NJA 2018 s. 220
Fråga om förutsättningar för nedsättning enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet.
S-bolagen Aktiebolag förpliktades genom en dom som vann laga kraft att betala 5 000 000 kr jämte ränta till Catsaz AG på grund av en fordran som detta bolag hade förvärvat från C.R. Catsaz överlät därefter fordringen till Kontel Trade AG, som ansökte om verk-ställighet. Den 9 april 2013 utmätte Kronofogdemyndigheten ett belopp om drygt 8 000 000 kr hos S-bolagen.
Sedan C.R. försatts i konkurs väckte en av konkursborgenärerna, Aktiebolaget Minoritetsintressen, talan mot Catsaz och Kontel om återvinning av de rättshandlingar varigenom fordringen hade överlåtits först till Catsaz och sedan till Kontel.
S-bolagen begärde att Kontel skulle ställa säkerhet enligt 13 kap. 14 § 5 UB för att få de utmätta medlen utbetalade. Denna begäran avslogs av HD genom beslut den 11 november 2015 (NJA 2015 s. 786). Kronofogdemyndigheten beslutade härefter den 17 december 2015 att medlen skulle utbetalas till Kontel.
Falu tingsrätt
S-bolagen överklagade Kronofogdemyndighetens beslut om utbetalning av medlen i Falu tingsrätt.
Tingsrätten (rådmannen Ronny Eriksson) fann i beslut den 15 juni 2016 att det efter HD:s beslut den 11 november 2015 inte fanns något hinder mot att utbetala de utmätta medlen och lämnade S-bolagens överklagande utan bifall.
Tingsrätten avslog också ett av Minoritetsintressen anfört överklagande av utmätningsbeslutet den 9 april 2013.
Svea hovrätt
S-bolagen överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten i första hand skulle besluta att det förelåg hinder mot verkställighet och att utbetalningsbeslutet skulle ändras med följden att de utmätta medlen skulle utbetalas till S-bolagen.
Hovrätten
Även Minoritetsintressen överklagade och yrkade att hovrätten skulle besluta att det förelåg hinder mot verkställighet och förordna att Krono-fogdemyndigheten skulle redovisa medlen till C.R:s konkursbo.
Till stöd för överklagandena anförde Minoritetsintressen och S-bolagen i huvudsak följande. Det föreligger tvist om vem som har bättre rätt till utsökningsfordringen eftersom överlåtelsen av den är föremål för talan om återvinning i konkurs. För det fall återvinningstalan skulle bifallas har en av S-bolagen till Kontel gjord betalning inte befriande verkan. S-bolagen har under pro-cessen i hovrätten deponerat 9 528 062 kr hos Länsstyrelsen i Stockholms län för betalning av fordringen, vilket innebär att S-bolagen har fullgjort betalning av utsökningsfordringen. Det föreligger därför hinder mot verkställighet. Att det föreligger hin-der mot verkställighet innebär att det också föreligger hinder mot att utbetala de utmätta medlen till Kontel.
Kontel motsatte sig ändring av tingsrättens beslut och anförde i huvudsak följande. Återvinningstalan är inte att jämställa med en tvist om bättre rätt till utsökningsfordringen och den saknar dessutom fog. En utbetalning till Kontel av de utmätta medlen skulle ske med befriande verkan för S-bolagen oavsett utgång i återvinningstvisten. Detta följer av att en dom i ett återvinningsmål är rättsgestaltande. Nedsättningen hos länsstyrelsen har gjorts mot bättre vetande. Något hinder mot verkställighet föreligger därmed inte. Bestämmelsen om hinder mot verkställighet kan dessutom inte tillämpas såvitt avser redovisning av influtna medel eftersom verkställighet redan skett.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Kazimir Åberg, f.d. hovrättsrådet Måns Edling och tf. hovrättsassessorn Markus Tengblad, referent) anförde i beslut den 11 april 2017 följande.
SKÄLEN FÖR BESLUTET
Hovrättens prövning
S-bolagen har efter överklagandet till hovrätten nedsatt ett belopp hos länsstyrelsen enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet (nedsättningslagen), för betalning av utsökningsfordringen. Klagandena har begärt att hovrätten först prövar verkan av den gjorda nedsättningen och först om den inte utgör hinder mot verkställighet prövar övriga invändningar mot utbetalning. Ingenting talar emot att pröva ärendet i den ordning som klagandena har begärt.
