NJA 2019 s. 1001

Domskäl

Domskäl

Punkterna 1–11 motsvarar i huvudsak punkterna 1–8 i HD:s dom.

Rättslig reglering

Försäkringsersättning vid partiell skada

12.En allmän förutsättning för att försäkringsersättning ska utgå vid sakskada är att skadan som ska ersättas har medfört en ekonomisk förlust för försäkringstagaren (se 1 kap. 1 § försäkringsavtalslagen). Om inte annat avtalats begränsas rätten till ersättning också av 6 kap. 1 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Paragrafen innehåller en presumtion för att ersättning vid försäkring av viss egendom bara betalas för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorat, och inte för annan förlust som en skada kan ha medfört.

13.Av betydelse vid prövningen av försäkringsersättningens storlek är också den inom försäkringsrätten centrala principen om att ett försäkringsfall inte ska medföra vinst för den försäkrade. Detta gäller även om något berikandeförbud inte längre följer av lag. (Se prop. 2003/04:150 s. 192, jfr 39 § lagen, 1927:77, om försäkringsavtal.)

14.I 6 kap. 2 § försäkringsavtalslagen finns bestämmelser om hur värdet av försäkrad egendom ska beräknas. Paragrafen är tillämplig om något annat inte avtalats. Av första stycket första meningen i paragrafen följer att en skada på egendom som huvudregel ska värderas till återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet (ofta kallat dagsvärdet), med avdrag för ålder och bruk samt för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Med återanskaffningspriset avses i regel lägsta kostnad för någon av samma kategori som den försäkrade att anskaffa ny egendom av samma slag som den skadade. Lagen förutsätter inte att återanskaffning faktiskt måste ske; den försäkrade kan använda försäkringsersättningen till vad han eller hon vill (se bl.a. Bertil Bengtsson, Försäkringsrätt – Några huvudlinjer, 9 uppl., 2015, s. 74).

15.Regleringen om dagsvärde i 6 kap. 2 § första stycket första meningen är enligt lagens förarbeten i första hand tillämplig vid total skada på den försäkrade egendomen, men gäller också när det bara är fråga om delskada. För det fall det vid delskada blir fråga om att återställa egendomen genom reparation ska dock tredje meningen i första stycket tillämpas i stället.

(Se prop. 2003/04:150 s. 439.)

16.Av 6 kap. 2 § första stycket tredje meningen följer att reparationskostnaden ska utgöra en utgångspunkt vid värderingen enligt första meningen, om den skadade egendomen kan repareras på ett godtagbart sätt. I lagmotiven förtydligas att det även i dessa fall ska göras avdrag om exempelvis gamla och uttjänta delar ersätts av nya, liksom att ytterligare ersättning ska betalas om skadefallet, trots reparation, medfört en varaktig värdeminskning (se prop. 2003/04:150 s. 439). Bestämmelsen måste mot bakgrund av dessa uttalanden, och med beaktande av de utgångspunkter som redovisats under punkterna 12 och 13 ovan, tolkas så att den inte ger försäkringshavaren någon rätt till ersättning beräknad på en reparationskostnad som är högre än den minskning av egendomens dagsvärde som uppkommit till följd av skadan ( jfr även Marcus Radetzki, Värdering av skada på egendom enligt försäkringsavtalslagen, JT 2007-08 s. 339 f.).

17.På samma sätt som vid återanskaffning är det ingen förutsättning för en tillämpning av 6 kap. 2 § första stycket tredje meningen att en reparation genomförts eller kommer att genomföras. Det står således försäkringstagaren fritt att disponera ersättningen som han eller hon vill. Åtgärder som försäkringstagaren vidtar med den försäkrade egendomen efter försäkringsfallet kan dock komma att få betydelse i fråga om beräkningen av dagsvärdeförändringen och således påverka storleken på den försäkringsersättning som ska utgå.

Frågan om rättegångskostnader

18.Huvudprincipen för kostnadsfördelningen enligt 18 kap. RB är att kostnaderna fördelas utifrån målets slutliga utgång. Det är alltså enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § den part som tappar målet som ska ersätta motparten dennes rättegångskostnad.

19.Av 18 kap. 4 § första stycket samma balk följer att i de fall det i samma mål finns flera yrkanden och parterna vinner ömsom så ska parterna antingen bära sin egen kostnad eller jämkad ersättning tillerkännas. Om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas ska ersättningsskyldigheten bestämmas därefter, och har en part endast tappat i ringa betydelse kan full ersättning utgå.

20.I 18 kap. 15 § RB finns bestämmelser som är tillämpliga när ett mål rör sig mellan olika instanser. Av tredje stycket följer att när ett mål återförvisas av högre rätt till en lägre ska frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. I förarbetena till bestämmelsen uttalades följande: ”En särskild bestämmelse erfordras rörande kostnaderna i högre rätt i det fall, att denna återförvisar målet till lägre rätt. För dylikt fall synes det icke lämpligt, att kostnaden bestämmes med hänsyn till utgången i den högre rätten. Därest den part, på vilkens talan målet återförvisas, sedermera tappar, är det i allmänhet icke rimligt, att han, därför att han kan anses ha vunnit i fråga om återförvisningen, erhåller gottgörelse för sina kostnader i den högre rätten. Det synes lämpligare, att frågan om nämnda kostnader prövas av den lägre rätten, då denna efter återförvisningen avgör målet.” (se NJA II 1943 s. 242).

21.Huvudprincipen, att ansvaret för rättegångskostnaderna ska fördelas utifrån målets slutliga utgång, gäller alltså även efter återförvisning.

Bedömningen i detta fall

Frågan om försäkringsersättning

22.Det är utrett i målet att den aktuella bilens värde vid tidpunkten för försäkringsfallet var 157 000 kr och att R.M. har sålt den stöldskadade bilen i befintligt skick, alltså utan att först reparera den, med en nettovinst om 119 600 kr. Det är redan härigenom klarlagt att den begärda reparationskostnaden om 59 243 kr överstiger den minskning av bilens dagsvärde, dvs. 37 400 kr, som skadan medfört och att den ekonomiska förlust hon drabbats av endast uppgår till sistnämnda belopp. Tillämpningen av 6 kap. 2 § försäkringsavtalslagen leder således inte till att R.M. har rätt till någon ersättning utöver det belopp hovrätten bestämt (se p. 16). Hovrättens domslut ska därför i denna del fastställas.

Frågan om rättegångskostnader

23.Hovrätten har i fråga om rättegångskostnader konstaterat att R.M. i och för sig vunnit bifall till huvuddelen av sin talan (frågan om det föreligger försäkringsfall), men beloppsmässigt haft framgång med endast ungefär hälften. Hon har därför tillerkänts hälften av sina begärda kostnader i målet i tingsrätten och hovrätten. Vid den utgång målet hade i hovrätten skulle R.M. också haft rätt att få ersättning för hälften av de kostnader hon tidigare haft i HD i mål nr T 3590-16 (se p. 20 och 21). Hennes yrkande i denna del ska därför bifallas.

24.Den ovan redovisade utgången i målet innebär att R.M. nu tappat målet i fråga om försäkringsersättningen men haft framgång med sin talan i fråga om tidigare rättegångskostnader i HD. Beloppsmässigt innebär detta att hon vunnit strax under hälften av vad talan avsåg. Frågan om rättegångskostnader har dock endast behandlats i mycket begränsad omfattning i parternas skrivelser och det i målet nedlagda arbetet är således huvudsakligen hänförligt till frågan om försäkringsersättning. I fråga om rättegångskostnader i HD får R.M. därför i huvudsak nu ses som tappande part och hon har därmed att ersätta Gjensidige hela dess yrkade ersättning för rättegångskostnad. Den av Gjensidige begärda ersättningen bedöms som skälig.

mslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att R.M. befrias från skyldigheten att ersätta Gjensidige Forsikring ASA Norge, svensk filial, för rättegångskostnader i HD:s i mål nr T 3590-16 samt att Gjensidige Forsikring ASA Norge, svensk filial, förpliktas att ersätta R.M. för hennes rättegångskostnad i det målet med 17 350 kr, jämte ränta – – –.

HD förpliktar R.M. att till Gjensidige Forsikring ASA Norge, svensk filial, betala ersättning för rättegångskostnader i HD med 53 625 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta – – –.

HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Petter Asp, Malin Bonthron, referent, och Stefan Reimer) meddelade den 23 december 2019 följande dom. domskäl

Prejudikatfrågan

1.Målet rör bestämmande av försäkringsersättning enligt 6 kap. 2 § försäkringsavtalslagen (2005:104) för delskada på en personbil. Prejudikatfrågan är om försäkringstagaren har rätt till ersättning beräknad utifrån reparationskostnad i en situation när den kostnaden är högre än skillnaden i värde på egendomen före och efter skadan.

Bakgrund

2.I december 2013 anmälde R.M. till Gjensidige att hon hade blivit av med sin personbil genom ett rån. Hon begärde försäkringsersättning motsvarande bilens värde före tillgreppet och beräknade värdet genom att till sitt inköpspris lägga ett mindre belopp motsvarande en förbättring hon hade gjort på bilen. Gjensidige avböjde att betala med motiveringen att R.M. inte hade bevisat att det var fråga om ett försäkringsfall. Gjensidige vitsordade bilens värde till det belopp som R.M. hade köpt den för.

3.Under handläggningen av målet i tingsrätten återfanns bilen i skadat skick. R.M. ändrade då sin talan på så sätt att hon i första hand yrkade ersättning motsvarande uppskattad kostnad för att reparera den skadade bilen. Beloppet uppgick till knappt 60 000 kr. Hon hade emellertid inte reparerat bilen utan i stället sålt den i befintligt skick. I andra hand yrkade hon ersättning motsvarande bilens värde omedelbart före skadetillfället med avdrag för nettointäkten från hennes försäljning av bilen. Det beloppet uppgick till drygt 45 000 kr. Gjensidige gjorde gällande att eventuell försäkringsersättning skulle beräknas enligt den modell som hade använts i andrahandsyrkandet och vitsordade i den delen ett belopp om drygt 37 000 kr.

4.Tingsrätten ogillade R.M:s talan med motiveringen att det inte var bevisat att det var fråga om försäkringsfall. Hovrätten tillämpade ett lägre beviskrav och ansåg att försäkringsfall förelåg. Såvitt gäller bilen tillerkändes R.M. ersättning med det av Gjensidige vitsordade beloppet. HD förklarade därefter i ”Bilrånet” NJA 2017 s. 642 att ett högre beviskrav skulle tillämpas än vad hovrätten hade gjort och lämnade tillbaka målet till hovrätten för ny prövning. I domen angavs att hovrätten även skulle pröva frågan om rättegångskostnader i HD.

5.Hovrätten har vid sin förnyade prövning funnit att försäkringsfall föreligger och förpliktat Gjensidige att till R.M. utge viss försäkringsersättning, såvitt avser bilen med det av Gjensidige vitsordade beloppet. Hovrätten har förpliktat Gjensidige att betala jämkad ersättning för 1010

R.M:s rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten. I fråga om rättegångskostnader i HD:s förra mål har hovrätten dock ansett att Gjensidige i det målet var vinnande part och beslutat att R.M. därför i den delen ska betala ersättning för Gjensidiges rättegångskostnad.

Målet i HD

6.HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att försäkringsfall föreligger.

7.R.M. har gjort gällande att försäkringsersättning avseende bilen ska beräknas enligt den modell hon använt i sitt förstahandsyrkande och således baseras på en uppskattad reparationskostnad enligt den offert som hon har hämtat in. Hon har vidare gjort gällande att rättegångskostnaderna i det förra målet i HD ska fördelas med utgångspunkt i målets slutliga utgång i hovrätten.

8.Gjensidige har bestritt att det finns någon rätt till ersättning baserad på uppskattad reparationskostnad i en situation som i detta mål.

Försäkringsavtalslagens regler om värdering av skada på egendom

9.Om inte annat framgår av försäkringsavtalet betalas vid försäkring av viss egendom ersättning bara för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorat. Följdkostnader av olika slag ersätts alltså inte. (Se 6 kap. 1 § andra stycket och prop. 2003/04:150 s. 438.)

10.I 6 kap. 2 § finns dispositiva bestämmelser om värdering av förlorad eller skadad egendom vid beräkning av försäkringsersättningens storlek. Huvudregeln är att värdering ska ske utifrån återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet, med avdrag för ålder och bruk samt för nedsatt användbarhet och annan omständighet (första stycket första meningen). I försäkringsvillkoren benämns detta värde ofta dagsvärdet. Lagen förutsätter inte att återanskaffning rent faktiskt sker; den försäkrade kan använda försäkringsersättningen till vad han eller hon vill (se bl.a. Bertil Bengtsson, Försäkringsrätt – Några huvudlinjer, 10 uppl. 2019, s. 76).

11.Huvudregeln om värdering utifrån dagsvärdet är enligt lagens förarbeten i första hand tillämplig vid total skada på den försäkrade egendomen, men gäller också när det bara är fråga om delskada. I delskadefallen kan det emellertid bli fråga om att egendomen återställs genom reparation. För de fallen anges, i en annan regel, att om egendomen kan repareras på ett godtagbart sätt, så gäller det som sägs om återanskaffningspriset i stället reparationskostnaden. (Se 6 kap. 2 § första stycket tredje meningen och a. prop. s. 439.)

12.Liksom regleringen i övrigt i 6 kap. 2 § första stycket är bestämmelsen i tredje meningen en regel om hur försäkringsersättningens storlek ska bestämmas. En bestämmelse i lagtext om beräkning utifrån reparationskostnaden infördes först i och med nu gällande försäkringsavtalslag, men beräkningsmodellen har sedan gammalt förekommit som ett alternativ till dagsvärdemodellen vid beräkning av delskada (se t.ex. SOU 1989:88 s. 335). Syftet med båda modellerna är att slå fast storleken på försäkringstagarens skada i ekonomiskt hänseende. En utgångspunkt måste därför vara att skadans storlek – åtminstone teoretiskt – i grunden är densamma oavsett vilken beräkningsmodell som används.

