NJA 2018 s. 1151

Inom ramen för konkursförvaltningen åligger det konkursförvaltaren att upprätta en bouppteckning. Bouppteckningen har flera funktioner. Den ska bland annat ge de förvaltande organen kännedom om boets ställning och ligga till grund för förvaltarens beslut angående hur boet ska förvaltas, liksom för konkursdomstolens handläggning. Bouppteckningen ska även ligga till grund för gäldenärens, eller annans, edgång. För borgenärerna utgör bouppteckningen ett underlag för deras bedömning om utdelning kan förväntas eller inte.

7 kap. 13 § konkurslagen (hänvisningar i det följande avser den lagen, om inte annat anges) reglerar vilka uppgifter en konkursbouppteckning ska innehålla. Bland annat ska boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden och borgenärerna antecknas. I den utsträckning det behövs ska en förteckning över dels räkenskapsmaterial, dels andra handlingar som rör boet upptas. I regel anges även borgenärernas kända fordringsbelopp. I doktrin finns vidare en enighet om att även sådana tillgångar och skulder som är tvistiga bör förtecknas (se bl.a. Lars Welam-son, Konkursrätt, 1961, s. 341 och Lars Heuman, Specialprocess, Utsökning och konkurs, 7 uppl. 2014, s. 244).

Frågan om vad som ska upptas i bouppteckningen är kopplad till frågan om vad som ingår i konkursboet. Den sistnämnda frågan regleras i 3 kap. 3 §. Enligt bestämmelsens första stycke ingår, med vissa undantag som inte aktualiseras här, all utmätningsbar egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller henne eller honom under konkursen. Vidare anges i andra stycket att till konkursboet också räknas den egendom som kan tillföras boet genom återvinning enligt lagens 4 kapitel.

I den juridiska litteraturen framkommer olika uppfattningar i fråga om eventuellt återvinningsbar egendom ska upptas i bouppteckningen. En uppfattning är att sådan egendom bör upptas eller anmärkas, även om någon mer ingående undersökning av återvinningsmöjligheterna i allmänhet inte lär kunna ske i detta sammanhang (se Lars Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 342 och Lars Heuman, Specialprocess, Utsökning och konkurs, 7 uppl. 2014, s. 244). En annan uppfattning är att sådana anspråk som kan hänföras till talan om återvinning inte ska tas upp i bouppteckningen, då de normalt inte utgör en fordran som kan tillräknas gäldenären (se Dan Isaksson, Konkurslag, 1987:672, Lexino 2017-09-19, kommentaren till 7 kap. 13 § under 2.2. Första stycket). Till den senare uppfattningen har även Kronofogdemyndigheten i sin egenskap av tillsynsmyndighet anslutit sig (se Kronofogdens Handbok Konkurstillsyn, 3 uppl., version 2, 2016, s. 60).

Av 3 kap. 3 § andra stycket följer att egendom som kan tillföras boet genom återvinning räknas till konkursboet oavsett att återvinningsrätten inte kan göras gällande av gäldenären själv och utan hinder av att det, vid tiden för konkursbeslutet, endast är fråga om en latent fordran. Med hänsyn till lagens lydelse och till den i punkten 8 nämnda funktion som bouppteckningen får anses ha för borgenärernas räkning fram-står det som ändamålsenligt att uppgift om sådan egendom, när den är känd, tas med i bouppteckningen.

I de fall det däremot, vid bouppteckningens upprättande, ännu är oklart om återvinningsbar egendom alls finns bör någon redogörelse för utredningen i den delen inte tas med. Detta hänger samman med att de i bouppteckningen upptagna uppgifterna måste vara tydliga och bestämda så att det vid en edgång klart framgår för den edgångspliktige vad eden omfattar.

En konkursgäldenär har, enligt 6 kap. 2 §, en mycket långtgående skyldighet att lämna upplysningar i fråga om sådant som rör konkursutredningen och gäldenärens obestånd. Upplysningsplikten är generell och inte begränsad till att avse endast uppgifter om egendom som hör till boet eller uppgifter som ska redovisas i en konkursbouppteckning. Enligt 6 kap. 3 § är en konkursgäldenär vidare skyldig att inför rätten avlägga en bouppteckningsed. Gäldenärens fullgörande av upplysnings- och edgångsplikten sanktioneras av möjligheten till hämtning eller häktning (6 kap. 9 §) och är även straffsanktionerad (se bl.a. 11 kap. 1 och 2 §§ samt 15 kap. 1 § BrB).

