NJA 2015 s. 786

På grund av en fordring som Catsaz AG hade förvärvat från C.R. förpliktades S-bolagen i lagakraftvunnen dom att till Catsaz betala 5 000 000 kr samt ränta och rättegångskostnader. Catsaz överlät den domfästa fordringen till Kontel, som ansökte om utmätning med stöd av denna. I april 2013 utmättes ett belopp om drygt 8 000 000 kr hos S-bolagen.

Sedan C.R. hade försatts i konkurs väckte en konkursborgenär i juni 2013 talan mot Catsaz och Kontel om återvinning av de rättshandlingar varigenom fordringen hade överlåtits till först Catsaz och sedan Kontel.

S-bolagen har gjort gällande att Kontel, för att få de medel som har flutit in till Kronofogdemyndigheten genom utmätning utbetalda till sig, måste ställa säkerhet enligt 13 kap. 14 § 5 UB. Enligt den bestämmelsen får influtna medel inte betalas ut om inte säkerhet ställs, när ”tvist råder om vem som är betalningsberättigad”.

I ett ärende om utmätning för en fordring kan det beträffande influtna medel uppkomma olika slags anspråk och därmed tvister. Till en början kan utmätningsgäldenären genom att resa invändningar mot utsökningsfordringen, t.ex. att denna har betalats, göra gällande att influtna medel tillkommer honom. En sådan tvist berör bara utmätningssökanden och utmätningsgäldenären. Situationen är reglerad i 3 kap. 21 § UB. Regleringen innebär att verkställighetshinder föreligger under vissa förutsättningar.

Vidare kan en tredje man hävda bättre rätt till utmätningsobjektet och därmed till dess surrogat i form av influtna medel. En sådan tvist berör utöver den tredje mannen såväl utmätningssökanden som utmätningsgäldenären. Av 4 kap. 20 och 21 §§ UB följer att Kronofogdemyndigheten ska, om skäl föreligger, förelägga den tredje mannen att inom en månad väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären. Efterkommer den tredje mannen inte föreläggandet har han förlorat sin rätt mot sökanden, om inte denne inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot den tredje mannen. I det fallet att en talan om bättre rätt till influtna medel har väckts inom den förelagda tiden, får medlen enligt 13 kap. 14 § 3 inte betalas ut om inte säkerhet ställs.

Dessutom kan en tvist rörande vem som är betalningsberättigad enligt utsökningsfordringen medföra att den tredje man som gör gällande bättre rätt till fordringen än utmätningssökanden ställer anspråk på de utmätta medlen såsom uppfyllelse för utsökningsfordringen. En sådan tvist berör i första rummet endast utmätningssökanden och den tredje man som också gör anspråk på utsökningsfordringen. I utsökningsbalken finns det inga bestämmelser som tar sikte på hur en tvist om bättre rätt till utsökningsfordringen ska hanteras i utmätningsärendet. Kronofogdemyndigheten torde därför inte kunna förelägga den konkurrerande tredje mannen att väcka talan mot utmätningssökanden för att på så sätt få tvistefrågan avgjord.

Det kan till det anförda läggas, att om det finns flera utmätningssökande så kan det också uppkomma tvist mellan dem rörande fördelningen av de utmätta medlen. Bestämmelser om den situationen finns i 13 kap. UB.

Den tvist som är aktuell i detta mål låter sig emellertid inte hänföras till något av de angivna typfallen. Utgångspunkten är visserligen i princip den situation som avses i punkten 6, nämligen att en tredje man gör gällande bättre rätt till utsökningsfordringen än utmätningssökanden, i detta fall genom att en överlåtelse av fordringen söks återvunnen enligt de konkursrättsliga bestämmelserna. Men situationen har också likhet med det fallet som nämns i punkten 4 på så sätt, att den som reser invändningen är utsökningsgäldenären och vad invändningen går ut på rör utmätningssökandens rätt till betalning för utsökningsfordringen och därmed till influtna medel.

Vad S-bolagen såsom utmätningsgäldenär gör gällande är att i den aktuella situationen förutsätter utbetalning av influtna medel att säkerhet ställs enligt 13 kap. 14 § 5 UB.

