NJA 2018 s. 163

E.T. dömdes den 21 oktober 2010 av Svea hovrätt för mord. Påföljden bestämdes till fängelse i 15 år och han förpliktades att betala skadestånd till målsägandena A.L.E. och H.F.

Hovrätten fann det ställt utom rimligt tvivel att E.T. den 14 december 2009 uppsåtligen hade berövat U.G. livet i hans lägenhet genom att trycka ned U.G:s huvud så att andningsvägarna kommit under vattnet då denne befann sig i ett badkar.

Hovrättens dom grundade sig i huvudsak på ett rättsutlåtande över obduktionen av U.G., rättsläkaren B.G:s vittnesuppgifter, två stillbilder från polisens rekonstruktion samt uppgifter från vittnet S.R. som, tillsammans med U.G. och E.T., befunnit sig i lägenheten i anslutning till dödsfallet.

Vid obduktionen, den mikroskopiska undersökningen och den rättskemiska analysen påvisades tecken på drunkning, in-flammation i lungorna, mycket hög blodetanolkoncentration (3,43 promille) och tecken på kronisk hjärtsjukdom. Enligt obduktionsutlåtandet kunde var och en av förändringarna för sig ha lett till akut dödsfall eller samverkat till att U.G. drabbats av akut hälsostörning i badkaret (t.ex. svimmat av) och i efterförloppet drunknat.

Enligt rättsläkaren kunde någon säker dödsorsak inte fastställas, men hon ansåg att det fanns flera tecken på drunkning. Dessa var framför allt förekomsten av ca 8 dl vattnig vätska i magsäcken, 1,5 ml vätska i kilbenshålan, förekomsten av vatten i mun och svalg samt det förhållandet att mjälten var blodfattig och kontraherad. Vid en sammantagen bedömning av dessa omständigheter, och det förhållandet att U.G. avled i ett badkar fyllt med vatten, fann hovrätten att det inte rådde något rimligt tvivel om att han hade drunknat.

Enligt hovrätten visade rekonstruktionen att badkaret var så pass litet att en person av U.G:s längd måste halvsitta med böjda knän för att få plats i badkaret. Hovrätten menade att risken för att drunkna i en sådan position inte kunde anses överhängande, inte ens för en medvetslös person.

S.R. uppgav att när hon påträffade U.G. livlös i badkaret så gick vattnet upp till hans hals. Genom dessa uppgifter, tillsammans med rekonstruktionen, fann hovrätten det utrett att U.G. blivit dränkt.

Hovrätten fann att - utöver U.G. - endast S.R. och E.T. befunnit sig i lägenheten fram till det att dödsfallet inträffade. Eftersom företräde skulle ges åt S.R:s uppgifter och det förelåg ett antal andra omständigheter som enligt hovrätten talade för E.T:s skuld, kom domstolen fram till att det var ställt utom rimligt tvivel att det var han som hade dränkt U.G.

HD beviljade inte prövningstillstånd och hovrättens dom fick därmed laga kraft.

E.T. ansökte om resning i maj 2014. Han åberopade ett utlåtande av förre kriminalkommissarien J.O. och dessutom två sakkunnigutlåtanden, ett av P.J.K., professor i rättsmedicin, och ett av Å.A.-S., professor i kirurgi.

Enligt utlåtandet av P.J.K. var den rättsmedicinska utredningen förenad med ett antal brister. När det gällde vätskan i kilbenshålan hänvisade han till två vetenskapliga artiklar från 2002 respektive 2013 och anförde att slutsatsen av dessa var att vätska i kilbenshålan inte med nödvändighet tyder på att drunkning varit dödsorsaken. Vad avser mjälten hänvisade han till tre veten-skapliga artiklar från 1994, 2003 och 2006 och uttalade att senare forskning visade på att en mjältes vikt hos drunknade är större än den genomsnittliga vikten av en mjälte vid samtliga obduktioner. Enligt P.J.K. var den mest sannolika underliggande dödsorsaken alkoholintoxikation och den mest sannolika förklaringen till dödsfallet att det orsakats av en olycka.

Å.A.-S. anförde i sitt utlåtande att han vid genomgång av obduktionsprotokollet inte kunde finna någon förklaring till vad som förorsakat U.G:s död.

Resningsansökningen kommunicerades med riksåklagaren och A.L.E., som båda motsatte sig resning. Riksåklagaren angav, att för det fall att utlåtandet av P.J.K. skulle vara att bedöma som en ny omständighet, står slutsatserna i utlåtandet i allt väsentligt i överensstämmelse med rättsläkarens uttalanden i utredningen.

HD uttalade att E.T. inte hade visat någon omständighet som kunde föranleda resning i målet och avslog den 4 september 2014 resningsansökningen.

E.T. har som grund för resning anfört att det har framkommit nya omständigheter och bevis som inte lagts fram tidigare. Dessa skulle tillsammans med vad som åberopades i det första resningsärendet sannolikt ha lett till att han hade frikänts. I vart fall finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han begått gärningen.

E.T. har åberopat ett nytt sakkunnigutlåtande av P.J.K. samt sakkunnigutlåtanden av professor A.E., överläkare i rättsmedicin och ledamot i Socialstyrelsens rättsliga råd, och medicine doktor A.C. Därutöver har han åberopat utdrag ur de polisförhör som hölls med S.R. under förundersökningen, en film och fotografier av en ny rekonstruktion som han har låtit genomföra samt ett nytt utlåtande av J.O.

P.J.K. uttalar sig, liksom han gjorde i utlåtandet från 2014, om huruvida fynden av vätska i magsäck, mun och kilbenshåla samt blodfattig och kontraherad mjälte är bevis för drunkning. Han menar att så inte är fallet och hänvisar till samma vetenskapliga artiklar som i det tidigare utlåtandet (se p. 11).

A.E. anser att det kan finnas andra förklaringar till obduktionsfynden än att U.G. drunknat.

Enligt A.C. är det inte orimligt att U.G., medvetandesänkt av alkoholberusning, kan ha fått andningsvägarna under ytan, inhalerat vatten och därefter rört på sig i kramper.

Rekonstruktionen har utförts av figuranter med liknande längd och kroppsvikt som E.T. och U.G. i det badrum där U.G. avled och i ett vattenfyllt badkar av samma modell.

Riksåklagaren menar att den av E.T. nu åberopade bevisningen är ny i följande avseenden.

Riksåklagaren anser, med utgångspunkt från hur hovrätten i sina domskäl redogjort för sitt sätt att värdera bevisningen, att det är sannolikt att hovrätten hade frikänt E.T. från ansvar för mord om de nya omständigheterna hade varit kända för domstolen. Riksåklagaren motsätter sig därför inte att HD beviljar E.T. resning.

A.L.E. har motsatt sig resning. Hon menar att även om de nya vetenskapliga rönen och rekonstruktionen hade varit kända för hovrätten är det inte sannolikt att domstolen skulle ha frikänt E.T. Inte heller föranleder de tvivel om att han har begått det brott som han dömts för.

Enligt 58 kap. 2 § 4 första ledet RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats (huvudregeln).

Enligt andra ledet i samma punkt (tilläggsregeln) får resning också beviljas om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan huruvida den tilltalade har begått det brott för vilket han har dömts. Tilläggsregeln ska, med hänsyn till kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rätts-medel, ges en restriktiv tillämpning. I fall av ny bevisning bör regeln tillämpas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivel om den tilltalades skuld.

Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som har förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som har framförts i målet är i princip inte att anse som nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter dock inte att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunnig granskning av det redan tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden - såsom att den har skett i belysning av nya vetenskapliga rön - kan bli att hänföra till sådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet (se NJA 1975 C 125 och NJA 2013 N 1 p. 25).

Betydelsen av det nya materialet ska ställas mot utredningen i brottmålet. Den utredningen ska i princip värderas och be-dömas på det sätt som kommer till uttryck i brottmålsdomen; relevansen av en omständighet som åberopades i brottmålet ska inte bedömas på nytt. Resningsdomstolen ska inte heller göra någon fristående omvärdering av bevisningen i brottmålet. Detta hindrar inte att ny utredning kan påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighet eller ett redan värderat bevis. Att den tidigare framlagda bevisningen i princip inte ska värderas om hindrar inte att styrkan av den bevisning som lagts till grund för den fällande domen kan vara av intresse i resningsärendet. Den nya bevisningen måste bedömas med beaktande av den gamla bevisningens värde för att det ska kunna avgöras om den har sådan vikt att förutsättningarna för resning föreligger. (Se bl.a. NJA 2010 s. 295 p. 14 och 15, NJA 2011 s. 254 p. 16 och NJA 2016 N 17 p. 15.)

Om en part som tidigare har fått avslag på nytt ansöker om resning, ska de bedömningar som resningsdomstolen gjort av den nya utredning som åberopades i den eller de tidigare resningsansökningarna stå fast. Vad som ska prövas i det nya målet är endast om den nya utredningen antagligen hade lett till ett förändrat ställningstagande för det fall att den hade lagts fram tillsam-mans med det samlade material som funnits i det ursprungliga målet och tidigare resningsärenden. Om den bevisning som åberopades i det föregående resningsärendet hade sådan styrka att det var mycket nära att resningsansökningen bifölls, kan ett förhållandevis begränsat bevistillskott vara tillräckligt för ett förändrat ställningstagande. (Se NJA 2009 s. 768, NJA 2010 s. 295 p. 19–21 och NJA 2016 N 17 p. 16.)

Även om utgångspunkten är att de bedömningar som gjorts i tidigare resningsärende ligger fast, kan det finnas behov för resningsdomstolen att göra en viss egen bedömning av tidigare resningsutredning. Den praktiska situationen är att det av det tidigare resningsavgörandet inte framgår hur resningsdomstolen har värderat bevisningen. I det läget måste resningsdomstolen i det nya resningsärendet - med den begränsningen att slutsatsen att bevisningen var otillräcklig inte kan frångås - väga den gamla bevisningens tyngd. (Se NJA 2010 s. 295 p. 22.)

Det nu åberopade sakkunnigutlåtandet av P.J.K. avser samma frågeställningar och grundar sig på samma vetenskapliga rön som det utlåtande som åberopades i den förra resningsansökningen. Resningsdomstolen i det ärendet har således redan prövat de uppgifter som redovisas i sakkunnigutlåtandet och funnit att de inte är tillräckliga för att bevilja resning. Vad som redovisas i P.J.K:s sakkunnigutlåtande utgör alltså inte nya omständigheter eller bevis.

Inte heller innehåller de övriga utlåtanden som E.T. har åberopat några nya omständigheter eller bevis. Detsamma gäller utdragen ur de polisförhör som hölls med S.R. under förundersökningen.

E.T. har följaktligen inte åberopat något nytt material som är ägnat att påverka hovrättens slutsats om dödsorsaken eller med andra ord att U.G. dog genom drunkning.

Den rekonstruktion som bedömdes i brottmålet har - tillsammans med S.R:s uppgifter i denna del - fått betydelse för hovrättens slutsats att U.G. blev dränkt. Rekonstruktionen presenterades endast i form av två stillbilder, av relativt dålig kvalitet, med en påklädd figurant i badkaret. Figuranten var betydligt tyngre än U.G.

Frågan är då om den nu gjorda rekonstruktionen kan anses innehålla nya omständigheter eller bevis. Den har lagts fram genom både film och fotografier. Figuranten i badkaret har samma längd och vikt som U.G. Badkaret är fyllt med vatten och figuranten är endast iförd badbyxor. Det rekonstruerade händelseförloppet är filmat ur olika vinklar. Dessa omständigheter har betydelse för bedömningen av hur U.G. kunnat röra sig i badkaret, med eller utan tvång. Rekonstruktionen får därför i det avseendet anses utgöra ny bevisning.

Hovrätten uttalade att det står klart att U.G:s allmänna hälsotillstånd var vacklande och att han vid dödsfallet hade omkring 3,4 promille alkohol i blodet. Enligt hovrätten talade dessa förhållanden generellt sett för att han kunde ha drunknat utan att någon annan person var inblandad. Enligt hovrätten visade den rekonstruktion som polisen genomfört att badkaret var så litet att en person av U.G:s längd måste halvsitta med böjda knän för att få plats och att det i en sådan position inte torde finnas en överhängande risk för att drunkna, ens för en medvetslös person. Med hänsyn till vad som framkommit genom rekonstruktionen och vad S.R. uppgett i denna del fann hovrätten att det var styrkt att U.G. hade dränkts.

Domskälen måste läsas på så sätt att den tidigare rekonstruktionen enligt hovrättens bedömning starkt talade mot att U.G. drunknat genom en olyckshändelse, även om rekonstruktionen inte i sig kunde läggas till grund för ett sådant ställningstagande. Hovrättens bedömning av den tidigare rekonstruktionen har utgjort ett stöd för det resonemang som lett till rättens slutsats, nämligen att U.G. blev dränkt. Vad som framkommit genom den nya rekonstruktionen medför att hovrättens bedömning på denna centrala punkt kan sättas i fråga. Den nya rekonstruktionen ger ett betydligt större utrymme för bedömningen att U.G. utan att någon annan person har varit inblandad kunnat hamna under vattenytan med näsa och mun.

Till detta kommer att omständigheterna är speciella i detta fall och inger betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det gjordes inte någon brottsplatsundersökning. Detta är, vilket också riksåklagaren framhåller, en stor brist i förundersökningen. Dessutom framstår den tidigare rekonstruktionen - på det sätt som den lades fram i hovrätten - som bristfällig och svår att värdera. Med anledning härav och med beaktande av att E.T. har dömts för mord till fängelse i 15 år, finns det synnerliga skäl att på nytt pröva om han har begått det brott som han dömts för.

Ansökningen om resning ska därför bifallas med stöd av tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 andra ledet RB i fråga om ansvar för mord, påföljd, skadestånd och avgift till brottsofferfonden. Målet ska i dessa delar tas upp i hovrätten.

HD finner inte skäl att besluta om inhibition av straffverkställigheten.