Även annan än konkursgäldenären kan vara skyldig att avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen, s.k. fakultativ edgångsskyldighet (6 kap. 5 § andra stycket). Även i dessa fall kan tvångsmedel komma i fråga och även den fakultativa edgången sker under straffansvar för menedsbrott. Någon sådan generell skyldighet att medverka vid boutredningen som följer av 6 kap. 2 § kan dock inte åläggas annan än gäldenären (jfr prop. 1986/87:90 s. 243 f. där ett förslag om att utvidga upplysningsskyldigheten avfärdats av lagstiftaren).

Av 6 kap. 3 § framgår att den som ska avlägga eden först ska göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövliga och därefter med ed betyga att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial med gjorda tillägg eller ändringar är riktiga och att det enligt hans vetskap inte har oriktigt utelämnats eller tagits upp någon tillgång eller skuld. Av detta lagrum framgår alltså eds-temat.

Med beaktande av att edgången sker under straffansvar har lagstiftaren poängterat att det är av största vikt att edstemat är klart och tydligt avgränsat, så att det går att fastställa vad som omfattas av eden. I motiven till 6 kap. 3 § klargörs därför också att edgången har sin utgångspunkt i bouppteckningen men inte avser hela densamma utan att edstemat endast avser tre moment: tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial. Den som avlägger eden ska alltså bekräfta att bouppteckningen i dessa avseenden är, såvitt han vet, såväl riktiga som fullständiga. Utanför edstemat faller däremot bland annat frågan om tillgångarnas värdering och frågan om den bokföringsmässiga riktigheten av eventuellt räkenskapsmaterial, liksom en eventuell förteckning över andra handlingar som rör boet. (Se prop. 1994/95:189 s. 35 ff. och 56.)

Bouppteckningseden är, till skillnad från t.ex. vittneseden, en eftered som tar sikte på att bekräfta riktigheten av den vid edgångssammanträdet framlagda bouppteckningshandlingen. Det är av stor vikt att den edgångsskyldige före beedigandet ges tillfälle att göra de ändringar och tillägg som denne anser behövliga, liksom att dessa ändringar och tillägg noga antecknas i protokollet från edgångssammanträdet. I den mån denne vid sammanträdet lämnar uppgifter av annat slag omfattas dessa nämligen inte av edgången. Någon skyldighet att under ed lämna någon redovisning för tillgångar som upptagits i bouppteckningen föreligger inte. Inte heller innebär edgångsskyldigheten i sig någon skyldighet att svara på frågor rörande konkursboutredningen eller att genom upplysningar klargöra om viss egendom kan komma att tillföras boet genom återvinning. (Jfr NJA 1959 s. 639 och NJA 1977 s. 80.)

Edstemat följer följaktligen av lag och edgången avser inte annat än bouppteckningens riktighet. Edgången kan inte användas i syfte att utreda oklarheter i konkursboet i vidare mån än vad som följer av att den som avlägger eden ska bekräfta de uppgifter som finns och lägga till uppgifter som enligt hans vetskap saknas.

Det nu sagda gäller såväl beträffande den obligatoriska edgångsplikten som den fakultativa. Det bör dock noteras att det vid ett sammanträde för konkursgäldenärens edgång enligt 6 kap. 3 § måste finnas ett visst utrymme för förvaltaren att, i syfte att utreda frågor rörande boet, ställa frågor som faller utanför edstemat. Skyldigheten för gäldenären att besvara sådana frågor följer då av 6 kap. 2 § och är i sig straffsanktionerad, men uppgifterna omfattas inte av själva edgången. Som tidigare konstaterats finns inte någon sådan skyldighet för personer som ska avlägga ed enligt 6 kap. 5 § (se p. 15).

Mot bakgrund av det nu sagda är det av stor vikt att rätten, när den ska besluta om s.k. fakultativ edgång, förvissar sig om att de uppgifter som förvaltaren vill ha beedigade ryms inom edstemat.

Av det ovan anförda följer att en fakultativ edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen inte kan användas i syfte att utreda ett eventuellt anspråk på grund av återvinning i konkurs.

Med hänsyn till hur frågan i målet har besvarats finns det anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.