I 1 § nedsättningslagen finns fyra alternativa förutsättningar för nedsättning. Om någon av förutsättningarna är uppfylld, är gäldenären behörig att erlägga betalning genom nedsättning. En behörig nedsättning är alltså att jämställa med en betalning av skulden (se Walin och Herre, Lagen om skuldebrev m.m., En kommentar, Zeteo, den 1 oktober 2011, nedan Walin, Kommentaren till nedsättningslagen, p. 1.2.3). Den materiella prövningen av huruvida en nedsättning är behörig ska inte göras av länsstyrelsen i samband med beslut om nedsättning utan den får göras i ett eventuellt senare mål i allmän domstol (Lindskog, Betalning, 2014, nedan Lindskog, p. 5.6.1.2). För det fall S-bolagens nedsättning anses jämställd med en betalning av den skuld som orsakat utmät-ningsförfarandet kan den utgöra hinder mot verkställighet. Den första fråga som hovrätten ska ta ställning till är därför om det funnits skäl för nedsättningen.
Behörig nedsättning
Beträffande fordringar i allmänhet gäller som huvudregel att gäldenären har att på sin egen risk pröva huruvida den som kräver betalning är rätt borgenär eller behörig att företräda denne (NJA II 1936 s. 61). Betalar gäldenären till fel person, utplånas inte skulden utom i de fall som anges i 29 och 30 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev, där undantag görs för vissa situationer när gäl-denären saknat skälig anledning att misstänka att han betalat till fel person (se NJA 2001 s. 292). Ansvaret att betala till rätt person är i det närmaste strikt (Lindskog, p. 5.1.2.1). Möjligheten att fullgöra betalning genom nedsättning när flera gör anspråk på rätt till betalning måste ses mot den bakgrunden.
Nedsättning får enligt 1 § andra stycket nedsättningslagen ske om ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär och gäldenären inte skäligen kan anses skyldig att på egen risk bedöma till vilken av dem betalningen ska ske. Som framgår av lagtexten krävs inte mer än en skälighetsbedömning av gäldenären. Av förarbetena till nedsättningslagen framgår att betalning kan fullgöras genom nedsättning när två eller flera gör anspråk på rätt till betalning utom i fall där ett av anspråken är så uppen-bart obefogat att det utan vidare kan lämnas ur räkningen (NJA II 1927 s. 298). I doktrinen har framförts att kravet måste ställas något högre (Walin, Kommentaren till nedsättningslagen, p. 1.2.2, Mellqvist och Persson, Fordran och skuld, 10 uppl., 2015 s. 67 f.). Gäldenären kan använda sig av deposition även om tvisten mellan de påstådda borgenärerna är beroende av en ren rättsfråga (Walin, ibid.). Det finns enligt hovrätten inte skäl att vid den senare materiella prövningen underkänna en nedsättning endast för att den har sin grund i en befogad osäkerhet i en svårbesvarad rättsfråga (Lindskog p. 5.6.3.4 ger möjligen uttryck för motsatt uppfattning).
Den ovisshet som i det här fallet råder om vem som har rätt till betalning kommer sig av att C.R:s konkursbo genom borgenären Minoritetsintressen har väckt talan om återvinning av överlåtelserna av utsökningsfordringen till Catsaz och Kontel. Av 4 kap. 14 § första stycket konkurslagen följer att egendomen som gäldenären har utgett ska gå åter till konkursboet vid återvinning. I det här fallet är det alltså fordringen på S-bolagen som ska gå åter till C.R:s konkursbo. Vinner konkursboet framgång med återvinningstalan innebär det inte att det uppstår en betalningsförpliktelse för Kontel till konkursboet, utan att S-bolagen ska betala sin fordran till konkursboet och inte till Kontel. Först om egendomen inte finns i behåll kan Kontel bli skyldigt att betala till konkursboet (4 kap. 14 § tredje stycket och 18 §konkurslagen). Så skulle till exempel kunna vara fallet om fordringen betalats eller överlåtits vidare. En återvinningstalan har på det sätt som anförts stora likheter med en talan om bättre rätt. I rättsfallet NJA 2015 s. 786 beskriver HD i punkten 8 samma situation som nu är föremål för prövning som att tredje man gör gällande bättre rätt till utsök-ningsfordringen genom att en överlåtelse av fordringen söks återvunnen.
