NJA 2018 s. 922

K.S. förordnades den 25 juli 2018 som målsägandebiträde i ett mål rörande bl.a. våldtäkt mot målsäganden och en annan person. Målsäganden biträdde åtalet i tingsrätten samt framställde skadeståndsyrkande gentemot den tilltalade. Den tilltalade frikändes beträffande åtalet för våldtäkt mot målsäganden och tingsrätten ogillade även skadeståndsyrkandet. Tingsrätten dömde den tilltalade för våldtäkt gentemot den andra personen och påföljden bestämdes till tre års fängelse.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att den tilltalade skulle dömas för våldtäkt gentemot målsäganden. Målsäganden överklagade tingsrättens dom och angav att hon biträdde åtalet i hovrätten, begärde skadestånd samt yrkade att K.S. skulle förordnas som målsägandebiträde för henne även i hovrätten. Även den tilltalade överklagade tingsrättens dom.

Den muntliga bevisning som åberopas i hovrätten består av uppspel-ningar av ljud- och bildupptagningar av förhören vid tingsrätten. Det åberopas inte någon ny muntlig bevisning.

Hovrätten avslog målsägandens begäran om målsägandebiträde i hovrätten.

Frågan i HD är om ett målsägandebiträde ska förordnas för målsäganden i hovrätten.

Förutsättningarna för att förordna målsägandebiträde för en målsägande regleras i lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Av 1 § framgår att ett målsägandebiträde ska förordnas i ett mål om brott enligt 6 kap. BrB om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde. Målsägandebiträde ska också förordnas vid andra brott under vissa förutsättningar som anges i lagtexten.

Målsägandebiträdets uppgifter regleras i 3 § i samma lag. Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet ska även bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren.

Den 1 juli 2018 infördes en ny bestämmelse, 1 a §, i lagen om målsägandebiträde. Enligt den paragrafen ska målsägandebiträdets förord-nande inte längre per automatik kvarstå i överrätt, utan löper ut när tiden för att överklaga domen i målet har gått ut. Om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen, ska ett målsägandebiträde förordnas i högre rätt under de förutsättningar som anges i 1 §. Vid bedömningen av om målsäganden har behov av ett målsägandebiträde i högre rätt ska det även beaktas om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk, och om det finns något annat särskilt skäl.

I förarbetena till bestämmelsen anges att behovet av målsägandebiträde i hovrätten har minskat på grund av reformen En modernare rättegång. Reformen har lett till att målsäganden sällan deltar personligen i huvudförhandlingen i hovrätten och att den funktion målsägandebi-trädet kan fylla i hovrätten många gånger är begränsad. (Prop. 2017/18:86 s. 1.)

Även i hovrätten kan dock målsäganden ha behov av ett målsägandebiträde. Som framgår av den första punkten i 1 a § kan det faktum att målsäganden ska höras på nytt vara ett skäl som talar för att målsäganden behöver ha ett biträde även i den högre rätten. I förarbetena uttalas att en bedömning dock ska göras i det enskilda fallet (a. prop. s. 47).

Enligt den andra punkten i 1 a § kan målsägandens behov av stöd med talan om enskilt anspråk vara ett skäl som talar för att ett biträde bör förordnas i den högre rätten. Det bör dock enligt uttalanden i förarbetena handla om mer komplicerade skadeståndsfrågor där det krävs utförlig argumentation eller mer ingående genomgång av skriftlig bevisning (a. prop.).

Enligt den tredje punkten i bestämmelsen kan det även finnas anledning att förordna målsägandebiträde om det finns något särskilt skäl. Exempel på sådana situationer som ges i förarbetena är när målsäganden inte ska höras, men det ska ske förnyade förhör med andra personer angående frågor som har betydelse för målsäganden. Ett annat exempel är när målsäganden biträder åtalet. En bedömning måste dock göras i varje enskilt fall och för att ett biträde ska förordnas bör det krävas att det faktum att målsäganden biträder åtalet har kommit till konkret uttryck, antingen i processen i den lägre rätten eller i överklagandet. (A. prop.)

Det framgår inte av förarbetena hur lagstiftaren avsett att de nya restriktiva reglerna om målsägandebiträden i högre rätt ska tillämpas i förhållande till presumtionen för att förordna målsägandebiträde i mål om sexualbrott som återfinns i 1 §.

