredning som har bifogats begäran om utlämning består av förhör med den avlidne pojkens föräldrar, vittnesförhör och obduktionsrapport. Förhören innehåller en beskrivning av gärningen. Av obduktionsprotokollet framgår att två läkare har dragit slutsatsen att dödsorsaken är förtäring av metadon.

B.D. har inte hörts i Iran. I förhör inför polismyndighet i Sverige har B.D. redogjort för hur barnet av misstag och utan hans medverkan fått i sig av metadonet, som hade funnits i hans ryggsäck, i samband med att ett antal personer skulle resa ut ur Iran.

Den åberopade utredningen har inte den tillförlitlighet som måste krävas för att det, mot de uppgifter B.D. lämnat, ska kunna anses föreligga sannolika skäl för att han har gjort sig skyldig till den påstådda gärningen. Detta gäller särskilt med hänsyn till vad som är känt om Irans rättsväsende. Det föreligger därför hinder enligt 9 § 2 st. utlämningslagen mot utlämning av B.D.

Numera gäller enligt Europadomstolens praxis att utlämning är oförenlig med Europakonventionen (artikel 2 om rätten till liv och artikel 3 om förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling), om den person som begärs utlämnad löper en verklig risk att bli föremål för dödsstraff i det land han eller hon begärs utlämnad till (se t.ex. Al Nashiri v. Poland , no. 28761/11, 24 July 2014, § 576 och Al-Saadoon and Mufdhi v. the United Kingdom , no. 61498/08, §§ 123 och 137, ECHR 2010).

En utlämning till Iran innebär en konkret risk för att B.D. utsätts för dödsstraff. Med beaktande av vad som är känt om Irans rättsväsende skulle det inte utgöra ett tillräckligt skydd att vid en utlämning ställa upp ett villkor enligt 12 § 1 st. 3 utlämningslagen. En utlämning skulle därmed även strida mot artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen.