NJA 2020 s. 1050

T.B. åtalades i juni 2010 för våldtäkt mot barn begången i januari samma år. Enligt gärningsbeskrivningen hade T.B. genomfört orala samlag med målsäganden som vid tidpunkten var nyss fyllda 14 år, trots att T.B. insåg eller i vart fall hade skälig anledning att anta att målsäganden var under 15 år. Enligt åtalet hade T.B. tvingat målsäganden till samlag genom hot och genom att hålla i målsägandens huvud.

Som bevisning i brottmålet åberopades bl.a. en analys av ett blandprov av sekret/DNA som hade hittats på insidan av T.B:s kalsonger. Analysen av provet talade med visshet för att huvuddelen av provet kom från T.B. medan den mindre delen inte hade kunnat utvärderas för jämförelse mot person.

I november 2010 dömde tingsrätten T.B. – mot sitt nekande – för bl.a. våldtäkt mot barn till fängelse i två år och fyra månader och förpliktade honom samtidigt att betala 115 000 kr i skadestånd till målsäganden. Domen överklagades till hovrätten som ogillade åtalet och målsägandens skadeståndstalan.

I mars 2019 inledde polisen en särskild insats, Viktoria, som bl.a. syftade till att säkra spår i redan avslutade ärenden rörande sexualbrott. I samband därmed gjordes en ny analys av det i brottmålet analyserade blandprovet.

I juli 2019 återupptogs förundersökningen mot T.B. eftersom den förnyade analysen gav stöd för att blandprovet innehöll även målsägandens DNA. Efter att målsäganden lämnat ett nytt jämförelseprov och ytterligare en analys genomförts lämnade Nationellt forensiskt centrum (NFC) den 11 september 2019 ett kompletterande sakkunnigutlåtande. Slutsatsen i detta utlåtande var att det var praktiskt taget uteslutet att den mindre delen av blandspåret skulle komma från någon annan än målsäganden.

Riksåklagaren och målsäganden har ansökt om resning till men för T.B. med stöd av utlåtandet från NFC.

Enligt 58 kap. 3 § första stycket 2 RB får resning beviljas till men för en tilltalad som frikänts, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år och det åberopas någon omständighet eller bevis som inte tidigare har förebringats och vars förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet. Enligt andra stycket får resning inte beviljas på grund av någon ny omständighet eller något nytt bevis, om inte parten gör sannolikt att omständigheten eller beviset inte hade kunnat åberopas i rättegången, eller att parten annars har haft giltig ursäkt för att inte göra det.

Av 58 kap. 4 § andra stycket RB följer att en ansökan om resning till men för den tilltalade ska göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökan grundas på.

Förutsättningar för resning i tvistemål finns i 58 kap. 1 § RB. En särskild regel gäller dock om domen i ett brottmål avser även annat än ansvar, t.ex. skadestånd, och resning beviljas i ansvarsfrågan. I ett sådant fall får resning beviljas även i målet i övrigt utan hinder av de särskilda förutsättningar som annars skulle gälla, se 58 kap. 9 §.

För resning enligt den nu aktuella bestämmelsen fordras att det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats. Med bevis som inte har lagts fram avses bl.a. ett nytt bevismedel såsom t.ex. en skriftlig handling som inte tidigare har åberopats i brottmålet. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången är i princip inte att anses som nya omständigheter eller bevis.

Sakkunnigutlåtandet från NFC baseras emellertid på en ny analys av blandprovet enligt en delvis annan metod än den som användes i brottmålet. Den förnyade analysen har således medfört att ett nytt underlag för nya slutsatser har uppkommit. Utlåtandet uppfyller därför nyhetskravet.

Ursäktskravet i 58 kap. 3 § andra stycket RB ger uttryck för en princip inom resningsförfarandet som innebär att en part i många fall förlorar möjligheten att åberopa en omständighet eller ett bevis om det hade kunnat åberopas under det ordinarie förfarandet eller vid överklagandet av domen. Syftet med bestämmelsen är bl.a. att ålägga parterna en aktivitetsplikt redan i den ordinarie processen.

Vid bedömningen av om det föreligger giltig ursäkt i ett mål rörande resning till men för den tilltalade bör orubblighetsprincipen beaktas (jfr NJA 1998 s. 340). Vidare bör det beaktas att åklagaren kan förväntas besitta sådana juridiska och tekniska kunskaper att det i normalfallet redan i brottmålet bör stå klart vilka utredningsåtgärder som behöver vidtas.

Det sagda innebär dock inte att kravet på giltig ursäkt ska ställas så högt att det leder till resultat som – med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – framstår som orimliga.

T.B. har gjort gällande att åklagaren redan under brottmålet hade kunnat göra en förnyad analys av blandprovet då den analysmetod som använts i den återupptagna förundersökningen var godkänd och tillgänglig i Sverige via Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) från början av april 2011, dvs. några dagar innan hovrättsdomen vann laga kraft. Åklagaren hade dessutom, enligt T.B., kunnat ombesörja en ny analys av blandprovet genom att använda sig av internationell rättslig hjälp då tekniken fanns tillgänglig i andra länder redan 2009.

Av riksåklagaren ingivet yttrande från NFC framgår att den nya tekniken – som validerades och togs i bruk av SKL den 1 april 2011 – är mer känslig och kan ta fram DNA-profiler från mindre mängd DNA än tidigare eftersom den innebär att fler markörer än tidigare testas. Av yttrandet framkommer också att tekniken och lagstiftningen på området utvecklas fortlöpande och att det inte finns någon automatik i att eventuella arkiverade prov i redan avslutade ärenden analyseras. I stället krävs det t.ex. att myndigheterna – såsom i det aktuella fallet – beslutar om en särskild insats för att proverna ska analyseras på nytt.

En ordning som innebär att det ankommer på åklagaren att ombesörja förnyade analyser av tidigare analyserat material så snart det görs tekniska framsteg framstår bl.a. med hänsyn till den fortlöpande utvecklingen på området inte som rimlig. Inte heller kan det i fall som det aktuella krävas att åklagaren ska vända sig utomlands för analyser enligt en metod som ännu inte har validerats i Sverige. Därtill kommer att det – t.ex. i förhöret med den forensiker som hördes om blandprovet i hovrätten – inte har framkommit några omständigheter som tyder på att åklagaren i det aktuella brottmålet hade anledning att anta att en förnyad analys skulle ge ett annorlunda resultat än den ursprungliga.

Det ovan sagda innebär sammantaget att riksåklagaren, även med beaktande av vad som sägs i punkten 13, får anses ha gjort sannolikt att det föreligger giltig ursäkt att åberopa den nya bevisningen först i resningsärendet.

Ettårsfristen ska räknas från det att riksåklagaren underställd åklagare fått kännedom om förhållandet som ansökan grundas på (se NJA 1974 s. 595). Vad som avses med kännedom kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet (jfr ”Mordet i Kastberga” NJA 2020 s. 518 p. 10).

Med kännedom i detta sammanhang får anses vara den tidpunkt då åklagaren fick del av det första analysresultatet, vilket var i april 2019. Då riksåklagarens ansökan om resning ingavs i februari 2020 har ansökan gjorts inom rätt tid.

Vid bedömningen av vilken betydelse den nya bevisningen skulle ha haft om den hade funnits redan vid rättegången i hovrätten ska de omständigheter och den bevisning som presenterades där värderas på det sätt som kommit till uttryck i hovrättens dom. Resningsdomstolen ska inte heller göra någon fristående omvärdering av bevisningen i brottmålet. Prövningen ska dock ske objektiverat av domstolen i resningsärendet, varvid resningsdomstolen ska fråga sig hur den nya utredningen skulle kunna antas ha inverkat på bedömningarna i brottmålet. (Se bl.a. NJA 2010 s. 295 p. 16 och ”Mordet i Kastberga” p. 19.)

Det sagda hindrar dock inte att vissa omständigheter och bevis ges en annan betydelse i ljuset av den nya utredningen och att de alltså i den meningen ska värderas annorlunda (se NJA 2013 s. 931 p. 4, 19 och 26, se även ”Mordet i Kastberga” p. 20).

När en person ändrar sin tidigare berättelse finns det skäl att vid bevisvärderingen beakta bl.a. att olika uppgifter har lämnats vid olika tillfällen och den tid som har förflutit mellan de båda utsagorna. Även de motiv som kan tänkas ligga bakom personens ändrade inställning och den förklaring som han eller hon lämnar till de nya uppgifterna bör beaktas. (Se NJA 2013 s. 75 p. 9 och NJA 2011 s. 254 p. 18.)

När det är fråga om resning till men för en tidigare tilltalad, måste prövningen av ansökan göras med försiktighet. Orubblighetsprincipen är starkt styrande i denna situation och det har ansetts krävas ett mera avgörande nytt material för att bevilja resning till men för den tilltalade än vid en ansökan till förmån för den tilltalade (se bl.a. NJA 1998 s. 321, NJA 2001 s. 687, NJA 2016 s. 851 och ”Mordet i Kastberga”).

Utöver den ovan nämnda ursprungliga analysen av blandprovet och ett läkarintyg som tog sikte på målsägandens psykiska hälsa har bevisningen i brottmålet främst bestått av muntlig bevisning. På grund av målsägandens ålder och psykiska hälsa hördes han inte i brottmålet utan rätten tog del av förhören med honom från förundersökningen genom videouppspelning.

Av domarna framgår att T.B. och målsäganden var okända för varandra när de stötte på varandra utanför T.B:s lägenhet. T.B. berättade att han ansåg att målsäganden – som han uppfattade var mellan 14–17 år – betedde sig konstigt och förvirrat och att det under ett samtal dem emellan framkom att målsäganden var intagen på ett behandlingshem. T.B. och en kamrat till honom, som hördes som vittne i målet, uppgav att de hade frågat efter målsägandens föräldrar och att de hade sagt åt målsäganden att gå hem. Målsäganden lämnade därefter platsen varpå T.B. följde efter honom in i ett skogsområde som låg i anslutning till behandlingshemmet.

Beträffande vad som hände i skogsområdet går uppgifterna isär. T.B. uppgav att den enda fysiska kontakten mellan honom och målsäganden bestod i att han hade tagit tag i målsägandens arm. Målsäganden däremot menade att T.B. hade tilltvingat sig orala samlag genom att bl.a. hålla i målsägandens huvud.

Tingsrätten fann det genom målsägandens utsaga – som bl.a. fick stöd av vad han berättat för personal på behandlingshemmet och för sin mamma – utrett att T.B. hade agerat på det sätt som åklagaren påstått. Vidare fann tingsrätten, bl.a. mot bakgrund av T.B:s egna uppgifter och målsägandens kroppsutveckling, att T.B. i vart fall haft skälig anledning att misstänka att målsäganden var under 15 år. Tingsrätten dömde därför T.B. för våldtäkt mot barn.

Även hovrätten fann att målsägandens utsaga och den övriga bevisningen innehöll uppgifter som talade för åklagarens påstående. Efter att ha konstaterat att målsägandens berättelse skulle bedömas med särskild försiktighet eftersom målsäganden inte hade hörts inför domstolen konstaterade hovrätten dock att det även förelåg brister i utredningens robusthet. Bl.a. konstaterades att den forensiker som hade hörts i hovrätten hade uppgett att det borde ha funnits goda möjligheter att identifiera DNA korsvis på parterna, något som dock inte hade skett.

Hovrätten fann även att det förelåg ett antal frågetecken kring målsägandens utsaga. Bl.a. framhölls att målsäganden var ordkarg och höll händerna för ansiktet under förhören, att det hade varit mycket kallt ute den aktuella kvällen och att målsäganden på grund av sin funktionsnedsättning ibland gjorde saker för att få uppmärksamhet. Vidare framhölls att han hade visat intresse för dyra saker och att han varit målsägande i andra ärenden rörande sexualbrott. Någon närmare analys eller beskrivning av omständigheterna kring dessa konstateranden redovisades dock inte i domen. Hovrätten fann dock att målsägandens utsaga var sådan att den inte kunde ligga till grund för fällande dom och åtalet ogillades därför.

Sammanfattningsvis måste hovrättens dom förstås så att även om det fanns omständigheter som talade för målsägandens version så var hans utsaga sådan att det kunde ställas höga krav på styrkan hos den bevisning som åberopades till stöd för utsagan. I avsaknad av bevisning av sådan styrka ogillades åtalet mot T.B. och målsägandens skadeståndstalan.

Den nya bevisningen utgörs av det utlåtande som NFC har gjort av det blandprov som säkrades i brottmålet. Av det kompletterande yttrandet från NFC från den 11 september 2019 framgår att resultatet talar extremt starkt för att den större delen i blandprovet kommer från T.B. och med samma styrka att den mindre delen kommer från målsäganden, om man bortser från möjligheten att de kommer från nära släktingar till dem.

T.B. har hörts i anledning av den nya bevisningen och har inledningsvis inte velat kommentera resultatet av NFC:s analys. I ett förhör som hölls i september 2020 har dock T.B. uppgett att han, i samband med att han var inne med målsäganden i skogen, ställde sig för att urinera. Målsäganden ska i samband med detta ha satt sin hand i T.B:s skrev. Anledningen till att T.B. inte berättat om detta tidigare ska ha varit att han skämdes för det inträffade, var rädd för att inte bli trodd och kände sig kränkt.

T.B. har till stöd för sitt bestridande åberopat bl.a. en brottmålsdom av vilken framgår att målsäganden som tolvåring haft kontakt med och träffat tre män och att männen genom domen dömts för att ha våldtagit målsäganden.

Frågan är då om hovrätten hade dömt T.B. för våldtäkt mot barn om hänsyn också hade tagits till den nya bevisningen.

En förutsättning för att hovrätten skulle ha dömt T.B. för gärningen är att hovrätten ansett det utrett att sexuellt umgänge ägt rum på det sätt som åklagaren påstått samt att T.B. haft skälig anledning att misstänka att målsäganden var under 15 år (jfr 6 kap. 4 och 13 §§ BrB i dess dåvarande lydelse).

De förnyade analyserna har enligt NFC gjorts i enlighet med gällande föreskrifter och ger ett mycket starkt stöd för slutsatsen att det är målsägandens DNA som har återfunnits i T.B:s kalsonger. Med hänsyn till att det i brottmålet är utrett att målsäganden och T.B. träffades, och även var ensamma under i vart fall en kortare stund, framstår resultatet av analysen även som rimligt (jfr NJA 2003 s. 931).

Analysresultatet tyder även på att parterna har haft någon form av fysisk kontakt och stämmer, med hänsyn till att fyndet utgör ett blandprov som har säkrats på fram- och avigsidan av T.B:s kalsonger, också väl överens med den av målsäganden lämnade versionen. Det kan också antas att hovrätten hade gjort en annan bedömning av målsägandens utsaga eftersom denna numera inte enbart får stöd av indirekt bevisning, bestående i bl.a. vad han berättat för andra personer om händelsen och vad dessa personer berättat om målsägandens reaktioner efter händelsen. Utsagan får nu dessutom direkt stöd av resultatet av DNA-analysen (jfr Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 172).

Den nya utredningen stämmer också i övrigt överens med utredningen i brottmålet bl.a. vad gäller vad de hörda personerna har berättat om sina iakttagelser den aktuella kvällen.

Det ovan sagda innebär sammantaget att åklagarens påstående om att det förekommit orala samlag mellan målsäganden och T.B. har stärkts väsentligt genom den nya utredningen.

T.B. har dock i resningsärendet lämnat en version som skulle kunna innebära en alternativ förklaring till hur målsägandens DNA kan ha hamnat innanför hans kalsonger. Vid bedömningen av värdet av de nya uppgifterna måste det dock beaktas att uppgifterna har lämnats drygt tio år efter gärningen och först sedan T.B. konfronterats med resultatet av analyserna. Därtill kommer att förklaringen till de nya uppgifterna inte framstår som särskilt övertygande. Det är därför inte sannolikt att de nya uppgifterna skulle förta värdet av den av åklagaren åberopade bevisningen.

Sammantaget är därför utredningen i målet sådan att tillräckligt mycket talar för att hovrätten, med beaktande av den nya bevisningen, skulle funnit det utrett att T.B. genomfört orala samlag med målsäganden den aktuella kvällen. Mot bakgrund av bl.a. T.B:s egna uppgifter och vad som hittills framkommit i målet hade bedömningen i hovrätten sannolikt även blivit att T.B. skulle haft skälig anledning att misstänka att målsäganden var under 15 år. Detsamma gäller i frågan om huruvida gärningen skulle ha rubricerats som våldtäkt mot barn (jfr p. 26 och 28).

Även med beaktande av den försiktighet som är nödvändig vid resning till men för den tilltalade, är den nya bevisningen och omständigheterna i målet sådana att det förvisso inte är klarlagt men sannolikt att T.B. skulle ha dömts för våldtäkt mot barn om bevisningen hade åberopats i rättegången. Riksåklagarens och målsägandens ansökan om resning i fråga om ansvar ska därför beviljas till men för T.B.

Eftersom resning nu beviljas i ansvarsdelen får resning samtidigt beviljas även i målet i övrigt utan hinder av de särskilda förutsättningar som annars skulle gälla (58 kap. 9 § andra ledet RB). Målsägandens ansökan om resning i skadeståndsdelen ska därför bifallas redan på den grunden.

I enlighet med det anförda ska resning beviljas till men för T.B. i fråga om ansvar för våldtäkt mot barn och skadestånd. Enligt 58 kap. 7 § RB ska målet tas upp på nytt av hovrätten.