Frågan är då om det finns någon väsentlig skillnad mellan en återvinningstalan och en talan om bättre rätt som medför att de ska behandlas olika vid frågor om betalningslegitimation och rätt för en gäldenär att göra nedsättning enligt nedsättningslagen. Kontel har i denna del invänt att en återvinningstalan endast kan resultera i en rättsgestaltande dom, alltså en dom genom vilken det rådande rättsläget förändras. En talan om bättre rätt resulterar däremot i en dom där ett etablerat civilrättsligt förhållande fastställs.
I 4 kap. 15 § konkurslagen föreskrivs att en talan om återvinning får rättsverkningar i form av skyldighet för återvinningssvaranden att betala avkastning och ränta redan i och med att talan väcks. Bestämmelsen får anses tala för att även andra rättsverkningar av en återvinningstalan, som bättre rätt till den egendom som talan syftar till att återföra, kan inträda redan genom talans väckande. Kontel har inte anfört något egentligt stöd för att rättsverkningar av begärd återvinning inte kan inträda innan en dom meddelats i återvinningsmålet. Det ligger enligt hovrätten nära till hands att genom analogier från 29 och 30 §§ skuldebrevslagen konstatera att S-bolagen inte kan betala till Kontel med befriande verkan eftersom S-bolagen har skälig anledning till misstanke om att C.R:s konkursbo har bättre rätt till fordringen. Det saknas anledning att se annorlunda på situationen bara för att utbetalningen sker från Kronofogdemyndigheten efter utmätning och inte direkt från gäldenären. Rättsläget är i den här frågan i vart fall så oklart att det inte skäligen kan krävas att en gäldenär på egen risk gör en bedömning av detsamma. Eftersom S-bolagen inte skäligen kan anses skyldigt att på egen risk bedöma om Kontel eller C.R:s konkursbo är rätt betalningsmottagare är förutsättningarna för nedsättning uppfyllda.
Hinder mot verkställighet
För att nedsättningen ska utgöra hinder mot verkställighet krävs att den inte är förenad med sådana villkor som gör att den inte kan jämställas med en betalning. S-bolagen har förbehållit sig rätten att återta beloppet i enlighet med 4 § nedsättningslagen. Ett sådant återtagandeförbehåll kan enligt 5 § samma lag inte göras gällande efter det att någon till vars förmån nedsättning skett gjort anspråk på det nedsatta beloppet. Till dess ett återtagandeförbehåll enligt 4 § görs gällande gäller nedsättningen som betalning på samma sätt som utan förbehåll (Walin, p. 1.3.3). Det finns inte något annat förbehåll i ansökan om nedsättning eller annars någon omständighet som förtar nedsättningens verkan som betalning.
Av 3 kap. 21 § UB framgår att hinder mot verkställighet föreligger när gäldenären visar att han har fullgjort betalningsskyldigheten. Det saknas skäl att i fråga om verkställighetshinder behandla en behörig nedsättning på annat sätt än som en genomförd betalning. Det anförda gäller även om, som i det här fallet, nedsättningen gjorts först efter att utmätning skett. Det föreligger därmed hinder mot verkställighet av utsökningsfordringen. Enligt 3 kap. 21 § tredje stycket UB ska vidtagen verkställighetsåtgärd gå åter om hinder mot verkställighet visas. Detta gäller till exempel ett fattat beslut om utmätning (Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl., 2012 p. 8.4.4). Kontel har inte invänt mot det nedsatta beloppets storlek. Hinder mot verkställighet föreligger därmed beträffande hela utsökningsfordringen. Som anförts ovan ska vidtagna verkställighetsåtgärder vid sådan utgång gå åter och det saknas således skäl att särskilt besluta om utbetalning till S-bolagen. Det finns inte förutsättning att utbetala medlen till C.R:s konkursbo på det sätt Minoritetsintressen har yrkat.
BESLUT
Med ändring av tingsrättens beslut förklarade hovrätten att det förelåg hinder mot verkställighet i Kronofogdemyndighetens mål och upphävde myndighetens beslut den 17 december 2015 om utbetalning av medel i målet.
Högsta domstolen
Kontel överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle ogilla S-bolagens och Minoritetsintressens invändning om verkställighetshinder.
S-bolagen och Minoritetsintressen motsatte sig ändring av hovrättens beslut.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Janina Kastevik, föreslog i betänkande följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
1-8. Motsvarar i huvudsak punkterna 1-8 i HD:s beslut.
Huvudfrågan i målet
Huvudfrågan i målet är om ett återvinningsanspråk avseende en fordringsöverlåtelse föranleder att det råder en sådan ovisshet om vem som är rätt borgenär att gäldenären inte på egen risk kan anses skyldig att bedöma till vem betalning ska ske, samt huruvida den aktuella nedsättningen är att jämställa med en betalning av skulden och det därmed föreligger hinder mot verkställighet enligt utsökningsbalkens regler.
Den rättsliga regleringen
Vid betalning gäller i princip att gäldenären på egen risk har att bedöma om han betalar till rätt person. Vid sidan av vad som följer av reglerna i 29 § och 30 § lagen (1936:81) om skuldebrev (och vissa andra specialfall) verkar en betalning till fel person inte befriande mot borgenä-ren. Ansvaret för gäldenären är således i princip strikt. (Stefan Lindskog, Betalning - om kongruent infriande av penningskulder och andra betal-ningsrättsliga frågor, 2014, s. 243.)
Enligt 3 kap. 21 § UB får verkställighet inte äga rum om svaranden visar att han eller hon fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser. Även en kvittningsinvändning eller något annat förhållande som rör parternas mellanhavanden kan utgöra hinder mot verkställighet enligt samma lagrum.
En behörig nedsättning enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet (1927:56) är att jämställa med en betalning av skulden. Gäldenärens skyldighet att betala ränta upphör även genom nedsättningen. (Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m. - En kommentar, 3 uppl., 2011, s. 329.)
Nedsättning får enligt 1 § andra stycket ske om ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär och gäldenären inte skäligen kan anses skyldig att på egen risk bedöma till vilken av dem som betalningen ska ske. Av förarbetena framgår att betalning kan fullgöras genom nedsättning när två eller flera gör anspråk på rätt betalning utom i fall där ett av anspråken är så uppenbart obefogat att det utan vidare kan lämnas ur räkningen (NJA II 1927 s. 298). Det ställs mycket blygsamma anspråk på gäldenären i detta avseende. Gäldenären kan använda sig av nedsättning även om tvisten är beroende av en ren rättsfråga. (Walin och Herre, a.a., s. 329.)
Att skulden är fastslagen i en dom eller att borgenären presenterar ett löpande skuldebrev hindrar inte nedsättning. (Walin och Herre, a.a., s. 328, Lindskog, a.a. s. 294.)
Frågan om hur en återvinningstalan ska bedömas när det gäller förutsättningar för nedsättning finns inte besvarad i förarbeten eller rättspraxis.
Stefan Lindskog har dock gjort vissa uttalanden i ett särskilt yttrande till rättsfallet NJA 2015 s. 786, där han argumenterade för att en förd återvinningstalan bör jämställas med en talan om bättre rätt, även när det gäller tillämpning av nedsättningslagen. Han framhöll i det särskilda yttrandet att eftersom återvinningens rättsverkningar inträder när återvinning påkallas är det mest ändamålsenligt att en förd återvinningstalan jämställs med en talan om bättre rätt till utsökningsfordringen när det gäller tillämpning av nedsättningslagen.
Enligt 4 § nedsättningslagen kan gäldenären förbehålla sig rätten att återta det nedsatta beloppet. Ett sådant återtagandeförbehåll kan enligt 5 § samma lag inte göras gällande efter det att någon till vars förmån nedsättning skett gjort anspråk på det nedsatta beloppet. En nedsättning med förbehåll har tills vidare samma verkan som om den skett utan förbehåll (Walin och Herre, a.a. s. 332).
Bedömningen i detta fall
I den aktuella tvisten har S-bolagen gjort en nedsättning hos länsstyrelsen med hänvisning till att det pågår en återvinningstalan om den fordringsöverlåtelse som den utmätta fordringen hänför sig till, och att det därför råder ovisshet om vem som är rätt borgenär.
4 kap. 19 § konkurslagen reglerar hur återvinning påkallas. Som utgångspunkt gäller att återvinningens rättsverkningar inträder i och med att återvinning påkallas i enlighet med den bestämmelsen, förutsatt att återvinningen också kommer till genomförande genom ett rättsligt avgörande. Mot den bakgrunden är det mest förenligt att gäldenären kan betala med befriande verkan fram till dess att återvinning har påkallats.
När en talan om återvinning väl har väckts får det däremot anses råda sådan ovisshet om vem som är rätt borgenär att gäldenären inte skäligen kan anses skyldig att på egen risk bedöma till vilken av dem som betalningen ska ske.
Av det anförda följer att förutsättningar för nedsättning enligt nedsättningslagen förelåg när S-bolagen gjorde den aktuella nedsättningen.
