NJA 1998 s. 321

I HD:s beslut i det här refererade resningsärendet anförs under rubriken Bakgrund följande.

Strax före midnatt d 28 febr 1986 sköts statsminister O.P. till döds i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm. Samtidigt sårades hans maka L.P. i ryggen av ett skott. I anslutning till platsen anträffades två kulor som kan komma från en revolver i kaliber 357 Magnum.

C.P. anhölls och häktades i december 1988 som misstänkt för att ha avlossat skotten. I maj 1989 åtalades han för mord på O.P. och för försök till mord alternativt framkallande av fara för annan såvitt gällde L.P.. C.P. förnekade gärningarna.

Stockholms TR fann i dom d 27 juli 1989 åtalet för mord styrkt och att C.P. för skottet mot L.P. skulle dömas för framkallande av fara för annan. Påföljden bestämdes till fängelse på livstid. TR:ns två lagfarna ledamöter ansåg att det inte var styrkt att C.P. var gärningsman.

Både Riksåklagaren och C.P. överklagade TR:ns dom. Riksåklagaren yrkade att C.P., såvitt avsåg det skott som träffat L.P., skulle dömas för försök till mord. C.P. yrkade å sin sida att åtalet skulle ogillas. HovR:n höll huvudförhandling i målet d 12 sept-d 9 okt 1989. Den 12 oktober beslutade HovR:n att försätta C.P. på fri fot. I sin dom d 2 nov 1989 lämnade HovR:n åtalet utan bifall. Domen vann laga kraft efter överklagandetidens utgång d 30 nov 1989.

Riksåklagaren ansökte om resning i målet samt yrkade att HD efter beviljad resning skulle häkta C.P. som på sannolika skäl misstänkt för mord och försök till mord.

C.P. (ombud advokaten L.E.) bestred bifall till resningsansökningen.

Ärendet föredrogs.

Föredragandena, RevSekr Elserth och Ålander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. När ett avgörande vunnit laga kraft är det för den vinnande parten väsentligt att han kan räkna med att avgörandet verkligen är definitivt. En princip om ett avgörandes orubblighet kan emellertid inte drivas för långt; att upprätthålla ett avgörande som vunnit laga kraft även i fall där detta framstår som materiellt uppenbart oriktigt eller tillkommit efter en procedur i vilken väsentliga garantier för rättssäkerheten blivit åsidosatta, skulle vara stötande för rättskänslan och försvaga tilltron till rättsskipningen. Med hänsyn till bl a dessa synpunkter finns möjlighet att i vissa extrema fall få till stånd en omprövning av ett avgörande som vunnit laga kraft. Detta sker genom s k särskilda rättsmedel varvid resning utgör en möjlighet. Resning kan sägas fungera som en säkerhetsventil på det materiella planet.

Vid resning står således två principer mot varandra; sanningsprincipen och orubblighetsprincipen. Med sanningsprincipen avses intresset av att felaktiga domar skall kunna rättas till. Orubblighetsprincipen fyller en trygghetsfunktion och ger alltså uttryck för att en lagakraftvunnen dom skall stå fast och inte vara möjlig att riva upp. Sanningsprincipen anses väga tyngst när det gäller resning till förmån för tilltalad medan orubblighetsprincipen anses göra sig starkare gällande i fråga om resning till nackdel för tilltalad (jfr Cars, Om resning i rättegångsmål, s 174). Orubblighetsprincipen kommer till uttryck bl a genom de speciella förutsättningar som krävs för att resning till men för tilltalad skall beviljas.

Bestämmelserna angående resning till men för tilltalad återfinns bl a i 58 kap 3 § RB. I paragrafens första stycke tas två situationer upp där sådan resning kan komma i fråga. Omständigheterna i det nu aktuella ärendet motsvarar den situation som regleras i punkten 2. Där anges, såvitt nu är av intresse, att resning får beviljas till men för den tilltalade om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt någon omständighet eller bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet. I bestämmelsens andra stycke sägs vidare att resning som avses i punkten 2 inte må beviljas med mindre parten gör sannolikt, att han inte vid den rätt, som meddelat domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

I 58 kap 4 § 2 st RB uppställs ytterligare krav för att resning till nackdel för tilltalad skall kunna beviljas; ansökan om resning skall göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

Lagtextens krav på att den omständighet eller det bevis som åberopas i resningsansökningen inte skall ha förebringats tidigare brukar kallas nyhetskravet eller nyhetsrekvisitet. Den andra uppställda förutsättningen i 3 §, att förebringandet av det nya materialet sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha dömts för brottet, benämns sannolikhetsrekvisitet. Ursäktsrekvisitet innebär som framgår ovan att den som ansöker om resning skall göra sannolikt att han inte kunnat åberopa det nya inom ramen för den ordinarie processen eller att han på annat sätt haft giltig ursäkt för att inte ha gjort detta. Slutligen uppställs alltså en viss fatalietid inom vilken resningsansökningen skall göras, den s k ettårsfristen.

Kravet på att det för gärningen skall vara föreskrivet fängelse i mer än ett år är uppfyllt vad gäller Riksåklagarens ansökning. Däremot är fråga om de övriga rekvisiten för resning till men för tilltalad är uppfyllda.

I det fall sökanden i ett resningsärende åberopar enbart en ny omständighet eller ett nytt bevis uppstår inga problem i fråga om att beräkna från vilken tidpunkt ettårsfristen börjar löpa. Samma sak gäller om det är fråga om flera nya omständigheter eller bevis som sökanden erhållit kännedom om i stort sett samtidigt. Har inte ansökningen skett inom ett år från det att sökanden fått kännedom om det nya materialet prekluderas detta, dvs det kan inte längre åberopas med rättslig verkan, och konsekvensen blir att ansökningen slås av. I detta ärende är situationen emellertid annorlunda; Riksåklagaren har åberopat muntlig bevisning som inhämtats löpande under de nära åtta år som gått sedan rättegången i HovR:n avslutades fram till dess resningsansökningen gavs in. Enligt Riksåklagaren har de omständigheter och bevis som på detta sätt successivt kommit fram var för sig inte utgjort skäl för resning. Utgångspunkten eller börjedagen för ettårsfristen bör därför enligt Riksåklagaren vara först när alla nya omständigheter och bevis sammantagna når den styrka som sannolikhetsrekvisitet förutsätter, dvs börjedagen för fristen bör bestämmas genom bevisvärdering. C.P. å sin sida har hävdat att varje omständighet och bevis skall bedömas för sig när det gäller utgångspunkten för fristen.

Så som regleringen av ettårsfristen är utformad tar lagtexten sikte på själva ansökningen och på det fallet att ett enstaka vittne ger sig till känna efter domen eller att ett skriftligt bevis kommer fram först då. Lagtexten är däremot inte avpassad för den situation som uppstått i detta ärende. Ordalydelsen kan inte anses ge stöd för att börjedagen för fristen skall bestämmas genom bevisvärdering. Inte heller förarbetena till bestämmelsen ger uttryck för att den är tänkt att tillämpas så att de materiella och formella förutsättningarna för resning skall kopplas samman på detta sätt.

Den av Riksåklagaren förespråkade tillämpningen av ettårsregeln rimmar även illa med orubblighetsprincipen, som kommer till uttryck bl a genom den uppställda fristen. Riksåklagarens metod skulle medföra att domstolen först måste ta ställning till om det föreligger sannolika skäl. Därefter, om detta krav anses uppfyllt, skulle domstolen räkna fristen från den tidpunkt då åklagaren fått kännedom om den kronologiskt sista omständigheten eller beviset i kedjan som tillsammans med tidigare framkommet material innebär att sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt. Metoden innebår dock svårigheter för sökanden när det gäller att iaktta fristen; att förutse resningsinstansens bedömning av när fristen börjat löpa kan vara vanskligt.

Alternativet är att behandla varje nytt förhållande för sig och beräkna ettårsfristen separat för vart och ett av dessa. Denna metod är enklare att tillämpa. En sådan strikt tillämpning innebär emellertid uppenbara nackdelar där de nya omständigheterna eller bevisen framkommit successivt och sedda för sig inte kan antas räcka till för resning; antingen blir förhållandet i fråga prekluderat eller så kan resningsinstansen komma att finna att det inte utgör tillräckligt skäl för resning.

Vid bedömningen av en situation som inte synes ha förutsetts av lagstiftaren måste emellertid syftet med ettårsfristen och hänsynen till den tilltalades intresse vara utslagsgivande. Till följd av detta skall ettårsfristen beräknas utifrån varje ny omständighet eller bevis för sig, vilket får anses stå i överensstämmelse med grunderna för bestämmelsen.

Riksåklagarens resningsansökning inkom till HD d 5 dec 1997. Med den tillämpning av ettårsfristen som enligt ovan skall gälla och med datum för förhören som utgångspunkt skall de uppgifter som lämnats av vittnena A, B, M, N, S, P, Q, T, L.L., A-B.L.L., J.A. samt de uppgifter som lämnats av S.C. efter HovR:ns dom, inte beaktas vid den fortsatta prövningen av resningsansökningen. Därmed bortfaller även vittne C som hörts angående vittne A:s trovärdighet och det läkarutlåtande beträffande S.C. som åberopats som skriftlig bevisning.

Syftet med nyhetsrekvisitet är att förhindra att det i resningsärendet sker en omprövning av den bevisvärdering som skett i den ordinarie processen. Det fordras att omständigheten eller beviset verkligen prövats i det ordinarie målet för att nyhetsvärdet skall ha fallit bort; åberopas materialet enbart på förundersökningsstadiet förtar detta inte nyhetsvärdet. Uppgifter från ett vittne som redan hörts i den ordinarie processen kan vara att anse som nya i resningshänseende om uppgifterna endera rör en omständighet som vittnet inte alls hörts om tidigare eller innebär en ändrad berättelse om en omständighet som han tidigare är hörd om. I den sistnämnda situationen krävs emellertid att den nya berättelsen väsentligen skiljer sig från den tidigare för att nyhetsrekvisitet skall vara uppfyllt.

C.P. har hävdat att de uppgifter H.M. lämnat i förhöret d 26 mars 1997 inte är att anse som nya i förhållande till vad denne sagt i tidigare förhör.

Såvitt framgår av utredningen hördes H.M. senast, före förhöret i mars 1997, i TR:n. Förhöret skedde på åklagarens begäran till styrkande av bl a att C.P. hade motiv för att begå brotten. Av förhöret i TR:n framgår dels att H.M. då uppgav att C.P. aldrig yttrat sig hatiskt mot O.P. inför H.M., dels att H.M. inte lämnade några uppgifter om att C.P. skulle ha nämnt att han under mordkvällen väntat på S.C.. De uppgifter som Riksåklagaren åberopar från förhöret med H.M. i mars 1997 får med hänsyn till detta anses uppfylla nyhetskravet.

Part som underlåter att i den ordinarie rättegången åberopa omständighet eller bevis, som han redan då haft kännedom om, förlorar som regel rätten att åberopa materialet som grund för resning. Det förutsätts alltså att omständigheten eller beviset normalt kommit i dagen först sedan domen vunnit laga kraft. Ursäktsrekvisitet innebär att part även i situationer då materialet funnits tillgängligt redan från början trots detta kan anses ha haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet. Om resningsskälen varit okända för sökanden anses han självfallet inte ha kunnat åberopa dem, dock endast under förutsättning att han inte haft möjlighet att få fram omständigheten eller beviset eller inte haft skälig anledning att misstänka att materialet förelåg. Giltig ursäkt torde vidare föreligga om resningssökanden under rättegången inte insåg omständighetens eller bevisets betydelse och detta inte berott på hans egen vårdslöshet eller försummelse.

C.P. har hävdat att Riksåklagaren inte har giltig ursäkt för att åberopa uppgifter hänförliga till L.T.. Därvid torde avses dels sådana uppgifter som lämnats av P.S., dels bevis som varit kända redan vid tiden för rättegångarna vid TR:n och i HovR:n i form av korrespondens samt polisförhör hållna under åren 1988 och 1989 med S.C., K.F.och H.M..

L.T. hördes såvitt framgår av utredningen i mars 1989 och lämnade då inga uppgifter som kunde knyta C.P. till mordet på O.P.. Åklagaren åberopade visserligen i rättegångarna ett brev från C.P. ställt till L.T. för att påvisa C.P:s inställning till P.. Vidare fanns korrespondensen mellan C.P. och L.T. tillgänglig i utredningen. Som Riksåklagaren framhållit var det emellertid vid tiden för rättegångarna inte möjligt att sätta in brevväxlingen och uppgifterna från Sigge S.C. m fl i något särskilt sammanhang utan det var först sedan P.S. lämnat sina uppgifter som det gick att skapa en bild av ett möjligt händelseförlopp. Med hänsyn till det anförda föreligger giltig ursäkt vad avser den bevisning som är hänförlig till L.T..

C.P. har även invänt att det inte föreligger giltig ursäkt vad avser de uppgifter som H.M. lämnat vid förhör i mars 1997 och R i förhör i november 1997.

Som ovan angivits hördes H.M. i TR:n. R hördes av polisen i mars 1989 men lämnade då inga uppgifter av det slag han nu lämnat och han hördes inte heller i rättegångarna. Att dessa två vittnen kunde ha annan information att lämna kunde rimligen inte ha förutsetts av åklagaren varför det föreligger giltig ursäkt för Riksåklagaren att åberopa uppgifterna i resningsärendet.

Till följd av reglerna om ettårsfristen kommer alltså viss av Riksåklagaren åberopad bevisning inte att beaktas vid prövningen av om sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt. Vad gäller detta rekvisit gör HD följande bedömning.

Sannolikhetsrekvisitet innebär såvitt nu är aktuellt att resningsinstansen har att värdera den bevisning som åberopas i ärendet och pröva om den tilltalade sannolikt skulle ha dömts för brottet om det nya materialet hade förekommit i rättegången. Värdet av det nya måste således sättas i relation till den bevisning som förebringades i den ordinarie processen. Ju mer övertygande den förebringade bevisningen till stöd för domen ter sig, desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resningsansökningen skall kunna leda till framgång (jfr SOU 1938:44 s 74). Utgångspunkten för prövningen skall vara hur den domstol som meddelat domen skulle ha avgjort målet om domstolen - redan från början - haft tillgång till det nya materialet.

Möjligheten att erhålla resning till nackdel för tilltalad begränsas till tiden förutom av ettårsfristen enbart av reglerna om preskription i brottmål. Ju längre tid som gått sedan domen meddelades desto svårare blir det emellertid att bedöma och värdera processmaterialet, såväl det material som legat till grund för domen som det som åberopas i resningsärendet.

När det gäller nya muntliga uppgifter är det väsentligt att framhålla att dessa inte skall värderas som om de lämnats redan under den ordinarie processen; om lång tid förflutit sedan domen meddelades måste detta beaktas i resningsärendet eftersom utsagorna i en eventuell ny rättegång skall bedömas efter det värde de då har som bevis. (Jfr Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 11 u, s 133.)

Vidare måste i detta ärende beaktas att mordet på O.P., den polisutredning som pågått och de rättegångar som hållits i målet har varit utomordentligt uppmärksammade i massmedierna och den allmänna debatten. Många uppgifter om fallet har därför fått stor spridning och olika förhållanden är starkt kontroversiella. Så till exempel har detaljuppgifter som gällt gärningsmannens påstådda utseende, rörelsemönster, klädsel och flyktväg liksom polisens misstankar i olika riktningar behandlats i medierna och där lett till olika spekulationer. Att detta kan ha påverkat vittnen på olika sätt kan inte uteslutas.

De av Riksåklagaren åberopade vittnena D, E och I har berättat om iakttagelser i närheten av biografen Grand när nioföreställningen började respektive i området kring mordplatsen kort tid efter det att skotten avlossades. Bedömningen av dessa uppgifter, som om de anses trovärdiga alltså stöder Riksåklagarens uppfattning om händelseförloppet och knyter C.P. till brottsplatsen, är av avgörande betydelse för utgången i ärendet.

Vittne D har berättat att hon vid åtta-niotiden på kvällen d 28 febr 1986 åkte in till Stockholms innerstad från den förort där hon då bodde. Resan tog ungefär en halvtimme. Hon begav sig till S.C:s bostad på Tegnergatan för att låna pengar av S.C. men denne svarade inte i porttelefonen. I närheten av S.C:s port, vid en Konsumaffär i sydöstra hörnet av korsningen Sveavägen Tegnergatan, blev hon tillfrågad av en man om hon kom från S.C.. Mannen var arg och verkade ha bråttom. D blev rädd och för att bli av med honom svarade hon att S.C. kanske hade gått på bio. Mannen sprang då över till andra sidan av Sveavägen. När hon efter en stund promenerade söderut på östra sidan av Sveavägen såg hon mannen stå utanför biografen Grand med ryggen mot gatan. Hon kände vid båda tillfällena igen mannen som C.P. Hon är säker på vilken dag mötet med mannen ägde rum eftersom hon minns att hon på morgonen därpå fick reda på att O.P. var död. D har också förklarat varför hon inte hört av sig till polisen tidigare.

D:s berättelse framstår som förhållandevis tillförlitlig. När det gäller D:s möjligheter att identifiera mannen som C.P. har hon berättat att hon kände igen honom sedan tidigare från olika spelklubbar. Av hennes uppgifter framgår vidare att mötet i närheten av S.C:s port hade en viss varaktighet och att hon iakttog mannen på relativt nära håll. D:s förutsättningar att känna igen mannen som C.P. får därför anses ha varit förhållandevis goda. Vidare stöds D:s uppgifter i denna del dels av H.M:s uppgift att C.P. någon dag efter mordet för H.M. berättat att han den aktuella kvällen hade väntat utanför S.C:s port, dels av B.W:s berättelse i HovR:n gällande iakttagelser vid Grand omkring kl 21.00. Som C.P. påpekat kan det dock vara möjligt att D misstagit sig på vilken dag händelsen inträffade, framför allt som lång tid passerat. Än större tveksamhet föreligger beträffande D:s uppgift att hon sett C.P. utanför biografen Grand. Avståndet och det förhållandet att hon såg enbart ryggen på personen innebär att det finns risk för att hon misstagit sig.

Vittnena E och I har båda berättat om iakttagelser nära mordplatsen vid en tidpunkt kort tid efter det att brottet begicks. E har uppgivit att han några minuter före halv tolv på kvällen d 28 febr 1986 var nära att med bil köra på en man som kom utspringande på Malmskillnadsgatan ungefär där trapporna på Tunnelgatan mynnar ut. E måste tvärbromsa och han och mannen tittade på varandra på nära håll under en kort stund. Mannen försvann sedan in på David Bagares gata och E körde därifrån. E har lämnat en detaljerad beskrivning av mannens utseende och hans klädsel. Enligt E höll mannen en pistol med lång pipa i högra handen. E är säker på att mannen var C.P.. I har berättat att han strax före halv tolv promenerade på David Bagares gata i riktning mot Malmskillnadsgatan. Cirka tio meter från korsningen med Malmskillnadsgatan mötte han på norra trottoaren en man. Även I har lämnat en relativt noggrann beskrivning av mannen och sagt sig vara övertygad om att det var C.P..

En första omständighet som naturligen påverkar värdet av E:s och I:s uppgifter negativt är att de berättat om iakttagelser som vid förhörstillfällena legat drygt 11 år tillbaka tiden. Risken för att de, som inte kände igen C.P. sedan tidigare, kommit ihåg fel i fråga om olika detaljer är därför stor. Det går inte heller att utesluta att de uppgifter som förekommit i massmedierna om gärningsmannen kan ha påverkat dem i olika avseenden. Dessa tveksamheter beträffande E:s och I:s berättelser får anses väga relativt tungt när det gäller att slutligen väga samman den bevisning som skall värderas i ärendet.

Både E och I har under avsevärd tid dröjt med att kontakta polisen angående sina iakttagelser. Deras förklaringar till dröjsmålen, att de på grund av rädsla inte velat träda fram, framstår i viss mån som föreståeliga mot bakgrund av bl a brottets art och den massmediala bevakning som förekommit och alltjämt förekommer av fallet. De måste dock ha insett att deras uppgifter varit av synnerligen stort intresse för polisen. Även detta förhållande påverkar tilltron till deras utsagor i negativ riktning.

Två andra personer har strax före klockan halv tolv den aktuella kvällen befunnit sig inom området kring Malmskillnadsgatan och Tunnelgatan, nämligen L.J. och Y.N. som båda var i kontakt med polisen redan under mordnatten. L.J. hördes i såväl TR:n som HovR:n medan Y.N. enbart hördes under förundersökningen och vars där lämnade uppgifter nu åberopas av C.P..

L.J. befann sig i korsningen Tunnelgatan Lummakargatan när han hörde två smällar och såg en man falla omkull. Därefter kom en man springande på Tunnelgatan och passerade L.J. men på andra sidan av de baracker som var uppställda där. Mannen sprang sedan uppför trapporna på Tunnelgatan. L.J. såg enbart mannens ryggtavla. L.J. följde en kort stund senare efter mannen. Ovanför trapporna stötte L.J. på Y.N. som hade en person i sällskap. L.J. frågade om de sett någon springa förbi varpå Y.N. hänvisade till David Bagares gata. L.J. observerade sedan en person som försvann mellan några bilar en bit ner på den gatan. Därpå gick han in på David Bagares gata, mötte en polisbil och tittade bakom ett skynke som var uppsatt framför en fasad. Han vände därefter och gick tillbaka mot Malmskillnadsgatan. L.J. mötte sedan polisbilen på nytt och tog då kontakt med poliserna. Y.N. å sin sida hade kommit med sitt sällskap på Johannesgatan och promenerade sedan på norra trottoaren på David Bagares gata när hon observerade en man som småsprang på den andra trottoaren i motsatt riktning. Det verkade som om han försökte stoppa ner något i en väska. Y.N. såg inte till några andra personer eller något fordon. Där trapporna från Tunnelgatan mynnar ut träffade hon på L.J..

Ett tänkt händelseförlopp, baserat på dessa fyra vittnens berättelser, skulle alltså vara att mannen, som med största sannolikhet var gärningsmannen, sedan han kommit uppför trapporna på Tunnelgatan sprang ut på Malmskillnadsgatan rakt framför E:s bil varpå E tvingades bromsa. Efter ett kort uppehåll fortsatte mannen in på David Bagares gata där han mötte Y.N. och I.

Vid en närmare jämförelse mellan de olika berättelserna och under förutsättning att ingen av dessa fyra vittnen misstagit sig i fråga om tidpunkten för sin iakttagelse framgår emellertid att berättelserna skiljer sig åt i några avseenden och innehåller vissa uppgifter som framstår som oförenliga. Så till exempel borde I och Y.N. rimligtvis ha observerat varandra på David Bagares gata under något skede av händelseförloppet. Vidare har de lämnat olika uppgifter om vilken trottoar på David Bagares gata mannen befann sig på. Y.N. har sett mannen syssla med en väska medan I inte gjort några iakttagelser av det slaget eller ens av att mannen bar på en väska. Enligt E, som alltså lämnat mycket precisa uppgifter om mannen, bar denne inte på något förutom pistolen. Varken Y.N., L.J. eller I har observerat incidenten mellan mannen och E på Malmskillnadsgatan eller ens E:s bil vilket rimligen någon av dem borde ha gjort. Slutligen borde I ha sett L.J. endera när denne efter att ha avverkat trapporna på Tunnelgatan befann sig på Malmskillnadsgatan eller när L.J. begav sig in på David Bagares gata där han uppehöll sig under en inte alltför kort period.

Dessa skiljaktigheter kan ha sin naturliga förklaring; till exempel kan mannen tidvis ha dolt en väska under sitt ytterplagg. Han kan även ha sprungit över till andra trottoaren mellan mötena med Y.N. och I men samtidigt kan det tyckas att någon av dem i så fall borde ha noterat denna manöver. Skiljaktigheterna kan även förklaras av att vittnena har missmint sig i fråga om vissa förhållanden men relaterat händelseförloppet i övrigt riktigt. Olikheterna i vittnesmålen måste emellertid tillmätas betydelse vid sannolikhetsbedömningen.

Den av Riksåklagaren i övrigt åberopade bevisningen som återstår att pröva tar sikte främst på om C.P. haft något motiv för mordet och om han haft tillgång till ett vapen av den typ som användes vid gärningen. Även vittnen som i olika sammanhang skall ha hört C.P. uttala sig kritiskt mot O.P. eller hört honom uppge att det var han som sköt P. har åberopats.

De uppgifter som lämnats av P.S. innebär att mordet skulle utgöra en hämnd mot samhället för att L.T. enligt egen uppfattning felaktigt fällts till ansvar för olika bombdåd; C.P. skulle för L.T:s räkning ha utfört mordet på landets statsminister som ett led i denna hämnd. Enligt P.S. hade L.T. och C.P. ingått en överenskommelse om hämnden redan år 1983. Anledningen till att L.T. valde att berätta om saken för P.S. är enligt P.S. att L.T., som led av en dödlig sjukdom, ville skriva ett "testamente" som skulle delges svenska folket.

P.S:s uppgifter är andrahandsuppgifter vilket i sig innebär att det finns risk för att han misstolkat eller missförstått L.T.. Dessutom ger P.S:s upplysningar i några avseenden intryck av att vara egna slutsatser. Något "testamente" skrivet av L.T. föreligger inte utan vad som företetts av P.S. är de rubriker som - såvitt kan förstås - upptecknats av P.S. under telefonsamtal med L.T.. Vidare föreligger ett brev från L.T. till P.S. där L.T. skrivit bl a "Frias Krille, får du vänta i 10 år efter mordet!", vilket P.S. enligt uppgift mottagit 1989. L.T. har inte själv lämnat några upplysningar till polisen angående mordet trots att han hördes i en annan utredning så sent som under början av 1993 och då själv berörde mordet på O.P.. Någon bevisning som styrker L.T:s uppgifter om motivet finns inte i någon annan mån än de vittnen som hört C.P. uttala sig kritiskt om O.P. eller som berättat om C.P:s beundran av L.T. samt den korrespondens som förekommit mellan C.P. och L.T.. Denna bevisning är dock inte av tyngre art. Det är vidare tveksamt vad L.T. haft för motiv för att lämna dessa uppgifter till P.S. och sanningshalten i dem måste ifrågasättas; då L.T. avled 1993 har detta inte kunnat utredas vidare. P.S:s upplysningar måste med hänsyn till det anförda bedömas med stor försiktighet.

Några vittnen har berättat att C.P. skall ha haft tillgång till ett vapen av den storlek som användes vid mordet på O.P.. C.P. skall även i olika sammanhang ha förevisat vapen. Någon säker slutsats i fråga om vilken vapentyp det rört sig om eller om de närmare tidpunkterna för vittnenas iakttagelser går emellertid inte att dra av dessa vittnesberättelser.

Hitintills har redovisats HD:s uppfattning om värdet i sig av den nya bevisningen. Fråga är sedan om denna bevisning sammantagen med den bevisning som prövats av HovR:n, sannolikt skulle ha lett till att HovR:n bifallit åtalet mot C.P.. Som ovan påpekats är de omständigheter som Riksåklagaren vill styrka med D:s, E:s och I:s berättelser av central betydelse för att Riksåklagaren skall nå framgång med sin talan. Med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande dessa uppgifter kan det emellertid inte antas att HovR:n, om den haft tillgång även till denna bevisning, sannolikt skulle ha meddelat en fällande dom. Inte heller sammantagen med övrig ny bevisning, som främst är av stödjande karaktär, kan detta anses sannolikt.

På grund av det anförda skall resningsansökningen avslås. HD:s avgörande. HD avslår resningsansökningen.

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Nyström, Thorsson och Regner, referent; Regner skiljaktig i fråga om motiveringen, se nedan) fattade följande slutliga beslut:

Skäl.

Åtalet mot C.P. och resningsansökningen bygger på samma påstående om händelseförloppet före och efter skotten. Detta är i korthet följande. Makarna P. såg den aktuella kvällen en film på biografen Grand på Sveavägen. Föreställningen började kl 21.15 och slutade kl 23.05-23.10. De gick sedan Sveavägen söderut, först på den västra och sedan på den östra trottoaren. Framkomna till mitten av korsningen med Tunnelgatan besköts de kl 23.21 av en man som stått i gatukorsningens nordöstra hörn utanför butiken Dekorimas avfasade skyltfönster. Gärningsmannen sprang sedan Tunnelgatan österut och uppför de trappor som leder till Malmskillnadsgatan och försvann. Gärningsmannen hade sett makarna P. vid filmföreställningens början och efter dennas slut följt efter makarna P. från Grand. Gärningsmannen är identisk med C.P..

HovR:ns dom.

Bevisningen i HovR:n var omfattande. Förhör hölls med L.P. och ett stort antal vittnen. Även annan bevisning förekom. Bevisningen gällde i huvudsak följande omständigheter.

Alibi för C.P.. C.P., som vidgick att han befunnit sig i Stockholms innerstad tidigare under kvällen d 28 febr 1986, gjorde gällande att han omkring kl 19.30-22.00 varit på spelklubben Oxen vid Oxtorget och där träffat bl a spelklubbsägaren S.C. och sedan åkt mot Märsta med ett pendeltåg från Centralen kl 22.46. Han uppgav att han inte hade uppehållit sig norr om Kungsgatan. S.C. bekräftade att han träffat C.P. den kvällen på klubben men kunde inte ange närmare när detta varit. Han var också i HovR:n osäker på den uppgift han lämnat i TR:n om att C.P. sagt till honom att C.P. före besöket på Oxen väntat utanför S.C:s bostad på Tegnergatan. Vidare förekom bl a uppgifter av vittnet U.S:s angående tidpunkten för C.P:s hemkomst till bostaden i Rotebro. HovR:n fann att utredningen inte gav stöd för C.P:s påstående att hans besök på Oxen pågått från cirka kl 19.30 till cirka kl 22.00 eller att han befunnit sig i Märsta vid gärningstillfället.

Gärningsmannens närvaro vid Grand före och efter filmföreställningen. HovR:n ansåg att det av den bevisning - ett vittnesmål - som avsåg C.P:s närvaro utanför Grand vid filmföreställningens början inte kunde dras någon säker slutsats om att han uppehållit sig där omkring kl 21 den aktuella kvällen. - Fem vittnesmål i HovR:n gällde iakttagelser beträffande vad som tilldragit sig utanför biografen efter kl 23. HovR:n kom till slutsatsen att det som ett resultat av särskilt två vittnesmål förelåg en betydande sannolikhet för att C.P. befunnit sig utanför Grand när makarna P. lämnade biografen men att en viss tveksamhet likväl kvarstod.

Vägen från Grand till brottsplatsen. Ett vittne, som den kvällen arbetat i ett gatukök på Sveavägen utanför Adolf Fredriks kyrkogård, uppgav att han sett makarna P. och en man, som han senare identifierat som C.P., passera honom vid 23-tiden. HovR:n ansåg dock att någon säker slutsats inte kunde dras av vittnesmålet.

Brottsplatsen. De vittnen som sett skotten avlossas hade iakttagit enbart makarna P. och gärningsmannen på själva brottsplatsen. HovR:n fann därför utrett att gärningsmannen var identisk med den man som efter skotten sprungit iväg in på Tunnelgatan. L.P., som vid en videokonfrontation i december 1988 hade identifierat C.P. som den man som hon sett på brottsplatsen, pekade även i HovR:n ut honom som gärningsman. HovR:n ansåg sig inte ha skäl att ifrågasätta att hennes uppgift verkligen återgav hennes minnesbild men diskuterade hur tillförlitlig denna minnesbild var. Enligt HovR:n förelåg det ett betydande utrymme för att hon kunde ha misstagit sig vid identifieringen vid videokonfrontationen, och det saknade självständigt bevisvärde att hon sedan vidhållit utpekandet. Inte heller vittnesmål av bl a L.L., J.A. och L.J. kunde läggas till grund för en identifiering.

Motiv. I denna del åberopades bl a ett brev från C.P. till L.T.. HovR:n fann att utredningen inte gav någon grund för antagande att C.P. haft motiv att vilja mörda O.P..

Vapen. Enligt vittnesmål av S.C. hade denne i sin bostad på Tegnergatan haft bl a två revolvrar av det slag som skotten kan ha kommit från, men bara en av revolvrarna fanns kvar hos honom i februari 1986. Den revolvern hade vid polisens undersökning inte kunnat bindas till mordet på O.P.. C.P. vidgick att han kände till S.C:s vapeninnehav men uppgav att han aldrig själv haft något skjutvapen. HovR:n fann att utredningen inte gav stöd för ett antagande att han haft tillgång till något skjutvapen den aktuella kvällen.

HovR:ns sammanfattande bedömning. C.P. saknade alibi för mordkvällen. Utredningen gav inte något tillförlitligt belägg för att han följt efter makarna P. från Grand till mordplatsen. Uppgifterna av L.P. och vittnena på brottsplatsen om gärningsmannens identitet kunde inte läggas till grund för någon säker identifiering. Teknisk bevisning som kunde binda gärningsmannen vid brotten saknades. Utredning fanns inte om att C.P. tidigare använt handeldvapen eller den aktuella kvällen haft något skjutvapen. Det hade inte gjorts antagligt att C.P. haft motiv att mörda statsministern. På anförda skäl fann HovR:n att det inte kunde anses bevisat att gärningsmannen var identisk med C.P..

Resningsansökningen

Riksåklagaren åberopar i resningsansökningen dels bevisning som var känd när HovR:ns dom vann laga kraft men som inte förebringats i rättegångarna, dels bevisning som framkommit efter denna tidpunkt.

Till den i resningsärendet åberopade bevisning som var känd före utgången av tiden för överklagande av HovR:ns dom hör vittnesutsagor av en person - i resningsansökningen betecknad A - som uppgett sig ha sett C.P. d 28 febr 1986 bl a utanför Grand vid 23-tiden och vid Dekorima strax innan det hördes två smällar. Ett första förhör med A hölls i januari 1989 då denne uppgav att han på kvällen d 28 febr 1986 kört s k svarttaxi i Stockholms innerstad, bl a söderut på Sveavägen någon gång efter kl 23.00. När han närmat sig Kungsgatan hade han hört två smällar men fortsatt färden. I ett brev till polisen i slutet av maj 1989 meddelade A att "C P" var "rätt man".

Sedan C.P. försatts på fri fot av HovR:n kom ytterligare ett brev från A som uppgav att han sett C.P. vid flera tillfällen bl a utanför Grand och Dekorima strax innan skotten föll. Nytt förhör hölls d 22 nov 1989 med A som då tillade följande uppgifter. Han hade känt C.P. sedan 1960-talet. På kvällen d 28 febr 1986 hade han injicerat amfetamin innan han åkt in till Stockholms innerstad. Mellan kl 22.15 och 22.30 hade han observerat C.P. på Tegnergatan och en stund senare gående norrut på Sveavägen. Omkring kl 23.00 hade han sett C.P. stå utanför Grand och något senare vid Dekorima, vänd mot skyltfönstret i det avfasade hörnet. Han var helt säker på att det var C.P. alla fyra gångerna.

Ännu ett förhör hölls med A d 29 nov 1989, varvid denne i allt väsentligt upprepade sina tidigare uppgifter. Förhör hölls samma dag med en f d kriminalkommissarie, B, som berättade att han haft kontakt med A sedan omkring 1970 och att A till honom vid flera tillfallen lämnat viktiga uppgifter om kriminalitet, vilka uppgifter aldrig visat sig vara oriktiga.

A har vid förhör i november 1997 vidhållit sina uppgifter. C, som är kriminalinspektör, har vid samma tid uppgett att han haft kontakt med A sedan mitten av 1980-talet, att A har en tendens att "måla ut" saker men att C aldrig kunnat beslå honom med lögn.

Övrig bevisning, som varit känd innan HovR:ns dom vann laga kraft, avser motivfrågan. Den omfattar dels förhör med Sigge S.C. d 13 okt och d 18 nov 1988, dels förhör med de likaså i målet hörda vittnena K.F.och H.M., vilka förhör hållits d 30 jan 1989 respektive d 23 nov 1988 och d 26 april 1989, dels ock som skriftlig bevisning korrespondens mellan C.P. och L.T. som påträffats hos dem. Uppgifterna av S.C., Fernberg och H.M. åberopas av Riksåklagaren till styrkande av att C.P. var lättpåverkad och stod under inflytande av L.T..

Den bevisning angående det påstådda händelseförloppet som Riksåklagaren åberopar i resningsansökningen och som framkommit först sedan HovR:ns dom vann laga kraft omfattar uppgifter av D från augusti 1997 som skall styrka att C.P. befunnit sig på Tegnergatan och utanför Grand vid 21-tiden, utsagor av E och I som lämnats 1997 och som skall visa att de var för sig observerat C.P. vid korsningen mellan Malmskillnadsgatan och Tunnelgatan/David Bagares gata samt nya förhör våren 1996 med L.L. och J.A., vilka då lämnat uppgifter som skall styrka att gärningsmannen är identisk med C.P. Uppgifter från F, G och H, från J, K och L samt från L.L:s hustru åberopas beträffande E:s, I:s respektive L.L:s trovärdighet.

Riksåklagaren åberopar ett nytt förhör 1997 med H.M. angående C.P:s inställning till O.P. och en uppgift av C.P. till H.M. att C.P. på kvällen d 28 febr 1986 väntat utanför Sigge S.C:s bostad på Tegnergatan. H.M.s uppgifter skall styrka att C.P:s berättelse om vad han gjort den kvällen är osanna och att han hade motiv att döda O.P..

I alibifrågan åberopas en förhörsutsaga i december 1990 av M vilken avser sanningshalten hos vittnet U.S:s och som skall visa att C.P:s uppgifter om när han kom hem på natten är osanna.

Beträffande motiv- och vapenfrågorna åberopar Riksåklagaren nya förhör fram till d 9 jan 1996 med Sigge S.C., vilka skall styrka att C.P. hade tillgång till en revolver av aktuell typ med ammunition. Även uppgifter av advokaten P.S., lämnade med början d 9 dec 1996, och andra vittnen (N 1993, P första gången 1994, Q huvudsakligen i april 1996 och R i november 1997) åberopas i denna del. Vidare åberopas vittnesutsagor som skall visa att C.P. har talat om att döda O.P. eller sagt att han gjort det (uppgifter från O i augusti-september 1997, Q vid förut angiven tidpunkt, S 1994, T i september och november 1996 samt U och V, båda under 1997). Riksåklagaren hänför sig också i resningsansökningen till viss skriftlig bevisning till stöd för de åberopade vittnesuppgifterna, bl a ett utkast till ett "testamente" av L.T., vilket P.S. överlämnat till polisen d 19 dec 1996, och ett brev från L.T. till P.S., som den senare uppgett sig ha fått i mars 1989 och som han lämnat till Riksåklagaren i april 1998.

Riksåklagaren anser att det föreligger giltig ursäkt för att den bevisning, som var känd innan HovR:ns dom vann laga kraft, inte åberopades i brottmålet. Skälet härför är att tidsbrist inte medgav att A:s trovärdighet kontrollerades mera än som hann ske och att motivbilden med C.P:s relation till L.T. inte var tillräckligt klar förrän P.S. lämnat sin information.

Enligt Riksåklagaren har de oklarheter som HovR:n pekade på i sin dom undanröjts genom den nya bevisningen, och denna skulle sannolikt ha lett till en fallande dom, om den förebringats i HovR:n. Vidare hävdar Riksåklagaren att tidsfristen på ett år för en ansökan om resning till men för en tilltalad bör räknas från den tidpunkt då nya omständigheter och bevis, som blivit kända successivt under lång tid, sammantagna når den styrka som resningsbestämmelsernas sannolikhetsrekvisit kräver.

C.P:s inställning till resningsansökningen.

C.P. har i huvudsak anfört följande skäl mot bifall till resningsansökningen.

Den bevisning som var känd innan HovR:ns dom vann laga kraft bör inte få läggas till grund för en resning, eftersom det saknas giltig ursäkt för att den inte åberopades i brottmålet. Dessutom är A:s trovärdighet låg.

En del av den bevisning som åberopas i resningsärendet har varit känd under längre tid än ett år innan resningsansökningen gjordes och bör därmed inte få läggas till grund för resning, eftersom varje enstaka nytt bevis skall bedömas för sig i förhållande till den ettårsfrist som gäller för ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade.

De nya vittnesuppgifter och skriftliga bevis som finns saknar i allt fall tillräckligt bevisvärde för att HovR:n sannolikt skulle ha kommit till en fällande dom, om bevisen hade förebringats där.

C.P. ifrågasätter också om en rättssäker och rättvis process mot honom - ifall resning beviljas - kan genomföras så lång tid efter mordet.

HD:s bedömning

Enligt 58 kap 3 § 1 st 2 RB får resning, sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, beviljas till men för den tilltalade, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt det åberopas någon omständighet eller bevis, som inte tidigare förebringats, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. I paragrafens andra stycke föreskrivs att resning inte får beviljas på grund av förhållande som avses i punkt 2, såvida inte parten gör sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom överklagande kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Enligt 4 § 2 st samma kapitel skall ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

För de brott som avsågs med åtalet mot C.P. är föreskrivet fängelse i mer än ett år. De bevis som Riksåklagaren åberopar i resningsärendet har inte förebringats i målet. Resningsansökningen har gjorts inom ett år från det att Riksåklagaren fick kännedom om i vart fall vissa centrala delar av den nya bevisning som åberopas av honom som grund för ansökningen. De frågor som skall närmare övervägas i resningsärendet är alltså

Bestämmelserna om resning är i det väsentliga desamma nu som när de tillkom år 1939 (prop 1939:307, jfr prop 1942:5 s 529f). Resning är ett extraordinärt rättsmedel och beviljas - även till förmån för någon som dömts i ett brottmål - bara i undantagsfall. Bestämmelserna om resning kan sägas utgöra resultatet av en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena är att slutligt avgjorda rättstvister inte skall kunna bli föremål för förnyad prövning (av Cars i Om resning i rättegångsmål, s 173, kallad orubblighetsprincipen). Å andra sidan föreligger intresset av att ett avgörande är materiellt riktigt (sanningsprincipen enligt Cars a a, s 173). Avvägningen mellan dessa intressen har i bestämmelserna om resning i brottmål gjorts olika beträffande resning till nackdel för den tilltalade och resning till förmån för denne så att möjligheterna till resning är väsentligt mer begränsade i det förra fallet.

Det har i litteraturen vidare anförts att villkoret för resning, att nya omständigheter eller bevis sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet om de förebringats där, bör tillämpas strängare när det är fråga om resning till men för den tilltalade än när en ansökan är till hans förmån (Cars a a, s 215f, jfr dock Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 11 uppl s 135; se även Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 230). Häremot kan tala att ordet sannolikt används såväl i paragrafen om resning till men för den tilltalade som i den om resning till förmån för denne. Även om ordet sannolikt i och för sig har samma betydelse i bestämmelserna om resning till förmån för en tilltalad och i motsatt fall, torde det emellertid rent faktiskt förhålla sig så att det krävs ett mera avgörande nytt material för en ny rättegång mot den som har frikänts än för att ge möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom.

HD behandlar nu de tidigare angivna tre frågor som skall övervägas närmare.

Ursäktsrekvisitet

Resningsreglerna bygger på uppfattningen att omständigheter och bevis om möjligt skall åberopas under den ordinarie processen (prop 1939:307 s 27). Av hänsyn till den tilltalade bör en strikt tillämpning av ursäktsrekvisitet ske i ett fall som det förevarande (jfr NJA 1966 s 340 och 1989 s 843).

Det framstår inte som ursäktligt att Riksåklagaren inte i HovR:n eller efter överklagande av HovR:ns dom åberopade den nya bevisning som utgörs av berättelsen av vittnet A samt de vittnesuppgifter i övrigt som förelåg när HovR:ns dom vann laga kraft. Dessa uppgifter avser ju sådana förhållanden som var aktuella i målet, vilket åklagarsidan varit medveten om. Den omständigheten, att Riksåklagaren bedömde att uppgifterna inte hade tillräckligt bevisvärde för en fällande dom i högre instans, medför inte annan ståndpunkt i frågan huruvida bevisen bör få åberopas i resningsärendet.

Det sagda gäller också den korrespondens mellan C.P. och L.T. som var tillgänglig innan HovR:ns dom vann laga kraft, till den del den inte förebringades i rättegångarna.

Det nu behandlade materialet skall alltså inte beaktas vidare i frågan om resning.

Ettårsfristen

I 58 kap 4 § 2 st RB anges som nämnts att ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

Den av Riksåklagaren åberopade bevisning som framkommit efter det att HovR:ns dom vann laga kraft har blivit känd för Riksåklagaren successivt vid många olika tillfällen fram till dess resningsansökningen gjordes d 5 dec 1997. Frågan är då om de bevis som Riksåklagaren fått kännedom om före d 5 dec 1996 får läggas till grund för prövningen av resningsansökningen.

Bestämmelserna i 58 kap 3 och 4 §§ RB synes avfattade med utgångspunkt i att ett eller flera nya bevis (eller nya omständigheter) blivit kända vid ett tillfälle. Det kan därför vara tveksamt hur reglerna skall tillämpas i ett fall som det förevarande, där nytt bevismaterial framkommit fortlöpande och där varje enstaka nytt bevis, bedömt för sig, inte varit tillräckligt för att ge grund för resning utan där det är den samlade verkan av den nya bevisningen som anses vara tillräckligt betydelsefull.

Bestämmelsen i kapitlets 4 § kan uppfattas som en ansökningsfrist av innebörd att, om sökanden haft kännedom om något förhållande som ansökan grundas på högst ett år innan ansökan gjordes, ansökan skall tas upp till prövning och att sökanden då är oförhindrad att åberopa allt material som han fått kännedom om efter det att domen vunnit laga kraft, alltså även mer än ett år före ansökningen. Bestämmelsen kan emellertid också uppfattas så att ansökningen kan tas upp till prövning endast i den mån den grundas på material som sökanden haft kännedom om högst ett år före ansökningen; annat material skall då inte läggas till grund för prövningen i resningsärendet.

Av bestämmelsen framgår inte klart hur frågan skall bedömas. Den synes inte ha berörts i förarbetena till resningsbestämmelserna, i något rättsfall eller i doktrinen. Frågan bör därför avgöras med beaktande av resningsinstitutets ändamål och av vad som är bäst förenligt med regleringen i övrigt.

Om en resningssökande, som kan åberopa en omständighet eller ett bevis som han fått kännedom om under det senaste året, därmed också som grund för resning skulle få åberopa omständigheter och bevis som han fått kännedom om tidigare, skulle ettårsfristen få en begränsad betydelse. Det skulle också kunna leda till resultatet att ett material, som vid en viss tidpunkt var prekluderat och alltså skulle leda till att en resningsansökan skulle avvisas, längre fram i tiden skulle kunna bli föremål för prövning i förening med annat - kanske förhållandevis obetydligt - material som blivit känt senare.

Att material som varit känt i mer än ett år inte får åberopas synes bäst förenligt med ett skäl för fristen som anförts i förarbetena, nämligen att en part som inte sökt resning inom ettårsfristen, trots att han fått kännedom om ettförhållande som kan berättiga till resning, torde få anses ha godtagit domen (prop 1939:307 s 33). Det kan också erinras om att enligt 58 kap 3 § 2 st RB en parti princip förlorar möjligheten att i ett resningsärende åberopa en omständighet eller ett bevis som kunnat åberopas vid överklagande av domen, även om det stått klart att omständigheten eller beviset inte skulle ha räckt till för ändring av domen. Det kan då synas konsekvent att material som blivit känt efter det att domen vunnit laga kraft prekluderas efter ett år, trots att materialet inte ensamt kunnat föranleda resning.

Riksåklagaren har emellertid gått längre än det alternativ som diskuterats här och hävdat att fristen inte börjar löpa förrän materialet sammantaget nått den styrka som sannolikhetsrekvisitet förutsätter, alltså först när förutsättningar för bifall till ansökningen föreligger. En sådan tolkning medför att resningsinstansen först måste ta ställning till om det åberopade nya materialet är sådant att det numera föreligger sannolika skäl att den tilltalade skulle ha fällts till ansvar, dvs att det skulle ha befunnits ställt utom rimligt tvivel att han begått den åtalade gärningen. Om detta krav anses uppfyllt skulle domstolen sedan räkna fristen från den tidpunkt vid vilken åklagaren fått kännedom - varmed avses absolut visshet (jfr Cars a a s 233) - om det material som medför att sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt. Varken resningsbestämmelsernas ordalydelse eller förarbetena till dem ger emellertid stöd för att den formella frågan om en tidsfrist och den materiella frågan om förutsättningarna för resning skulle kopplas samman på det sättet.

På grund av det anförda får det anses föreligga övervägande skäl för att ettårsfristen skall räknas särskilt för varje åberopad ny omständighet och varje åberopat nytt bevis. Att denna ståndpunkt medför vissa praktiska problem, t ex i fall då ett vittne vid skilda tillfallen lämnar olika uppgifter angående en händelse, utgör inte något avgörande skäl för att välja en annan lösning.

Med den tillämpning av fristbestämmelsen som alltså skall gälla, kan de uppgifter som lämnats av vittnena L.L., dennes hustru och J.A. samt M, N, P, Q, S och T jämte de uppgifter som lämnats av Sigge S.C. efter HovR:ns dom och det läkarutlåtande beträffande S.C. som åberopats som skriftlig bevisning inte beaktas till stöd för resningsansökningen.

Sannolikhetsrekvisitet

Inledningsvis bör vissa mera allmänna omständigheter beröras. Mordet på O.P., den polisutredning av detta som har bedrivits och de rättegångar som hållits i målet har varit utomordentligt uppmärksammade i massmedierna och den allmänna debatten. Många uppgifter om fallet har fått vid spridning. En mycket stor penningbelöning har utfästs till den som kan lämna avgörande uppgifter för mordets uppklarande. Redan dessa förhållanden gör att uppgifter som framkommit efter målets avslutande måste bedömas med stor försiktighet. Också den tid på mer än tolv år som gått medför att bevisvärdet av nya uppgifter kan vara vanskligt att avgöra. En annan omständighet som bör nämnas är att det är väl känt att det vid sidan av det händelseförlopp vid mordet som Riksåklagaren påstår i resningsärendet finns eller har funnits andra s k spår, vilka inte behandlas i resningsansökningen. Det finns därför inte möjlighet att i detta ärende ställa det påstådda händelseförloppet mot andra alternativ som aktualiserats i fallet.

Ytterligare en svaghet i en viss del av den nya bevisningen är att L.T. är avliden och inte kan höras i en ny rättegång. Möjlighet saknas för C.P. att då ställa frågor till honom, och bl a kravet i artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna på en rättvis rättegång gör att uppgifter som härrör från honom måste bedömas med extra stor försiktighet också i resningsärendet.

Vid sin prövning av resningsfrågan utgår HD från den bevisbedömning som HovR:n gjort. Den nya bevisningen bör således bedömas i förhållande till bevisläget som detta framgår av HovR:ns dom.

Av de nya vittnen som framträtt är det ett, D, som har lämnat uppgifter om C.P:s närvaro utanför Sigge S.C:s bostad på Tegnérgatan och biografen Grand vid 21-tiden. Även om dessa uppgifter stärker påståendet att C.P. sett makarna P. besöka biografen, har de knappast sådan betydelse att de ensamma kan tillmätas någon större vikt för resningsfrågan. C.P. har visserligen förnekat att han varit på dessa ställen vid det tillfället men det är knappast någon avgörande omständighet för skuldfrågan att C.P. motbevisas i denna del. Han kan ju även som oskyldig ha anledning att vilja undanhålla det förhållandet att han haft tillfälle i tid och rum att begå brotten.

Vittnena E och I har båda uppgett sig ha sett C.P. vid korsningen mellan Malmskillnadsgatan och Tunnelgatan/David Bagares gata strax efter brottstillfället. Deras uppgifter stämmer i så måtto väl med det påstådda händelseförloppet.

E har uppgett i huvudsak följande. Han körde i sin bil söderut på Malmskillnadsgatan när en man sprang ut på gatan från höger vid Tunnelgatan. E tvärbromsade bilen, mannen halkade till och blev stående fem-tio sekunder alldeles framför bilen. Sedan sprang han "inte helt rent" in på gatan till vänster i E:s färdriktning (dvs David Bagares gata) där E inte såg någon annan person. Mannen hade ett pistolliknande föremål i högra handen. Han hade en mörkblå täckjacka, mörkblå stickad mössa och handskar. E kände igen C.P. när bild på denne publicerades efter gripandet i slutet av 1988.

I:s uppgifter är i huvudsak följande. Han var på tillfälligt besök i Stockholm och promenerade på kvällen runt Djurgården. Han var på väg tillbaka till sin bil som stod parkerad på Sveavägen och gick på norra trottoaren på David Bagares gata mot Malmskillnadsgatan. Tio meter från hörnet med Malmskillnadsgatan mötte han en man som kom lunkande rätt emot honom på samma trottoar. Han såg mannen första gången när denne befann sig mitt på Malmskillnadsgatan eller strax ovanför Tunnelgatans trappor. Mannen var svettig och andades häftigt. Han hade blå täckjacka, var barhuvad och hade varken handskar eller något i händerna. Han fortsatte David Bagares gata österut. I kände igen C.P. några år senare när dennes bild publicerades.

Det kan konstateras att E:s uppgifter stämmer mindre väl överens med I:s berättelse i några avseenden. E har inte sett någon som kunde vara I på David Bagares gata. I å sin sida borde ha lagt märke till bilen som stannat alldeles framför C.P. och till att denne i sin tur hejdat sig mitt på gatan. Också deras uppgifter om beklädnad på huvud och händer skiljer sig åt liksom beträffande frågan om mannen hade något i händerna.

C.P. åberopar i denna del förhörsutsagor med två personer som kort tid efter mordet hörts av polisen, nämligen Y.N. som tillsammans med en man gått David Bagares gata västerut samt L.J. som sprungit efter gärningsmannen uppför Tunnelgatans trappor. Y.N. har uppgett att hon och hennes sällskap mötte en springande man på David Bagares gatas södra trottoar, att mannen hade en väska som han försökte stoppa ned något i eller ta upp något ur samt att hon och hennes sällskap fortsatte över Malmskillnadsgatan och mötte en annan man som kom uppför trapporna och frågade om de sett någon springa förbi. L.J. har berättat i polisförhöret att mannen som han följde efter hade försvunnit när han själv började springa uppför trapporna, att han nästan uppe mötte ett par som han frågade om de sett någon man, att kvinnan sade att denne sprungit rakt fram samt att L.J. ställde sig i korsningen mellan Malmskillnadsgatan och David Bagares gata och då såg en man där gå in mellan parkerade bilar och försvinna. Inte heller Y.N:s och L.J:s uppgifter går ihop med åtminstone I:s berättelse.

När uppgifter som åberopas i ett resningsärende har lämnats lång tid efter den händelse som bevisningen avser, är en viktig faktor vid bedömningen av deras betydelse vilken förklaring som kan finnas för dröjsmålet med uppgiftslämnandet. Både E och I har förklarat att de inte velat lämna uppgifter tidigare av rädsla för att de och deras anhöriga skulle råka illa ut. Även om den förklaringen i och för sig är rimlig, måste den dock te sig som mindre övertygande med tanke på den tid som gått efter mordet och förhållandena i övrigt. Åtminstone i samband med rättegången i HovR:n måste det ha funnits möjlighet för dem att utan nämnvärd risk ge sig till känna. Något tillräckligt gott skäl att vänta ända till 1997 med uppgiftslämnandet kan knappast ha funnits.

Beaktas bör också att såväl E som I ansett sig kunna identifiera den man som han sett såsom C.P. ungefär tre år senare på grundval av publicerade bilder.

Sammantaget får det anses att berättelserna av E och I inte har det bevisvärde, bedömda var för sig eller tillsammans, att det är sannolikt att HovR:n, om uppgifterna förebringats där, hade funnit åtalet styrkt.

Bevisningen beträffande vapenfrågan är som nämnts behäftad med den svagheten att L.T., som enligt P.S. har berättat att C.P. 1983 haft en revolver, inte är i livet och kan utfrågas i en rättegång. L.T. har vid polisförhör i mars 1989 angående sina kontakter med C.P. uppgett att det aldrig dem emellan varit tal om vapen. Även om andra vittnen nu har lämnat uppgifter om C.P:s innehav av olika skjutvapen, saknas dock varje som helst utredning som visar att han d 28 febr 1986 faktiskt hade en magnumrevolver med vilken han kunde skjuta makarna P..

Beträffande motivfrågan kan för L.T:s del hänvisas till det nyss sagda. Det kan dessutom tilläggas att L.T. vid polisförhör i februari 1993 förnekat inblandning i P.mordet.

P.S:s uppgifter är i huvudsak följande. Motivet till mordet på O.P. står att finna i L.T:s hat mot samhället för att han dömts till livstidsstraff för flera bombdåd. L.T. och C.P. hade redan 1983 kommit överens om att O.P. skulle dödas som hämnd på rättssamhället. L.T. berättade för P.S. vem som mördat O.P. långt innan polisen intresserade sig för C.P.. P.S. fick enligt L.T. inte föra uppgifterna vidare till polisen förrän tio år gått efter mordet så att C.P. skulle få en chans att "räta upp sitt liv". På senhösten 1992 ville L.T. upprätta ett testamente i form av en bok som skulle skrivas om bl a L.T:s inblandning i bombdåden och mordet på statsministern. P.S. skrev kapitelrubriker, på diktamen av L.T., på ark som denne numrerat och sänt till P.S. utan text eftersom L.T:s post granskades på kriminalvårdsanstalten. En av rubrikerna är "Mordet! Kriminalhistoria skrivs".

P.S:s uppgifter stöds av det brev som han i april 1998 överlämnat till Riksåklagaren och som bl a lyder: "Frias Krille, får du vänta i 10 år efter mordet! Ingen oskyldig får dömas! Han avgör själv om det blir gryning eller skymning!"

Det som P.S. uppgett utgör uppgifter i andra hand och delvis tolkningar av vad L.T. sagt och kan ha menat. Det kan alls inte uteslutas att L.T. haft ett intresse av att inför P.S. och eftervärlden oriktigt göra gällande att han legat bakom mordet på O.P.. Eftersom han vetat att han inte hade lång tid kvar att leva och för övrigt redan avtjänade ett livstidsstraff har han själv inte riskerat något. Det nyss citerade brevet talar visserligen för riktigheten i P.S:s uppgifter angående L.T. men utgör inte i sig något starkare bevis för C.P:s skuld. Det s k testamente som P.S. överlämnat till myndigheterna saknar större bevisvärde. Inte heller de uppgifter som andra personer lämnat och som skall belysa motivfrågan eller den övriga skriftliga bevisning som åberopas i resningsärendet har någon större tyngd. Sammantaget är den nya bevisningen i denna del inte sådan att det är sannolikt att dess förebringande i HovR:n hade ändrat den friande domen.

Det kan alltså konstateras att den åberopade nya bevisningen i sina olika delar inte är sådan att något av bevisen sett för sig och mot bakgrund av HovR:ns bevisbedömning sannolikt skulle ha lett till en fällande dom, om beviset förebringats i rättegången. Då återstår frågan om den nya bevisningen i sin helhet har tillräcklig styrka för att resningsansökningen skall kunna bifallas. Vid bedömningen av den frågan bör följande beaktas.

Något bärkraftigt bevis har inte tillkommit beträffande själva skotten. E:s och I:s berättelser om att de sett C.P. efter mordet är alltför osäkra för att bevisningen från brottsplatsen skall ha tillförts något avgörande nytt. Inte heller den del av bevisningen som avser händelseförloppet före mordet eller vapen- och motivfrågorna har tillräcklig betydelse för att skuldfrågan skall anses ha fått sådan ny belysning att det är sannolikt att åtalet skulle ha bifallits i HovR:n, om den nya bevisningen förebringats där.

Sammanfattningsvis finner HD att den nya bevisningen inte är av sådan beskaffenhet att resning kan beviljas i målet. Ansökningen skall därför avslås.