NJA 2019 s. 607
Fråga om kränkningsersättning vid bedrägeri.
Alingsås tingsrätt
T.K. åtalades vid Alingsås tingsrätt för bl.a. grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri. Gärningarna bestod i att T.K. hade förmått eller försökt förmå 8 målsägande, som var i åldrarna 78-91 år, att betala för takreparationer trots att han aldrig haft för avsikt att utföra några reparationer.
Var och en av målsägandena A.E., H.G., K.G., M.H., P.I., S.K., H.L. och G.L. yrkade skadestånd avseende kränkning med 7 000 kr jämte ränta.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Britta Ekström) meddelade dom den 19 januari 2018.
Tingsrätten fann åtalet styrkt. Gärningarna bedömdes som grova brott på grund av att T.K. åtminstone i viss mån hade planerat brotten, att han agerat med förslagenhet, att det var fråga om upprepade brott och därmed ett systematiskt handlande samt då brottsligheten riktats mot äldre människor. Påföljden för brotten samt för stöld och egenmäktigt förfarande bestämdes till fängelse 2 år. T.K. utvisades ur riket.
Beträffande yrkandet om ersättning för kränkning anförde tingsrätten följande.
Målsägandena som har hörts i målet samt G.L. har yrkat ersättning för kränkning med 7 000 kr vardera. T.K. har bestritt dessa yrkanden.
Den som allvarligt kränker annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (se 2 kap. 3 § skadeståndslagen). I förarbetena till bestämmelsen sägs att kränkningsersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring och skam (se prop. 2000/01:68 s. 48). Förmögenhetsbrott, t.ex. bedrägeri, ger dock normalt inte rätt till kränkningsersättning (se a. prop. s. 65).
Genom förhören med målsägandena har det framkommit att flertalet av dem har skämts för att de har blivit lurade och att några av dem också har blivit rädda. Det har dock inte beträffande någon av dem framkommit omständigheter som visar att det har varit fråga om en så allvarlig kränkning av den personliga integriteten som krävs för att den ska ge rätt till ersättning. Målsägandenas yrkanden om kränkningsersättning kan därför inte bifallas.
Tingsrätten ogillade yrkandena om ersättning för kränkning.
Nämndemännen Lena Ahonen och Hans Bogeskär var skiljaktiga i skadeståndsdelen och anförde följande.
Målsägandena var mellan 78 år och 91 år vid brottstillfällena. De har berättat om att de har skämts för att de har blivit lurade. K.G. och H.G. har sagt att de har blivit rädda. M.H. och A.E. har upplevt obehag.
Det torde vara uppenbart att äldre personer är mer utsatta för angrepp mot sin person och frid än andra samt att åldringsbedrägeribrott på ett mer påtagligt sätt utgör ett angrepp på den skadelidandes privatliv och människovärde än när det gäller personer som inte uppnått hög ålder. Kränkningsersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring och skam. Enligt vår mening har målsägandena, som hörts i målet och som blivit offer för fullbordade bedrägeribrott, samt H.G., som följt med T.K. för att ta ut kontanter och därmed haft en mer långvarig kontakt med honom, av T.K. utsatts för en så allvarlig kränkning att de har rätt till ersättning. Det begärda beloppet, 7 000 kr, är skäligt. Ränteyrkandet har stöd i lag. P.I:s, S.K:s, H.G:s, K.G:s och H.L:s yrkande om ersättning för kränkning ska alltså bifallas.
Hovrätten för Västra Sverige
A.E., H.G., K.G., M.H., P.I., S.K., H.L. och G.L. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle bifalla deras yrkande vid tingsrätten om ersättning för kränkning.
T.K. delgavs överklagandet och föreläggande att yttra sig men hördes inte av.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Eva Lönqvist, hovrättsassessorn Lisa Waltersson och f.d. hovrättsrådet Ola Olsson) anförde i dom den 3 oktober 2018 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Hovrätten har på begäran av målsägandena tagit del av förhören med dem vid tingsrätten.
När det gäller frågan om ersättning för kränkning, gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför fastställas i den överklagade delen.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom i överklagad del.
Högsta domstolen
A.E., H.G., K.G., M.H., P.I., S.K., H.L. och G.L. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla deras yrkande om kränkningsersättning.
T.K. fick möjlighet att svara på överklagandet men hörde inte av sig.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ulrika Stenström, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Punkterna 1-5 motsvarar i huvudsak punkterna 1-6 i HD:s dom.
Med uttrycket annans frid avses främst den enskildes rätt att få vara i fred och hålla sitt privatliv för sig själv. Hemfridsbrott, olaga hot, ofredande och olovlig avlyssning är exempel på brott som angriper denna frid. (Se a. prop. s. 64.)
För att ersättning ska utgå enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen krävs att kränkningen är allvarlig. Vid bedömningen av om kränkningen är att anse som allvarlig bör enligt förarbetena beaktas samtliga omständigheter kring handlingen. Viss ledning kan hämtas av 5 kap. 6 § skadeståndslagen rörande de faktorer som inverkar på skadeståndets bestämmande. (Se a. prop. s. 65.) Enligt denna bestämmelse ska hänsyn tas till handlingens art och varaktighet, varvid särskilt ska beaktas bl.a. om handlingen riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet. Även straffvärdet som en domstol kommit fram till vid en fällande dom, och som ger en tydlig indikation på hur den aktuella gärningen ska betraktas, bör i viss mån kunna läggas till grund för bedömningen av om det är fråga om en allvarlig kränkning (se Mårten Schultz, Kränkning och "särskilda yrkesgrupper" i SvJT 2013 s. 314).
Förmögenhetsbrott, såsom bedrägeri, anses i normalfallet inte grunda rätt till kränkningsersättning. Vid bedrägeri består det brottsliga inte i själva vilseledandet, utan i att någon förmås till en förmögenhetsdisposition som innebär skada för den vilseledde. Skyddsintresset är den vilseleddes ekonomiska ställning eller dennes tillgångar. (Se SOU 1992:84 s. 125.)
Kränkningsersättning är dock inte utesluten vid alla förmögenhetsbrott (jfr NJA 2011 s. 3). Undantagsvis kan ett förmögenhetsbrott bestå av både en förmögenhetsskada och ett angrepp på någons person, frihet, frid eller ära. Ett sådant fall får anses föreligga om förövaren, trots att dennes huvudsakliga avsikt varit själva förmögenhetsdispositionen, utnyttjat det faktum att målsäganden varit en skyddslös eller äldre person som uppenbart är mer utsatt i vårt samhälle och därmed inte har samma fysiska och vitala förmåga att motstå angrepp mot sin personliga integritet som en person som inte uppnått hög ålder.
Bedömningen i detta fall
Av T.K:s egna uppgifter framgår att han ansåg att det var lättare att vilseleda äldre människor eftersom han kunde få högre trovärdighet hos dem. Enligt målsägandena uppträdde T.K. oklanderligt och förtroendeingivande. Vidare framgår av utredningen att ingen av målsägandena, på grund av sin ålder, hade möjlighet att själv gå upp på taket och kontrollera uppgifter om trasiga takpannor och vattengenomträngning. I stället fäste de tillit till de uppgifter som lämnats av T.K., vilken de bedömde som trovärdig.
Det tillvägagångssätt som T.K. använt sig av - att uppsöka målsägandena i deras hem, presentera sig som snickare och falskeligen men förtroendeingivande utge sig för att kunna reparera tak åt dem - har en prägel av särskild förslagenhet och har utgjort ett angrepp på målsägandenas privatliv och människovärde. Handlandet har inneburit att målsägandena får anses ha utsatts för en allvarlig kränkning i den mening som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. De har därför rätt till kränkningsersättning.
När det gäller ersättningens storlek bedömer HD att den bör uppgå till i vart fall yrkat belopp. - - -.
DOMSLUT
T.K. skulle förpliktas att utge skadestånd för kränkning till var och en av målsägandena med 7 000 kr jämte ränta.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson, Eric M. Runesson, referent, och Stefan Reimer) meddelade den 5 juli 2019 följande dom.
DOMSKÄL
Vad målet i HD gäller
Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (2 kap. 3 § skadeståndslagen).
Frågan i HD är i första hand om bedrägeribrott kan utgöra grund för kränkningsersättning.
Bakgrund
Tingsrätten har fällt T.K. till ansvar för bl.a. grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri. Bedrägerigärningarna har bestått i att T.K. förmått eller försökt förmå målsägandena, som var i åldrarna 78-91 år, att betala för takreparationer, trots att han aldrig haft för avsikt att utföra några reparationer.
Tingsrätten har bedömt gärningarna som grova brott, dels därför att det varit fråga om upprepade brott och därmed ett systematiskt handlande, dels därför att brotten i viss mån har planerats samt att de har präglats av förslagenhet och avsett äldre människor.
Målsägandena yrkade kränkningsersättning för bedrägeribrotten. Tingsrätten fann att det inte hade varit fråga om sådana allvarliga kränkningar som ger rätt till ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen och avslog yrkandena. Hovrätten har instämt i tingsrättens bedömning.
Kränkningsersättning
Utmärkande för de brott som grundar rätt till ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde. Kränkningsersättningen avser att kompensera för känslor som den kränkande gärningen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam och liknande. (Jfr prop. 2000/01:68 s. 48.)
Rätten till ersättning är således i första hand knuten till integritetskränkande angrepp mot person, frihet, frid eller ära. En gärning som har kriminaliserats på grund av ett annat skyddsintresse än de som räknas upp i 2 kap. 3 § skadeståndslagen, t.ex. skydd av den drabbades egendom, anses normalt inte kunna ligga till grund för kränkningsersättning. Det sker i dessa fall genom brottet inte någon sådan kränkning av den enskilde som förutsätts för skadestånd.
Förmögenhetsbrott kan därför normalt inte utgöra grund för kränkningsersättning. Avsteg från den huvudregeln har dock förekommit i fall där den brottsliga gärningen innefattat ett integritetskränkande angrepp av det slag som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Som exempel kan nämnas stöld som förövats genom ett bostadsinbrott, om målsäganden befunnit sig i sin bostad eller om inbrottet annars innefattat en särskilt omfattande förgripelse på den drabbades frid och privatliv (NJA 2011 s. 3).
Trots att den drabbade ofta kan uppleva obehag även vid bedrägeri är skyddsintresset förmögenhetsöverföringen; vilseledandet i sig innefattar normalt inte något sådant integritetskränkande angrepp som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen (jfr SOU 1992:84 s. 125).
Bedömningen i detta fall
Bedrägeribrotten präglas visserligen av förslagenhet. Någon påverkan av integritetskränkande slag förekom emellertid inte, utan T.K. uppträdde enligt målsägandena korrekt och förtroendeingivande. Gärningarna innefattar alltså inte något sådant angrepp på målsägandenas person, frihet, frid eller ära som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen, ett förhållande som inte ändras av att brotten har begåtts mot äldre.
Det saknas mot bakgrund av det anförda förutsättningar att bifalla målsägandenas begäran om kränkningsersättning. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.