S-bolagen har gjort ett återtagandeförbehåll enligt 4 § nedsättningslagen. En nedsättning med förbehåll har tills vidare samma verkan som om den skett utan förbehåll (Walin och Herre, a.a., s. 332). Ett återtagandeförbehåll enligt 4 § nedsättningslagen förtar således inte ned-sättningens verkan som betalning.
Slutsatsen av ovanstående resonemang är att S-bolagens nedsättning hos länsstyrelsen gäller som betalning av utsökningsfordringen. Vad Kontel har anfört om att en viss del av nedsättningen belöper på rättegångskostnader som inte är föremål för talan om återvinning ändrar inte denna bedömning. Det föreligger därmed enligt 3 kap. 21 § UB hinder mot verkställighet av Kronofogdemyndighetens utbetalningsbeslut.
I enlighet med det anförda bör Kontels överklagande avslås.
HD:S AVGÖRANDE
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kristina Ståhl, Ingemar Persson, referent, Mari Heidenborg och Petter Asp) meddelade den 23 mars 2018 följande slutliga beslut.
SKÄL
Bakgrund
På grund av en fordring som Catsaz AG hade förvärvat från C.R. förpliktades S-bolagen genom en dom som har fått laga kraft att betala 5 000 000 kr samt ränta och rättegångskostnader. Catsaz överlät fordringen till Kontel, som ansökte om verkställighet. I april 2013 utmättes ett belopp om drygt 8 000 000 kr hos S-bolagen.
C.R. försattes sedermera i konkurs. Minoritetsintressen väckte i egenskap av konkursborgenär (jfr 4 kap. 19 § andra stycket konkurslagen) i juni 2013 talan mot Catsaz och Kontel om återvinning av de rättshandlingar varigenom fordringen hade överlåtits till först Catsaz och därefter Kontel.
S-bolagen begärde då att Kontel, för att få de utmätta medlen utbetalda, skulle ställa säkerhet enligt 13 kap. 14 § 5 UB. HD fann i "Kontel I" NJA 2015 s. 786 att regeln om säkerhet inte är tillämplig vid tvister om utmätningsfordringen. Kontel behövde därför inte ställa begärd säkerhet.
Kronofogdemyndigheten beslutade därefter, den 17 december 2015, att medlen skulle utbetalas till Kontel. Tingsrätten fastställde beslutet.
Under handläggningen i hovrätten nedsatte S-bolagen ett belopp om drygt 9 500 000 kr hos länsstyrelsen. S-bolagen angav att det bolaget hade en förfallen fordran att betala, att två borgenärer gjorde gällande att fordringsrätten skulle tillkomma dem och att ovisshet rådde om vem av dem som var rätt borgenär samt att det inte kunde anses skäligt att S-bolagen skulle bedöma till vilken av dem som betalning skulle erläggas. Länsstyrelsen beslutade den 20 juli 2016 att ta emot beloppet. Beslutet om nedsätt-ning har inte fått laga kraft.
Kontel har anfört att det inte fanns förutsättningar för nedsättning eftersom konkursboets rätt till fordringen enligt bolagets mening uppstår först om återvinningstalan bifalls genom en dom som får laga kraft. Enligt Kontel kan S-bolagen därför fram till den tidpunkten betala till Kontel med befriande verkan. Mot detta har S-bolagen och Minoritetsintressen invänt att återvinningens rättsverkningar inträder redan i och med att återvinning påkallas, vilket innebär att en betalning från S-bolagen till Kontel inte har befriande verkan om återvinningstalan senare skulle komma att bifallas.
Hovrätten har funnit att förutsättningarna för nedsättning är uppfyllda. Eftersom S-bolagen därigenom har visat att betalningsskyldigheten fullgjorts har hovrätten funnit att det föreligger hinder mot verkställighet. Utbetalningsbeslutet har upphävts och vidtagen verkställighet ska enligt hovrätten gå åter. (Se 3 kap. 21 § första och tredje styckena UB.)
Tingsrätten har sedan ärendet anhängiggjorts i HD bifallit den av Minoritetsintressen väckta återvinningstalan. Hovrätten har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.
Frågan i målet
Frågan i målet är om ett återvinningsanspråk riktat mot en förvärvare av en fordring medför att sådan ovisshet råder om vem som är rätt borgenär att förutsättningar för nedsättning enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet föreligger och att det nedsatta beloppet därmed utgör betalning för fordringen.
Den rättsliga regleringen
En gäldenär har beträffande fordringar i allmänhet som huvudregel att på sin egen risk pröva om den som kräver betalning är "rätt" borgenär, dvs. materiellt berättigad. Betalning som sker till någon som inte är materiellt berättigad är i princip inte befriande och gäldenären löper därmed risken att få erlägga betalning på nytt. I 29 och 30 §§ skuldebrevs- lagen finns bestämmelser som beträffande enkla skuldebrev skyddar en gäldenär som i god tro erlägger betalning till någon som inte är materiellt berättigad (jfr 19-20 §§ beträffande löpande skuldebrev).
Till skydd för en gäldenär som vill infria en förpliktelse men av olika skäl möter svårigheter finns bestämmelser i nedsättningslagen. Enligt 1 § första stycket kan gäldenären nedsätta beloppet om borgenären vägrar att ta emot erbjuden betalning eller om gäldenären på grund av borgenärens bortovaro eller sjukdom eller någon annan av borgenären beroende omständighet hindras att betala. Enligt andra stycket kan gäldenären nedsätta beloppet om gäldenären inte vet eller bör veta vem som är borgenär eller om ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär samt gäldenären inte skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma till vilken av dem betalning ska erläggas.
Av 4 § första stycket nedsättningslagen framgår att gäldenären vid nedsättning får förbehålla sig rätt att återta det nedsatta beloppet.
Förutsättningar för nedsättning
Förutsättningarna för nedsättning prövas av länsstyrelsen på grundval av sökandens uppgifter. Att länsstyrelsen har tagit emot en nedsättning innebär inte i sig att nedsättningen varit behörig. Det får i stället i en efterföljande process bedömas om nedsättningen skedde med fog och om gäldenären genom nedsättningen befriade sig, dvs. betalade sin skuld.
En gäldenär är enligt ordalydelsen i 1 § andra stycket nedsättningslagen berättigad att sätta ner betalningen när "ovisshet råder" om vem som är "rätt borgenär" och gäldenären inte skäligen kan anses vara förpliktad att på egen risk bedöma till vem betalning ska erläggas. Det förutsätts inte för rätt till nedsättning att någon talan har väckts mellan de konkurrerande borgenärerna avseende rätten till fordringen.
Att ovisshet råder om rätten till ett fordringsanspråk kan bero på att två eller flera konkurrerande borgenärer är oense om faktiska förhållanden. Men ovissheten kan också ha sin grund i rent rättsliga förhållanden, liksom i oenighet rörande både faktiska omständigheter och vilken rättslig betydelse dessa omständigheter har.
Nedsättningsmöjligheten i fall av konkurrerande anspråk motiveras som nämnts av att gäldenären betalar på egen risk. Det bör vidare noteras att det typiskt sett inte är gäldenären som har orsakat att ovisshet råder. En gäldenär som vid konkurrerande krav håller inne betalningen kan drabbas av dröjsmålspåföljder. Och vid en felbedömning av vem av flera som är rätt borgenär kan det finnas en risk att betalningen inte blir befriande. Mot den bakgrunden har rätten till nedsättning utformats med en generös bedömningsmarginal. Frånsett fall där ett anspråk är så uppenbart obefogat att det utan vidare kan lämnas ur räkningen har gäldenären möjlighet att nedsätta fordringsbeloppet (se NJA II 1927 s. 298; jfr NJA 2001 s. 292).
Det krävs alltså som regel inte att gäldenären ska ta ställning till vare sig faktiska eller rättsliga frågor rörande vilken av flera borgenärer som vid tidpunkten för betalning är rätt borgenär, dvs. materiellt berättigad, i den meningen att betalning kan göras utan risk för att betalningen inte blir befriande.
Bedömningen i detta fall
S-bolagens nedsättning av fordringsbeloppet skedde med hänvisning till den återvinningstalan som Minoritetsintressen har väckt mot Kontel rörande utmätningsfordringen. S-bolagen kan skäligen inte anses ha varit pliktigt att på egen risk bedöma de faktiska och rättsliga frågor som måste avgöras för att ta ställning till vem som är rätt borgenär. Vid detta förhållande - och då ett av S-bolagen gjort återtagandeförbehåll enligt 4 § nedsättningslagen inte föranleder annan bedömning - var förutsättningarna för nedsättning uppfyllda när S-bolagen nedsatte beloppet.
S-bolagen har alltså visat att betalningsskyldigheten fullgjorts. Det föreligger därmed hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § första stycket UB. Vidtagen åtgärd för verkställighet ska återgå.
Kontels överklagande ska således avslås.
HD:S AVGÖRANDE
HD avslår överklagandet.