NJA 2020 s. 1042

Badrumsfixaren i Sverige AB:s talan mot H.T. avslås.

V.K. ska till Badrumsfixaren i Sverige AB betala 48 340 kr och ränta på beloppet – – –.

Badrumsfixaren i Sverige AB ska ersätta H.T. för rättegångskostnader med 9 062 kr avseende ombudsarvode och ränta på beloppet – – –.

V.K. ska ersätta Badrumsfixaren i Sverige AB för rättegångskostnader med 125 880 kr, varav 123 080 kr avser ombudsarvode, och ränta på beloppet – – –.

Badrumsfixaren väckte talan mot V.K. och H.T. och yrkade att de solidariskt skulle förpliktas att betala ett visst belopp för en badrumsrenovering samt svara för bolagets rättegångskostnad.

Tingsrätten avslog talan mot H.T., eftersom hon inte ansågs vara part i avtalet med Badrumsfixaren, men biföll i huvudsak bolagets talan mot V.K. Han förpliktades att betala full ersättning till bolaget för dess rättegångskostnad.

Hovrätten har, efter att ha beviljat prövningstillstånd endast i fråga om rättegångskostnader, satt ned V.K:s ersättningsskyldighet med ett belopp som motsvarar vad som belöpte på H.T:s partsinvändning men i övrigt fastställt tingsrättens avgörande i aktuellt avseende.

V.K. har gjort gällande att han bör svara endast för hälften av den del av Badrumsfixarens rättegångskostnad som har varit gemensam för talan mot honom och talan mot H.T.

Målet gäller vilka rättegångskostnader som en part har rätt att få ersättning för när parten har väckt talan mot två motparter och vinner mot den ena men förlorar mot den andra.

Huvudregeln om fördelning av ansvaret för rättegångskostnader i tvistemål är att den förlorande parten ska ersätta den vinnande partens kostnad (18 kap. 1 § RB). I förarbetena har regeln motiverats med att rättsskyddet skulle bli ofullständigt om den vinnande parten inte skulle få ersättning för de kostnader som parten har haft för att göra sin rätt gällande (se NJA II 1943 s. 227).

Ersättning för rättegångskostnad ska fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt (18 kap. 8 § RB). Avgörande för om kostnaden ska anses ha varit skäligen påkallad är om parten vid tidpunkten för den åtgärd som föranlett kostnaden hade skäl att anse åtgärden erforderlig för att ta tillvara sin rätt i förhållande till den ersättningsskyldige (jfr NJA II 1943 s. 235).

I 18 kap. 4 § RB finns en särskild reglering för situationer då det i samma mål förekommer flera yrkanden. Om så är fallet och parterna vinner ömsom, ska vardera parten bära sin kostnad eller ena parten tillerkännas jämkad ersättning. Vid prövningen kan det få betydelse bl.a. var tyngdpunkten i processen har legat och i vilken mån en part totalt sett kan anses ha fått framgång med sin talan i målet (se ”Drömbyns motfordran” NJA 2018 s. 667 p. 17). Om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas, ska ersättningsskyldigheten bestämmas därefter. Är det som en part har tappat av endast ringa betydelse, kan parten ändå få full ersättning för sina kostnader. Det som har sagts i det föregående gäller på motsvarande sätt i de fall då en parts yrkande bifalls endast till en del.

Frågor om kostnadsansvaret när det finns flera parter på en sida i rättegången regleras i 18 kap. 9–11 §§ RB. Huvudregeln är att förlorande medparter är solidariskt ansvariga för motpartens rättegångskostnad (9 §). Den regeln ska tillämpas när parterna har intagit väsentligen samma ställning i rättegången och därmed kan anses tillsammans ha gett anledning till de kostnader som det är fråga om (se NJA II 1943 s. 236). Om en särskild kostnad har uppkommit i en viss del av målet som angår endast någon av parterna, ska den parten i stället ensam ersätta denna kostnad. Detsamma gäller i fråga om kostnader som en part har orsakat genom vårdslöshet eller försummelse (jfr 18 kap. 6 §).

Det finns inte några bestämmelser som särskilt reglerar hur ansvaret för rättegångskostnader ska fördelas när en part vinner mot en motpart men förlorar mot en annan. Bedömningen får i stället göras med ledning av de principer som liggger bakom bestämmelserna i 18 kap. RB. Vid denna bedömning finns det skäl att, på likartat sätt som vid tillämpningen av 18 kap. 9 §, göra skillnad mellan sådana kostnader som kan särskiljas till endera motparten och sådana som är gemensamma för båda motparterna (jfr p. 9).

När det gäller kostnader av det först nämnda slaget stämmer det bäst med grunderna för bestämmelserna att den förlorande motparten åläggs att ersätta den vinnande parten för sådana kostnader som kan särskiljas till målet mellan dem medan han eller hon däremot inte bör åläggas något ansvar för kostnader som är särskilda för målet mot den andra motparten.

När det gäller ansvaret för sådana kostnader som är gemensamma för målen mot båda motparterna finns det olika tänkbara lösningar (jfr Lars Welamson i Svensk Juristtidning 1977 s. 26, Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl. 2018, s. 287 f. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 88, april 2020, s. 18:52). Två huvudalternativ står mot varandra. Det ena innebär att den förlorande motparten ska ersätta hälften av den vinnande partens gemensamma kostnader och det andra innebär att den förlorande motparten ska ersätta den vinnande parten fullt ut för sådana kostnader.

Det senare av dessa alternativ är det som får anses stå i bäst överensstämmelse med huvudprincipen om den vinnande partens rätt till ersättning från den förlorande parten. Ur den vinnande partens perspektiv är det följdriktigt att rätten till ersättning från den förlorande motparten på detta sätt blir oberoende av utgången i målet mot den andra motparten. Att fördela ansvaret på detta sätt leder inte heller till några orimliga konsekvenser för den förlorande motparten. Omfattningen av dennes ansvar i förhållande till den vinnande parten i målet blir, med hänsyn till regleringen i 18 kap. 9 § RB, oberoende av utgången i medpartens mål och i princip detsamma som om han eller hon hade varit ensam motpart.

Övervägande skäl talar således för att utgångspunkten bör vara att den vinnande parten har rätt till ersättning från den förlorande motparten för dels sådana kostnader som kan särskiljas till målet mot den motparten, dels sådana kostnader som båda motparterna tillsammans har gett anledning till.

Badrumsfixaren vann i huvudsak målet mot V.K. i tingsrätten. Det som bolaget inte vann var endast av ringa betydelse. Badrumsfixaren har därför rätt till full ersättning från V.K. för sådana kostnader som skäligen har varit påkallade för tillvaratagandet av bolagets rätt mot honom.

Den rättegångskostnad i tingsrätten som hovrätten har ålagt V.K. ersättningsskyldighet för avser frågor som var gemensamma för Badrumsfixarens talan mot båda svarandena. Det rör sig om en kostnad som svarandena tillsammans gav anledning till och som får anses ha varit skäligen påkallad för tillvaratagandet av bolagets rätt i förhållande till var och en av dem. Den omständigheten att bolaget förlorade målet mot H.T. – på grund av en invändning som endast hon framförde – påverkar inte bolagets rätt att få ersättning för denna kostnad från V.K.

V.K. ska således betala full ersättning till Badrumsfixaren för den ifrågavarande rättegångskostnaden i tingsrätten. Utgången i hovrätten var sådan att han även ska betala full ersättning till bolaget för dess rättegångskostnad där. Överklagandet ska därmed avslås.