13.Bestämmelsen om beräkning utifrån reparationskostnaden kan därför inte tolkas så att den i sig ger försäkringstagaren någon rätt till ersättning som är högre än motsvarande den minskning av egendomens dagsvärde som uppkommit till följd av skadan (jfr Marcus Radetzki, Värdering av skada på egendom enligt försäkringsavtalslagen, i JT 2007–08 s. 413 ff.). Ett annat synsätt skulle stämma dåligt med vad som anges i 6 kap. 1 § andra stycket om att ersättning bara betalas för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorat och inte heller stå i överensstämmelse med den försäkringsrättsliga principen om att ett försäkringsfall inte ska medföra vinst för den försäkrade (principen om berikandeförbud, jfr a. prop. s. 192).

14.Om det är känt att dagsvärdeförändringen är mindre än vad reparationskostnaden uppgår till sätter dagsvärdeförändringen alltså normalt ett tak för vilken ersättning som kan utgå. Det är en annan sak att situationen sannolikt ofta är den att det enda som är känt är reparationskostnaden och att det inte heller finns någon anledning att ta in något annat underlag för att beräkna skadans storlek (jfr Jan Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 237 f.).

15.Det kan inte anses vara någon förutsättning för en tillämpning av 6 kap. 2 § första stycket tredje meningen att en reparation genomförts eller kommer att genomföras (jfr i fråga om återanskaffning p. 10). Vad som rent faktiskt sker med egendomen saknar alltså betydelse för frågan om val av beräkningsmodell. Även när beräkning skett utifrån en uppskattad reparationskostnad står det försäkringstagaren fritt att disponera över ersättningen.

Fördelning av rättegångskostnader efter återförvisning

16.Huvudprincipen för kostnadsfördelningen enligt 18 kap. RB är att kostnaderna fördelas utifrån målets slutliga utgång och att en part som tappar målet ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnad.

17.I 18 kap. 15 § RB finns bestämmelser som är tillämpliga när ett mål rör sig mellan olika instanser. Av tredje stycket följer att när ett mål återförvisas av högre rätt till en lägre ska frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. I förarbetena till bestämmelsen anges att om den part som får framgång med ett yrkande om återförvisning sedermera förlorar målet är det i allmänhet inte rimligt att den parten får ersättning för sina kostnader i den högre rätten (se NJA II 1943 s. 242).

18.Huvudprincipen, att ansvaret för rättegångskostnaderna ska fördelas utifrån målets slutliga utgång, gäller alltså även efter återförvisning.

Bedömningen i detta fall

Frågan om försäkringsersättning

19.Såsom parterna fört sin talan i HD är utgångspunkten att den minskning av bilens dagsvärde som skadan medfört uppgår till det belopp som hovrätten kommit fram till, nämligen 37 400 kr. Den av R.M. begärda högre ersättningen beräknad utifrån en uppskattad reparationskostnad om 59 243 kr överstiger minskningen av bilens dagsvärde. Det saknas anledning att tillerkänna henne någon sådan högre ersättning (jfr p. 14). Hovrättens domslut ska därför i denna del fastställas.

Rättegångskostnaderna i HD:s mål T 3590-16

20.Utifrån målets utgång i sak har hovrätten tillerkänt R.M. ersättning för hälften av hennes rättegångskostnader i målet i tingsrätten och hovrätten. Det saknas anledning att fördela rättegångskostnaderna i HD:s förra mål på något annat sätt (jfr p. 18). R.M. bör alltså få ersättning för hälften av sin rättegångskostnad i det målet. Hennes yrkande i denna del ska därför bifallas.

Rättegångskostnaderna i HD denna gång

21.R.M. har tappat målet i fråga om försäkringsersättningen men haft framgång med sin talan i fråga om tidigare rättegångskostnad i HD. Beloppsmässigt innebär detta att hon vunnit strax under hälften av vad talan avsåg. Målet har dock huvudsakligen avsett frågan om försäkringsersättning. Vid en samlad bedömning bör R.M. svara för omkring två tredjedelar av Gjensidiges rättegångskostnad här. Det yrkade beloppet är skäligt. domslut

HD fastställer hovrättens domslut i själva saken.

HD ändrar på så sätt hovrättens dom i fråga om rättegångskostnader att R.M. befrias från skyldigheten att ersätta Gjensidige Forsikring ASA Norge, svensk filial, för rättegångskostnad i HD i mål T 3590-16 och Gjensidige Forsikring ASA Norge, svensk filial, förpliktas att ersätta R.M. för hennes rättegångskostnad i det målet med 17 350 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 24 maj 2018.

HD förpliktar R.M. att ersätta Gjensidige Forsikring ASA Norge, svensk filial, för rättegångskostnad i HD med 35 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom.