NJA 2018 s. 957

Bryssel I-förordningen. Svensk domsrätt har inte ansetts föreligga, trots att en behörighetsinvändning framställts senare än vad som följer av 34 kap. 2 § RB

Borås tingsrätt

J.L. och K.W. väckte i egenskap av ställföreträdare för sin dotter talan mot E.N. vid Borås tingsrätt och yrkade att ett mellan dottern och E.N. träffat avtal om köp av en häst skulle återgå samt att E.N. skulle åläggas att ersätta omkostnader för hästen.

E.N. yrkade att käromålet skulle avvisas. Till stöd för sitt avvisningsyrkande anförde E.N. följande.

1. Svensk domstol är inte behörig att pröva tvisten eftersom det av artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) framgår att det är svarandens hemvist som är avgörande för frågan om domsrätt. E.N. har inte haft hemvist i Sverige och hon har inte heller varit folkbokförd här. E.N. är och har alltid varit folkbokförd i Finland. Tvisten ska därför prövas i Finland.

2. Inte heller med stöd av artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen har Sverige behörighet att pröva tvisten. Betalningen har gjorts till ett bankkonto i Finland, hästen var försäkrad i Finland och E.N. var endast på tillfälligt besök i Sverige. I avtalet står vidare E.N:s adress i Finland. Avtalet har därför närmast anknytning till Finland och uppfyllelseorten enligt artikel 7.1 a) är således Finland.

3. Parterna har avtalat om att avhämtning av hästen ska ske i Floby. Att hästen ska levereras till Tranemo har parterna inte avta-lat. Mot denna bakgrund kan käranden inte göra gällande att Borås tingsrätt har behörighet på grund av vad som föreskrivs i arti-kel 7.1 b) första strecksatsen i Bryssel I-förordningen.

J.L. och K.W. bestred avvisningsyrkandet och anförde till stöd härför följande.

1. E.N. hade hemvist i Sverige vid tidpunkten för avtalets ingående. Borås tingsrätt är därför i första hand behörig på grund av artikel 4 i Bryssel I-förordningen.

2. I andra hand är Borås tingsrätt behörig på grund av artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen. Talan avser avtal och käranden kan med stöd av artikeln väcka talan vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. I artikel 7.1. b) första strecksatsen i Bryssel I-förordningen definieras uppfyllelseorten vid försäljning av varor som den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats. Hästen har levererats till kärandens hemadress i Tranemo och av köpekontraktet framgår att käranden är bosatt i Tranemo.

Tingsrätten (tingsfiskalen Matilda Willaume) anförde i beslut den 27 juni 2017 följande.

SKÄL

Allmänna utgångspunkter för bedömningen

För bedömningen av om svensk domstol är behörig att ta upp denna tvist till prövning ska reglerna i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (”Bryssel I-förordningen”) tillämpas. Förordningens regler är uttömmande och domstolen kan inte grunda behörighet på annat än det som anges i förordningen, även om behörighet skulle föreligga enligt nationell rätt. Det är käranden som ska styrka att behörighet finns enligt förordningen.

Svaranden har i sin första skrift till tingsrätten yrkat att talan ska avvisas eftersom svensk domstol saknar behörighet att avgöra tvisten. Att svaranden på den muntliga förberedelsen utvecklat sin grund för avvisning innebär inte att invändningen har gjorts för sent som käranden påstått, se t.ex. rättsfallet RH 1989:45 av vilket det framgår att en svarande till och med först i hovrätten kan framställa en ny grund för sin foruminvändning.

Hemvist

Enligt artikel 4 i Bryssel I-förordningen är huvudregeln att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat personen har medborgarskap. Någon materiell definition av en fysisk persons hemvist finns inte i förordningen. Vid avgörande av frågan om vad som avses med hemvist ska, i enlighet med artikel 62 i Bryssel I-förordningen, domstolen där frågan är väckt tillämpa sin egen lag.

Av 10 kap. 1 § 1 st. RB framgår att laga domstol i tvistemål är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Av 10 kap. 1 § 2 st. RB föl­jer vidare att om svaranden är folkbokförd i Sverige så anses hemvisten vara den ort där han var folkbokförd den 1 no-vember föregående år. Regeln i 10 kap. 1 § 2 st. RB om svarandens hemvistort avser emellertid inte internationella förhållanden. Avgörande för frågan om hemvist i internation­ella förhållanden är istället var personen haft sin s.k. faktiska hemvist. Bedöm-ningen av faktisk hemvist ska göras genom en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet där förhållanden som huruvida E.N. har haft för avsikt att stanna i Sverige samt om E.N. har ändrat sin vanliga vistelseort så att hon i fortsättningen nor-malt vistas i Sverige får stor betydelse. [Fotnot: Zeteo lagkommentaren till 10 kap. 1 § RB samt Bogdan, Svensk internationell pri-vat- och processrätt, s. 105–106.]

Av utredningen i målet har inte framkommit annat än att E.N:s vistelse i Sverige enbart var av tillfällig karaktär. Utifrån en samlad bedömning av omständigheterna i målet har E.N. inte enligt tingsrättens mening haft faktisk hemvist i Sverige vid tidpunkten för talans väckande. Borås tingsrätt är således inte behörig med stöd av artikel 4 i Bryssel I-förordningen.

Särskilda behörighetsbestämmelser

Av artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen framgår att käranden kan, om talan avser avtal, även väcka talan vid domstolen för uppfyl-lelseorten för den förpliktelse som talan avser. Av artikel 7.1 b) framgår att såvida inte annat avtalats är uppfyllelseorten vid för-säljning av varor den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats. Leveransorten ska utläsas orda-grant ur parternas avtal och bevisbördan vilar på den som påstår att viss leveransort har avtalats. Om det inte går att utläsa någon partsvilja är leveransorten enligt EU-rättslig praxis orten för det fysiska överlämnandet av varan. [Fotnot: Bogdan, Svensk in-ter­nationell privat- och processrätt, s. 107.]

Av ordalydelsen i parternas avtal framgår att parterna har avtalat att hästen levereras genom att köparen avhämtar hästen sen-ast den 6 juni 2015. Parterna har haft möjlighet att istället avtala att säljaren levererar hästen till köparen genom transport men så har inte skett utan istället har parterna aktivt valt leverans genom avhämtning. Parternas gemensamma vilja får således anses ha varit att hästen levereras genom att J.L. och K.W. avhämtar hästen i Floby.

I målet är det vidare ostridigt att J.L. och K.W. har agerat i enlighet med avtalet, dvs. att de har avhämtat hästen i Floby. När J.L. och K.W. avhämtade hästen i Floby fick de faktisk rådighet över hästen. Mot denna bakgrund konstaterar tingsrätten att Floby är att anse som leveransort i den mening som anges i artikel 7.1 i förordningen.

Eftersom artikel 7.1 hänvisar till en bestämd domstol reglerar den såväl den internationella som den lokala behörigheten. [Fot-not: Karnovkommentar till artikel 5 i Bryssel I-förordningen, punkt 22. Artikel 5 har samma lydelse som artikel 7 i Bryssel I-förordningen.] Floby ligger inom Skaraborgs tingsrätts domsaga och inte inom Borås tingsrätts domsaga. Av vad som framkommit i målet anser tingsrätten inte att omständigheterna har varit sådana att käranden har haft rätt att välja mellan flera leveransorter. Då behörighet för Borås tingsrätt inte heller föreligger enligt artikel 7.1 i förordningen ska målet avvisas.

SLUTLIGT BESLUT

J.L:s och K.W:s talan avvisas.

Hovrätten för Västra Sverige

J.L. och K.W. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återför-visa målet till tingsrätten. De anförde i huvudsak att E.N. hade framställt sin invändning om rättens behörighet för sent och att hon inte hade haft laga förfall för sin underlåtenhet att framställa invändningen i rätt tid.

E.N. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut. Hon anförde i huvudsak att hon hade framställt invändningen om rättens behö-righet i tid eller, i vart fall, haft laga förfall för sin underlåtenhet att framställa invändningen inom fristen för avgivande av svaro-mål. Hon gjorde vidare gällande att en tillämpning av 34 kap. 2 § RB innebärande att en forum­invändning måste framställas inom viss tid skulle stå i strid med Bryssel I-förordningen.

Hovrätten (hovrättsråden Charlotte Hallén och Linda Carlsson samt adjungerade ledamoten Anders Lindskog, referent) anförde i beslut den 27 december 2017 följande.

SKÄL

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att E.N. vid den relevanta tidpunkten hade hemvist i Finland och att Floby, inom Skaraborgs tingsrätts domsaga, var att anse som leveransort i den mening som anges i artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen. Dessa förhållanden medför dels att svensk domsrätt föreligger, dels att Skaraborgs tingsrätt är behörig domstol. Frågan är då om Borås tingsrätt ändå ska anses som behörig domstol.

Regleringen av frågan om vilken domstol som är rätt forum inom riket är dispositiv och en foruminvändning ska, enligt 34 kap. 2 § RB, framställas första gången svaranden ska föra talan i målet. Om så inte sker är rätten att framställa invändningen förfallen. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken [oktober 2017, Zeteo], kommentaren till 34 kap. 2 och 3 §§ och rättsfallet NJA 1997 s. 866.)

E.N. skulle – efter medgivet anstånd – ha kommit in med svaromål senast den 28 oktober 2016. Svaromålet kom in till tingsrät-ten först den 31 oktober 2016. Hennes rätt att framställa foruminvändningen var då förfallen och hennes invändning har därför inte bort föranleda någon åtgärd. Vad E.N. har anfört utgör inte laga förfall. Hovrätten konstaterar att Borås tingsrätt därmed är behörig domstol. Tingsrättens beslut ska därför undanröjas och målet återförvisas till Borås tingsrätt för fortsatt handläggning där.

SLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Högsta domstolen

E.N. överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle dels inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen dels fastställa tingsrättens avvisningsbeslut.

J.L. och K.W. motsatte sig ändring av hovrättens beslut.

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (justitieråden Anders Eka, Kerstin Calissendorff, referent, Svante O. Johansson, Stefan Johansson och Eric M. Runesson) med-delade den 4 december 2018 följande slutliga beslut.

SKÄL

Inledning

Vad målet gäller i HD

1. Bryssel I-förordningen reglerar domstols behörighet vid tvister på privaträttens område när svaranden, såsom i detta fall, har hemvist i en medlemsstat inom EU. Målet gäller frågan om unionsrätten tillåter att en bestämmelse i rättegångsbalken, som utgör utfyllande rätt, tillämpas även om det leder till att en domstol blir behörig att pröva en tvist fastän den enligt förordningen annars inte skulle vara det.

Bakgrund

2. J.L:s och K.W:s dotter köpte under våren 2015 hästen Closseau av E.N. Enligt köpeavtalet skulle hästen levereras i Floby.

3. I egenskap av förmyndare för dottern väckte J.L. och K.W. 2016 talan mot E.N. vid Borås tingsrätt och yrkade bl.a. att köpet skulle gå åter samt ersättning för omkostnader för hästen.

4. Tingsrätten utfärdade stämning och förelade E.N. att inkomma med svaromål, vilket sedan anstånd beviljats skulle inges senast den 28 oktober 2016. E.N. inkom med svaromål först den 31 oktober. I svaromålet bestred hon dels svensk domsrätt, dels käro-målet i sak.

5. Borås tingsrätt konstaterade att E.N. hade hemvist i Finland varför frågan om svensk domsrätt skulle avgöras med tillämpning av artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen. Tingsrätten avvisade käromålet med hänvisning till att Floby, som ligger inom Skaraborgs tingsrätts domsaga, var avtalad uppfyllelseort för leveransen av hästen. Behörighet enligt Bryssel I-förordningen för Borås tingsrätt förelåg därför inte.

6. J.L. och K.W. överklagade avvisningsbeslutet. Hovrätten har återförvisat målet till Borås tingsrätt för fortsatt handläggning. Domstolen har anslutit sig till tingsrättens bedömning att E.N. vid den relevanta tidpunkten hade hemvist i Finland och att Floby var att anse som uppfyllelseort enligt Bryssel I-förordningen. Det medförde enligt hovrätten dels att svensk domsrätt förelåg, dels att Skaraborgs tingsrätt var behörig domstol. Eftersom foruminvändningen hade kommit in först efter anståndstidens utgång var den dock förfallen enligt 34 kap. 2 § RB varför målet ändå skulle prövas av Borås tingsrätt. E.N. har nu överklagat hovrättens beslut och yrkat att tingsrättens avvisningsbeslut ska fastställas.

Får hovrättens beslut överklagas?

7. Om ett avvisningsbeslut från en tingsrätt överklagas och hovrätten finner att tingsrätten har varit behörig att ta upp målet får hovrättens beslut som huvudregel inte överklagas. Undantag från detta gäller om invändningen mot behörigheten grundas på en omständighet som högre rätt självmant ska beakta vid ett överklagande. I annat fall råder överklagandeförbud. (Se 54 kap. 7 § RB.)

8. Frågan huruvida svensk domstol är behörig att ta upp en talan till prövning med stöd av Bryssel I-förordningen är en sådan internationell processrättslig fråga som faller utanför överklagandeförbudet (jfr NJA 1969 s. 179 och NJA 1998 s. 747). Det för-hållandet att förordningen i detta fall också pekar ut den lokalt behöriga domstolen förändrar inte denna bedömning. E.N:s över-klagande ska alltså prövas.

Svensk domsrätt vid internationella privaträttsliga tvister

Rättegångsbalkens betydelse vid bedömningen

9. Rättegångsbalken innehåller inte några materiella bestämmelser om svensk domsrätt; i 10 kap. regleras endast vilken eller vilka svenska domstolar som är behöriga när svensk domsrätt föreligger. Om det saknas regler som är tillämpliga på frågan om det finns svensk domsrätt över en internationell privaträttslig tvist, kan emellertid rättegångsbalken ofta ge ledning för bedömningen (se t.ex. Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., suppl. 84, s. 10:4 b ff.).

10. När en talan väcks i en medlemsstat inom EU mot den som har hemvist i en annan medlemsstat regleras emellertid frågan om domsrätt genom bestämmelserna i Bryssel I-förordningen. Behörighetsreglerna i förordningen ska tillämpas oberoende av om de åberopas av parterna eller inte. Domstolen har således ett eget ansvar för att förvissa sig om sin behörighet.

11. Vid bedömningen av om svensk domsrätt föreligger enligt Bryssel I-förordningen kan relevanta bestämmelser i rättegångs-balken behöva tillämpas. Det gäller exempelvis frågan om vad som enligt artikel 26.1 utgör ett svaromål (enters an appearance). Det får emellertid inte leda till att Bryssel I-förordningen inte ges genomslag och att förordningens syfte äventyras (jfr t.ex. Ko-lassa, C-375/13, EU:C:2015:37, p. 60, se även Ulrich Magnus och Peter Mankowski, European Commentaries on Private Internat-ional Law, Brussels Ibis regulation, 2016, s. 672).

Närmare om regleringen i Bryssel I-förordningen

12. Huvudregeln enligt Bryssel I-förordningen är att svaranden i ett tvistemål ska få svara vid domstol i den medlemsstat där denne har hemvist (artiklarna 4 och 5). Från huvudregeln finns särskilt angivna undantag som ger en domstol exklusiv behörighet (artikel 24) samt alternativ som huvudsakligen är hänförliga till tvisteföremålets karaktär. Ett sådant alternativ är att en talan som avser avtal kan väckas vid domstolen för uppfyllelseorten enligt den förpliktelse som talan avser (artikel 7.1 a). Regleringen byg-ger på synsättet att domsrätt i en annan medlemsstat än den där svaranden har hemvist endast föreligger om det finns stöd för det i förordningen.

13. En domstol som enligt förordningen inte skulle ha domsrätt blir behörig om svaranden har gått i svaromål inför denna, s.k. tyst prorogation (om inte annan domstol har exklusiv behörighet). Det gäller dock inte om svaranden går i svaromål för att be-strida domstolens behörighet (artikel 26.1). Av EU-domstolens praxis framgår att vad som är relevant i det förstnämnda hänseen-det är att en behörighetsinvändning inte kan göras senare än vid vad som enligt den nationella processrätten är att se som det första tillfälle då svaranden avger sin inställning i sak (se bl.a. Elefanten Schuh, C-150/80, EU:C:1981:148, p. 16). Enligt rätte-gångsbalken utgör svaromålet det tillfälle under förberedelsen då svaranden ska avge sin inställning till käromålet (se 42 kap. 7 § första stycket).

14. Om en talan har väckts i en annan medlemsstat än den där svaranden har hemvist och han eller hon avstår från att gå i sva-romål, ska domstolen självmant pröva om behörighet föreligger enligt någon av bestämmelserna i förordningen (artikel 28.1). Regeln syftar till att skydda svaranden från att behöva svara vid en domstol i en främmande stat utan att ha samtyckt till det eller utan att det finns grund för det i förordningen. Någon motsvarighet till den presumtion för riktigheten av kärandens uppgifter om behörighetsgrundande faktiska omständigheter som finns i 10 kap. 18 § RB finns inte i Bryssel I-förordningen. Domstolen får i stället pröva frågan med utgångspunkt från de uppgifter som finns i målet till säkerställande av förordningens genomslag (jfr Lennart Pålsson och Michael Hellner, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 11 november 2016, Zeteo, under II. Domstols behörighet, och Kolassa, C-375/13, EU:C:2015:37, p. 60 ff.).

Ska J.L:s och K.W:s talan avvisas?

15. Om E.N. efter att ha fått del av stämningsansökan hade valt att inte gå i svaromål, hade Borås tingsrätt alltså självmant haft att pröva om tingsrätten hade svensk domsrätt enligt någon av bestämmelserna i förordningen. Domstolen skulle då med all sanno-likhet ha funnit att så inte var fallet eftersom det inte framgick av uppgifterna i målet att E.N. hade hemvist i Sverige och då avta-lets uppfyllelseort enligt det till stämningsansökan bifogade avtalet inte låg inom tingsrättens domsaga. Talan skulle då ha avvisats.

16. Hade svaromålet inte innehållit någon invändning mot rättens behörighet skulle, med tillämpning av artikel 26.1 i förord-ningen, hennes passivitet i det hänseendet ansetts ha utgjort en accept av Borås tingsrätts behörighet (se p. 13). Hade hon däref-ter, vid en senare tidpunkt, invänt mot tingsrättens domsrätt skulle det ha varit för sent (se t.ex. Elefanten Schuh, C-150/80, EU:C:1981:148).

17. Om E.N:s svaromål med en invändning mot Borås tingsrätts domsrätt hade kommit in i rätt tid, skulle tingsrätten vid sin pröv-ning av invändningen ha funnit att domstolen inte var behörig och ha avvisat den väckta talan.

18. Situationen att en behörighetsinvändning görs i svaromålet, men att det inkommer till tingsrätten först efter den enligt den nationella processrätten föreskrivna tiden är inte reglerad i Bryssel I-förordningen. Frågan uppkommer då om en tillämpning av 34 kap. 2 § RB (jämförd med 10 kap. 18 §), som i detta fall skulle leda till att Borås tingsrätt fick domsrätt, är förenlig med förord-ningen och dess ändamål.

19. Som nämnts innehåller Bryssel I-förordningen regler som syftar till att svaranden inte ska behöva svara vid en domstol i en främmande stat utan att ha samtyckt till det eller utan att något av alternativen till huvudregeln är tillämpligt. Undantagen ska tol-kas restriktivt och anses inte kunna ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen avses i förordningen (se t.ex. Group Josi, C-412/98, EU:C:2000:399, p. 49 och Vienna Insurance Group, C-111/09, EU:C:2010:290, p. 23).

20. E.N. invände uttryckligen mot Borås tingsrätts domsrätt i sitt svaromål. Det förelåg alltså ingen tyst accept av domstolens domsrätt. En tillämpning av 34 kap. 2 § RB skulle i detta fall utvidga tillämpningsområdet för artikel 26.1 i strid med dess lydelse och i strid med förordningens syfte. Eftersom unionsrätten ska ges företräde framför den nationella rätten får den aktuella be-stämmelsen i rättegångsbalken i detta fall inte tillämpas.

21. Genom att uppfyllelseorten för avtalet låg inom Skaraborgs tingsrätts domsaga hade den tingsrätten som enda svensk dom-stol domsrätt. Hovrättens beslut ska därför ändras och tingsrättens beslut att avvisa den väckta talan fastställas.

Övrigt

Begäran om inhämtande av förhandsavgörande

22. E.N. har yrkat att HD ska inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen i frågan huruvida en tillämpning av 34 kap. 2 § och 10 kap. 18 § RB mot en person med hemvist i en annan medlemsstat än Sverige strider mot unionsrätten, särskilt artiklarna 5, 26 och 28 i Bryssel I-förordningen.

23. Den av E.N. väckta frågan gäller inte i första hand tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse eftersom den tar sikte på till-lämpligheten av en nationell processrättslig bestämmelse i en i Bryssel I-förordningen oreglerad situation. Det står vidare klart att sådan tillämpning inte får ske om det leder till att förordningens ändamål äventyras. Begäran ska därför avslås.

HD:S AVGÖRANDE

Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD tingsrättens beslut att avvisa J.L:s och K.W:s talan.

HD avslår E.N:s yrkande om att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.