Bestämmelserna i 13 kap. UB reglerar slutskedet i ett utmätningsförfarande, nämligen hur de under förfarandet influtna medlen ska redovisas. I begreppet redovisning ligger samtliga åtgärder som behöver vidtas för att den som är betalningsberättigad ska få lyfta de belopp som tillkommer vederbörande, dvs. även åtgärder i samband med fördelning och utbetalning (se bl.a. prop. 1980/81:8 s. 674).

Huvudregeln är enligt 13 kap. 1 § UB att influtna medel ska redovisas så snart som möjligt. Kravet på säkerhet för utbetalning i 14 § är att se som ett undantag härifrån för vissa särskilt angivna fall. Med den utgångspunkten bör 14 § 5 tolkas med viss restriktivitet; det är viktigt att utmätningssökanden kommer till sin rätt utan onödigt dröjsmål. Men det är också viktigt att utbetalning sker till den som är betalningsberättigad avseende de influtna medlen.

Bestämmelserna i 13 kap. 14 § 1, 2 och 4 UB avser främst fall där en exekutionstitel, ett utmätningsbeslut eller en fördelning mellan flera borgenärer inte har vunnit laga kraft. Paragrafens tredje punkt tar sikte på att en tredje man hävdar bättre rätt till utmätningsobjektet eller dess surrogat, dvs. medel som har influtit genom att egendom har sålts eller på något annat sätt omvandlats till pengar (jfr p. 5 ovan).

Den i målet aktuella bestämmelsen i paragrafens femte punkt är mer oprecis än bestämmelserna i de övriga punkterna. I förarbetena nämns som exempel på ett tillämpningsfall att två intressenter anser sig vara innehavare av en och samma fordring. Det framhålls att en sådan tvist inte är något karaktäristiskt för utmätning, och att tvisten i princip bör behandlas på samma sätt som om gäldenären själv skulle betala fordringen och med fog är tveksam om vem som är rätt borgenär. (Se a. prop. s. 702.) Det är tydligt att bestämmelsen är tänkt att omfatta även andra situationer än den nämnda, men i förarbetena finns det inte några närmare uttalanden angående vilka fall det kan röra sig om (jfr SOU 1973:22 s. 397 ff. och a. prop. s. 698 ff.).

Klart är emellertid att bestämmelsen i 13 kap. 14 § 5 UB i allt fall är tänkt som ett slags komplettering till paragrafens tredje punkt. Bestämmelsen omfattar således situationer när ett föreläggande att föra sådan talan som avses i den tredje punkten - en talan som har sin grund i tvist rörande utmätningsobjektet - inte skulle fylla någon funktion därför att ett rättsligt förfarande i saken redan pågår (se a. prop. s. 701). Vidare får bestämmelsen anses träffa fall när Kronofogdemyndigheten överväger att meddela ett föreläggande som avses i paragrafens tredje punkt eller har meddelat ett sådant föreläggande utan att månadsfristen har löpt ut. Situationen kan därefter utvecklas så att den tredje punkten blir tillämplig. Om emellertid något föreläggande inte meddelas eller månadsfristen löper ut utan att talan väcks, så bör någon tvist i den mening som anges i femte punkten inte anses föreligga. Genom en sådan ordning säkerställs att utmätningssökanden inte behöver vänta på sin rätt annat än när det konkurrerande anspråket på de utmätta medlen blir föremål för en rättslig prövning som inleds utan dröjsmål.

Det låter sig diskuteras om bestämmelsen i 13 kap. 14 § 5 UB omfattar en tredje mans anspråk på influtna medel, när anspråket är en följd av att den tredje mannen gör gällande bättre rätt än utmätningssökanden till utsökningsfordringen. Bestämmelsens ordalag sedda för sig utesluter inte en sådan tolkning. Av det exempel som anges i förarbetena (se p. 13) går det inte med säkerhet att säga huruvida det med gäldenär avses sekundogäldenär (dvs. gäldenären till den utmätta fordringen) eller utmätningsgäldenären (dvs. gäldenären till utsökningsfordringen) eller bådadera. Men det sammanhang där femte punkten förekommer talar åtminstone i någon mån för att vad som avses är sådana anspråk på influtna medel som vilar på ett påstående om bättre rätt till utmätt egendom.

För en tolkning, att 13 kap. 14 § 5 UB inte omfattar fall där det i grunden är rätten till utmätningsfordringen som är tvistig, talar även ändamålsskäl. Det är i utsökningsbalken noggrant reglerat vilka förutsättningar som gäller för verkställighet genom utmätning och vem som är legitimerad att ansöka om inledande av ett utmätningsförfarande (2 kap.). Om Kronofogdemyndigheten beslutar att inleda ett sådant förfarande finns i balken klara handlingsregler för den efterföljande handläggningen och för olika tvistefrågor som kan uppkomma, men som har nämnts i det föregående (se p. 6) finns det inga regler för hur en tvist om utsökningsfordringen ska hanteras. Inom ramen för ett effektivt utmätningsförfarande framstår det inte som lämpligt att ge bestämmelsen i 13 kap. 14 § 5 en sådan vidsträckt tolkning som ordalydelsen i och för sig ger utrymme för; så länge en invändning finns om att en tvist pågår rörande vem som är betalningsberättigad enligt utsökningsfordringen - och invändningen inte kan avfärdas som grundlös - skulle utmätningsförfarandet inte kunna slutföras och utmätningssökanden behöva vänta på sin rätt. Till skillnad från vad som gäller i de övriga fall som regleras i 14 § går det i de situationer som faller under femte punkten inte att se när hindret mot utbetalning utan säkerhet upphör. Det kan inte anses vara förenligt med grundläggande utsökningsrättsliga principer att utbetalning av utmätta medel skulle kräva säkerhet, när Kronofogdemyndigheten inte genom ett föreläggande kan tvinga fram en rättslig prövning av vem som är berättigad enligt utsökningsfordringen.

Till det nu anförda kan läggas att en tredje mans anspråk på utmätta medel till följd av ett påstående om bättre rätt till utsökningsfordringen (liksom andra anspråk från en tredje man) kan tas till vara under hela utmätningsförfarandet. En tredje man kan överklaga de beslut som Kronofogdemyndigheten fattar under förfarandet (så länge beslutet angår hans rätt). I fråga om överklagande av beslut om utmätning finns det för en tredje man inte någon inskränkning till en viss tid. En tredje mans intressen kan också tillvaratas genom att såväl utmätningssökanden som utmätningsgäldenären kan överklaga Kronofogdemyndighetens beslut till förmån för en tredje man. (Se 18 kap. 2 § och 7 § andra stycket UB.) Slutligen kan en tredje man väcka talan mot utmätningssökanden om bättre rätt till utsökningsfordringen och i samband med det yrka kvarstad på utmätningsmedlen.

Slutsatsen av det anförda blir att en invändning från en tredje man, om att utmätningssökanden inte har rätt till betalning för utsökningsfordringen av det skälet att den tredje mannen har bättre rätt till denna än utmätningssökanden, inte kan leda till en tillämpning av bestämmelsen om säkerhet i 13 kap. 14 § 5 UB.

I det förevarande ärendet är det emellertid inte en tredje man som gör gällande bättre rätt till utsökningsfordringen och därmed till influtna medel. I stället är det utmätningsgäldenären som invänder att genom en återvinningstalan riktad mot utmätningssökandens förvärv av den domfästa utsökningsfordringen har utmätningssökanden inte längre rätt till betalning för fordringen. En tvist om vem som är betalningsberättigad enligt utsökningsfordringen berör utmätningsgäldenären på så sätt, att han har ett intresse av att en utbetalning av influtna medel verkar befriande för honom.

I regel är frågan om utmätningssökandens passivlegitimation avgjord genom det rättsliga förfarande som har mynnat ut i exekutionstiteln. Men det kan, som här, inträffa att utmätningsgäldenären gör gällande att utmätningssökanden på grund av efterföljande förhållanden inte längre är innehavare av utsökningsfordringen. I vad mån en sådan invändning kan prövas enligt grunderna för 3 kap. 21 § andra stycket UB som en invändning mot verkställighet eller om den faller utanför den utsökningsrättsliga regleringen är en sak för sig. Oavsett hur det förhåller sig med den saken, kan regeln om säkerhet inte ges betydelse vid tvister om utmätningsfordringen.

Den tvist som S-bolagen lägger till grund för sitt yrkande om att säkerhet ska ställas enligt 13 kap. 14 § 5 UB avser huruvida utsökningsfordringen och därmed de utmätta medlen genom den förda återvinningstalan ska anses tillkomma C.R:s konkursbo och inte Kontel. Tvisten är inte av ett sådant slag som förutsätts för en tillämpning av nämnda bestämmelse. Kontel behöver därför inte ställa säkerhet för att få de utmätta medlen utbetalda till sig.

En avgörande fråga i målet är om 13 kap. 14 § 5 UB ska anses tillämplig enbart i tvister avseende utmätningsobjektet eller om även tvister rörande utmätningsfordringen faller under bestämmelsen.

Ordalagen i 13 kap. 14 § 5 UB är brett avfattade och täcker i sig in den nu aktuella situationen.

Enligt förarbetena är bestämmelsen tillämplig när det av andra anledningar än dem som behandlas i 13 kap. 14 § 1-4 UB råder tvist om rätt till betalning, t.ex. därför att två intressenter anser sig vara innehavare av en och samma fordran. En sådan tvist är inte något karaktäristiskt för utmätning och bör i princip behandlas på samma sätt som om gäldenären själv skulle betala fordringen och med fog är tveksam om vem som är rätt borgenär. Utbetalning får då inte ske annat än mot säkerhet. (A. prop. s. 702.)

Mot bakgrund av att 13 kap. 14 § UB är en del av regleringen om utbetalning av influtna medel i det avslutande skedet i ett utmätningsärende, är det naturligt att uppfatta begreppet betalningsberättigad som syftande på utbetalning till den som är rätt borgenär avseende utmätningsfordringen.

Vid tolkningen bör även systematiken i 13 kap. 14 § UB beaktas. I bestämmelsen behandlas främst fall där exekutionstiteln eller utmätningsbeslutet ännu inte har vunnit laga kraft, eller där det råder tvist rörande äganderätten till utmätningsobjektet eller fördelningen mellan flera borgenärer. Ett typiskt fall enligt punkten 3 är alltså när en tredje man som hävdar äganderätt till utmätningsobjektet har förelagts enligt 4 kap. 20 § att väcka talan mot utsökningssökanden och gäldenären. Enligt förarbetena (a. prop. s. 701) är en talan som förs utan föreläggande att hänföra under 14 § punkt 6 (nu punkt 5). Det handlar då om en talan som rör bättre rätt till utmätningsobjektet. Men även tvister som rör utmätningsfordringen kan falla under någon av punkterna 1 eller 3. Ett exempel kan vara att exekutionstiteln inte har vunnit laga kraft för att gäldenären som svarande har överklagat tingsrättsdomen med invändningen att käranden inte är rätt borgenär. Ett annat exempel kan vara att tredje man överklagat utmätningsbeslutet under påstående att han och inte utmätningssökanden är rätt innehavare av utmätningsfordringen. Systematiken talar alltså snarast för att punkten 5 ska tillämpas i tvister om bättre rätt till utmätningsfordringen.

En nackdel med en sådan tillämpning är att Kronofogdemyndigheten i vissa situationer inte har maktmedel att genom taleföreläggande få fram ett avgörande av den tvist som utgör hinder mot utbetalning. Uppkomsten av sådana fall förutsågs emellertid redan vid utsökningsbalkens tillkomst. I den bestämmelse som nu finns i 13 kap. 7 § behandlas fallen där en borgenärs fordran eller förmånsrätt är tvistig. Kronofogdemyndigheten kan då förelägga borgenären att väcka talan mot annan sakägare, och en tvist av det slaget torde täckas av punkten 5 i 14 §. Däremot framgår av förarbetena att i fall där det är ovisst vem som är rätt innehavare av en utsökningsfordran kan sådant föreläggande inte ges (SOU 1973:22 s. 394). Lagstiftaren får antas ha utgått från att det i sådana situationer ligger i åtminstone en parts intresse att få fram ett avgörande och alltså att en sådan tvist inte kommer att vara ett evigt hinder mot utbetalning.

Slutsatsen beträffande innebörden av 13 kap. 14 § 5 UB måste bli att en tvist mellan två parter om vem som är rätt innehavare av en utmätningsfordran är en sådan tvist som medför hinder mot utbetalning om inte säkerhet ställs.

Mot denna bakgrund är Kontel skyldigt att ställa säkerhet på det sätt som hovrätten funnit.