Lagstiftarens avsikt har emellertid, ända sedan lagen om målsägandebiträde infördes, varit att särskilt värna om målsägande i mål om sexualbrott eftersom de får anses vara extra utsatta. I förarbetena till lagen om målsägandebiträde framhålls brottsoffrets utsatta ställning i mål om sexualbrott och behovet av ytterligare stöd och hjälp än vad enbart åklagaren och de andra aktörerna i rättskedjan kan erbjuda (prop. 1987/88:107 s. 18-19). Målsägandens behov av kurativt stöd för att orka med hela rättsprocessen betonas ingående i förarbetena, och det anges att det är svårt att särskilja de kurativa och juridiska delarna av målsägandebiträdets arbetsuppgifter från varandra (Rättvisans pris, SOU 2014:86 s. 170-172). Målsägandens särskilt utsatta ställning i rättsprocessen i sexualbrottmål kan dock rimligtvis inte enbart anses föreligga under förundersökningen och i underrätt men försvinna helt i överrättsprocessen. I vissa fall måste behovet av stöd anses kvarstå även i högre rätt, även om målsäganden exempelvis inte ska höras på nytt.

Mot bakgrund av ordalydelsen i 1 § och lagstiftarens uttryckliga syfte att särskilt värna om målsäganden i mål om sexualbrott får presumtionen för att förordna målsägandebiträde i sådana mål således anses gälla även i högre rätt. Vid bedömningen av huruvida det är uppenbart att behov av biträde saknas bör dock de särskilda omständigheter som anges i 1 a § ges stor betydelse. Behovet av målsägandebiträde i högre rätt får normalt sett, även i mål om sexualbrott, anses vara mindre än i underrätt och under förundersökningen. En bedömning bör dock göras i varje enskilt fall av huruvida det är uppenbart att behov av målsägandebiträde saknas.

I det aktuella fallet rör det sig om ett allvarligt sexualbrott där den tilltalade har blivit frikänd från den aktuella åtalspunkten i tingsrätten. Även om målsäganden inte ska höras på nytt får processen i hovrätten mot den bakgrunden antas innebära en påfrestning för henne. Hon får därmed anses ha behov av kurativt stöd även i hovrätten. Målsäganden för vidare skadeståndstalan och biträder åtalet och har därför även visst behov av juridiskt stöd i hovrätten. Vid en samlad bedömning av omständigheterna är det inte uppenbart att målsäganden saknar behov av målsägandebiträde.

K.S. ska därför förordnas som målsägandebiträde för målsäganden i hovrätten.

När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett målsägandebiträde under särskilt angivna förutsättningar förord-nas för målsäganden (1 § lagen, 1988:609, om målsägandebiträde). Biträdets förordnande gäller som huvudregel till dess att tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen, ska enligt 1 a § andra stycket ett målsägandebiträde förordnas i högre rätt under de förutsättningar som anges i 1 §. Vid bedömningen av om målsäganden har behov av ett målsägandebiträde i högre rätt ska det även beaktas om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och om det finns något annat särskilt skäl.

Frågan i HD är vad som i ett mål om våldtäkt krävs för att ett målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.

Advokaten K.S. förordnades som målsägandebiträde för målsäganden i en förundersökning avseende våldtäkt. Åklagaren väckte sedermera åtal mot en person för våldtäkt riktad mot målsäganden. Målsäganden biträdde åtalet och yrkade skadestånd med 125 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk.

Tingsrätten ogillade åtalet och lämnade yrkandet om skadestånd utan bifall. Rättens ordförande och en nämndeman var skiljaktiga och ville döma den tilltalade för våldtäkt.

Åklagaren och målsäganden har överklagat tingsrättens dom. Åklagaren har yrkat att den tilltalade ska dömas för våldtäkt. Målsäganden, som förklarat att hon biträder åtalet även i hovrätten, har yrkat att den tilltalade ska förpliktas betala i tingsrätten yrkat skadestånd.

Åklagaren har åberopat samma bevisning som i tingsrätten och angett att förhören med den tilltalade, målsäganden och vitt-nena bör förebringas genom uppspelning av ljud- och bildupptagningarna från förhören i tingsrätten. Målsäganden har åberopat samma bevisning som åklagaren. Åklagaren har förklarat att hon åtar sig att företräda målsäganden i hovrätten om målsägandebi-träde inte förordnas för henne där.

Målsäganden har begärt att hennes målsägandebiträde i tingsrätten ska förordnas som målsägandebiträde för henne även i hovrätten. Hovrätten har avslagit hennes begäran.

Till stöd för sitt överklagande i HD har målsäganden anfört sammanfattningsvis följande. Hon behöver hjälp att ta till vara sin rätt i hovrätten. Hon mår mycket dåligt och har svårt att acceptera att den tilltalade kan bli frikänd med så liten marginal. Hon behöver extra stöd och hjälp som åklagaren inte kan tillhandahålla. Dessutom biträder hon åtalet och yrkar av olika skäl skadestånd utöver schablon.

Justitiekanslern har anfört att det inte har framkommit något sådant särskilt skäl som anges i 1 a § lagen om målsägandebiträde men att det är fråga om ett sexualbrottmål där det enligt 1 § föreligger en stark presumtion för att målsägandebiträde ska förordnas. Enligt Justitiekanslerns mening är det inte uppenbart att behov av biträde saknas och hon har därmed inte någon erin-ran mot att målsägandebiträde förordnas i hovrätten.

När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar förordnas för målsäganden. Prövningen ska göras med hänsyn till olika omständigheter beroende på vilken typ av brott det är fråga om. (Se 1 § lagen om målsägandebiträde.)

Sexualbrott enligt 6 kap. BrB intar en särställning eftersom det endast vid sådana brott finns en presumtion för förordnande; målsägandebiträde ska förordnas om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde. Av förarbetena framgår att presumtionen är mycket stark och att det i allmänhet inte ska ske någon prövning av målsägandens behov av biträde, frånsett den situationen att ett annat biträde redan är förordnat (se prop. 1987/88:107 s. 19 ff. och 37 samt prop. 1989/90:158 s. 5 f.).

Vad gäller andra typer av brott ska det däremot ske en reell prövning. Såvitt gäller brott mot liv och hälsa samt brott mot frihet och frid på vilket fängelse kan följa (3 och 4 kap. BrB) ska målsägandebiträde förordnas om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde. Samma prövning ska göras vid rån och grovt rån (8 kap. 5 och 6 §§ BrB). Vid andra brott på vilka fängelse kan följa ska målsägandebiträde förordnas om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av ett sådant biträde.

Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp. I det ligger att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. (Se 3 § lagen om målsägandebiträde.)

Till målsägandebiträde ska förordnas en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas. (Se 4 § lagen om målsägandebiträde.)

Förordnandet gäller som huvudregel till dess att tiden för att överklaga domen har löpt ut. Som anges ovan i punkten 1 ska, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen, ett målsägandebiträde förordnas i högre rätt under de förutsättningar som anges i 1 § lagen om målsägandebiträde. Vid bedömningen av om målsäganden har behov av ett målsägandebiträde i högre rätt ska det även beaktas om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och om det finns något annat särskilt skäl.

Kravet på ett nytt beslut för att ett målsägandebiträde ska förordnas i överrätt motiverades främst med att behovet av målsägandebiträde i hovrätten har minskat på grund av reformen En modernare rättegång. Målsäganden deltar numera sällan personligen i huvudförhandlingen och den funktion målsägandebiträdet kan fylla är många gånger begränsad. Införandet av bestämmelserna var en del av en större reform som enligt förarbetena syftar till ett mer effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av resurserna när det gäller rättsliga biträden. Det anges att stödet till målsäganden förbättras genom skärpta kompetenskrav för målsägandebiträden och krav på rättens tillstånd för att ett sådant biträde ska få sätta någon annan i sitt ställe. (Se prop. 2017/18:86 s. 17 ff., 25 f. och 37.)

Det bör även nämnas att det samtidigt med ändringarna i lagen om målsägandebiträde genomfördes en ändring i 23 kap. 5 § RB. Ändringen innebär att om en förundersökning avser ett sexualbrott, ska anmälan om målsägandebiträde göras omedelbart när förundersökningen har inletts eller återupptagits, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde. Syftet är att målsägandebiträdet ska förordnas så tidigt som möjligt i processen. (Se prop. 2017/18:177 s. 70 f.)

Den lagtekniska konstruktionen får så förstås att då fråga uppkommer om att förordna målsägandebiträde i högre rätt ska de förutsättningar som anges i 1 § lagen om målsägandebiträde alltjämt vara styrande. För att 1 a § ska fylla någon funktion vid mål om sexualbrott måste emellertid prövningen göras utifrån de behov målsäganden har i överrättsprocessen; dessa är regelmässigt andra än under förundersökningen och rättegången i tingsrätten. Prövning av målsägandens behov av biträde ska därför ske med andra utgångspunkter än då förundersökning inleds eller återupptas. (Jfr p. 11 och prop. 2017/18:86 s. 47 f.)

Prövningen ska ske med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse är då bl.a. vad det är för typ av sexualbrott. Enbart den omständigheten att ett åtal för våldtäkt ska prövas i hovrätten, och det även om åklagaren har överklagat ett ogillat åtal, kan inte anses innebära att ett målsägandebiträde ska förordnas. Om det däremot är så att målsäganden kommer att närvara vid förhandlingen i högre rätt, t.ex. därför att tilläggsförhör ska hållas med henne eller honom, bör ett målsägandebiträde förordnas. Detsamma gäller, oavsett om målsägandens närvaro påkallas eller inte, för det fall förnyade förhör eller tilläggs- eller omförhör ska hållas med andra personer angående frågor som har betydelse för målsäganden.

Att målsäganden biträder åtalet kan också medföra att det finns behov av ett målsägandebiträde, och det även om målsäganden inte ska närvara vid huvudförhandlingen i hovrätten. Enbart den omständigheten att målsäganden biträder åtalet även i hovrätten är emellertid inte tillräckligt. Det bör krävas att målsäganden vidtar eller avser att vidta någon processuell åtgärd utöver de som åklagaren vidtar. Det kan handla om att lägga fram egen utredning, åberopa bevisning, justera åtalet eller framställa ett eget påföljdsyrkande.

En av målsägandebiträdets viktigaste uppgifter är att biträda målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk. Detta gäller inte minst vid åtal om våldtäkt där det ofta är fråga om betydande skadeståndsbelopp. Om skadeståndsfrågan i ett våldtäktsmål inte är av så enkel beskaffenhet att målsägandens talan lika väl kan föras av åklagaren, bör målsägandebiträde förordnas. Enbart det faktum att målsäganden yrkar skadestånd bör dock inte vara tillräckligt för ett förordnande. Däremot bör målsägandebiträde förordnas om det åberopas skriftlig bevisning av någon betydelse, om det krävs mer utförlig argumentation eller om skadeståndsfrågan annars inte är renodlad eller klarlagd (jfr prop. 2017/18:86 s. 25 f.).

Målet gäller åtal för våldtäkt. Målsägandebiträde ska därför förordnas om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde i hovrätten (jfr p. 18).

Hovrätten ska pröva ett i tingsrätten ogillat åtal. Åklagaren och målsäganden har överklagat domen. Såvitt framkommit ska målsäganden inte närvara vid huvudförhandlingen i hovrätten och några nya förhör ska inte hållas. Åklagaren och målsäganden har åberopat samma bevisning som i tingsrätten och de förhör som hölls där ska redovisas genom uppspelning av tingsrättens ljud- och bildupptagningar. Målsäganden har biträtt åtalet även i hovrätten, men hon har inte vidtagit eller angett att hon ska vidta några processuella åtgärder utöver de åklagaren har vidtagit. (Jfr p. 19 och 20.) Det är därför uppenbart att det inte föreligger något behov av målsägandebiträde i hovrätten med hänsyn till prövningen av ansvarsfrågan.

I målet förekommer emellertid även ett skadeståndsyrkande från målsäganden. Tingsrättens ogillande i ansvarsdelen fick till följd att skadeståndsyrkandet inte prövades i sak av tingsrätten. Beroende på hovrättens bedömning i ansvarsfrågan kan skadeståndet komma att prövas i sak i hovrätten som första instans. Det är inte självklart att målsägandens talan om skadestånd lika väl kan föras av åklagaren (jfr p. 21). Det kan därför inte anses vara uppenbart att målsäganden saknar behov av ett målsägandebi-träde i hovrätten.

Målsägandens begäran om att advokaten K.S. ska förordnas som målsägandebiträde för henne i hovrätten ska därför bifallas.