RH 1996:38

R.P., Y.P. och J.E. ägde aktierna i Trevico Aktiebolag. Den 2 maj 1990 sålde R.P. sina aktier till Sydstängsel AB för 200 000 kr. Avtalet innehöll en konkurrensklausul enligt vilken R.P. förband sig att under fem år inte engagera sig - varken direkt eller indirekt - i med Trevico AB konkurrerande verksamhet. Vid brott mot konkurrensklausulen skulle R.P. betala skadestånd till köparen med ett belopp som vid varje tillfälle uppgick till en tredjedel av köpeskillingen för aktierna. Klausulen hade följande lydelse:

§ 4 KONKURRENSFÖRBUD

Säljaren förbinder sig att inte engagera sig - varken direkt eller indirekt - i verksamhet som konkurrerar med Bolaget. Konkurrensförbudet gäller i fem år från överlåtelsedagen. Bryter Säljaren mot konkurrensförbudet, skall Köparen erhålla ett skadestånd som vid varje tillfälle uppgår till en tredjedel av de sålda aktiernas värde.

Genom ett avtal den 5 juli 1991 sålde Sydstängsel AB, J.E. och Y.P. samtliga aktier i Trevico AB till Trevico Medical Aktiebolag (Medicalbolaget) för 1 000 000 kr. Medicalbolaget ägdes av L.G.. Även detta avtal innehöll en konkurrensklausul:

§ 13 Konkurrensklausul

Säljarna förbinder sig vid vite av kronor /200 000:-/ att inte inom tre (3) år från tillträdesdagen vare sig själv eller genom annan person, juridisk eller fysisk, driva med Bolaget konkurrerande verksamhet avseende dess nuvarande inriktning.

Köparen är dock alltid berättigad att kräva ersättning för den verkliga skadan, varvid vitet skall avräknas.

Mellan Medicalbolaget och säljarna uppkom efter tillträdet frågan om Y.P. och R.P. genom det av dem ägda Jonic Trading Handelsbolag (Jonicbolaget) bedrivit verksamhet i strid mot konkurrensförbuden i de båda avtalen, vilket de enligt hovrättens bedömning hade gjort. Ett förlikningsavtal ingicks den 27 mars 1992 mellan å ena sidan Medicalbolaget och å den andra sidan Sydstängsel AB, J.E., Y.P. och R.P.. Förlikningsavtalet innehöll en konkurrensklausul. Den hade följande lydelse:

Parterna är vidare överens om, att Sydstängsel AB, Jonic Trading HB, Y.P. och R.P. vare sig själv eller genom annan person, juridisk eller fysisk, förbinder sig att i enlighet med konkurrensklausulerna i avtalen från den 2 maj 1990 respektive den 5 juli 1991 under §§ 4 respektive 13 inte skall bedriva konkurrerande verksamhet. De produkter som inte får marknadsföras är de produkter Trevico AB respektive Trevico Medical AB marknadsfört till och med den 20 augusti 1991. Som exempel på konkurrerande verksamhet framhålles bl.a. import, export och handel m.m. med postsäckar av alla typer och storlekar, bank-, segel-, penning- och tvättsäckar i alla typer och storlekar, samtliga säckar, penningkassetter, mynt- och bankpåsar, självupplösliga plastsäckar för sjukhus och industribruk, segelpåsar och antidecubitsskinn samt medicinska engångsartiklar. Begränsningarna gäller i Sverige, Norge och Finland. Vidare gäller denna klausul samtliga övriga varor och produkter, som således marknadsförts av Trevico Medical AB och Trevico AB under tiden fram till den 20 augusti 1991. Såvitt avser den tid konkurrensklausulerna gäller hänvisas till de respektive två §§ 4 och 13 i avtalen från den 2 maj 1990 och den 5 juli 1991 samt skall även vite utgå i enlighet med nämnda avtal.

Trevico AB hade tillverkat s. k. bårselar åt Jo-No Produkter AB i Bollnäs redan före R.P:s aktieöverlåtelse till Sydstängsel AB. Denna tillverkning hade fortsatt även vid tiden för Medicalbolagets köp av aktierna i Trevico AB. Jonicbolaget försålde totalt 2 340 bårselar till Jo-No Produkter AB i Bollnäs. Tillverkningen skedde vid Samhall Syd AB som fakturerade Jonicbolaget vid minst sju tillfällen under tiden från den 31 januari 1992 till den 1 juni 1994.

Medicalbolaget yrkade att tingsrätten skulle förplikta R.P., dödsboet efter Y.P., som avlidit under målets handläggning vid tingsrätten, och Jonicbolaget att solidariskt betala 200 000 kr till Medicalbolaget och anförde till stöd för sin talan bl. a.: I samband med de förhandlingar som föregick förlikningsavtalet diskuterades bland annat storleken av vitet. Medicalbolaget krävde att beloppet skulle fastställas till 500 000 kr. Y.P. och R.P. ville å sin sida att vitet skulle fastställas till 10 000 kr. Slutligen enades parterna om att vitesbeloppen skulle kvarstå, så som de fastställts i avtalen den 2 maj 1990 och den 5 juli 1991. Genom att tillverka och försälja bårselar fortsatte emellertid svarandena att bedriva verksamhet i strid med konkurrensförbudet. - Svarandenas verksamhet har inneburit brott mot konkurrensförbudet vid sex (ändrat till sju i hovrätten) olika tillfällen. Avtalsvitet borde utgå för varje tillfälle. Medicalbolaget begränsar emellertid sin talan så, att inte mer än 200 000 kr yrkas av svarandena tillsammans. Det yrkade beloppet är inte oskäligt. - Om tingsrätten skulle finna att Jonicbolaget inte omfattas av någon vitesklausul, är detta bolag under alla förhållanden skyldigt att ersätta Medicalbolagets skada på grund av avtalsbrotten. Vidare skall R.P., för det fall att endast ett avtalsbrott skulle befinnas föreligga, förpliktas ersätta Medicalbolagets skada på grund av avtalsbrottet. Skadan uppgår till 140 400 kr.

R.P., dödsboet efter Y.P. och Jonicbolaget bestred bifall till Medicalbolagets talan och anförde till grund för bestridandet bl. a. att de inte gjort sig skyldiga till avtalsbrott.

Till utveckling av sin talan anförde dödsboet R.P. och Jonicbolaget vid tingsrätten vidare: Y.P. och R.P. bildade Jonicbolaget under våren 1990. - Genom förlikningsavtalet kom Y.P., R.P. och Jonicbolaget att omfattas av detta avtals konkurrensklausul. Y.P. var emellertid alltjämt bunden av vitesklausulen i avtalet den 5 juli 1991 och R.P. av motsvarande klausul i avtalet den 2 maj 1990. Jonicbolaget var inte bundet av någon vitesklausul, ty genom ett förbiseende från parterna kom denna fråga inte att regleras i förlikningsavtalet. Jonicbolaget är under inga förhållanden bundet av ett högre vite än 66 667 kr, ty det är inte sannolikt att R.P. skulle ha accepterat ett högre vitesbelopp genom sitt bolagsmannaskap i Jonicbolaget än det vite som gällde för honom personligen. Eftersom förlikningsavtalet tillkom genom Medicalbolagets försorg, skall otydligheter och tolkningstvister till följd av avtalet utfalla till nackdel för Medicalbolaget. - För det fall att avtalsbrott skulle befinnas föreligga, kan Jonicbolaget endast vitsorda att Medicalbolaget åsamkats en skada om 46 098 kr. Vid en sådan bedömning kan ej heller anses ha varit fråga om flera avtalsbrott. Jo-No Produkter AB och Jonicbolaget hade ett ramavtal om leveranser av bårselar och fakturering skedde löpande, utan att det skall anses ha slutits ett nytt avtal vid varje faktureringstillfälle.

Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten, Medicalbolaget med ett gemensamt belopp av motparterna, svarandena med var sitt belopp.

Domstolarna fann att parterna vid tillkomsten av förlikningsavtalet var att anse som jämbördiga och att risken för otydligheter i avtalet därför skall fördelas lika mellan parterna. Domstolarna fann vidare att R.P., Y.P. och Jonicbolaget genom tillverkningen och försäljningen av de 2 340 bårselarna brutit mot förlikningsavtalets konkurrensklausul. Fråga om jämkning av vitesklausulerna besvarade domstolarna nekande. Domstolarnas ställningstaganden i övriga i tvisten aktuella frågor redovisas i det följande.

Helsingborgs tingsrätt (1995-07-14, rådmännen Roger Backman, referent, och Dan Töllborn) förpliktade dödsboet, R.P. och Jonicbolaget att solidariskt till Medicalbolaget utge 66 667 kr samt dödsboet och Jonicbolaget att solidariskt utge ytterligare 133 333 kr. Tingsrätten förpliktade vidare dödsboet, R.P. och Jonicbolaget att solidariskt ersätta Medicalbolaget för dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

Tingsrätten i anförde i sina domskäl bl. a. följande.

Beträffande storleken av det vite som envar av svarandena skall förpliktas utge gör tingsrätten följande bedömning. I avtalet den 27 mars 1992 hänvisas till vitesbestämmelserna i avtalen den 2 maj 1990 och den 5 juli 1991. Av sistnämnda avtal framgår, att Y.P. i händelse av brott mot konkurrensklausulen är skyldig att utge 200 000 kr. Genom avtalet den 2 maj 1990 har R.P. förbundit sig att vid brott mot konkurrensklausulen utge skadestånd med motsvarande 66 667 kr. Det är ostridigt att Jonicbolaget blivit bundet av konkurrensklausulen i avtalet den 27 mars 1992. Överträdelse av konkurrensförbudet har genom avtalets vitesklausul sanktionerats med avtalsvite. Det har inte framkommit något som leder till annan slutsats än att även Jonicbolaget genom vitesklausulen skulle omfattas av ett avtalsvite. Eftersom det saknas en uttrycklig uppgift om vilket vite som skall gälla för Jonicbolaget och då bolagsmännens avtalsviten genom en hänvisning hänförs till de två föregående avtalen, är det enligt tingsrättens uppfattning visat att parterna i vart fall avsett att Jonicbolagets ansvar i detta avseende skall motsvara det ansvar som ankommer på respektive bolagsman.

Käranden har gjort gällande att R.P. och Jonicbolaget i princip har att utge ett vitesbelopp om 66 667 kr för varje gång ett brott mot konkurrensklausulen inträffat. Käranden har dock endast yrkat förpliktande för R.P. och Jonicbolaget att utge 200 000 kr. Genom de uppgifter som en i målet hörd företrädare för Jo-No Produkter AB lämnat, uppfattar tingsrätten det som att Jo-No Produkter AB:s mellanhavanden med Jonicbolaget haft karaktären av en totalorder på vilken följt en serie avrop. Följaktligen skall endast ett avtalsbrott anses föreligga.

Vid en samlad bedömning, och mot bakgrund av hur käranden valt att framställa sitt yrkande, finner tingsrätten att Y.P:s dödsbo, R.P. och Jonicbolaget solidariskt är skyldiga att såsom avtalsvite utge 66 667 kr. Härjämte skall Y.P:s dödsbo och Jonicbolaget solidariskt utge 133 333 kr, vilket utgör mellanskillnaden mellan den förpliktelse som till följd av det utfallna avtalsvitet belöper på dem och den förpliktelse som belöper på dem i förening med R.P..

Vid en sådan bedömning har käranden gjort gällande att R.P. i vart fall är skyldig att utge skadestånd med 140 400 kr, vilket uppgivits motsvara den skada som avtalsbrottet åsamkat käranden. Enligt tingsrättens bedömning har käranden i denna del inte förmått visa att den skada bolaget drabbats av överstiger det vitesbelopp som R.P. är skyldig att utge som avtalsvite vid ett avtalsbrott.

Då svarandena i målet intar samma ställning i förhållande till motparten, skall svaranden förpliktas att solidariskt ersätta bolagets rättegångskostnad.

Sedan det efter huvudförhandlingen inträffat förfall för rättens ordförande, är rätten jämlikt 1 kap. 3 a § 4 st rättegångsbalken domför med två ledamöter.

Medicalbolaget överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten helt skulle bifalla dess vid tingsrätten förda talan.

R.P., dödsboet och Jonicbolaget överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla Medicalbolagets talan i dess helhet samt bifalla deras yrkanden om ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten. De medgav i och för sig - vid bifall till Medicalbolagets talan - solidarisk betalningsskyldighet intill det belopp till vilket envar av dem förpliktades utge ersättning till Medicalbolaget.

R.P. yrkade i andra hand att hovrätten helt skulle befria honom från skyldigheten att ersätta Medicalbolaget för rättegångskostnader vid tingsrätten.

Dödsboet och Jonicbolaget yrkade i andra hand att hovrätten skulle nedsätta deras ersättningsskyldighet för Medicalbolagets rättegångskostnader vid tingsrätten till ett belopp motsvarande två tredjedelar av det belopp tingsrätten bestämt.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden och yrkade ersättning för rättegångskostnaderna i hovrätten.

Parterna åberopade till stöd för sin talan i hovrätten samma omständigheter som vid tingsrätten. Medicalbolaget förtydligade emellertid att bolaget gjorde gällande att såväl dödsboet som R.P. och Jonicbolaget var skadeståndsskyldiga. R.P. och medparter framhöll att de vid tingsrätten inte vitsordat att Medicalbolaget åsamkats en skada om 46 098 kr; vitsordandet avsåg att Medicalbolaget förlorat täckningsbidrag med detta belopp.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-04-01, hovrättslagmannen L.G.öran Abelson, hovrättsrådet Björn R. le Grand, referent, samt hovrättsassessorerna Peder Bjursten och Anders Neergaard) avgjorde målet efter huvudförhandling samt förpliktade med ändring av tingsrättens domslut i huvudsaken Y.P:s dödsbo, R.P. och Jonicbolaget att solidariskt till Medicalbolaget utge 66 667 kr samt Y.P:s dödsbo och Jonicbolaget att solidariskt till Medicalbolaget utge ytterligare 73 733 kr och Y.P:s dödsbo att därutöver till Medicalbolaget utge 59 600 kr.

Hovrätten ändrade även tingsrättens domslut beträffande rättegångskostnaderna vid tingsrätten. Hovrätten förpliktade dödsboet efter Y.P. att ersätta Medicalbolaget för en tredjedel av dess kostnader vid tingsrätten och Jonicbolaget för en niondedel av samma kostnader. Hovrätten förpliktade vidare Medicalbolaget att ersätta R.P. för en tredjedel av hans rättegångskostnader vid tingsrätten.

I fråga om rättegångskostnaderna i hovrätten gjorde hovrätten samma fördelning av kostnadsansvaret, så att dödsboet fick betala en tredjedel och Jonicbolaget en niondedel av Medicalbolagets kostnader samt Medicalbolaget betala en tredjedel av R.P:s kostnader.

I domskälen anförde hovrätten bl. a. följande.

1 Skyldighet att utge vite

Det är ostridigt att Y.P. och R.P. omfattats av vitesklausul i de båda tidigare överlåtelseavtalen. Tvist råder däremot i frågan om även Jonicbolaget omfattas av en vitesklausul.

När det gäller Y.P., numera hans dödsbo, uppgår vitesbeloppet till 200 000 kr, vilket är det belopp Medicalbolaget yrkat. Dödsboet skall därför i princip åläggas att betala vitesbeloppet 200 000 kr.

För R.P:s del är frågan närmast om vitesklausulen utlösts mer än en gång.

Hovrätten behandlar i det följande först frågan om Jonicbolaget omfattas av någon vitesklausul. Därefter tar hovrätten upp spörsmålet om den för R.P. gällande vitesklausulen utlösts mer än en gång.

Jonicbolaget

Medicalbolaget har i första hand gjort gällande att även Jonicbolaget genom förlikningsavtalet kommit att omfattas av vitesklausul. Medicalbolaget har därvid anslutit sig till vad tingsrätten anfört och tillagt att dess syfte med förlikningsavtalet var att skärpa konkurrensklausulerna, bl. a. genom att även Jonicbolaget skulle omfattas av vitesbeloppet 200 000 kr.

Jonicbolaget har däremot hävdat att det inte är bundet av någon vitesklausul. Jonicbolaget har därvid särskilt pekat på att R.P., som i sin egenskap av bolagsman på grund av föreskriften i 20 § handelsbolagslagen då skulle komma att drabbas av dubbelt ansvar, inte skulle ha accepterat förlikningsavtalet om Medicalbolaget hade gjort klart att det skulle medföra en skärpning av hans åtagande. Mot tingsrättens bedömning - att Jonicbolagets ansvar skall motsvara det ansvar som ankommer på respektive bolagsman – har Jonicbolaget även invänt att det därigenom skulle komma att omfattas av två vitesnivåer.

Enligt hovrättens mening ger - som också tingsrätten synes ha funnit - ordalydelsen i förlikningsavtalet med hänvisningar till de båda föregående avtalen inte uttryck för att Jonicbolaget skulle omfattas av någon vitesklausul vid brott mot konkurrensklausulen.

En vitesklausul, utformad enligt någon av de mellan parterna använda modellerna, får anses vara till fördel för den berättigade, eftersom krav på bevisning om skadans storlek vid brott mot den vitessanktionerade förpliktelsen normalt bortfaller. Visserligen torde, som hovrätten återkommer till i det följande, en vitesklausul på gällande rätts ståndpunkt även vara till fördel för den förpliktade, därigenom att - bortsett från då parterna avtalat annat – den maximerar det belopp som skall utges vid brott mot den vitessanktionerade förpliktelsen. Totalt sett bör emellertid en vitesklausul anses mera betungande för den förpliktade än för den berättigade.

Av det anförda följer enligt hovrättens mening att Medicalbolaget bör bära risken för oklarhet i avtalstexten. Att brott av Jonicbolaget mot konkurrensklausulen skulle vara förenat med skyldighet att betala vite - och inte enbart på sedvanligt sätt beräknad ersättning för visad skada - är därför något som Medicalbolaget har bevisbördan för.

Vid de förhandlingar som föregick förlikningsavtalet utväxlades utkast till avtalet mellan parternas respektive ombud. I ett förslag från Medicalbolaget ingick en vitesklausul - knuten till brott mot konkurrensklausulen - som omfattade även Jonicbolaget. Vitesbeloppet var 500 000 kr. R.P. och medparter begärde att vitesbeloppet skulle sättas ned till 10 000 kr, dock med rätt för Medicalbolaget till skadestånd utöver vitet. Detta kan synas tala för att parterna avsett att vitessanktionen även skulle komma att gälla för Jonicbolaget. Medicalbolaget har emellertid självt anfört att parterna inte kunde nå en gemensam ståndpunkt och att de tidigare vitesklausulerna därför fick stå kvar. Enligt Jonicbolaget kom förlikningsavtalet av förbiseende inte att innehålla någon vitesklausul som gällde för bolaget. L.G. har berättat att han inte minns vilken diskussion som fördes om vite i samband med förlikningsavtalets tillkomst. R.P. har för sin del berättat att hans och medparternas avsikt med avtalet var att få till stånd en precisering av konkurrensklausulen. Förlikningsavtalet innebar i sig för övrigt en skärpning för i vart fall Y.P. därigenom att köpeskillingen för hans, Sydstängsel AB:s och J.E:s försäljning av aktierna sattes ned med 150 000 kr på grund av - som hovrätten konstaterat - brott mot konkurrensklausulen. Jonicbolagets eventuella brott mot konkurrensklausulen skulle enligt förlikningsavtalet utlösa vitesklausulerna för R.P. och Y.P.. Det ligger således inte i sakens natur att Jonicbolaget, bara för att bolaget ingick i den krets som omfattades av konkurrensklausulen, också skulle omfattas av vitesklausul.

Vad som förekommit i målet ger enligt hovrättens mening således knappast fog för att Medicalbolaget och Jonicbolaget avsett att även sistnämnda bolag skulle omfattas av någon av de båda vitesklausulerna. Medicalbolaget har alltså inte visat att Jonicbolaget varit bundet av någon vitesklausul.

R.P.

Medicalbolaget har gjort gällande att R.P. vid ettvart av de i vart fall sju tillfällen då Jonicbolaget fakturerat bårselar till Jo-No Produkter AB ådragit sig skyldighet att utge avtalsvitet, 66 667 kr, motsvarande en tredjedel av vad han fick för aktierna vid försäljningen enligt avtalet den 2 maj 1990. Medicalbolaget har därvid särskilt framhållit att Jonicbolaget kunnat tacka nej till varje order, motsvarande en faktura, och att varje försäljning därför utgör ett separat brott mot konkurrensklausulen.

R.P. har, som framgått av det föregående, bestritt att brott skett vid mer än ett tillfälle.

Förlikningsavtalets konkurrensklausul - liksom avtalet den 2 maj 1990 - förbjuder R.P. att bedriva konkurrerande verksamhet. Vitesklausulen i avtalet den 2 maj 1990 anger att skadestånd skall utgå med visst belopp vid varje tillfälle som konkurrensförbudet överträds.

Vitesklausulen anger inte vad som skall anses vara ett brott mot konkurrensklausulen. Att vite, eller som det uttrycks "skadestånd", skall utgå vid varje tillfälle är därför inte ägnat att skänka klarhet i vad som utgör ett brott eller en överträdelse. Konkurrensklausulerna i förlikningsavtalet och i avtalet den 2 maj 1990 anger "konkurrerande verksamhet" och talar närmast för att vite skulle utgå för varje gång R.P. bedriver en sådan verksamhet. Den oklarhet som således råder får drabba Medicalbolaget.

Hovrätten finner således, liksom tingsrätten, inte att vitesklausulen för R.P:s del utlösts mer än en gång på grund av Jonicbolagets försäljning av bårselar.

2 Skadeståndsskyldighet

Medicalbolaget har gjort gällande att - såvitt nu är av intresse - Jonicbolaget och R.P. är skyldiga att betala skadestånd för brott mot konkurrensklausulen med 140 400 kr, motsvarande Medicalbolagets skada i form av uteblivet täckningsbidrag, 2 340 x 60 kr.

R.P. och medparter har inte vitsordat större uteblivet täckningsbidrag än 46 098 kr (2 340 x 19,70 kr).

Till stöd för påståendet om det uteblivna täckningsbidragets storlek har Medicalbolaget åberopat två i Trevico AB upprättade kalkylblad, daterade i februari och i april 1990. Kalkylbladen har ostridigt fyllts i av Y.P.. Kalkylerna upptar en "självkostnad" som består av inköpspris för material och kostnad för "konfektion". Posten konfektion avser enligt vad som framkommit i målet det pris som betalats för legosömnad. I de båda kalkylerna är skillnaden mellan utpris (160 kr i det ena fallet och 170 kr i det andra) och "självkostnad" angiven till - avrundat - 60 kr.

R.P. och medparter har gjort gällande att efterkalkyler visat ett lägre täckningsbidrag. Således skulle en av Y.P. gjord efterkalkyl visa självkostnaden 140,30 kr, vilket med försäljningspriset 160 kr ger ett täckningsbidrag om 19,70 kr. Även R.P. har gjort en efterkalkyl som, enligt vad han berättat, visade att tillverkningen i Jonicbolaget gav ett täckningsbidrag om cirka 28 kr per enhet.

Det finns enligt hovrättens mening knappast anledning att ifrågasätta att Y.P. gjort seriöst menade kalkyler i Trevico AB. Hans erfarenhet av verksamheten i det bolaget talar också för att hans kalkyler var korrekta. Kalkylerna är som sådana tämligen enkla med endast ett fåtal kostnadsposter vilka verkar vara lätta att uppskatta. Vad R.P. och medparter uppgett om att Y.P. vid efterkalkyler kommit till ett annat resultat eller R.P:s uppgift om vad kalkyler i Jonicbolaget avseende en likadan produkt gav för resultat talar inte med styrka mot resultatet av Y.P:s tidigare kalkyler. Härtill kommer L.G:s uppgifter om att täckningsbidraget uppgår till 60 kr. Hovrätten finner mot denna bakgrund visat att täckningsbidraget för Medicalbolagets del kunnat uppgå till 60 kr per försåld enhet.

R.P. och medparter har emellertid vidare gjort gällande att det förlorade täckningsbidraget inte svarar mot Medicalbolagets skada, eftersom hänsyn då inte tagits till kostnader för eget arbete, ränta, m. m. De har anfört att Y.P. lagt ned 200 timmar arbete (à 200 kr) och haft omkostnader om 10 000 kr för Jonicbolagets affärer med Jo-No Produkter AB. Härtill kommer räntekostnader, har de anfört.

Till grund för bedömningen av vilken skada Medicalbolaget lidit skall enligt hovrättens mening ligga det s.k. positiva kontraktsintresset. Det synes vara ostridigt mellan parterna att Medicalbolaget hade kunnat sälja de 2 340 bårselarna till Jo-No Produkter AB om inte Jonicbolaget hade gjort det. Frågan är således närmast i vad mån Medicalbolaget även kunnat spara in samkostnader till följd av att affärerna med Jo-No Produkter AB uteblev (jfr SOU 1976:66 s. 177; se även Jan Ramberg, Köplagen, s. 506 och 528 f.).

Av utredningen framgår att tillverkning och försäljning av bårselar i den omfattning som brottet mot konkurrensklausulen innebär skulle ha utgjort endast en mindre del av Medicalbolagets verksamhet. Det har också framkommit att produktionen sker genom att sömnadsarbetena läggs ut på lego. Vid dessa förhållanden finner hovrätten inte sannolikt att Medicalbolaget i nämnvärd mån kunnat spara in även samkostnader till följd av att bolaget inte fått tillverka och sälja de 2 340 bårselarna till den enda kunden Jo-No Produkter AB.

Vid anförda förhållanden finner hovrätten att skadan till följd av brottet mot konkurrensklausulen uppgår till det uteblivna täckningsbidraget eller 140 400 kr.

Jonicbolaget är, vilket parterna också är ense om, skyldigt att ersätta Medicalbolaget för skada till följd av brottet mot konkurrensklausulen.

På grund av det anförda skall Jonicbolaget förpliktas utge skadestånd med 140 400 kr.

Medicalbolagets talan mot R.P. går ut på att han, där skadan överstiger det försuttna vitet, skall förpliktas utge ersättning för skada med det överskjutande beloppet.

Som hovrätten antytt i det föregående får gällande rätt anses innebära att en vitesklausul - om parterna inte avtalat annat - maximerar det belopp som skall utges vid brott mot den vitessanktionerade förpliktelsen (se härom Lena Olsen, Ersättningsklausuler, s. 135–144; jämför även Axel Adlercreutz och Boel Flodgren, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelser, s. 127 ff.). Den för R.P. gällande vitesklausulen innehåller enligt hovrättens mening inte något undantag från denna regel. Vid detta förhållande skall R.P. inte åläggas skadeståndsskyldighet utöver det belopp som följer av vitesklausulen.

3 Rättegångskostnaderna

Hovrättens ovan redovisade bedömning innebär att Medicalbolagets talan mot Y.P. bifalles i dess helhet samt att Jonicbolaget förpliktas utge 140 400 kr och R.P. 66 667 kr till Medicalbolaget.

Medicalbolagets talan mot de tre motparterna har vilat på delvis olika grunder. Bland annat därför bör frågan om fördelning av ansvaret för rättegångskostnaderna prövas för envar av R.P. och medparter för sig och föreligger ej skäl att med tillämpning av 18 kap. 9 § rättegångsbalken ålägga dem solidariskt ansvar.

Med hänsyn till parternas yrkanden i hovrätten bör frågan om fördelning av rättegångskostnaderna här bedömas på samma sätt som i fråga om rättegångskostnaderna vid tingsrätten.

Y.P:s dödsbo förlorar helt i målet och skall således förpliktas ersätta Medicalbolagets rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten till den tredjedel de bör hänföras till Medicalbolagets talan mot dödsboet.

Jonicbolagets och R.P:s talan i rättegångskostnadsdelen kan med hänsyn till hur deras förstahandsyrkande utformats inte anses innebära någon begränsning för hovrättens prövning.

Jonicbolaget förlorar i runda tal två tredjedelar av det omtvistade beloppet och bör därför förpliktas ersätta en tredjedel av Medicalbolagets kostnader i målet mot Jonicbolaget.

R.P. är däremot att anse som vinnande; i målet mot honom förlorar Medicalbolaget två tredjedelar. Medicalbolaget bör därför förpliktas ersätta R.P. för en tredjedel av hans rättegångskostnader.

Av rättegångskostnaderna i hovrätten kan endast en obetydlig del ha anses uppkommit till följd av att målet här även gällt rättegångskostnaderna vid tingsrätten.

Målnummer T 478/95